Väntar du på ”kallelsen”?

”Ropa i triumf till Jehova, ni alla på hela jorden. Tjäna Jehova med glädje. ... Vet att Jehova är Gud.” — Ps. 100:1—3, NW.

1, 2. a) Vilken svårighet finner många människor i livet? b) Vilka frågor kan ställas?

MÅNGA människor finner att det är mycket svårt att styra livet i den riktning de önskar. De fångas upp av livets ström och förs framåt, upptagna av de problem som möter dem från dag till dag likt klippblock och virvlar i en ström, och ibland förlorar de sina personliga mål och önskningar ur sikte. Ungdomar har ofta fantasifulla mål, någonting som har väckt deras intresse eller aktning. Men många är inte i stånd att förverkliga dessa tidiga önskemål. De finner ofta att det är en kamp att bara förtjäna sitt levebröd, och så når de inte alls upp till de mål de ursprungligen hoppades uppnå.

² Hur kommer det sig att så många är besvikna över vad de uträttar i livet? Är det någonting som saknas, eller söker de uppnå orätt mål? Har de förfelat sin ”kallelse”?

3. Vad visar om det var Guds uppsåt att människorna skulle glädja sig åt en mängd olika sysselsättningar?

³ Det beror sannerligen inte på att det saknas statliga institutioner och rådgivare, eftersom det finns många sådana som verkar för att hjälpa unga människor att göra det bästa av sin begåvning. Alla slags tester har tänkts ut för att fastställa vilket arbete eller vilken verksamhet en människa bäst bör ägna sig åt. Bibeln gör det också klart att människans Skapare har gett henne en mycket stor variation av arbeten att glädja sig åt. Första Mosebokens fjärde kapitel anspelar på de yrken som hör samman med stadsbyggnad; där omnämns jordbruk och uppfödning av boskap, och därtill nämns musiker och hantverkare som arbetar i metall. Vad är det då som saknas? Varför känner sig så många otillfredsställda till och med då de framgångsrikt fullföljer den karriär de valt?

4. Varför är många människor som är framgångsrika enligt världsliga normer inte verkligt lyckliga?

⁴ Det nutida samhället är inriktat på materialism. I många länder betraktas inte en man som framgångsrik, om han inte har ett fint hus, moderna bekvämligheter och en bil av senare årsmodell. Överflöd jämställs med framgång i livet. Ändå förhåller det sig som Andrew Carnegie sade: ”Jag skulle gärna sälja allt jag har för att få leva om mitt liv.” Andra kommer ihåg talesättet: ”Man kan inte ta det med sig”, och så är de besvikna över att deras framgångar och glädjeämnen i livet är så kortvariga. Det är tydligt att lycka inte kan mätas efter rikedomens mått och inte heller efter den nivå på karriärstegen man når.

5. a) Vilket gott råd finner vi i 1 Johannes 2:15—17? b) Vilka frågor gör vi väl i att begrunda?

⁵ De mål som människor ställer upp i livet kommer mycket till korta när det gäller att ge bestående lycka, i synnerhet då de kommer längre och längre bort ifrån att i sitt liv tillämpa Guds ord. (Jer. 10:23) Den åldrige aposteln Johannes hade därför goda skäl till att skriva: ”Älska varken världen eller tingen i världen. Om någon älskar världen, så är Faderns kärlek inte i honom; ty allting i världen — köttets begär och ögonens begär och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har inte sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen. Dessutom försvinner världen, och det gör också dess begär, men den som gör Guds vilja består för evigt.” (1 Joh. 2:15—17, NW) Därför är det bra att man frågar sig: Hur mycket påverkar dessa ting mitt liv — köttets begär, ögonens begär, det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda? Betyder TV-apparaten, det påkostade hemmet, den moderna bilen, jakten efter köttslig njutning mycket för dig? Ägnar du ditt liv åt sådana ting? Eller är du mer intresserad av att göra Guds vilja?

Ett meningsfullt mål i livet

6. Vad hade den vise konung Salomo att säga om mänskliga strävanden?

⁶ Det är utförandet av Guds vilja som kan göra livet rikare och mera givande, så att vi inte vid slutet av livet behöver mena: ”Se, allting var fåfänglighet och ett jagande efter vind.” (NW) Många människor har menat att de kunde tjäna Gud bäst genom att utveckla sina egna talanger och böjelser, vare sig det gällt konst eller undervisning eller medicin, men likväl finner vi inte i Skriften någon antydan om att dessa ting kommer att leda till evigt liv. Hårt arbete kallas ”Guds gåva”, och det kan ge glädje åt den som utför det, men ändå är det alldeles som Salomo sade: Han hatade tanken att lämna det bakom sig vid döden åt någon som skulle följa efter honom. Därför är det sannerligen mycket bättre att vi ägnar våra främsta ansträngningar åt att utföra ett arbete som har framtiden för sig, ett arbete som leder till evigt liv. Det är inte något fåfängligt med detta. Den som gör gott kan råka i svåra omständigheter lika mycket som den som är ond, men hans liv har likväl ett mål, ett uppsåt och Jehovas vägledning och välsignelse. — Pred. 2:10, 11, 18; 3:13; 8:14.

7. a) Vilken lära inom kristenheten i fråga om tjänsten för Gud går tvärtemot bibeln? b) Vad har Skrifterna att säga om en ”kallelse uppåt”?

⁷ Kristenheten har lärt att tjänsten för Gud inte är avsedd för alla och att man måste få en särskild kallelse till förkunnartjänsten. En ”kallelse” är omnämnd i bibeln, men den syftar inte på inbjudan att ta del i förkunnartjänsten, eftersom ingen var utestängd från att tillbedja och lovprisa sin Skapare — ett faktum som de första kristna mycket väl förstod. I stället gäller denna kallelse att bli en av den ”lilla hjorden”, som Jesus talade om. Dess medlemmar skulle vara förenade med honom såsom konungar och präster i hans himmelska rike såsom en del av den utvalda skara trogna och av anden smorda personer som utgör de 144.000, vilka är ”friköpta ifrån jorden”. (Luk. 12:32; Upp. 14:1—3) Paulus hänvisade i Filipperna 3:14 till detta såsom ”den segerlön som tillhör Guds kallelse uppåt förmedelst Kristus Jesus” (NW). Romarna 8:30 visar att sådana blir förklarade rättfärdiga av Gud och blir förhärligade. Till dem skrev Petrus: ”Gör ... ert yttersta för att göra er kallelse och ert utväljande säkra. ... På det sättet [kommer] ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike att rikligen förlänas er.” — 2 Petr. 1:10, 11, NW.

8. Vad är några skäl till att så få är intresserade av att vara Ordets förkunnare?

⁸ Men det behövs ingen särskild gudomlig kallelse för att träda in i förkunnartjänsten. Gud viskar inte till somliga: ”Detta är för dig”, medan han ignorerar andra. Inte heller undanhåller han somliga denna kallelse på grund av att ekonomiska förhållanden gör att de inte kan få utbildning vid ett prästseminarium. Kristenhetens kyrkosamfund håller på att bli bekymrade därför att många av deras församlingsmedlemmar är ovilliga att överväga att träda in i förkunnartjänsten till och med då de av sina religiösa organisationer inbjuds att göra detta. Somliga säger att den låga inkomsten är en faktor. Andra är oroade över de förändringar de ser äga rum. De kan opponera sig mot prästerligt celibat, eller också är de förvirrade över förändringarna inom sin kyrka: ”helgon” som stryks från den religiösa kalendern, mässor på nutidens språk, jazzgudstjänster, präster och predikanter som strejkvakter, födelsekontrollfrågor, religiös inblandning i sociala angelägenheter och politiska frågor och till och med försök att byta ut bibelns principer mot en ”modern moral”. Sådana uppfattningar och andra som liknar dem har gjort att somliga vänt ryggen åt kyrkosamfunden, eftersom de menar att dessa inte längre har ett budskap som är av någon betydelse för dem. De hör ingen kallelse från Gud. I själva verket menar somliga att Gud är död.

9. Vilken tendens rapporteras bland studenter och bland prästmän?

⁹ Det är som dekanus William Cannon vid Emoryuniversitetet sade: ”Färre och färre studenter vid våra högskolor visar sig ha något intresse för predikantyrket.” U. S. News & World Report förklarade: ”Tusentals präster lämnar kyrkan helt och hållet. ... Tillsammantaget visar statistik som offentliggjordes i september av en förening för förnyelse av prästtjänsten att takten i prästernas avgång från aktiv tjänst hittills detta år ligger 31 procent över år 1967 ... tusentals nunnor — de uppskattades 1966 till 3.600 — utträder också ur sina ordnar.” Rapporten säger i fortsättningen att Förenade metodistkyrkan (i USA) har försökt skaffa pengar för att utbilda nya präster, eftersom man nu har bara 33.000 präster till sina 42.000 församlingar. När tendensen är sådan i många kyrkosamfund, är det inte förvånande att finna sådana meddelanden som det som fanns i New York Times för 8 mars 1969 beträffande en landsomfattande organisation, som hade fjorton kontor i större städer i USA och var avsedd att hjälpa präster och nunnor som lämnat det religiösa arbetet att finna ett förvärvsarbete.

10. Finns det inom den tidiga kristendomen någon grundval för åtskillnaden mellan präster och lekmän?

¹⁰ Ett annat skäl till att många menar att det inte finns någon plats för dem i Guds tjänst är den åtskillnad mellan präster och lekmän som uppammas i kyrkosamfunden. Men under den första tiden fanns det ingen åtskillnad mellan präster och lekmän i kristendomen, och det finns ingen sådan i vår tid i den sanna kristendomen. Vare sig man har ett himmelskt hopp eller hoppas få leva för evigt på den paradisiska jorden då Guds vilja är helt genomförd här, har man ansvar inför Gud såsom förkunnare i överensstämmelse med vad som är utstakat i bibeln. Avskiljandet av en prästklass härrör från babylonisk, hednisk tillbedjan. Man kan inte finna något precedensfall för det i Jesu eller hans lärjungars förkunnartjänst. Det är som M’Clintock och Strongs Cyclopædia säger: ”Det stora uppdraget i Matt. 28:19, 20xxviii, 19, 20 gavs inte bara åt de elva apostlarna, utan åt skaran av lärjungar i allmänhet. ... På pingstdagen tycks således hela skaran av troende i Jerusalem ha blivit inspirerad med förmåga att predika.” Författarna hänvisar till en ”teknisk åtskillnad mellan präster och lekmän”, men de säger sedan att denna ”är nästan helt lämnad utan avseende i Nya testamentet, och vi finner att medlemmar av kyrkan, vare sig de är innehavare av ämbeten eller privatpersoner, män eller kvinnor, villigt utövar sin frihet att förkunna Jesus överallt”.

En öppen dörr till tjänst

11. Förespråkade Jesus eller de första kristna en åtskillnad mellan präster och lekmän?

¹¹ Det är i detta sammanhang värt att lägga märke till att en historiker som behandlat kyrkans tidigare historia säger: ”Celsus, den förste som skrev mot kristendomen, drev gäck med att arbetare, skomakare, bönder, de mest oupplysta och tölpiga människor, kunde vara nitiska förkunnare av evangeliet.” Vad som räknades var inte deras utbildning (var inte de första lärjungarna enkla fiskare?), utan deras tro och villighet att tjäna Gud. Långt ifrån att göra en ”teknisk åtskillnad mellan präster och lekmän” fördömde Jesus detta som tillämpades av de skriftlärda och fariséerna. (Matt. 23:1—33) Han talade om deras skrymteri, de gärningar de gjorde för att bli sedda av människor, deras praktfulla religiösa skrudar, den framträdande plats de intog i lokala angelägenheter och de titlar de lade sig till med. För sina efterföljare framhöll han: ”Ni är alla bröder” — ja, bröder i tron och bröder i förkunnartjänsten, inbegripet predikandet av Guds ord. Det förhållandet att somliga tjänade som herdar och lärare och biträdande tjänare gav dem inte en högre ställning än de övriga i hjorden, utan gav dem ansvar förutom uppdraget till alla kristna att göra ”lärjungar av människor av alla nationer”. — Matt. 23:8, Hd; 28:19, NW; Fil. 2:3, 4.

12. Vilket ansvar har Jehovas vittnen med glädje tagit emot i olikhet med de flesta inom kristenheten?

¹² Jehovas vittnen, unga och gamla, män och kvinnor, har glatt sig åt att ta emot detta uppdrag att ta del i den kristna förkunnartjänsten. De säger inte som människor i kristenheten: ”Det är någonting som min pastor får sköta om; han har studerat sådana ämnen och är kvalificerad.” Nej, de vet att kvalifikationen för förkunnartjänsten kommer från Jehova och genom hans ande. Därför instämmer de inte i den synpunkt som uttryckts av en författare som intresserat sig för kyrkliga ämnen: ”Predikandet av evangelium i någon form och såsom ett särskilt arbete är visserligen alla de troendes allmänna plikt, men det är den enda eller uteslutande plikten endast för dem som genom otvivelaktiga inre och yttre kännemärken har den gudomliga kallelsen till ämbetet och är bemyndigade i det av kyrkan i sin helhet.” I själva verket inser Jehovas vittnen att denna lära i viss mån bär ansvaret för att ha vänt uppriktiga människor bort från förkunnartjänsten. Hur många i kristenhetens kyrkor menar att predikandet av evangeliet såsom en speciell verksamhet är deras allmänna plikt? Hur många är det som verkligen tar del i predikandet av de goda nyheterna? Är det inte många som i stället säger att de föredrar att inte tala om religion? Är det inte så att de flesta församlingsmedlemmar överlåter varje andel i förkunnartjänsten åt sina präster och predikanter?

13. Varför är det betydelsefullt att åkalla Jehovas namn? Hur kan man göra det?

¹³ En sådan synpunkt står emellertid i motsats till den vägledning som gavs av Guds ande, vilken vid pingsten utgöts ”över varje slag av kött”. Petrus visade att denna profetia, som upptecknats av Joel, skulle ha en tillämpning ”i de yttersta dagarna”, då ”edra söner och edra döttrar skall profetera, och edra unga män skall se syner, och edra gamla män skall drömma drömmar. ... Och var och en som åkallar Jehovas namn skall bli frälst.” (Apg. 2:17—21, NW) I uppfyllelsen av denna profetia ser vi alltså hur Jehovas folk över hela världen delar med sig av det profetiska ordet åt andra, i det de åkallar Jehovas namn i bön och i sin offentliga förkunnartjänst och gör Guds namn känt, alldeles som Jesus gjorde. De är lyckliga över att kunna ta del i att ”offentligen” förkunna ”till frälsning” och att ta del i att förkunna ”goda nyheter om goda ting”, alldeles som Paulus uppmuntrade alla troende att göra. (Rom. 10:8—15, NW) Drivna av Guds ande stannar de inte vid att bara studera hans ord utan tillämpar det i sitt liv så att de ”offentligen kungör detta ord i din egen mun, att Jesus är Herre”. År 1970 var 1.483.430 personer verksamma med Jehovas vittnen som förkunnare av de goda nyheterna.

14. Vilken kallelse står öppen för alla, och varför svarar du så?

¹⁴ Ja, de inser behovet av att göra bruk av vad de har lärt från Guds ord. I sin liknelse om punden lovordade Jesus dem som gjorde gott bruk av den kunskap om Riket, som de hade blivit betrodda med, men den som gömde sitt pund i marken blev fördömd som en ond och lat tjänare. (Matt. 25:14—27) I Uppenbarelseboken berättar aposteln Johannes hur han såg en ”ängel flyga i midhimmelen”. Ängeln har eviga goda nyheter att kungöra för ”varje nation och stam och tungomål och folk”. Med hög röst uppmanar han: ”Frukta Gud och ge honom ära, ty stunden är kommen då han skall hålla dom; och tillbed därför den som har gjort himmelen och jorden och havet och vattenkällorna.” (Upp. 14:6, 7, NW) Gensvaret är iögonenfallande. En ”stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” (NW) ger gensvar på inbjudan. De tar öppet del i tillbedjan av Jehova, de gör det inte på någon undangömd plats där de inte kan ses. Det sägs om dem i Uppenbarelseboken 7:10: ”De håller i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” (NW) Tillhör du denna ”stora skara”, så att du offentligt ger uttryck åt din tro?

Hur blir man kvalificerad?

15. Hur blev de första kristna kvalificerade att ta del i predikandet av de goda nyheterna?

¹⁵ Hur blir sådana människor kvalificerade för denna tjänst? Ja, hur blev Jesu apostlar, som var fiskare, kvalificerade? Eller Lukas, som var läkare, inte Ordets förkunnare, när han lärde känna Guds ords sanning? Hur kom det sig att Paulus kunde skriva till Timoteus: ”För att avge detta vittnesbörd blev jag förordnad till predikare och apostel — jag talar sanning, jag ljuger inte — en lärare för nationer i fråga om tro och sanning”? (1 Tim. 2:7, NW) Vem var det som gav honom detta förordnande, om det inte kom från Gud? Det var sannerligen inte Petrus som förordnade Paulus till hans tjänst, vilket några kan vilja mena. Paulus själv förklarade: ”Att vi är tillräckligt kvalificerade kommer från Gud.” (2 Kor. 3:5, NW) Dessa män, som var fiskare i likhet med Jakob och Johannes, måste ha insett att detta att de var tillräckligt kvalificerade var någonting som kom från Gud. Ändå hade de bakgrund till denna tjänst. Såsom judar hade de av sina föräldrar blivit undervisade i lagen och profeterna. De menade att Guds ord var deras fötters lykta och ett ljus på deras stig. De måste ha bett: ”Undervisa mig, o Jehova, om dina stadgars väg.” (Ps. 119:105, 33, NW) Och nu hade de privilegiet att få vara förbundna med den som på ett framträdande sätt var en undervisare om sanningen. (Joh. 13:13, NW) När Skrifternas tillämpning på Jesu liv klargjordes för dem, var de redo att dela med sig åt andra av vad de kände till. (Matt. 4:18—22) Deras klara insikt i Skrifterna och Jehovas andes vägledning i deras förkunnartjänst gjorde det möjligt för dessa apostlar och lärjungar att tala med auktoritet, så att till och med styresmännen lade märke till att ”de hade varit med Jesus”. (Apg. 4:13) Jehova hade sörjt för att de var tillräckligt kvalificerade för förkunnartjänsten.

16. Vilka föranstaltningar som kvalificerar till förkunnartjänsten gör Jehova för sanna tillbedjare i vår tid?

¹⁶ På liknande sätt håller Jehova i vår tid en dörr öppen till den kristna förkunnartjänsten för människor i alla levnadsställningar, för människor på alla nivåer av utbildning som har nitälskan för Herren. (2 Kon. 10:15; Joh. 4:34) Alldeles som det var med de första kristna kan de komma från olika yrken och sysselsättningar. Men de inser behovet att inhämta exakt kunskap från Guds ord. De är inte nedtyngda av åratals gagnlös undervisning i filosofi och bibelkritik, utan deras övning och undervisning för förkunnartjänsten hjälper till att bygga upp deras tro och göra dem tillräckligt utrustade att dela med sig av sanningen åt andra. De inser det förståndiga i Paulus’ ord: ”Du som alltså lär en annan, lär du icke dig själv?” (Rom. 2:21, Åk) Förutom att de har ett personligt bibelstudium i hemmet kommer de alltså regelbundet tillsammans till de fem möten varje vecka som anordnas i Jehovas vittnens 26.524 församlingar över hela världen, bland dem skolan i teokratisk ämbetsutövning, för att bli väl rustade att göra bruk av ”andens svärd” (NW), Guds ord. — Kol. 2:8; 2 Tim. 2:15.

17. a) Försökte Jakob avskräcka andra från att bli lärare beträffande sanningen? Vad talar mot en sådan synpunkt? b) Vad var då meningen med hans ord att ”inte många ... bör bli lärare”?

¹⁷ En kristens mål är att uppfylla Jesu uppdrag att göra ”lärjungar av människor av alla nationer ... lärande dem att hålla allt” vad han har befallt dem, så varför sägs det då i Jakob 3:1 (NW): ”Inte många av er bör bli lärare, mina bröder, vetande att vi skall få strängare dom”? Motsäger inte detta Jesu egen anvisning? Jakob ville säkerligen inte förespråka att föräldrar inte skulle undervisa sina egna barn eller att verket att göra lärjungar inte skulle gå framåt. Han ville inte uppmana somliga att avhålla sig från att göra bruk av det Rikets pund som anförtrotts åt dem i fråga om att helt och fullt tjäna sin Skapare, då vägen till tjänst stod öppen för dem. Detta var inte det handlingssätt han följde såsom en tillsyningsman och lärare i den kristna församlingen. I själva verket hade han just dryftat det förhållandet att tro utan gärningar är död. Men i detta skriftställe talade han om det förståndiga bruket av tungan och om att de som hade särskilt ansvar som lärare i den kristna församlingen behövde förvissa sig om att de undervisade i exakt kunskap. Han insåg att Gud, såsom det beskrivs i Efesierna 4:11, ”gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelister, några som herdar och lärare”. (NW) Det skulle alltså finnas olika tjänster att vara delaktig av i den kristna församlingen. Det skulle finnas bara tolv Lammets apostlar, men andra kunde tjäna som profeter eller evangelister. I den första tidens församlingar var det några som tog ledningen i undervisningen såsom lärare och herdar för hjorden alldeles som det var på Israels rikes tid, då det fanns profetskolor. På liknande sätt inbegrep Jesu förkunnartjänst att han övade och undervisade apostlarna, så att de kunde fortsätta arbetet efter hans död. Och apostlarna efterliknade Jesus i att ge undervisning åt dem som var yngre. (2 Tim. 2:2) I vår tid finns det i Jehovas folks församlingar tjänare som tar ledningen i att ge undervisning åt församlingen. Andra tjänar vid Gileadskolan som lärare i missionärstjänst eller vid Skolan i Rikets tjänst för utbildning i och för församlingsverksamhet. Somliga bröder har ansvaret att utarbeta det material som skall användas av församlingarna i deras undervisningsprogram. Men avsikten med allt detta är vad Efesierna 4:12 (NW) säger: ”I syfte att åter föra de heliga till rätta, för arbete som tjänare.” Somliga tjänar alltså i mer specialiserade ställningar som lärare, men detta utestänger inte några från att tjäna som förkunnare eller lärare av de goda nyheterna bland nationerna såsom Jesus befallde. — Hebr. 5:12.

”Att först söka riket”

18. a) Vilken rekommendation gav Jesus beträffande ett mål i livet? b) Varför är det ett förståndigt mål?

¹⁸ Det finns inget bättre sätt på vilket en man eller kvinna kan använda sitt liv än detta. Det är ett underbart privilegium att tjäna Jehova och att göra det hela sin tid. Det är det levnadssätt som har Jehovas godkännande och som hjälper andra på vägen till evigt liv såväl som att det ger mycken personlig tillfredsställelse. Målet är inte ekonomisk vinning, utan det får i stället till resultat att man samlar skatter i himmelen. Den sanne tjänaren av evangeliet kommer, i likhet med Paulus, att betrakta ”allting som förlust på grund av det allt annat överträffande värdet i kunskapen om Kristus Jesus, min Herre”. De har inte sina ”sinnen fästa vid ting på jorden”, utan följer i stället Jesu föredöme i att ”först söka riket och hans [Guds] rättfärdighet”. — Matt. 6:33; Fil. 3:8, 19; NW.

19. Vilka är några av kraven på dem som griper sig an med förkunnartjänsten?

¹⁹ Kan du göra samma sak? Kraven är verkligen inte för svåra för dem som uppriktigt älskar Jehova och uppskattar hans vägars rättfärdighet. Du måste ha en villighetens ande. (Ps. 110:3) Alldeles som Jesus blev döpt måste du bli döpt till symbol av ditt beslut att göra Jehovas vilja så som den kommer till uttryck i Skrifterna. Du måste leva i överensstämmelse med Jehovas rättfärdiga krav. En människa som griper sig an med Jehovas tjänst måste göra det hela sin tid, leva i överensstämmelse med hans ord varje dag i sitt liv. Predikandet är ingalunda allt som hör till Guds tjänst, men det är verkligen en framträdande del av denna tjänst. De som förstår innebörden i Guds ord håller det inte för sig själva; de frambringar god Rikets frukt, trettiofalt, sextiofalt eller hundrafalt, alldeles som Jesus uppmuntrade till. (Matt. 13:23) Frambringar du detta? Kan du göra det mera helt och fullt? Kallelsen till fler arbetare i förkunnandet av Riket har gått ut. Arbetet är brådskande och angeläget. Om du helhjärtat ger gensvar, kommer Jehova att välsigna dig rikligen, därför att du, vare sig de timmar du är i stånd att använda i predikandet för andra är många eller få, kommer att bevisa dig vara en heltidstjänare åt den sanne Guden. — 1 Kor. 15:58.

”Jag fröjdar mig över dina vittnesbörds väg såsom över alla skatter. Jag vill begrunda dina befallningar och skåda på dina stigar. Jag har min lust i dina stadgar, jag förgäter icke ditt ord. Öppna mina ögon, så att jag kan skåda undren i din lag. Ja, dina vittnesbörd äro min lust, de äro mina rådgivare.” — Ps. 119:14—16, 18, 24.