Timoteus får råd från en äldste
EN FÖRSAMLING av Jehovas vittnen i vår tid fick för en del år sedan från en medkristen ett brev som delvis löd: ”Ni har hjälpt mig så mycket, och därför önskar jag att ni skall veta hur tacksam jag är för allt ni har gjort för mig. Jag är i dag en av de lyckligaste människorna i världen. Er kärlek och ert bistånd har hjälpt mig att bli vad jag är. Jag tackar er så mycket.”
Detta brev gjorde helt visst de äldste glada och lyckliga. Trogna äldste har alltid tyckt om att få känna att de är uppskattade av sina kristna bröder och systrar. Och äldste som är äldre till åren har ofta gett yngre och mindre erfarna äldste goda råd om hur de kan visa sig vara värda sådan uppskattning. Aposteln Paulus till exempel gjorde detta i sina två brev till sin yngre medäldste Timoteus.
Hur hade detta kärleksfulla förhållande som rådde mellan Paulus och Timoteus uppstått? Vad kan vi lära av Paulus’ råd?
Paulus’ förhållande till Timoteus
Timoteus träffade tydligen Paulus år 47 eller 48 v.t., då Paulus kom till Lystra på sin första missionsresa. Vid den tiden var Timoteus antagligen bara en tonåring. Under detta besök blev Timoteus, hans mor Eunike och hans mormor Lois kristna. Timoteus’ far var emellertid grek och icke troende. Paulus kan av denna orsak ha varit särskilt intresserad av Timoteus’ välfärd. I varje fall gjorde Timoteus fina framsteg och utvecklade en ”oskrymtad tro”. (1 Timoteus 1:5) Det var när Paulus återvände till Lystra på sin andra missionsresa omkring två år senare som han valde Timoteus till sin resande följeslagare.
Sedan följde för Timoteus omkring femton år av samarbete med aposteln Paulus. Det var då Timoteus tjänade som äldste i Efesus som han fick Paulus’ första brev. Det skrevs någon tid efter det att Paulus hade frigivits från fängelset i Rom år 61 v.t. och före hans andra fångenskap år 64 v.t. Det andra brevet skrevs troligen år 65 v.t., kort innan Paulus dog. — 2 Timoteus 4:6—8.
Den tillgivenhet Paulus kände för Timoteus är uppenbar, för han kallar honom ”ett äkta barn i tron” och även ”ett älskat barn”. Paulus’ faderliga råd: ”Använd lite vin för din mage och dina täta sjukdomsanfall” var därför inte olämpligt. Och när Paulus vet att han själv snart skall dö, är det ganska naturligt att han skriver: ”Gör ditt yttersta för att snart komma till mig”! Paulus’ personliga intresse för Timoteus framkommer särskilt tydligt i hans andra brev, där de personliga pronomina ”du”, ”ditt” och ”dig” förekommer omkring 25 procent oftare än i hans första brev. Denne äldste som var äldre till åren hade helt visst verklig tillgivenhet för sin yngre medarbetare och var intresserad av hans personliga välfärd. — 1 Timoteus 1:2; 5:23; 2 Timoteus 1:2; 4:9.
Paulus önskade dessutom, vilket är mer betydelsefullt, att Timoteus skulle tjäna den kristna församlingens intressen väl. Paulus kände till Timoteus’ fysiska och mentala begränsningar och insåg också att Timoteus på grund av sin ungdom var mottaglig för ”de begär som hör ungdomen till”. Paulus gav därför rådet: ”Ge ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbli vid dessa ting, ty genom att göra detta skall du frälsa både dig själv och dem som lyssnat till dig.” (2 Timoteus 2:22; 1 Timoteus 4:16) Hur tacksam måste inte Timoteus ha varit för att han fick råd från bibeln av en äldste som var äldre och mer erfaren än han! Äldste som är unga uppskattar också i dag sådan hjälp och vägledning. Men vad var inbegripet i Paulus’ råd till Timoteus?
”Förbli du i de ting som du har lärt”
Att fortsätta sin trogna kurs som en kristen — som äldste eller på annat sätt — kräver att man har fullständig tillit till Gud. Man bör aldrig förlita sig alltför mycket på sin ungdomliga styrka eller förmåga. Värdet av bön bör aldrig underskattas. Det var därför lämpligt att Paulus gav rådet: ”Därför vill jag att på varje ort männen fortsätter att bedja, i det de upplyfter lojala händer, utan vrede och debatter.” (1 Timoteus 2:8) Hur viktigt är det inte att äldste när de kommer tillsammans för att dryfta församlingsangelägenheter ber om Guds vägledning! Att på detta sätt visa lojalitet mot Jehova förhindrar ändlösa debatter och eventuella utbrott av vrede.
För att de kristna skall hålla ut måste de hålla sig tätt intill församlingen och vara intresserade av dess välfärd. Därför gav Paulus rådet till de kristna att de skulle frambära böner ”för kungar och alla personer i hög ställning”. Timoteus insåg naturligtvis att detta inte betydde att man skulle be om välsignelse över politiker på det sätt som prästerna i våra dagar gör. De var i stället vädjanden till Gud om att han skulle påverka de världsliga myndigheterna till att tillåta de kristna att fortsätta att ”föra ett lugnt och stilla liv” och att predika Rikets budskap ”med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”. — 1 Timoteus 2:1, 2.
Aposteln Paulus visste att Timoteus, genom att ge akt på andras trogna kurs, skulle få hjälp att ”förbli ... i de ting som ... [han hade] lärt”. Paulus skrev därför: ”Du har noggrant följt min undervisning, min livsföring, mitt uppsåt, min tro, min långmodighet, min kärlek, min uthållighet, mina förföljelser, mina lidanden.” (2 Timoteus 3:14, 10, 11) Många tusen äldste som är äldre och till åren komna utgör samma fina exempel som Paulus var, och detta inbegriper deras sätt att undervisa. — 1 Korintierna 4:17.
”Fortsätt att bevara mönstret av sunda ord”
”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet.” Det är det rena budskapet om sanningen i bibeln som gör en kristen ”fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. — 2 Timoteus 3:16, 17.
Somliga av de kristna i Efesus var emellertid inte längre i överensstämmelse med vad Paulus kallade ”mönstret av sunda ord”. (2 Timoteus 1:13) De var mentalt ”sjuka i sinnet på grund av spörsmål och debatter om ord”. Somliga gav sig in på ”häftiga dispyter om struntsaker”. (1 Timoteus 6:4, 5) Paulus gav därför rådet: ”Avvisa dåraktiga och oförnuftiga spörsmål, då du ju vet att de framkallar stridigheter.” (2 Timoteus 2:23) På samma sätt bör äldste i dag hålla sin uppmärksamhet inriktad på de verkligt viktiga tingen, de ting som kommer att hjälpa de kristna att ”gripa fast tag om det eviga livet”. Vilka är de viktiga tingen? De är Guds upprättade rike, predikoverket och den kristnes levnadssätt. — 1 Timoteus 6:11, 12.
I Timoteus’ dagar spred Hymeneus och Filetus, och kanske andra, falska läror och kullkastade på så sätt ”tron hos några”. På grund av en sådan avvikelse från sanningen sade Paulus: ”Jag har överlämnat dem åt Satan.” De blev tydligtvis uteslutna ur församlingen. (2 Timoteus 2:17, 18; 1 Timoteus 1:20) Vi bör inte förvänta en annorlunda situation i dag. Paulus gav följande varning: ”I senare tidsperioder skall några avfalla från tron, i det de ägnar uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror.” (1 Timoteus 4:1) En ung och oerfaren äldste skulle kunna bli överdrivet upprörd över detta, men det bör han inte bli. Att några avfaller förändrar inte på något sätt sanningen. Det visar helt enkelt att de avfälliga enligt ”sina egna begär ... [vänder] sina öron bort från sanningen”. — 2 Timoteus 4:3, 4.
I detta att ”bevara mönstret av sunda ord” eller ”fördra den sunda läran” ligger att leva ett moraliskt rätt liv. (2 Timoteus 1:13; 4:3) Somliga äldste som är unga till åren skulle kunna känna det som om de borde inta en mer modern och mer liberal ståndpunkt gentemot ”synden” eller så kallade samvetsfrågor. Men världsligt visa argument till försvar för felaktiga handlingar är ingenting annat än ”tomt prat som kränker det som är heligt”. Vänd dig bort från världslig filosofi, uppmanade Paulus, ”från motsägelserna i den ’kunskap’ som med orätt kallas så”. — 1 Timoteus 6:20, 21.
Den sanna kunskapen får man endast genom personligt studium under vägledning av Guds ande och hans organisation. Detta är vad som gör det möjligt för en äldste eller vilken som helst annan kristen att vara ”en arbetare som inte har något att skämmas för, i det han rätt handskas med sanningens ord”. Han kommer inte att bli lik de falska religiösa ledarna, som ”alltid [är] i färd med att lära och ändå aldrig i stånd att komma till exakt kunskap om sanningen”. — 2 Timoteus 2:15; 3:7.
”Presiderar på utmärkt sätt”
För att ”presidera på utmärkt sätt” behöver en kristen äldste ”vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, ... och med mildhet ... [visa] ... till rätta”. (1 Timoteus 5:17; 2 Timoteus 2:24, 25) Varje medlem av församlingen måste behandlas individuellt. Paulus’ år av erfarenhet hade lärt honom visheten i att vädja till äldre män som till fäder, ”till yngre män som till bröder, till äldre kvinnor som till mödrar, till yngre kvinnor som till systrar med all kyskhet”. — 1 Timoteus 5:1, 2.
Allteftersom en person växer till i erfarenhet utvecklar han förståelse för problem och för andras behov. Timoteus måste bli medveten om vissa situationer som skulle kunna behöva hans uppmärksamhet. Fanns det till exempel änkor som inte hade några nära släktingar och som behövde tas om hand? Hade några av de kristna slavarna och de kristna husbönderna (liksom en kristen anställd och hans kristne arbetsgivare i dag) en felaktig inställning till sitt förhållande till varandra som skulle kunna kräva att det rättades till? Eftersom de bodde i Efesus, ett rikt kommersiellt centrum, behövde de då påminnas om att ”de som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begär”? Behövde kristna som var välbärgade få råd om att ”inte högmodas och att inte sätta sitt hopp till en osäker rikedom, utan till Gud”? — 1 Timoteus 5:3—16; 6:1, 2, 9, 17—19.
Hade somliga i församlingen blivit medvetna om och till och med lagt märke till den synd som dessa utövade som inte höll fast vid Guds normer? ”Dem som bedriver synd skall du tillrättavisa inför allas [sådana iakttagares] ögon”, uppmanade Paulus, ”för att de övriga också må hysa fruktan.” Och hur förhöll det sig med de kvinnliga medlemmarna av församlingen? Var de ”allvarliga, inte baktalerskor, måttliga i sina vanor, trogna i allt”? Eller ignorerade några av dem Guds anordning att inte tillåta ”en kvinna att undervisa eller att utöva myndighet över en man” i församlingen? — 1 Timoteus 5:20; 3:11; 2:11, 12.
Utvaldes de män som förordnades att tjäna som äldste och biträdande tjänare med omsorg och nödvändig försiktighet? Paulus gav rådet: ”Lägg aldrig för hastigt händerna på någon.” Förordnanden av äldste och biträdande tjänare fick inte göras på grund av personliga känslor, utan måste göras enligt Guds krav. När de äldste som var unga till åren dryftade sådana förordnanden, skulle de noggrant överväga de iakttagelser som gjorts av äldste som var äldre och mer erfarna än de. — 1 Timoteus 5:22; 3:1—10.
”Bli ... ett exempel för de trogna”
Timoteus var tydligen en blyg och timid människa. Han kan ha tvekat att utöva myndighet. Men det borde han inte. ”Låt ingen någonsin se ner på din ungdom”, sade Paulus till honom. ”Bli tvärtom ett exempel för de trogna.” Hur? ”I tal, i uppförande, i kärlek, i tro, i kyskhet.” — 1 Timoteus 4:12.
En kristen äldste i dag skulle kunna känna sig osäker och blyg på grund av att han är jämförelsevis ung. Han skulle kunna tveka att ge kommentarer vid äldstemöten. Å andra sidan skulle han också kunna ha en tendens att vara alltför framfusig och visa brist på ödmjukhet. Hur viktigt är det inte att komma ihåg att varje kristet privilegium vi kan få är ”inte på grund av våra gärningar, utan på grund av ... [Guds] eget uppsåt och ... oförtjänta omtanke”! — 2 Timoteus 1:9.
Fysiskt sett kan äldste som är unga till åren vara bättre i stånd att ta ledningen i att utföra ”en evangelieförkunnares verk” än andra. (2 Timoteus 4:5) Om det förhåller sig så, bör de också göra det. Det är ett arbete som MÅSTE utföras, därför att Jehovas ”vilja är att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. Rekreation, hobbyer, semestrar eller idrott bör inte tillåtas inkräkta på tid som med rätta har avsatts för vår kristna tjänst. — 1 Timoteus 2:4; 4:8.
När de äldste som är unga till åren följer Paulus’ råd till Timoteus, bör de inte tillåta människofruktan att hindra dem. Paulus påminde Timoteus om att ”Gud ... inte [har] gett oss en ande som präglas av feghet, utan en som präglas av kraft och av kärlek och av sundhet i sinnet”. En kristen äldste, eller vilken som helst annan kristen för den delen, bör ”inte skämmas över vittnesbördet om vår Herre”. Alla kristna bör i själva verket vara villiga att ta del ”i att lida ont för de goda nyheterna”. — 2 Timoteus 1:7, 8.
På grund av att den unge Timoteus, som var äldste, och hans äldre medäldste Paulus talade med frimodighet till försvar för den sanna gudsdyrkan vann de sina kristna bröders kärlek och uppskattning. Genom att efterlikna det exempel som dessa tillsyningsmän gav i det första århundradet kommer de äldste i detta tjugonde århundrade också att kunna glädja sig åt sina kristna bröders och systrars uppskattning. Ja, de må vara unga eller gamla, men ”män som tjänar på utmärkt sätt förvärvar åt sig en utmärkt ställning”. — 1 Timoteus 3:13.
[Bild på sidan 20]
Äldste som är unga bör vara villiga att lära av dem som är äldre och mer erfarna än de är