”Ditt ord är sanning”
”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov”
BLAND de mest välkända av Jesu uttalanden är utan tvivel de som återfinns i hans bergspredikan. Redaktören David Lawrence påpekade träffande: ”Vi har aldrig uppfunnit ett bättre recept för mänskligt uppförande än bergspredikan utgör.” (U. S. News & World Report, 4 januari 1971) Det har mycket riktigt påpekats att ingen annan del av bibeln är så högt prisad men ändå så föga praktiserad.
Bergspredikan börjar med de nio så kallade ”saligprisningarna”. Så kallade? Ja, det grekiska ordet makários i början av dessa nio ”saligprisningar” återges med ”saliga” i många översättningar. Men i ett antal moderna översättningar har det återgetts med ”lyckliga”. (Se Today’s English Version, Rotherhams Emphasised Bible och Nya Världens översättning.) Detta är alltså nio ”lyckligprisningar”, som Jesus uttalade vid början av sin predikan. De är fulla av innebörd och måste ägnas tillbörlig eftertanke, om man skall kunna fatta deras fulla vikt och betydelse. — Matt. 5:3—12.
Det är viktigt att lägga märke till att Jesus i första hand riktade dessa lyckligprisningar till sina lärjungar, till dem som hade tagit upp sin tortyrpåle och följde honom. (Matt. 16:24, NW) ”Sedan han hade satt sig, kom hans lärjungar till honom; och han öppnade sin mun och började undervisa dem.” Men det verkar som om skaror av andra också kom för att lyssna, för vi läser att de blev imponerade av vad de fick höra. — Matt. 5:1, 2, NW; 7:28, 29.
Den första av dessa lyckligprisningar lyder ordagrant: ”Lyckliga de fattiga i vad det gäller anden.” Det grekiska ordet för ”fattiga” som används här är mycket betydelsefullt. I grekiskan finns det två ord för ”fattig”. Det ena är penichrós. Det gäller dem som inte är rika utan måste arbeta hårt för sitt uppehälle. Det andra ordet är ptochós. Det har avseende på en människa som är eländigt fattig, utblottad, en tiggare. Det är detta ord som används i Jesu första lyckligprisning. En sådan människa är livligt medveten om sin fattigdom. Således lyder en fotnot till Nya Världens översättning (1950 och 1963 års upplagor): ”de som tigger om anden”. Today’ English Version lyder: ”Lyckliga är de som vet att de är andligt fattiga.” Det är därför mycket lämpligt att Nya Världens översättning återger Jesu ord: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov.”
Vad menade Jesus när han sade att dessa var lyckliga? Det grekiska ordet makários, som används här, betyder inte bara att man är glad och munter, som när man har roligt. Det förmedlar snarare tanken av djupt välbefinnande, för både Gud och Jesus Kristus sägs vara ”lyckliga”. — 1 Tim. 1:11; 6:15; NW.
De som Jesus sade var lyckliga kan sägas vara lyckliga på tre sätt eller i tre avseenden. De åtnjuter ett mått av lycka nu. De är också lyckliga därför att de har lyckliga framtidsutsikter, ett lyckligt hopp. Och slutligen kommer de att få uppleva den högsta, fullkomliga lyckan.
Hur visar man att man ”tigger om anden”, att man är medveten om sitt andliga behov, och varför kan man sägas vara lycklig på grund av det? Det finns flera olika sätt att visa detta. Ett är att visa ett ständigt beroende av Jehova Gud, precis som Jesus uppmanade: ”Fortsätt att bedja, och det skall ges er; fortsätt att söka, och ni skall finna; fortsätt att klappa, och det skall öppnas för er.” Bland det som sådana människor ber om är Guds heliga ande. Jesus sade att hans himmelske Fader var mera angelägen om att ge sin heliga ande åt dem som bad honom än jordiska föräldrar var att ge goda gåvor åt sina barn. De som får del av den heliga anden kan sannerligen sägas vara lyckliga redan nu. — Matt. 7:7, NW; Luk. 11:13.
En människa som ”tigger om anden” är inte materialistisk, eftersom materialisten endast är medveten om sina materiella behov och önskningar. I stället inser det slags människor som Jesus talade om att människan inte lever endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Guds mun. (Matt. 4:4) En sådan person köper alltså tid från annat, till exempel avkoppling, för att studera Guds ord. Den kunskap, den tro och det hopp han vinner genom att studera Guds ord gör honom verkligt lycklig. Han känner det precis som Jeremia, som sade: ”När jag fick dina ord, blevo de min spis, ja, dina ord blevo för mig mitt hjärtas fröjd och glädje.” (Jer. 15:16) Han visar också att han är medveten om sitt andliga behov genom att komma tillsammans med medkristna vid församlingsmöten, så att han kan bli uppmuntrad och i sin tur uppmuntra andra, men också ha del i att uppegga andra till kärlek och förträffliga gärningar, vilket alltsammans leder till lycka. — Hebr. 10:23—25.
Den som är medveten om sitt andliga behov är vidare livligt medveten om sina synder och tillkortakommanden. Han har ett känsligt samvete. Han uppskattar att Jesus dog för ”världens synd”, och därför utövar han tro på denna lösenanordning och ber Gud förlåta honom på grundval av Kristi offer. (Joh. 1:29; Matt. 20:28; 1 Joh. 1:9) Han får alltså uppleva den lycka som psalmisten David skrev om: ”Säll är den, vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.” — Ps. 32:1.
Den som är medveten om sitt andliga behov känner också en stark drivkraft eller ett starkt behov att dela med sig till andra av de goda andliga ting han har fått lära sig. Han letar därför efter tillfällen att kunna göra detta och köper tid från sin världsliga verksamhet för detta ändamål. Att föra med sig trösterika goda nyheter till andra kommer med visshet att öka hans lycka, eftersom ”det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot”. — Apg. 20:35, NW; Ef. 5:15, 16.
Det är med denna förståelse av Jesu ord i Matteus 5:3 som vi måste betrakta Lukas’ version av Jesu ord i Lukas 6:20 (NW): ”Lyckliga är ni fattiga, ty Guds rike är ert.” Denna fattigdom är tydligen medvetandet om ens andliga behov. Lukas komprimerade uppenbarligen ordalydelsen i denna lyckligprisning, precis som han nedbringade deras antal, eftersom han bara tar med fyra av de nio lyckligprisningarna. — Luk. 6:20—23.
Eftersom Jesus i första hand riktade sig till dem som följde i hans fotspår, kunde han säga om dem: ”Himmelriket tillhör dem.” Det var till dessa som Jesus vidare sade: ”Jag går min väg [till min Fader] för att bereda en plats åt er ... för att där jag är, där skall också ni vara.” Att ha sådana framtidsutsikter, ett sådant hopp, är sannerligen ett annat skäl för dessa att vara lyckliga. Och när de får se detta hopp förverkligat, kommer de att bli ojämförligt och fullkomligt lyckliga. Andra skriftställen visar att deras antal är begränsat till 144.000. — Joh. 14:2, 3, NW; Upp. 14:1, 3.
Är den lycka Jesus talade om begränsad till detta lilla antal? Nej, verkligen inte. Samma princip gäller otaliga andra. I våra dagar finns det en ”stor skara” av ”andra får”, som också är medvetna om sitt andliga behov och åtnjuter den lycka som detta för med sig. (Upp. 7:9; Joh. 10:16) De har också ett hopp, en framtidsutsikt, som ger dem lycka redan nu: att få bebo Guds rikes jordiska landamären. När de får uppleva detta, kommer deras lycka också att vara fullkomlig. — Matt. 25:34.