Väcker du fruktan eller tillgivenhet?
VILKET väcker du: Fruktan eller tillgivenhet? Vilka kontraster utgör inte en medmänniskas gladlynta, hjärtevärmande tillgivenhet och den oroande, sjukliga känslan av fruktan som en människa kan väcka! Innerst inne kanske vi önskar väcka tillgivenhet hos dem som vi har att göra med, och särskilt bör vi önska göra detta hos dem som i något avseende är beroende av oss eller som är ansvariga inför oss. Men trots våra allra bästa avsikter gör vi kanske det rakt motsatta. Hur kommer det sig? Det beror på att vi är tanklösa, att vi saknar omdömesförmåga eller rentav på att vi har ett visst mått av självisk ärelystnad.
Diktatorer styr genom att injaga fruktan. ”När de ogudaktiga komma till makt, gömma sig människorna.” Fruktan bygger inte upp, och fördenskull är i regel diktatorers maktutövning kortvarig. — Ords. 28:28.
Arbetsgivare och arbetsledare måste vara på sin vakt i denna sak. En arbetsgivare kan lätt väcka fruktan i stället för tillgivenhet hos sina anställda genom att hota dem med uppsägning eller genom att vara vrång och otillgänglig. Detta kan leda till att hans anställda arbetar bara när de är iakttagna. På liknande sätt är det med föräldrar, församlingarnas tillsyningsmän och den undervisande kristne förkunnaren; alla måste de visa stor förtänksamhet när de har att göra med dem som anförtrotts i deras vård.
Somliga fäder, särskilt i Centraleuropa, har en benägenhet för att väcka fruktan hos den egna familjen. De kräver ofta obönhörlig lydnad och den största respekt men underlåter att såsom familjeöverhuvud ha kärleksfull omsorg om de sina. I andra länder är det hustrun och modern som kommit i en sådan ställning att det snarare är hon som väcker fruktan, i det att mannen avsagt sig sin roll därför att han vill ha fred och ro. Och mödrarna i sin tur lämnar sin myndighet åt barnen i sin fruktan för dem. Det är inte att undra på att det råder en sådan omfattande social oordning här i världen!
Aposteln Petrus gav de kristna tillsyningsmännen råd just i dessa stycken. Han manade dem att inte spela herrar över Guds hjord utan att vara föredömen för hjorden. Den som uppträder såsom herre väcker fruktan; den som går före med ett gott exempel väcker tillgivenhet. — 1 Petr. 5:3.
Det går så lätt att väcka fruktan, om man inte tänker sig för. Vi kan rentav göra det genom vårt ansiktsuttryck. Om en annan människa ler mot oss eller vill le mot oss och vi behåller en gravallvarlig min och inte gör minsta ansats att le tillbaka, väcker vi tvivel och fruktan hos henne och får henne att undra om vi har något emot henne. Det kräver ytterst ringa ansträngning att le, och ändå kan det betyda så mycket att man gör det!
Vi kan också väcka fruktan genom själva rösten. En sträv, barsk röst, en hård, påstridig ton kan skrämma andra, så att de fruktar för oss. Vi har kanske av naturen en barsk, grov och skrovlig röst; kanske lägger vi alltför mycket kraft i orden. Om vi gör det, bör vi tänka på hur vi skall kunna bättra på rösten. Genom att ge akt och utöva självbehärskning kan vi få den mera varm och vänlig, behaglig att lyssna till, varigenom själva ljudet av rösten kan väcka tillgivenhet i stället för fruktan.
Ett annat sätt, varigenom vi kan väcka fruktan, består i att vi söker ge oss sken av att vara så upptagna, att vi inte har någon tid för andra. Människor som har problem kanske är rädda för att komma till oss, därför att vi ger dem det intrycket att vi är alltför upptagna för att lyssna till dem. De är rädda för att störa oss, fastän det kanske är så, att det viktigaste vi kunde göra just då vore att höra på dem och ge dem råd och uppmuntran.
Är vi otåliga? Otålighet kan också väcka fruktan hos andra. Om vi blir förargade över att bli avbrutna, lätt blir irriterade, brusar upp eller ger ett skarpt svar, därför att vi saknar självbehärskning, är det mycket troligt att vi väcker fruktan i stället för tillgivenhet. Andra människor, som inte vill bli sårade, som inte vill förarga oss, kommer att känna fruktan för oss, de kommer att frukta för att stöta oss.
Återigen kan vi väcka fruktan hos andra genom att inte hysa medkänsla, inte sätta oss in i andra människors belägenhet, inte söka förstå dem; och det är nog på detta sätt som vi oftast och fullständigt omedvetet väcker fruktan. Hur ofta har inte de här orden fällts: ”Du förstår mig ju inte!” Denna brist på inlevelse väcker fruktan hos andra. Den leder till att vi bildar oss ett omdöme som är förvillat och som reser upp en mur mellan oss och andra människor.
Hur lätt går det inte att trots de bästa föresatser väcka fruktan i stället för tillgivenhet, om vi är tanklösa eller brister i vår förståelse! Naturligtvis behöver vi inte alltid låta oss ledas av andras känslor, när vi fullgör våra plikter. Vi önskar i stället vara så positiva som möjligt, när vi fullgör dem. Vi vet vilka plikter som vilar på oss, vi vet att vi skall avlägga räkenskap inför någon annan, liksom andra har att avlägga räkenskap inför oss. Men när vi inser vilket ansvar, vilka plikter vi har, kan vi därtill tänka på hur vi fullgör det som förväntas av oss. Vi kan vara fasta, när det behövs, och likväl vänliga. Vart företag under himmelen har sin stund. Vi behöver inte gå till barskhetens eller obarmhärtighetens motsatta ytterlighet och bli våpaktiga. Om vi måste bestraffa, så låt oss komma ihåg att vara sena till vrede och att vädja till förnuftet.
Guds ord överflödar av goda exempel på människor som har väckt tillgivenhet i stället för fruktan. En av dessa, den störste bland människor, är Jesus Kristus själv. Han var vänlig, omtänksam, förstående. Så här sade han: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder. Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” — Matt. 11:28—30, NW.
En av dem som var ett utmärkt föredöme för oss i att efterfölja Jesus i detta avseende var aposteln Paulus. Lägg märke till hur han väckte tillgivenhet hos andra: ”I stället blevo vi milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina små barn. Eftersom vi hyste öm tillgivenhet för eder, funno vi stor glädje i att icke endast giva eder Guds goda nyheter utan också våra egna själar, emedan ni blevo oss kära.” — 1 Tess. 2:7, 8, NW.
Om vi följer dessa goda exempel, kommer det att ge såväl oss själva som dem vi har att göra med stor lycka och glädje.