Bevara en rätt ställning inför Gud
Omoraliskheten griper omkring sig i vår tid. Hur kan en kristen undgå att snärjas av den?
VI LEVER i en förändringens era; det är ett tidsskede då tron vacklar, folks strävan gäller materiell vinning, och den moraliska måttstocken sjunker. Människorna är rädda för framtiden, och det är ingenting att förvånas över, ty för många ser det ut som om världen oemotståndligen drevs fram emot en av kärnvapen vållad tillintetgörelse. Denna atmosfär av osäkerhet har kommit många människor att lägga sig till med inställningen: ”Låt oss äta och dricka, ty i morgon skola vi dö.” (1 Kor. 15:32, NW) Den därav följande omoraliskheten och ohämmade laglösheten borde få alla rättsinniga människor att hejda sig och tänka efter: ”Hurudan är min ställning inför Gud? Hur kan jag uppnå och bevara en rätt ställning i hans ögon?”
Lyckligtvis har Gud inte lämnat mänskligheten utan vägledning i dessa farliga tider. Han har givit den sitt skrivna ord, som inte endast innehåller många förmaningar utan också har bevarat många exempel, som varnar för fallgropar och visar hur man via dem kan hamna i omoraliskhetens stinkande träsk. Tänk till exempel på vad som hände med Guds forntida nation, Israel.
Ett varnande exempel
År 1513 f. Kr. tågade israeliterna ut ur Egypten och genom Röda havet. Anförda av män av tro färdades de genom ett skrämmande ökenland, uthärdade motgångar och nådde så gränsen till Kanaans land, som Gud hade lovat att ge dem. Men därför att israeliterna blev olydiga och visade brist på tro, tvingade Gud dem att vandra omkring i öknen i fyrtio år, och därefter förde han dem återigen till det sköna utlovade landets gräns. Här överlämnade den åldrande Mose ledarskapet åt sin efterträdare, Josua, vilken såsom nationens anförare tog landet i besittning och ordnade med att de tolv stammarna fick slå sig ned var och en i sin arvedel. — 2 Mos. 12:37—42; 4 Mos. 14:26—33; Jos. 1:1—6; 13:1—19:51.
Under Josuas och hans mogna medhjälpares ledning och styrelse fortfor israeliterna att tjäna Jehova på ett välbehagligt sätt. Men efter dessa ”äldre mäns” död, vilka hade övat ett gott inflytande på folket, började ”ett annat släktled ... uppstå efter dem, vilket icke kände Jehova eller det verk som han hade gjort för Israel. Och Israels söner togo sig till att göra vad ont var i Jehovas ögon och tjäna Baalerna.” — Dom. 2:7—13, NW.
Alltifrån den tiden är Israels nations historia en berättelse om hur nationen pendlade mellan sann tillbedjan och falsk, mellan den store Gud Jehova och nationernas smutsiga gudar. Slutligen lät nationen pendeln svänga alltför långt bort från den rätta ställningen inför Gud och förlorade fullständigt balansen, och därför blev den bortförd i fångenskap till Babylon. Jerusalem blev jämnat med marken och dess tempel förstört, och furstar och gemene man i lika mån blev dräpta eller gjorda till slavar. — 2 Kon. 23:26, 27; 25:1—11.
Tvärtemot vad man skulle mena är det som hände israeliterna då för länge sedan inte död historia, utan det är som en strålkastare, som ned genom tiderna sprider ljus över den situation som vi befinner oss i. Därför är det viktigt att vi noga begrundar vad som ledde till deras fall, så att vi kan undvika att förlora en rätt ställning inför Gud i våra dagar. — Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11.
Omoraliskhetens fallgrop
Mot slutet av den fyrtioåriga vistelsen i öknen lät tusentals israeliter snärja sig av de omoraliska sedvänjorna hos de baalsdyrkande moabiterna, vilkas land de måste gå igenom på vägen till det utlovade landet. Dessa Baalsdyrkare förde ett liv i otukt och allsköns orena sexuella utsvävningar. The Encyclopædia Britannica säger att ”dyrkan av Baalerna och Astarte kännetecknades av grov sinnlighet och tygellöshet”. ”Tillbedjan av dessa gudar förde med sig några av de mest demoraliserande sedvänjor, som då existerade”, påpekar The Westminster Historical Atlas to the Bible.
Enligt den av Henry H. Halley utgivna Pocket Bible Handbook ”låg Baals och Astartes tempel vanligen intill varandra”. Prästinnorna var tempelprostituerade. Dyrkan av Baal, Astarte, Molok och andra kananeiska gudar bestod i de mest otyglade orgier; deras tempel var medelpunkter för allehanda laster. Kananéerna dyrkade alltså sina gudar genom att hänge sig åt omoraliskhet i sina gudars närvaro.”
Israeliterna undvek inte dessa omoraliska människor, utan tvärtom, säger bibeln, ”begynte folket bedriva otukt med Moabs döttrar. Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider, och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till Baal-Peor.” Hur avskyvärd var inte denna sinnlighet och tygellöshet för den allsmäktige Guden! ”Då upptändes HERRENS [Jehovas] vrede mot Israel. ... De som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra tusen.” — 4 Mos. 25:1—9.
Längre fram visade sig omoraliskheten hos israeliternas baalsdyrkande grannar gång på gång bli en snara för dem. Tydligtvis började de tänka så här: ”Alla gör ju så. Det är bara att göra vad som faller sig naturligt, så varför skulle vi inte vara som andra människor?” Omoraliskheten vädjade till deras köttsliga begär, och så tillslöt de sina ögon för Guds rättfärdiga lagar och tillfredsställde sin ohejdade passion. ”Ty också de byggde sig offerhöjder och reste stöder och Aseror på alla höga kullar och under alla gröna träd [där de hängav sig åt sexuell omoraliskhet]; ja, också tempelbolare [manliga tempelprostituerade] funnos i landet.” — 1 Kon. 14:23, 24; 22:47; Jes. 57:5; Jer. 3:6, 13.
Med tiden kom omoraliskheten att prägla israeliternas livsföring. ”De begå äktenskapsbrott och församla sig i skökohus. Såsom fullfodrade hingstar löpa de hit och dit och gnägga var och en efter sin nästas hustru.” De blev alldeles som djur, så att de inte ens skämdes över sin promiskuitet. — Jer. 5:7, 8, My.
Omoraliskhet i våra dagar
Men civiliserade människor beter sig inte så i våra dagar, tänker kanske somliga. Deras dyrkan av Gud åtföljs inte av att de hänger sig åt omoraliskhet och grov sinnlighet och tygellöshet. De tillbeder Jesu Kristi Gud och Fader, som förbjuder sådan omoraliskhet, kan man resonera. Men vad visar de verkliga förhållandena?
Fakta visar att tillståndet är detsamma i kristenheten som det var bland israeliterna för länge sedan. Alldeles såsom folket då hade Guds rättfärdiga lagar, de tio budorden inbegripna, och var pliktigt att hålla dem, så har folk i kristenheten i vår tid också Guds lagar, som de är pliktiga att hålla. Men liksom israeliterna förkastade Guds lagar, så är i våra dagar en tygellöshet och omoraliskhet som påminner om israeliternas Baalsdyrkan vanlig överallt i kristenheten.
På alla håll ger sig ett moraliskt sammanbrott till känna. ”Begreppet kyskhet är fullständigt föråldrat”, sades det för inte länge sedan till en åhörarskara på 1.000 studenter vid University of Columbia. Vid en för någon tid sedan gjord undersökning vid tjugoen skolor i Kalifornien fann man att några av flickorna betraktade graviditet som en ”statussymbol”. I en flickskola i England upptäcktes det att elever bar ett gult märke för att tillkännage att de inte längre var jungfrur. Och i en annan skola, i Oxford i England, avslöjade en utan förvarning företagen kontroll av elevernas handväskor att 80 procent av flickorna hade med sig preventivmedel.
Torontotidningen Daily Star (9 mars 1963) meddelar att ”så många kvinnliga läroverkselever i Winnipeg [Kanada] blir gravida, att stadens tre förnämsta hem för ogifta mödrar ser sig om efter utvägar att sända flickorna till särskilda skolor. ... Förra året föddes i staden 537 barn utom äktenskapet.”
Man har funnit att till och med bland ungdomen av i dag kan sexualorgierna tävla med de tygellösa riterna hos de forntida könsdyrkande Baalstillbedjarna. Sir John Charles, före detta skolöverläkare i England, anförde ett fall där allmänne åklagaren talat om hur ”chockerande brådmogna och fördärvade” ungdomar på endast fjorton och femton år är.
Överallt i kristenheten har ”sexklubbar” och ”hustrubytesklubbar” högkonjunktur. För halvtannat år sedan innehöll San Francisco Chronicle en artikel med denna rubrik: ”Hustrubyte — den nya flugan runt hela San Franciscobukten”. Tidningen påpekade att en annons på åtta rader ”framkallade en hel lavin av svar från gifta par, som sökte få omväxling i sitt sexuella liv”. ”De kommer tillsammans i grupper på två eller flera par i hem, på hotell och motell för att ta del i ’byteskalas’, som ofta antar proportionen av orgier”, meddelade tidningen. I motsats till vad somliga kanske menar tar aktade medborgare del i dessa orgier, folk som synbarligen anser att deras uppförande låter förena sig med deras religion. En av dessa personer sade faktiskt så här: Vi ”byter” aldrig på lördagskvällar, eftersom vi ”måste stiga upp tidigt på söndagarna för att gå i kyrkan”. — Numren för 3 och 6 april 1963.
Denna omoraliskhet sträcker sig upp i de högsta kretsar. Nyligen har omoraliskheten hos framstående statsämbetsmän avslöjats, i synnerhet i England. ”Chockvågorna”, som uppstod där, ”fortplantade sig över Kanalen till Europas kontinent och var något mer än förnimbara till och med i de med glasväggar försedda (om också prosaiskt spegellösa) salarna i Förenta nationernas byggnad i New York”, rapporterade tidskriften Newsweek. ”En serie av andra sex- och spioneriskandaler gav eko i Stockholm och Kairo.”
Över hela världen, bland de förmögna och inflytelserika såväl som bland folk i allmänhet och bland ungdomarna, har sexuell omoraliskhet blivit den självfallna livsföringen. Som en präst anmärkte: Tonåringarna har nu ”samma lättvindiga syn på den sexuella samvaron som på att äta och dricka”. (Toronto Daily Star för 8 februari 1963) Fastän utomäktenskapligt könsumgänge är emot Guds lag, resonerar folk i våra dagar likadant som de forntida israeliterna synbarligen gjorde: ”Alla gör ju så. Varför skulle vi då vara annorlunda?” Till och med några religiösa ledare överser med den nutida omoraliskheten.
Som det omtalas i Londontidningen Daily Express för 11 mars 1963, sade en präst i engelska statskyrkan, D. A. Rhymes, till sin församling att bibelns kyskhetsregler ”lämnas utan avseende därför att de redan är föråldrade”. Han sade att de behövde ersättas med en moralkodex som bättre skulle passa människornas behov. Och samma tankegång kommer till synes i en avhandling om sjuttio sidor, som utgivits av en grupp av Storbritanniens mest inflytelserika kväkare. Det heter där att ”moralen liksom sabbaten blev gjord för människans skull, inte människan för moralens”, och att därför inte ens uttryck för en homosexuell böjelse vore moraliskt orätt. Denna avhandling, som säger sig tolka en kväkares syn på sexuallivet, ”förkastar nästan fullständigt den inställning till moralen som är tradition inom den organiserade kristna kyrkan”, förklarade Toronto Globe and Mail den 19 februari 1963.
Sky omoraliskheten
Hur farliga är inte dessa världsliga tankar om moralen! Om någon lyssnar till dem, kommer han alldeles säkert att förlora sin rätta ställning inför Gud. Guds lagar är lika tidsenliga och tillämpliga nu som den dag de skrevs. De som kanske menar att de kan avvika från dem för att tillfredsställa sina sexuella begär uppmanas av en av Kristi apostlar att betänka vad som hände de israeliter, som lät förleda sig av de baalsdyrkande moabiterna:
”Låt oss icke heller bedriva otukt, såsom några av dem begingo otukt, endast för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag. Men dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel, och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar hava kommit. Följaktligen må den, som menar att han står, taga sig till vara så att han icke faller.” — 1 Kor. 10:8, 11, 12, NW.
De kristna måste ständigt och jämt taga sig till vara så att de inte blir snärjda av denna könsgalna värld, alldeles som israeliterna blev av sina vällustiga grannar. ”Låt därför eder kropps lemmar”, skrev aposteln Paulus till den första tidens kristna, ”bliva såsom döda, vad beträffar otukt, orenhet, sexuell åtrå. ... Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” — Kol. 3:5—10, NW.
För att sky omoraliskheten måste man fylla sitt sinne och hjärta med Guds rättfärdiga lagar och vid alla tillfällen sträva efter att leva i överensstämmelse med dem. Detta betyder att ”otukt och orenhet, av vad slag det vara må, eller girighet icke ens [må] nämnas bland eder, alldeles så som det anstår heliga människor; och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande, utan fastmer tacksägelse. Ty ni veta detta och inse det själva att ingen otuktig ... har någon arvedel i Kristi och Guds rike.” — Ef. 5:3—5, NW; Fil. 4:8.
Guds lag är alltså tydlig och klar. Omoraliska sedvänjor sådana som otukt, äktenskapsbrott, homosexualitet och umgänge med djur ådrar utövaren Guds misshag. Det är sant att många har bedrivit sådant, innan de lärde känna Guds rättfärdiga krav och medan de ännu levde så som människor av nationerna gör. Men om någon uppriktigt önskar vinna och bevara en rätt ställning inför Gud, så måste han nu avhålla sig från allt slags otukt och ”få välde över sitt eget kärl i helgelse och ära, icke i lysten sexuell åtrå, sådan som också de nationer hava, vilka icke känna Gud”. — 1 Tess. 4:3—5, NW; 1 Kor. 6:9—11.