Förföljelse med Jehovas tillåtelse — varför?

”Jehova [vet] att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bli avskurna.” — 2 Petr. 2:9, NW.

1, 2. Vilken slutsats kan de som förföljer de sanna kristna med orätt dra, och varför ingriper inte Jehova?

FRÅN den tid då Abel, Adams och Evas andre son, blev dödad av sin avundsjuke broder, Kain, har Jehovas trogna vittnen varit hatade och bittert förföljda. En inspirerad skribent under det första århundradet v.t. beskrev i sitt brev till hebréerna den behandling de fick, och Jesus av Nasaret, som själv blev dödad av vilseledda motståndare, underrättade sina sanna efterföljare om att de också skulle bli förföljda på liknande sätt. (Hebr. 11:4, 36—38; Joh. 15:18—20) All sådan ondskefull behandling är oberättigad, och Herren Gud Jehova kunde ha förhindrat den. Varför har han inte gjort detta? — Se Habackuk 1:13.

² De som handlar förrädiskt kan börja tillägna sig en falsk känsla av säkerhet. Den bibliske psalmisten skrev: ”Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta, att du icke frågar därefter?” (Ps. 10:13; 76:8) Men Guds uppskov med att utkräva räkenskap beror inte på svaghet eller brist på intresse för de förtryckta. Petrus, en Jesu apostel, försäkrade oss: ”Jehova [vet] att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bli avskurna.” (2 Petr. 2:9, NW) Att de onda förföljer de rättfärdiga tjänar således ett uppsåt som Gud har. Det är sant att han ibland tillåter sådant som en tuktan, då hans folk har misshagat honom (Jes. 12:1), men oftast har förföljelsen tjänat till att identifiera Guds fiender (5 Mos. 25:17—19) såväl som dem som är gynnsamt inställda till honom. (Matt. 25:34—36) Den har tjänat som ett ostrafflighetsprov för hans eget folk och även, genom deras befrielse, som ett hävdande och rättfärdigande av Jehovas namn. — 1 Petr. 4:1, 2; Ords. 27:11.

3. Vad är profetiska dramer, och vilka uppgifter om sådana finns det i bibeln?

³ Hur Gud handlat med sitt folk och deras fiender i gången tid har ofta en symbolisk eller förebildlig betydelse i fråga om hur han handlar med oss i denna tid. En av bibelns mest dramatiska skildringar i detta avseende finner vi i Esters bok. (1 Kor. 10:11; Gal. 4:24—26; Luk. 17:26—30) Du har stor nytta av att läsa hela denna bok. Sedan kan du med detaljerna i friskt minne begrunda vad detta profetiska drama betyder i vår tid.

4. Hur kan man identifiera tidselementet i Esterdramat i vår tid, och vad framställs i bild genom konung Ahasveros?

⁴ Berättelsen börjar vid konung Ahasveros’ hov. Han härskade över Persiens och Mediens stora välde, som sträckte sig från Indien till Etiopien. ”I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina furstar och tjänare.” (Est. 1:1—9) Vad har detta avseende på i vår tid? Vid slutet av ”hedningarnas tider”, den tid då hedningarna skulle ha herravälde över världen, år 1914, hade den tid kommit då konung Davids arvinge, Jesus Kristus, skulle ta till sig sin himmelska myndighet som konung för att härska över alla sina undersåtar med konungslig makt och myndighet, underkuva sina fiender och upphöja dem som han godkänner. (Luk. 21:20—24; Ps. 110:1, 2; 1 Kor. 15:25; Matt. 24:45—47) Och enligt en märklig förhandssyn, som gavs åt aposteln Johannes och nedskrevs i Uppenbarelseboken 12:10, 12, kom därefter en tid av stor glädje för alla som förstod bibelns profetia. ”Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: ’Nu har förverkligats vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes [Messias’] myndighet, eftersom våra bröders anklagare har blivit nedslungad, vilken anklagar dem dag och natt inför vår Gud! Gläd er fördenskull, ni himlar och ni som bor i dem!’” (NW) Följaktligen var det stor glädje åtminstone i himlarna. Således kan konung Ahasveros, som satt på sin kungliga tron i prakt och utövade obegränsad myndighet i sitt vidsträckta välde, mycket väl vara en bild av den konungsliga makten i händerna på Jesus Kristus under denna ”ändens tid”. — Dan. 12:1—4.

5, 6. a) Vad krävdes det att drottning Vasti skulle göra? Vad blev resultatet? b) Hur kan man känna igen den nutida motsvarigheten?

⁵ Vidare kunde de människor på jorden som studerade bibeln och såg fram emot dessa händelser med rätta förväntas delta i detta glädjerika förhärligande. (Ps. 97:1; 96:8) Vilken motsvarighet hade detta bland konung Ahasveros’ undersåtar? ”När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet, befallde han ... att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona, inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se hennes skönhet, ty hon var fager att skåda. Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde henne det genom hovmännen. Då blev konungen mycket förtörnad, och hans vrede upptändes.” (Est. 1:10—12) Och det med rätta! Detta var mycket skadligt för konungens prestige och kunde orsaka att förakt för myndighet spred sig över hela väldet. Konungen sökte ett juridiskt råd från sina visa män, och de rådde honom: ”Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig befallning utgå — och må denna upptecknas i Persiens och Mediens lagar, så att den bliver orygglig — att Vasti icke mer skall få komma inför konung Ahasveros’ ansikte; och hennes konungsliga värdighet give konungen åt en annan som är bättre än hon.” Detta behagade konungen, och han befallde att det skulle verkställas. — Est. 1:13—22.

⁶ Vasti, vars namn betyder ”skön”, var drottning, förmäld med konungen; men trots den upphöjda ställning hon ägde blev hon avsatt på grund av att hon inte gav gensvar på konungens befallning att förena sig med honom i hans glädjerika gästabud. Var det, under de händelser som hade samband med att Messias, Jesus Kristus, insattes på tronen i himlarna år 1914, så att alla som såg fram emot Guds rike förenade sig med konungen då han höll högtid? Bibelns profetior tillsammans med verkliga fakta i uppfyllelsen ger svaret.

Ett prov i fråga om lojalitet

7. Vad hände år 1918, och vad krävde Jehovas uppsåt beträffande ”ändens tid” vad det gäller ”slav”-klassen?

⁷ År 1918 åtföljde Jesus, den messianske budbäraren, Jehova till det andliga templet, plötsligt och oväntat, för att börja domen på Guds folk. (1 Petr. 4:17; Mal. 3:1) Jesus, Messias, visste på förhand att några av dem som sökte honom inte skulle göra det med rent motiv. Ett uppsåt med domen var att avslöja denna hjärteinställning hos dem som söker Guds messianska rike och att handla i enlighet därmed med dem som visar denna inställning. (Matt. 24:48—51) Alldeles som det är med en husbonde som har slavar hade Messias rättighet att verka i överensstämmelse med sin egen och Jehova Guds vilja, då han handlade med dem som enligt Skriften omtalas som en ”slav”-klass. Jehovas uppsåt för denna ”ändens tid” hade fastställts långt i förväg. (Jes. 46:8—11) Att alla detaljer i detta uppsåt inte var kända för ”slav”-klassen på jorden vid den tiden var inte det viktiga. Deras överlåtelselöfte åt Jehova gjorde att de fick ansvar att göra vadhelst det var som Jehova och hans himmelske konung anmodade dem att göra i överensstämmelse med Guds ord, den Heliga skrift. Nu, då Jehovas fiender hade skaffats undan från himmelen, hade tiden kommit då den messianske konungen och domaren skulle börja uppfyllelsen av Jehovas uppsåt vad jorden beträffar. Han visste vad som låg framför denna klass av tjänare på jorden, och han visste att endast fullständig enhet inom deras led och en helhjärtad inställning i fråga om att verkställa Guds uppsåt skulle göra det möjligt för dem att uppfylla det skriftenliga ansvar de skulle få. Därför ser det ut som om han satte sina smorda efterföljare på jorden på ett mycket svårt prov för att skaffa bort dem som inte ville ge gensvar på hans vägledning. — Mal. 3:2, 3; 1 Petr. 2:4—8; Jes. 8:13—15.

8. Hur blev de som gjorde anspråk på att tillhöra ”brud”-klassen satta på prov? Vad blev resultatet?

⁸ Det tilläts att det inom denna religiösa organisation utvecklades vissa förhållanden, som ända till djupet utrannsakade hjärtats hängivenhet hos varje enskild som gjorde anspråk på att vara förmäld med den messianske konungen, Jesus, såsom medlem av ”brud”-klassen. (Ps. 45:11—15; Joh. 3:29) Det var i synnerhet på tre sätt som deras undergivenhet blev satt på prov. I första hand var det i fråga om deras förtröstan på Guds ords lära, såsom den uppenbarades genom Guds förbindelsekanal. I andra hand var det i fråga om deras villighet att ta del i predikandet av dessa goda nyheter om det messianska riket, vilket måste utföras innan Jehovas uppsåt i denna ”ändens tid” kunde slutföras. I tredje hand var det i fråga om deras fullständiga lojalitet mot Guds jordiska organisation, som ännu inte hade byggts upp i full teokratisk struktur, någonting som måste utföras i denna ”ändens tid”. Detta var nödvändigt, inte bara för att det skulle bli möjligt för Guds folk att uthärda och möta svår förföljelse, som Jesus visste att de skulle utsättas för, utan också för att Guds folk skulle vara redo att överta det ansvarsfulla arbete som de skulle få sedan den nuvarande tingens ordning tillintetgjorts i den annalkande världsnöden. Under första världskriget åren 1914—1918 insåg ingen bland Guds folk den fulla omfattningen av detta religiösa ansvar som snart skulle komma. Ändå var det så att de som uppriktigt älskade Gud fann sig i de prövningar som kom över dem inom den förvirrade organisationen och det glödheta prov som pålades dem för att de skulle luttras och renas så som det förutsagts av profeten Malaki. Det var emellertid några som svek och gjorde uppror och som därför, i likhet med Vasti, inte var undergivna, när kallelsen utfärdades att de skulle visa sin gudaktiga skönhet och sin undergivenhet för den messianske konungen.a — Luk. 14:17—21.

9. Vilket insamlande verk skulle äga rum under ”ändens tid”, och hur var det förutsagt?

⁹ Ytterligare detaljer gavs av Jesus i liknelsen om åkern. Han berättade att en man hade sått vete i sin åker och att sedan en fiende hade kommit och sått dit ogräs. När saken rapporterades för husbonden, sade han: ”Låt båda växa tillsammans, tills skördetiden kommer. När skördetiden är inne, skall jag säga till skördearbetarna: Samla först ihop ogräset och bind det i knippor för att brännas upp och samla sedan in vetet i ladan.” (Matt. 13:30, Hd) Det insamlande som det talas om här skulle äga rum efter domen i templet och skulle tillämpas på dem som var trogna medlemmar av Kristi ”brud”, hans smorda efterföljare som skulle härska med honom i himmelen. (Luk. 22:28, 29; Upp. 3:21) Men det var inte Guds uppsåt att samla in bara denna skara. (Luk. 12:32) Utan att de smorda på den tiden visste om det hade Jehova ytterligare ett uppsåt. Det gick ut på att senare församla en stor skara, som han avsåg att använda som en kärna till ett rättfärdigt mänskligt samhälle på jorden under det messianska riket. (Joh. 10:16; 2 Petr. 3:13) Detta skulle kräva mycket arbete av de smorda, och de måste vara förenade, eftersom arbetet att predika det messianska riket skulle utföras under stort motstånd. (Matt. 10:16—18) Detta visades också i bild i dramat med Ester.

De som inte är undergivna blir ersatta

10. Vilka åtgärder vidtog konung Ahasveros för att ersätta Vasti, och hur blev Mordokai och Ester inbegripna i detta?

¹⁰ Men först fann konung Ahasveros det nödvändigt att ersätta den drottning som hade blivit avsatt. Hans rådgivare rekommenderade honom att man skulle församla alla unga jungfrur, de vackraste i hela riket, för att han bland dem skulle välja den som behagade honom mest till att efterträda Vasti. Innan någon av de unga kvinnorna kunde föras in till konungen, måste de bli tillbörligt förberedda för att komma inför honom. Detta inbegrep ett års skönhetsbehandling, i vilken ingick massage med olika slag av oljor under sträng tillsyn av Hegai, en betrodd eunuck i konungens tjänst. Ester, vars namn betyder ”myrten”, fanns med bland dessa unga kvinnor, och hon fann genast nåd inför Hegai, så att han ”skyndade ... att giva henne, vad nödigt var till hennes beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva henne från konungshuset de sju tärnor, som utsågos åt henne”. Ester hade inte sagt någonting om sitt folk eller sina släktingar, eftersom hennes kusin Mordokai hade ålagt henne att inte säga någonting om detta. Mordokai visste att Ester skulle komma att uppleva många miljöförändringar och påtryckningar som kunde förmå henne att vända sig bort från hennes eget folks lag, i vilken hon hade blivit undervisad av sin fostrare, Mordokai. Han hade beslutat sig för att detta inte skulle bli det slutliga resultatet för henne. Därför fortsatte han att ha noggrann tillsyn över hennes andliga välfärd. ”Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till fruhuset för att få veta, huru det stod till med Ester och vad som vederfors henne.” — Est. 2:1—11.

11. Vem eller vad visas i bild genom a) Mordokai? b) Hegai?

¹¹ Mordokai, vars namn betyder ”lik äkta myrra eller stött myrra”, är därför en bild av de medlemmar av den smorda kvarlevan som i trohet överlevde domen i templet under första världskriget och som var intresserade av att se till att de som skulle ersätta Vastiklassen blev tillbörligt förberedda, så att de kunde bli antagna hos konungen. I vår tid har de som tillhör Mordokaiklassen befunnits troget avbörda sig sitt gudagivna ansvar. (Matt. 24:45—47) Men man bör lägga märke till att det inte var Mordokai som personligen hade den omedelbara uppsikten över Ester i denna angelägenhet; det utfördes genom Hegai, som var i konungens tjänst. Hegai är därför en bild av den anordning under Mordokaiklassens tillsyn som avsåg att förbereda dem som tillhör Esterklassen att på tillbörligt sätt ställas fram inför konungen. — Ef. 5:26, 27.

12, 13. Vilka visas i bild genom Ester, hur har de framträtt, och vilken inställning lik Esters visar de?

¹² Till sist kom den dag då Ester skulle träda fram inför konungen. Till skillnad från Vasti, som hade litat på sitt eget förstånd i det svar hon gav på konungens befallningar, valde Ester att inte ta någonting med sig, när hon gick in till konungen, utom det som Hegai själv rekommenderade. I vår tid visar sig också de som tillhör Esterklassen vara blygsamma, när de bedömer sig själva, och villiga att följa den anordning som föreläggs dem i deras tjänst för konungen. ”Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.” — Est. 2:12—18.

¹³ Det måste verkligen ha varit en glädjefull dag för konungen då han satt på tronen och framför sig hade en kvinna som inte bara var mycket vacker utan också var blygsam och uppskattade sin ställning i förhållande till honom. I vår tid har det också legat stor glädje i att se dem som sedan första världskriget upphörde blev nya troende, dvs. nyligen döpta människor som symboliserat sitt överlämnande åt Jehova Gud genom Jesus Kristus förmedelst vattendopet från år 1919 och framåt, i synnerhet fram till 1931. De som kom in blev smorda av Guds ande såsom yngre medlemmar av ”brud”-klassen därför att dörren ännu inte hade stängts för den höga kallelsen att regera med Messias i himmelen. De var ersättare som insattes i stället för dem som blivit förkastade på grund av sin upproriska inställning. Men dessa liknade Ester på så sätt att de inte missbrukade sin nya ställning. De fortsatte att följa Guds anordning alldeles som Ester följde Mordokais anordning. ”Ester gjorde efter Mordokais befallning, likasom när hon var under hans vård.” — Est. 2:19, 20.

En handling av lojalitet förblir obelönad

14. Hur visade Mordokai sin lojalitet mot konungen, och vad blev resultatet?

¹⁴ Nu inträffar i den dramatiska redogörelsen någonting som för stunden tycks vara av obetydlig vikt för berättelsen, men som ändå skulle ha en märklig andel i händelsernas fullbordan. Mordokai upptäckte en sammansvärjning mot konungen och rapporterade om den till Ester, som avslöjade den för konungen. En undersökning bevisade att de som planerade lönnmordet var skyldiga, och de hängdes. (Est. 2:21—23) Mordokais omintetgörande av detta försök att lönnmörda konungen förblev obelönat för tillfället, fastän det för beständigt blev uppskrivet i krönikan till förmån för honom. Samma förhållande gäller i den nutida motsvarigheten. — Hebr. 6:10.

15. Hur visar Mordokaiklassen sin lojalitet mot konungen, och hur blir detta bragt till konungens kännedom?

¹⁵ I sin tjänst för konungen är de som tillhör Mordokaiklassen organisationssinnade. När organisationen började anta en mera teokratisk struktur sedan domen i templet hade börjat, var de snabba att ge akt på somliga som hade verkat vara i överensstämmelse med Jehovas uppsåts framåtskridande fram till den tiden och varit framträdande män i organisationen men som nu blev missnöjda och följde ett handlingssätt som satte Rikets intressens välfärd i fara och var i uppror mot konungen. (Jud. v. 16—19) Mordokaiklassen gjorde Esterklassen, som behövde lära sig organisation och bli styrkt i lojalitet mot konungen, uppmärksam på dessa saker. Det var så i särskild grad på grund av att den bestod av nykomlingar. (Rom. 16:17, 18) Genom Esterklassen kom detta till konungens kännedom, då dessa nyligen utvalda av Kristi ”brud” valde att vara lojala mot den messianske konungen och organisationen. Men ingen särskild belöning gavs åt Mordokaiklassen vid den tiden.

En forntida fiende framträder

16, 17. a) Hur kom Haman att inta en framskjuten ställning, och vilken härstamning hade han? b) Vilka är Haman en bild av, och på vilket sätt?

¹⁶ Det såg i själva verket ut som om Mordokais ingripande inte blev uppskattat, eftersom skildringen fortsätter: ”En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman, Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen bland alla de furstar som voro hos honom. Och alla konungens tjänare, som voro i konungens port, böjde knä och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom. Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.” — Est. 3:1—4.

¹⁷ Hamans namn betyder, om det är av persiskt ursprung, ”storslagen; ryktbar”, men om det motsvarar ett liknande hebreiskt namn, betyder det ”skrän, tumult, den som förbereder något”, utan tvivel med ont uppsåt. Eftersom han var son till agagiten Hammedata (förmodligen: ”den som ställer till krångel och bråk i förbindelse med lagen”), var han en avkomling till Amalek, som var sonson till Esau. Esau hade sålt sin förstfödslorätt till sin tvillingbror Jakob, från vilken Mordokai härstammade. Ändå var det så att Esau hatade Jakob och motstod honom bittert på grund av att Jakob hade tagit sin rättmätiga del. (1 Mos. 25:29—34; 27:41) Dessutom, och i överensstämmelse med denna förbittring som Esau hyste mot Jakob, visade Esaus avkomlingar genom Amalek sitt hat mot Guds eget folk, israeliterna, när Jehova själv befriade sitt folk ur Egypten. Amalekiterna angrep de avtågande israeliternas eftertrupp, och därför stred Josua mot dem med hjälp av Mose uppräckta händer och besegrade dem. På grund av detta avskyvärda angrepp på israeliterna sade Gud att de hade burit hand på Guds tron och att Jehova för evigt skulle föra krig mot Amalek. Det betydde ända till Mordokais och Esters tid. (2 Mos. 17:8—16) Haman kunde mycket väl för denna tid framställa en bild av kristenhetens prästerskap, som har sålt sin förstfödslorätt i fråga om Guds rike till gengäld för upphöjelse bland denna världens riken och som strider bittert mot Gud och hans utvalda folk, alldeles som amalekiterna gjorde i forna tider. — Matt. 23:5—7, 13—15; Joh. 11:48—50, 53.

18. Hur kunde Hamanklassen uppnå en framskjuten ställning i denna ”ändens tid”, då Jesus Kristus härskar i himmelen med all makt och myndighet?

¹⁸ Nu var Haman upphöjd över Mordokai, och konung Ahasveros hade befallt att alla skulle böja knä och falla ned för honom. Hur kan vi då säga att Ahasveros är en bild av konungslig makt i händerna på Jesus Kristus? Skriften säger om Gud att han tillåter att vissa ting inträffar, onda ting som ser ut att vara skadliga för hans egen organisation och för tillfället farliga för hans eget folk. Ett exempel på detta finner vi i 2 Tessalonikerna 2:11 (NW): ”Det är därför som Gud låter en villfarelsens verksamhet [en förvillelse, Hd] gå till dem, för att de skall komma att tro lögnen.” Gud är inte upphov till villfarelse eller källa till förvillelse, men han tillåter sådant att komma till den klass som han önskar skall påverkas av det. I uppfyllelsen av detta profetiska drama önskar alltså Jehova att hans folk skall komma under en viss provsättning för att de skall bevisa att de hävdar hans universella suveränitet och visa sin sanna teokratiska kristna ostrafflighet inför honom. Herren Jesus Kristus, som härskar vid Jehovas högra sida med all makt i himmel och på jord, låter denna situation uppstå. Han låter prästerskapet i hela kristenheten få en hög ställning i denna värld, i vars mitt Mordokaiklassen och Esterklassen lever. Detta påverkar den ställning Herrens folk har på jorden. Det tillintetgör inte deras gemenskap med den messianske konungen, men det visar sig verkligen vara en fara, som till och med hotar deras liv. — Joh. 16:2, 3.

Hot om tillintetgörelse

19. Vilken inställning intog Mordokai gentemot Haman, och varför behöver uppfyllelsen av detta inte vara alltför svår att inse för någon på senare tid?

¹⁹ Mordokai vägrade emellertid att böja knä för Haman. Jehovas vittnen i vår tid har samma inställning gentemot kristenhetens prästerskap. (Ps. 139:21, 22) Med tanke på vad som hänt i världen på senare tid behöver detta inte vara svårt att förstå. Men vi måste komma ihåg att de händelser som har att göra med denna sida av uppfyllelsen av det profetiska dramat började äga rum för en del år sedan, då upproriskhet inte hörde till ordningen för dagen, då det var många närvarande i kyrkorna och de religiösa ledarna visades stor respekt. De innehade höga ställningar i samhället. De ingick konkordat med ledare i världen, inte bara för att själva få en säkrare ställning utan också för att befrämja dessa världsliga ledares intressen. När Jehovas vittnen, Mordokaiklassen, modigt uttalade sig mot dem för att avslöja den vänskap med världen som gjorde dem till Guds fiender, är det lätt att förstå hur spänning och fientlighet växte mellan dessa Guds tjänare och kristenhetens prästerskap.b (Jak. 4:4) Mordokaiklassens predikande från hus till hus fortsatte emellertid, och prästernas förbittring ökade till dess det slutligen blev tydligt att de hade beslutat att helt och hållet göra slut på Mordokaiklassens arbete.

20. a) Hur reagerade Haman, och vad började han göra? b) Vad är motsvarigheten i vår tid?

²⁰ Haman, som var eggad till det yttersta av sin stolthet och av Mordokais vägran att böja knä för honom, beslöt också att han skulle tillintetgöra inte bara Mordokai utan alla judarna. Därför kastade Haman lott för att utröna vilken tid som från hans gudars ståndpunkt var gynnsammast för att sätta denna plan i verket. Lotten eller ”pur” föll på den trettonde dagen i den tolfte månmånaden, Adar. Han framställde sedan saken för konungen och anklagade judarna för att vara emot konungens lag. Han bad sedan att en skrivelse som bemyndigade utrotningen av dem skulle offentliggöras över hela väldet. Konung Ahasveros samtyckte till detta och gav Haman sin signetring för att bekräfta skrivelsen, varigenom den gjordes till en medernas och persernas lag som inte kunde upphävas. (Est. 3:5—15) Detta visar att Herren Jesus Kristus i denna tid skulle tillåta sitt folks fiender att gå till yttersta gränsen i sina ansträngningar att verkställa sitt uppsåt att tillintetgöra hans folk. Men vad slutresultatet skulle bli var hans sak att avgöra, alldeles som det också var i fallet med Mordokai och Ester. Dessa dramatiska händelser är innehållet i den artikel som följer.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 344]

Konung Ahasveros gjorde Ester till drottning i den uppstudsiga Vastis ställe