Vet du hur man kan uthärda smärtfull sorg?
NÄR dödens kalla hand räcks ut mot en människas familj och rycker bort hennes livskamrat eller någon annan som hon älskar ömt, kan den chock som en sådan förlust framkallar bli det svåraste slaget i livet för henne. Många har funnit sådan sorg så svår att uthärda, att de har blivit sömnlösa, inte kunnat få dagarna att gå och tyckt sig inte kunna leva vidare, i all synnerhet om den som gått bort varit deras äkta hälft. Vid sådana tillfällen är det mycket viktigt att veta hur man skall kunna uthärda den smärtfulla sorgen.
Det är inte nödvändigt att stänga sorgen inom sig, att dölja den bakom ett oberört yttre. Det växande trycket från känslor som i så fall hindras från att få utlopp kan i hög grad försvåra uthärdandet. Det är inte fel att lätta på trycket genom att ge uttryck åt sin sorg och saknad. Om en människa tillåter sig att ge naturligt utlopp åt sina känslor utan att hon fördenskull går till den ytterligheten att hon förlorar självbehärskningen, känner hon sig ofta bättre.
Vid den tid, då den i bibeln omtalade patriarken Abraham förlorade sin älskade hustru Sara, stängde han inte in sin smärtfulla sorg inom sig. Han lät den få utlopp genom gråt. (1 Mos. 23:2) På samma sätt handlade den israelitiske konungen David, när hans son Absalom hade blivit dödad. Bibelns skildring säger: ”Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: ’Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!’” (2 Sam. 18:33) Detta beskriver den djupa, smärtfulla sorg som en far kände över att ha förlorat en älskad son.
David sörjde inte för beständigt. Han visste att de levande inte kan föra de döda tillbaka till livet, och därför måste de ordna sitt liv så att de kan fortsätta att leva utan sina kära döda. Även om David ömt bevarade minnet av sin son, så skulle hans sorg ha varit svårare för honom att bära, om han hade sökt stänga omvärlden ute, slutit sig inom sitt skal och försökt att leva i en fantasivärld tillsammans med sin son.
Många människor har kommit att inse att såren inte vill läka, om de försöker leva i en värld av minnen. En del människor gör detta genom att de i åratal låter hus och hem stå precis i samma skick som medan den älskade levde. De som på det sättet förlänger sin smärtfulla sorg söker till ingen nytta leva i det förflutna, när de i stället borde inse att de kan vinna stor lycka, om de bara ville leva för framtiden. Den älskade, som en människa har förlorat, skulle ha önskat att den överlevande vidtoge alla nödvändiga förändringar, så att hon skulle kunna leva ett lyckligt och produktivt liv. Det är vist och förståndigt att man vidtar sådana förändringar.
Det är helt naturligt att den sörjande är intensivt medveten om det tomrum som den älskade, bortgångna parten har lämnat efter sig, men den smärtsamma känslan av förlusten kan bli mindre intensiv, om den överlevande söker fylla ut tomrummet genom att ägna sig åt fruktbringande verksamhet. För många människor som mist sin äktenskapspartner har det varit till stor glädje och nytta att de osjälviskt ägnat sig åt att utföra saker och ting till gagn för andra betryckta människor. Det har hjälpt dem att glömma sig själva. Det största hindret för en människa som söker uthärda smärtfull sorg är kanske hennes benägenhet att ideligen tänka på vad hon personligen har förlorat genom den älskades död. När hon tänker på hur ensam hon nu är och på sådant som hon nu måste göra själv och som den älskade brukade göra åt henne, får hon svårt att bära sin tunga sorg. Men om hon glömmer sig själv och börjar tänka på vad hon skulle kunna göra för andra människor, finner hon att såren börjar läkas och att tomrummet i hennes liv undan för undan fylls ut. Det finns mångahanda som en människa kan göra för att hennes liv skall få innehåll och mening, om hon bara vill tänka på andra, hysa kärlek till dem såsom hon skulle önska att de hyste kärlek till henne.
Sanningarna i Guds skrivna ord utgör en rik tröstekälla för en sörjande människa; de ger henne ett uppsåt i livet. De kan förjaga den fruktan hon kan hysa på grund av att hon inte vet vad som har blivit av hennes älskade. Genom bibeln underrättar livets Skapare henne om vad som händer en människa som upphör att leva, och den säger henne vilket hopp den döde har att få liv på nytt.
Tack vare detta underbara hopp behöver en kristen inte känna den bittra sorg, som de människor erfar som inte vet vad den store livgivaren har sagt om de döda eller som inte förtröstar på honom, därför att de saknar tro. Bibelns tillförlitliga upplysningar lindrar i hög grad hans smärtfulla sorg. ”Vidare, bröder, vilja vi icke att ni skola vara okunniga i fråga om dem som sova i döden, för att ni icke skola sörja, som ju de övriga göra, vilka icke hava något hopp.” (1 Tess. 4:13, NW) I likhet med aposteln Paulus kan han sätta sin förtröstan till ”Gud, som uppväcker de döda”. — 2 Kor. 1:9.
Den osjälviska tjänst, som består i att undervisa andra i Guds ord, kan för dem som har vunnit kunskap om det som Jehova Gud har låtit nedskriva i sitt ord, bibeln, till nytta och tröst för människor, bli en betydelsefull faktor, som hjälper dem att uthärda den smärtfulla sorgen. Denna goda andliga verksamhet kan hjälpa till att fylla ut det tomrum, som döden har vållat i deras liv. Tack vare denna verksamhet sysselsätter sig deras sinnen med osjälviskt och uppbyggande arbete. Den ger dem fullgoda skäl att leva vidare.
De som sörjer kan hämta kraft hos Gud genom att vända sig till honom i bön. Vad andra än månde säga, så är det inte Gud som skall klandras för förlusten av den älskade. Genom att den sörjande får lära sig från Skriften vad orsaken till döden är och vilket hopp det finns för de döda att få leva igen har han orsak att ge uttryck åt tacksamhet gentemot Gud. Denna kunskap förjagar den skräckinjagande och förlamande känslan att det inte finns något hopp. (Ps. 46:2) Den hjälper oss omätligt att uthärda smärtfull sorg.
Tack vare det hopp, som Guds ord inger oss, kan en sörjande människa lättare vidta sådana förändringar i sitt liv att hon kan leva vidare utan den som hon älskat. Hon känner sig tacksam över att den älskade har fått smaka livet och över att hon kunde bidra till den lycka han erfor i livet. Hon kommer att vara mycket tacksam över att Gud kärleksfullt har sörjt för att det skall bli en uppståndelse för de döda.