Ut ur gravarna till en ”livets uppståndelse”

 1. Vilket slags liv har de människor, som blir meddomare med Kristus, trätt in i, medan de alltjämt befunnit sig på jorden? Hur har det skett?

UNDER de sistförflutna nitton hundra åren har de människor, som Gud utvalt till meddomare med sin Son i himmelriket, hört Guds Sons röst, och genom att ge akt på det som hans röst har bjudit dem att göra har de trätt in i ett andligt liv, medan de alltjämt befunnit sig på jorden. De har blivit rättfärdiggjorda och förda ut ur det fördömelsens tillstånd som världen av människor befinner sig i, vilken är död i sina överträdelser och synder och i sin förhatliga ande. Gud har befriat dem från dödens fördömelse genom den offerdöd, som hans Son led till gagn för alla troende. — Rom. 5:1; 8:1—4.

 2. Vad hänsyftade Jesus på med orden ”liv i sig själv”, som vi finner i Johannes 5:26?

² Jesus Kristus hänsyftade på den roll han spelar i förbindelse med Guds verk att överföra de troende från död till liv, då han härnäst sade: ”Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.” Med tanke på Jesu sätt att lägga fram saken i detta tal kan dessa hans ord inte ha syftat på vad somliga människor kallar ”inneboende liv” hos hans himmelske Fader eller hos honom själv, ”självexistens”, såsom det heter i En amerikansk översättning. (Joh. 5:26) Av Jesu ord framgår det att han talade om förmågan att skänka liv. Fördenskull återger en ny engelsk bibelöversättning, The New English Bible (av år 1961), Jesu ord så här: ”Ty såsom Fadern har livgivande kraft i sig själv, så har Sonen detta, förmedelst Faderns gåva.” Orden i Monsignore Ronald A. Knox’ romersk-katolska översättning går ut på detsamma. De lyder: ”Såsom Fadern inom sig har livets gåva, så har han förlänat åt Sonen att också hava livets gåva inom sig.” Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, som utgavs år 1950, ger samma tanke: ”Ty alldeles såsom Fadern i sig själv har livets gåva, så har han förlänat åt Sonen att också i sig själv hava livets gåva.”

 3. Varför kunde Gud förläna åt Sonen att ha ”liv i sig själv”, och varför gjorde han detta?

³ Hur, när och varför förlänade den himmelske Fadern detta åt sin Son, Jesus Kristus, att inom sig ha förmåga att skänka liv? Eftersom Jehova Gud är ”livets källa”, kunde han förläna sin Son detta, att i sig ha livgivande kraft eller förmåga. (Ps. 36:10) Varför gjorde han det? Jo, därför att den mänskliga familjen var döende till följd av den synd som dess förste mänsklige fader, Adam, hade begått. — Rom. 5:12.

 4, 5. a) Hur gjorde Gud, förmedelst sin Son, anordningar för att ge liv åt människosläktet? b) På vem tillämpas fördenskull i Hebréerna 10:5—10 orden i Psalm 40:7—9, och hur?

⁴ Endast genom offret av en människa kunde evigt liv förlänas åt det domfällda, döende människosläktet. Jehova Gud, den himmelske Fadern, drog försorg om ett sådant mänskligt offer, varigenom människornas synd kunde gottgöras och de kunde bli befriade från den dödsdom som vilade över dem, då han utgav sin Son, i det att han överförde hans liv från himmelen till jorden. Genom ett underverk lät han sin Son födas såsom gossebarnet Jesus i Betlehem i Judeen. Jesus växte upp och blev en fullkomlig människa och var vid trettio års ålder en fullständig motsvarighet till den fullkomlige mannen Adam i Eden. Han hade nu fullkomligt mänskligt liv, och ingen fördömelse vilade över honom, men han måste låta detta mänskliga liv som han åtnjöt bli tillgängligt för människorna genom att offra det i sin himmelske Faders tjänst. Vid trettio års ålder framställde sig Jesus fördenskull för att ägna sig åt denna offertjänst, dvs. för att tjäna såsom en Guds präst. I Hebréerna 10:5—10 tillämpar den inspirerade skrivaren orden i Psalm 40:7—9 på Jesus och säger:

⁵ ”Därför säger han vid sitt inträde i världen: ’Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig; i brännoffer och syndoffer fann du icke behag. Då sade jag: ”Se, jag kommer — i bokrullen är skrivet om mig — för att göra din vilja, o Gud.”’ Sedan han först har sagt: ’Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag’ — och dock frambäras de efter lagen — säger han vidare: ’Se, jag kommer för att göra din vilja.’ Så tager han bort det förra för att sätta det andra i stället. Och i kraft av denna ’vilja’ hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi ’kropp’ en gång för alla har blivit offrad.”

 6. Vad lät Jesus i överensstämmelse härmed ske med sig, och vad gav Gud honom då i begränsad utsträckning?

⁶ För att symbolisera att han på detta sätt framställt sig för Gud med en önskan att utföra Guds speciella tjänst ända in i döden lät Jesus döpa sig i vatten av Johannes döparen. (Matt. 3:13—17) Omedelbart efter Jesu dop i vatten döpte Jehova Gud sin nu överlämnade Son med helig ande från himmelen och kungjorde att han var hans andlige Son. Då, vid detta dop, förlänade Fadern åt Sonen att i sig själv ha livgivande kraft eller förmåga i begränsad utsträckning. Fördenskull kunde denne Son bota mannen som hade varit sjuk i trettioåtta år och även uppresa judar ur döden, ja, han återförde också sin käre vän Lasarus till livet, sedan denne legat fyra dagar i graven. Men Jesus hade ännu inte kraft eller förmåga att skänka evigt liv åt medlemmar av den dödsdömda mänskliga familjen. Varför hade han inte det? Därför att han ännu inte hade offrat sin fullkomliga mänskliga kropp i den bokstavliga döden.

 7. a) Vilken kraft gjorde Gud bruk av på tredje dagen, sedan Jesus dött, och hur? b) Vad förde Jesus med sig vid sin himmelsfärd, och varför medförde han just detta?

⁷ Men en död Jesus Kristus kunde inte skänka liv åt döende människor. Fördenskull uppväckte Jehova Gud, Fadern, som i sig själv har livgivande kraft, sin Son från de döda på tredje dagen till odödligt liv i himmelen, i andevärlden. Vid sin himmelsfärd fyrtio dagar efter uppståndelsen från de döda tog Jesus inte den offrade mänskliga kroppen med sig till himmelen — det hade varit omöjligt! —, men han tog med sig värdet av sitt offrade, fullkomliga mänskliga liv för att överlämna detta till sin himmelske Fader till gagn för mänskligheten. Gud, Fadern, tog emot denna offergåva, och han gjorde Jesus Kristus till sin överstepräst till gagn för människorna. — Hebr. 9:24—26.

 8. Vad slags individ blev Jesus vid sin uppståndelse?

⁸ När aposteln Paulus skriver om de kristna dödas uppståndelse och om det slags kropp, med vilken sådana döda kommer till liv, säger han fördenskull: ”Det sås en fysisk kropp, det uppreses en andlig kropp. Om det finnes en fysisk kropp, så finnes det också en andlig. Det är ju så skrivet: ’Den första människan, Adam, blev en levande själ.’ Den siste Adam blev en livgivande ande.” (1 Kor. 15:44, 45, NW) Aposteln Paulus kallar Jesus Kristus ”den siste Adam” och säger att han blev en ”livgivande ande” vid sin uppståndelse.

 9. a) Såsom vad för något kunde Guds Son nu fungera? b) Varför måste han bli ”Människoson”, och varför utgör det inget hinder för honom att flertalet människor är döda?

⁹ På detta sätt förlänade Jehova Gud, Fadern, åt sin Son, Jesus Kristus, denna förmåga att ha livgivande kraft i sig själv. Tack vare detta kunde Sonen fungera såsom domare, inte bara över de levande, utan också över de döda, som han skulle kunna uppresa till liv, då tiden vore inne för hans himmelska rike. Fördenskull fortsatte Jesus Kristus sin argumentering och sade: ”Och han har givit honom makt [eller: myndighet, NW] att hålla dom, eftersom han är Människoson.” (Joh. 5:27) Om Guds himmelske Son inte hade blivit ”Människoson” för att utge sitt liv såsom ett offer, kunde han inte ha fått detta privilegium att vinna livgivande kraft och bli förordnad till domare över människorna, till domare över de döda och de levande. Flertalet människor skulle visserligen vara döda vid den tid då hans rike upprättas. Men detta skulle inte hindra honom från att döma dem, ty han har nu livgivande kraft och förmåga och kan kalla dem inför sig, för att gå till doms med dem, genom att uppresa dem ur gravarna.

Ett ännu större under

10. Om vilket större under talade Jesus med de judar, som ville döda honom, såsom vi läser i Johannes 5:28—30?

¹⁰ När Jesus talade om att han hade fått livgivande kraft förlänad åt sig och om att han hade fått myndighet att döma, fick han utan tvivel de judar, som ville döda honom, att förundra sig. Men om de förundrade sig över detta, så skulle det inträffa något ännu större att förundra sig över. De hade inte hört vad höjdpunkten skulle bli. Så Jesus sade vidare: ”Förundra eder icke över detta, ty den stund [ordagrant: timme] kommer då alla de som äro i minnesgravarnaa skola höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo dåliga ting till en domens uppståndelse. Jag kan icke göra någonting alls av mitt eget initiativ; alldeles så som jag hör, så dömer jag; och den dom som jag fäller är rättfärdig, ty jag söker icke min egen vilja, utan dens vilja som har sänt mig.” — Joh. 5:28—30, NW.

11, 12. a) Hur många skall komma ut, och kommer de alla ut samtidigt, på en och samma gång? b) Varför behöver vi inte mena att när Jesus använder ordet ”stund”, så har detta avseende på att de alla skall komma ut samtidigt?

¹¹ Lägg märke till att Jesus här sade att ”alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut” i lydnad för honom, domaren som har livgivande kraft. Om detta skall kunna ske, måste det bli en uppståndelse för dem alla, dvs. för alla de döda, goda och onda, som blir ihågkomna för att få uppstå. Men detta innebär inte att de alla blir uppväckta eller alla måste uppväckas samtidigt, samma dag. Ja, visst sade Jesus att den ”stund” eller ”timme” skulle komma, då allt detta skulle ske, men därmed behöver han inte ha avsett en helt kort stund, en bokstavlig timme med sextio minuter eller 3.600 sekunder.

¹² När aposteln Johannes skrev sitt första brev omkring år 98 e. Kr., syftade han helt visst inte på en tjugofjärdedel av ett helt dygn, då han skrev: ”Små barn, det är den sista timmen, och alldeles såsom ni hava hört att antikrist kommer, har det redan nu kommit att finnas många antikrister, av vilket förhållande vi vinna den kunskapen att det är den sista timmen.” (1 Joh. 2:18, NW) När Jesus använde ordet ”stund” här, avsåg han en tidsperiod under Guds upprättade rikes tid, en tidsperiod som skulle komma att bli kritisk, en krisens ”stund”, så att säga.

13. Vilket slags uppståndelse syftar Jesus på, eftersom alla skall komma ut ur gravarna, och varför talar inte detta för att de alla kommer ut samtidigt?

¹³ När Jesus sade att alla de döda i minnesgravarna skall höra hans, domarens, röst och komma ut, betydde hans ord att det skall bli en enda stor, allmän, allomfattande uppståndelse. Han framhåller emellertid att resultatet för de enskilda människorna, som får del i denna vittomfattande uppståndelse, kommer att bli olika. Men att denna allomfattande uppståndelse inte dessutom innebär att de alla kommer ut vid samma tidpunkt, på samma dag, under samma år, det får vi bekräftat på annat håll.

14. Hur anger aposteln Paulus’ ord, i 1 Korintierna 15:22, 23, att uppståndelsen sker i en bestämd ordning?

¹⁴ När aposteln Paulus talade om att uppståndelsen var säker och viss, sade han: ”Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.” (1 Kor. 15:22, 23) Inte alla de andliga kristna, som skall bli meddomare med Jesus Kristus i hans rike, kommer att vara döda vid tiden för hans tillkommelse. Några avslutar sitt jordiska levnadslopp i en offerdöd vid en senare tidpunkt, sedan de fullgjort sitt gudagivna verk här på jorden.

15. Hur anger Paulus, i 1 Tessalonikerna 4:16, 17, en skillnad i tiden för uppståndelsen?

¹⁵ De får således inte alla en samtidig uppståndelse vid tiden för Jesu tillkommelse, utan såsom aposteln Paulus säger, i 1 Tessalonikerna 4:16, 17 (NW): ”Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun, och de som äro döda i förening med Kristus skola uppstå först. Efteråt skola vi, de levande, som leva kvar, tillsammans med dem bliva bortryckta i skyar för att möta Herren i luften, och sålunda skola vi alltid vara med Herren.” Orden ”först” och ”efteråt” anger en skillnad i tiden för uppståndelsen.

16, 17. Vad har Johannes, i Uppenbarelseboken 20:4—6, att säga om dem som skall bli meddomare med Jesus Kristus i himmelen?

¹⁶ Om dem som skall sitta på himmelska troner och vara meddomare med överdomaren, Jesus Kristus, säger aposteln Johannes följande, i Uppenbarelseboken 20:4—6:

¹⁷ ”Och jag såg troner stå där, och de satte sig på dem, de, åt vilka gavs makt att hålla dom. Och jag såg de människors själar, som hade blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull och som icke hade tillbett vilddjuret eller dess bild och icke hade tagit dess märke på sina pannor och sina händer; dessa blevo nu åter levande och fingo regera med Kristus i tusen år. (De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända.) Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen; över dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren.”

18. I vilken uppståndelse har de del, och varför benämns den så?

¹⁸ De som sitter på de himmelska tronerna och åt vilka det ”gavs makt att hålla dom” har del i vad aposteln Johannes kallar ”den första uppståndelsen”. Ordet ”första” särskiljer deras uppståndelse från den uppståndelse som de övriga människorna har del i. Den är den första, inte bara i fråga om betydelsen utan också i fråga om tiden.

19. a) Vad är det som utvisar att Paulus tänkte på tiden för uppståndelsen, då han skrev Filipperna 3:11? b) Vilka är inbegripna i den första uppståndelsen?

¹⁹ Aposteln Paulus tänkte på denna detalj, tiden, när han skrev om hur han ansträngde sig för att, såsom han sade, ”jag på något sätt må kunna nå fram till den tidiga uppståndelsen, som är från de döda”. (Fil. 3:11, Ro; NW) De som har del i den ”första uppståndelsen” och sitter ned på dessa domarsäten eller troner inbegriper Jesu tolv trogna apostlar, i överensstämmelse med hans eget löfte. (Matt. 19:27, 28) Aposteln Paulus sade att hans trogna, helgade kristna bröder också var inbegripna. (1 Kor. 1:1, 2; 6:2) Deras fulla antal är 144.000, och aposteln Johannes, som såg dessa i en syn, säger att de var tecknade på sina pannor med den levande Gudens insegel och stod tillsammans med Guds offrade lamm, Jesus Kristus, på det himmelska Sions berg. — Upp. 7:4—8; 14:1—3.

”De övriga döda”

20, 21. a) I vilken uppståndelse har de ”övriga döda” del? b) Hur beskriver aposteln Johannes deras uppståndelse och den dom de blir föremål för?

²⁰ Sedan vi nu talat om uppståndelsen för de 144.000, som har del i den första uppståndelsen och som sitter på troner med ”makt att döma” (NW), återstår det att undersöka hur det förhåller sig med ”de övriga döda”. Eftersom dessa inte har del i den första uppståndelsen, måste de ha del i en andra uppståndelse, en senare uppståndelse. I samma syn såg aposteln Johannes ”de övriga döda” uppväckas. Han beskriver det så här:

²¹ ”Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna. Och havet gav igen de döda, som voro däri, och döden och dödsriket [grekiska: hades] gåvo igen de döda, som voro i dem; och dessa blevo dömda, var och en efter sina gärningar. Och döden och dödsriket [hades] blevo kastade i den brinnande sjön; detta, den brinnande sjön, är den andra döden. Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön.” (Upp. 20:11—15) Den ”sjö, som brinner med eld och svavel”, omnämns på nytt i Uppenbarelseboken 21:8, men där sker det i förbindelse med kristna, som stått på prov för att få tillhöra de 144.000 men som misslyckas, därför att de inte övervinner denna världen på grund av att de visar sig fega och otrogna och vänder sig till det som är ont.

22. Varför är det inte den bokstavliga jorden och den bokstavliga himmelen som flyr undan?

²² Jorden och himmelen, som flyr för hans ansikte som sitter på den stora vita domartronen, är naturligtvis symboliska och avser inte den bokstavliga jorden och den bokstavliga himmelen. Var skulle annars de uppståndna människorna kunna stå inför domartronen? Eller hur skulle de kunna komma ut ur minnesgravarna, som finns på den bokstavliga jorden, eller komma ut ur dödsriket, ”hades” (NW, Åk), som är de döda människornas gemensamma grav här på den bokstavliga jorden, eller komma ut ur havet, som många har drunknat i? Jorden och himmelen, som flydde undan, är följaktligen symboliska.

23. När eller på vilket sätt skall den symboliska jorden fly undan och därefter den symboliska himmelen?

²³ Den symboliska jorden flyr undan då det stora Babylon tillintetgörs och omedelbart därefter det symboliska vilddjuret och den ”falske profeten” och jordens konungar och deras härskaror blir tillintetgjorda i Harmageddonkriget, såsom det beskrivs i Uppenbarelseboken 16:13—16; 17:15—18; 19:19—21. Den symboliska himmelen flyr undan, när Satan, djävulen, och hans demoner blir fjättrade och inspärrade i avgrunden för att stanna där under de tusen åren av Kristi regering över jorden, såsom det skildras i Uppenbarelseboken 20:1—3. Dessa ondskefulla jordiska och himmelska makter kommer alltså inte att befinna sig på skådeplatsen och kommer inte att kunna blanda sig i dömandet av de jordiska döda under Kristi tusenårsregering.

24. a) Varför är det orimligt att tänka att denna domsdag bara skulle vara tjugofyra timmar lång? b) Hur kan vi räkna ut domsdagens längd?

²⁴ Aposteln Paulus angav ju att de dödas uppståndelse skulle komma att inträffa i en viss ordning. Vi bör fördenskull inte tänka oss att alla dessa jordiska döda blir uppresta ur dödsriket (hades) och ur havet på en och samma gång eller att de alla uppstår på en och samma tjugofyratimmarsdag. Det finns ingen orsak att påskynda domstolsförhandlingarna på det sättet. Eftersom det är så många människor som är döda, ja, flera milliarder, hur vore det då möjligt att de alla skulle kunna bli tillbörligt dömda under en enda tjugofyratimmarsdag, även om det finns 144.000 meddomare jämte överdomaren, Jesus Kristus? Eftersom de 144.000 meddomarna lever och regerar tillsammans med Kristus i tusen år, kommer de döda människornas domsdag att bli tusen år lång. Detta kommer att ge tillräckligt lång tid åt var och en av de uppståndna att bli satt på prov och få fastslaget huruvida hans namn skall bli skrivet i livets bok eller inte. Heter det inte i 2 Petrus 3:8 (NW): ”Låt ... icke detta undgå eder uppmärksamhet, mina älskade, att en dag är för Jehova såsom tusen år och tusen år såsom en dag”? Jo. Låt oss då resonera skriftenligt.

25, 26. a) Hur vittnar orden i Hebréerna 11:35 om en viss ordning i förbindelse med den jordiska, mänskliga uppståndelsen? b) Åt vilka hålls detta i beredskap, och vad har de kallats under en lång tid?

²⁵ Lägg nu märke till en sak som vittnar om en viss ordning i förbindelse med den jordiska, mänskliga uppståndelsen. I skildringen i Hebréerna 11:1—12:1 talar nedskrivaren helt kort om ”en så stor hop av vittnen”, som levde innan Jesus Kristus dog och blev uppväckt och som var Jehovas vittnen på sin tid. (Jes. 43:10—12; 44:8) I kapitel 11, vers 35, talar nedskrivaren uppenbarligen om att de alla skulle vara berättigade till en bättre uppståndelse. Versen lyder så: ”Kvinnor funnos, som fingo igen sina döda genom deras uppståndelse. Andra läto sig läggas på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse.”

²⁶ Denna ”bättre uppståndelse” var uppenbarligen något som väntade hela denna skara, en ”så stor hop [eller: sky, NW] av vittnen”, och fördenskull var somliga till och med villiga att låta sig torteras till döds i hopp om den. Efter en beskrivning av de vedermödor och lidanden, som dessa forntida vittnen fick utstå, säger Hebréerna 11:38 om dem att de var ”människor, som världen icke var värdig att hysa”. Fördenskull kallade kristna bibelforskare dem under lång tid för ”de gamla värdiga” och ”forntidens värdiga”.b

27. a) Hur anger orden i Hebréerna 11:39, 40 en viss skillnad mellan olika skaror i fråga om uppståndelsen? Vari består skillnaden? b) Hur kan det sägas att de forntida vittnena får en ”bättre” uppståndelse?

²⁷ Såsom en bekräftelse på att det är skillnad mellan deras uppståndelse, som utgör ”en så stor hop av [forntida] vittnen”, och den uppståndelse som ges de 144.000 kristna, vilka blir meddomare med Kristus i himmelen, säger Hebréerna 11:39, 40 följande om dessa forntida vittnen: ”Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke, vad utlovat var; ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade.” Ja, Gud har utsett något bättre åt Kristi trogna efterföljare, någonting bättre än det som den forntida hopen eller skyn av vittnen får, då de blir uppväckta. Denna sky eller ”hop av vittnen” har inte del i den första uppståndelsen, som är en himmelsk eller andlig uppståndelse. De får en jordisk uppståndelse. Likväl är deras uppståndelse bättre än den som de människor fick, vilka de forntida profeterna uppreste från de döda, de människor som avses när det sägs att ”kvinnor ... fingo igen sina döda genom deras uppståndelse”. Deras uppståndelse kommer att inträffa när Guds rike härskar med Kristus som konung. Fördenskull skall de inte behöva dö igen, om de förblir trogna.

28. På vems förfäder syftar orden i Psalm 45:17, och vad skall ske med dem?

²⁸ Psalm 45 talar om en del av dessa forntida, förkristna vittnen, som skall få en ”bättre uppståndelse”. I Psalm 45 talas det profetiskt om den messianske konungen, Jesus Kristus, och om hans förmälning med brudklassen, de 144.000 som blir hans medarvingar i himmelriket. Sedan riktas orden, i Psalm 45:17, profetiskt direkt till konungen Jesus Kristus. De lyder: ”I dina fäders ställe skola dina söner träda; dem skall du sätta till furstar överallt i landet” eller ”på hela jorden” (NW). Till Jesu Kristi mänskliga förfäder hör Abraham, Isak och Jakob och konung David, som alla var trogna män, trogna vittnen för Jehova.

29, 30. a) Vad kan man svara på frågan om förordnandet av furstar på hela jorden kommer att inskränkas till att gälla Kristi förfäder? b) Vad antyder orden om att de skall förordnas till furstar beträffande människors framträdande i uppståndelsen?

²⁹ För att Jesus Kristus skall kunna förordna sina trogna förfäder till ”furstar på hela jorden” i sitt himmelska rike, måste han uppväcka dem ur minnesgravarna. Om de andra människorna på jorden skall få något gagn av Kristi trogna förfäders furstliga styrelse under hans tusenårsregering, måste dessa förfäder bli uppväckta tidigt under hans regering, även om de dog för flera tusen år sedan. Om den regerande konungen, Jesus Kristus, inskränkte sitt förordnande av furstar på hela jorden till att gälla endast hans gudaktiga förfäder, skulle det inte bli många sådana furstar på hela jorden. Det fanns andra forntida män som var lika trogna bland dem som utgör ”en så stor hop [eller sky] av vittnen”. Det är då bara rimligt att sådana trogna vittnen också skulle anses värdiga att förordnas till furstar i olika delar av jorden.

³⁰ Att de skall förordnas att vara furstar talar för att de kommer att bli uppväckta tidigare än Guds rikes övriga jordiska undersåtar. Detta antyder att den jordiska uppståndelsen sker i en viss ordning. Därför kommer inte dödsriket (hades) och havet att ge igen alla de jordiska döda på en och samma gång, utan att det på förhand gjorts några anordningar för att ta hand om de återvändande döda.c

”Livets uppståndelse”

31. a) Vilka frågor har en del bibelkommentatorer fört fram beträffande orden i Johannes 5:28, 29? b) Hur delar Jesus Kristus upp dem som har del i en uppståndelse?

³¹ När Jesus talade om att de döda skulle komma ut ur minnesgravarna, framställde han det såsom en enda generell anordning. Han framhåller emellertid att en sådan uppståndelse för ”alla” kommer att medföra olika resultat för olika människor. I Johannes 5:28, 29 (NW) säger han: ”Alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo dåliga ting till en domens uppståndelse.” En del bibelkommentatorer har fördenskull undrat om detta skulle innebära två slag av uppståndelse efter dessa linjer, ett för vardera av de båda klasser som Jesu ord tycks syfta på.d Men när Jesus Kristus här talar om uppståndelsen, delar han inte upp den i ”den första uppståndelsen” och uppståndelsen för alla ”de övriga döda”. Han delar bara upp människorna med avseende på vad utgången eller resultatet blir för de uppståndna.

32. Vilka är det som har gjort det goda och som vinner ”livets uppståndelse”?

³² I Johannes 5:29 finner vi det enda ställe i bibeln där uttrycket ”livets uppståndelse” förekommer. Jesus sade att de som vinner den är ”de som gjorde det goda”. Vilka är det som sägs ha gjort det goda? Bibeln svarar: ALLA de uppståndna som vinner evigt liv i Guds kommande rättfärdiga nya tingens ordning under Messias, antingen detta liv för dem är odödligt liv i himmelen såsom medarvingar och meddomare med Jesus Kristus eller är liv i mänsklig fullkomlighet på jorden under Guds rike med hans Messias som konung.e Detta liv kan man vinna förmedelst Jesus Kristus.

33, 34. a) Innebär begreppet ”livets uppståndelse” i sig självt att de som vaknar upp får fullkomligt liv ögonblickligen? b) Men vad kan sägas om den uppståndelse som ges åt Kristus och hans 144.000 medarvingar och kvarlevan av dessa?

³³ Begreppet ”livets uppståndelse” innebär inte i sig självt att de uppståndna vaknar upp ur döden för att ögonblickligen uppnå fullkomligt liv antingen i himmelen såsom andevarelser eller på jorden såsom mänskliga skapelser. Vad de 144.000 kristna beträffar, vilka bevisar sig värdiga att bli förenade med Jesus Kristus såsom domare, konungar och präster i himmelen, så innebär deras uppståndelse i sanning att de genast blir fullkomnade såsom Guds odödliga, oförgängliga andesöner. När deras ledare och anförare, Jesus Kristus, blev uppväckt, blev han genast fullkomnad såsom Guds främste andlige Son. Hans 144.000 medarvingars uppståndelse skall bli sådan som hans var. (Rom. 6:5) När aposteln Paulus dryftar uppståndelsen, talar han om trogna kristna som lever kvar här på jorden till dess deras Herre kommer och som inte behöver sova i döden, när de avslutar sitt jordiska levnadslopp, de behöver inte sova till hans återkomst. I 1 Korintierna 15:49—54 skriver Paulus:

³⁴ ”Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt [den första människans, Adams, gestalt], så skola vi ock bära den himmelskas gestalt [Jesu Kristi gestalt]. Mina bröder, vad jag nu vill säga är detta, att kött och blod icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet och detta dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: ’Döden är uppslukad och seger vunnen.’”

35. Blir de 144.000 prövade eller rannsakade före sin uppståndelse till ett liv, som omedelbart blir fullkomligt, och vad säger 2 Korintierna 5:10 härom?

³⁵ Eftersom de 144.000 blir uppväckta för att omedelbart komma i åtnjutande av ett himmelskt andligt livs fullkomlighet, innebär då detta att de inte först blir prövade eller rannsakade? Nej! I 2 Korintierna 5:10 skriver aposteln Paulus följande till församlingen av Kristi trogna efterföljare: ”Ty vi måste alla göras uppenbara inför Kristi domarsäte, på det att var och en må få sin vedergällning för det som han har gjort genom kroppen, enligt de ting som han har bedrivit, vare sig det är gott eller ont.” (NW) Kristi medarvingar undergår alltså dom nu.

36. Vilka varningens ord riktas till de 144.000 i 1 Petrus 4:17, 18?

³⁶ Aposteln Petrus framhåller för dem att de bör betänka detta, då han, i 1 Petrus 4:17, 18, säger: ”Ty tiden är inne, att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ’huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren?’”

37. När och var måste det fastställas att de 144.000 hör till dem ”som gjorde det goda”?

³⁷ Innan de alls dör och får del av ”livets uppståndelse”, måste fördenskull domaren fastställa att de hör till dem ”som gjorde det goda”. Eftersom dessa 144.000 medarvingar vid sin uppståndelse genast erhåller fullkomligt liv såsom andevarelser i himmelen, måste det bli fastställt att de är sådana som gjort det goda i denna tidsålder, här i köttet. Detta måste ske innan de i ett ögonblick blir iklädda odödlighet och oförgänglighet i himmelen.

De andra som gjort det goda

38. Vad är det som avgör om de människor, som uppstår på jorden med utsikt till evigt liv på den, skall bli skrivna i ”livets bok” eller skall förbli skrivna i den?

³⁸ Hur förhåller det sig med de människor, som får en jordisk uppståndelse med utsikt till fullkomligt liv i ett jordiskt paradis under Guds rike? Dessa behöver inte och får inte en ögonblicklig förvandling till mänsklig fullkomlighet, när de vaknar upp ur döden i minnesgravarna. Gärningar skall avgöra, huruvida de skall bli skrivna i livets bok eller förbli skrivna i den, men dessa gärningar hör ännu inte helt och hållet det förflutna till. Hurudana kommer deras gärningar på jorden att vara under Kristi tusenårsregering? Dessutom väntar dem alla det slutliga provet, när Satan och hans demoner släpps ut ur avgrunden vid slutet av de tusen åren. (Upp. 20:7—10) Vid denna kommande tidpunkt kommer det slutgiltigt att fastställas om de tillhör dem ”som gjorde det goda” genom att förbli trogna under detta prov.

39, 40. a) Vad måste den stora skyn av vittnen få lära, Johannes döparen inbegripen? b) Vad måste denna ”sky av vittnen” bevisa sig vara, och vilken föranstaltning för syndens borttagande skall de kunna dra nytta av?

³⁹ Tänk till exempel på den stora skyn av vittnen från forna tider, Abraham, Isak och Jakob, Mose, konung David och Johannes döparen inbegripna. Vi förväntar att dessa skall bli ”furstar på hela jorden”. De kommer att ha mycket att lära, i synnerhet sådant som gäller Messias, Jesus, och den roll han har att fullgöra med avseende på Guds uppsåt och anordningar. De måste få insikt i detta och bli prövade angående dessa upplysningar, som de får efter sin uppståndelse. Johannes döparen blev halshuggen omkring två år innan Jesus Kristus dog och uppväcktes och återvände till himmelen. Så Johannes har mycket att lära och måste bli prövad med avseende på många detaljer, sedan han blivit uppväckt till liv på jorden. Ja, medan Johannes döparen ännu befann sig i sin fängelsecell, sände han bud till Jesus för att få veta om Jesus var en fullständig uppfyllelse av löftet om Messias eller om någon annan skulle komma för att bringa det till fullbordan.

⁴⁰ Följaktligen måste medlemmarna av den stora hopen eller skyn av vittnen, som får en ”bättre uppståndelse”, ända fram till slutet av Kristi tusenårsregering bevisa sig vara sådana som gör det goda. I forna tider hade de gagn av enbart djuroffer, vilka inte på allvar kunde ta bort människors synder; men sedan de blivit uppväckta på jorden, kan de dra nytta av Jesu lösenoffer och av hans tjänster såsom Guds överstepräst till gagn för mänskliga syndare. Deras eviga liv är beroende härav.

41. a) Till vilken klass av människor hör den ”stora skaran”, som omtalas i Uppenbarelseboken 7:9—17? b) Vad förväntar många av dess medlemmar att få överleva, och skall de ögonblickligen bli förvandlade till fullkomliga människor?

⁴¹ Uppenbarelseboken 7:9—17 talar om en ”stor skara”. Detta är en jordisk klass av människor. De är inte en av Guds ande pånyttfödd klass. De är följaktligen inte en klass med en himmelsk bestämmelse. De tillhör de ”andra fåren”, som den ”förträfflige herden”, Jesus Kristus, sammanför i en enda hjord av frälsta människor, enligt sina ord i Johannes 10:16 (NW). Alla de ”andra fåren” skall få leva på den ”nya jorden” under Guds himmelska rike. Men många av den ”stora skaran” i våra dagar förväntar att få överleva Harmageddonkriget, i och med vilket denna tingens ordning upphör, alldeles såsom Noas söner och sonhustrur överlevde tillsammans med Noa och hans hustru i arken. De hoppas alltså på att få överleva in i den nya tingens ordning efter Harmageddon utan att behöva dö. De blir inte ögonblickligen förvandlade till fullkomliga mänskliga skapelser omedelbart efter Harmageddonkriget. Såsom en klass betraktade vinner de inte mänsklig fullkomlighet förrän vid slutet av Kristi tusenårsregering och tack vare hans rikes bistånd.

42. När skall de medlemmar av den ”stora skaran”, som dör före Harmageddonkriget, uppnå mänsklig fullkomlighet och bevisa sig vara sådana ”som gjorde det goda”?

⁴² Många av denna ”stora skaras” medlemmar har redan dött trogna i Guds tjänst. Andra kommer att dö före Harmageddonkriget. De måste således få höra den förhärligade Människosonens röst och komma ut ur minnesgravarna i en uppståndelse. De kommer inte att väckas upp för att ögonblickligen vinna mänsklig fullkomlighet, nej, lika litet som de som överlever Harmageddonkriget här på jorden i ett ögonblick förvandlas till fullkomliga människor omedelbart efter det att Harmageddon är över. I likhet med dessa, som överlever Harmageddon här på jorden, uppnår de som kommer ut ur minnesgravarna inte mänsklig fullkomlighet förrän vid slutet av Kristi tusenårsregering. Och då måste de trotsa Satan och hans demoner, när dessa släpps lösa, för att bevisa huruvida de vill fortsätta att göra det goda. Endast de ”som gjorde det goda”, fastän Satan släppts lös för en liten tid, vinner evigt liv på jorden.

43. Nämn vilka döda det är som åsyftas i Uppenbarelseboken 20:11—13.

⁴³ Vad de döda människorna i allmänhet beträffar, så säger Uppenbarelseboken 20:11—13 att såväl dödsriket (hades) som havet skall ge igen de döda som är i dem. Dessa döda inbegriper de trogna profeterna och vittnena från Abel till Johannes döparen och även dem av vår tids ”stora skara”, som dör före Harmageddon, och alla de övriga som då, enligt vad Jesus sade, befinner sig ”i minnesgravarna”.

44. Vilken fråga uppstår med avseende på dem, och efter vad för något blir de dömda?

⁴⁴ Nu återstår frågan: Vem skall få sitt namn skrivet eller bevara sitt namn skrivet i ”livets bok”? Det blir tydligen de som slutligen bedöms vara ”de som gjorde det goda”. Om de slutgiltigt skall kunna förklaras vara sådana, måste de bringa sitt liv i överensstämmelse med de symboliska ”böcker” med gudomliga föreskrifter, som skall bli upplåtna under Kristi tusenårsregering. De kommer att vara i behov av dessa upplåtna böcker för att få vägledning beträffande sina gärningar under Kristi regering, ty det är ”efter sina gärningar” som de människor, vilka står inför den stora vita tronen, blir dömda. — Upp. 20:12.

45. a) Först när kommer det att rättsligen kunna tillkännages om några av dessa att ”de ... gjorde det goda”? b) Vad skall hända dem som inte finns skrivna i livets bok?

⁴⁵ När det avgörande provet kommer över dem, som en följd av att Satan och hans demoner släpps lösa för en liten tid vid slutet av Kristi tusenårsregering, måste de troget bestå detta prov. Först sedan de bestått detta slutgiltiga, avgörande prov, kommer de att rättsligen förklaras oföränderligen vara ”de som gjorde det goda”. Deras namn skall finnas skrivna ”i livets bok”. Ja, några kommer att finnas skrivna i livets bok, ty det som skall hända dem som inte finns skrivna i denna bok skildras i Uppenbarelseboken 20:15. De som inte är skrivna i den skall dö den ”andra döden”. På detta sätt blir den fråga slutgiltigt avgjord som gäller vilka det var av de människor, vilka kom ut ur minnesgravarna, som kom ut till en ”livets uppståndelse”.

[Fotnoter]

”I gravarna (en tois mnemeiois). Taphos (grav, grift) har avseende på begravning (thapto, att begrava), såsom i Matteus 23:27; mnemeion (från mnaomai, mimnesko, att påminna) är ett minnesmärke (en minnes- eller gravvård).”

”Här sägs det lika litet att alla skall uppväckas på samma gång, som det i vers 25 sägs att alla de andligen döda skall bli levande samtidigt.”

The International Standard Bible Encyclopaedia, band 4 (1955 års upplaga), dryftar ämnet ”Uppståndelsen” och säger på sidan 256a med hänsyftning på Johannes 6:39, 40, 44, 54; 11:25 och Johannes 5:28, 29: ”Man kan inte avgöra om dessa texter har avseende på två uppståndelser eller om de bara framhäver den oerhörda skillnaden i betingelser vid den enda [uppståndelsen].”