Är du kvalificerad för ansvar i församlingen?
VILKEN inställning har du till ansvar? I världen i vår tid är det många människor som söker undandra sig eller undvika ansvar, eftersom det medför förpliktelser och skyldigheter. Andra söker ärelystet ansvar, därför att de hoppas att på så sätt vinna bemärkthet, makt och kontroll över andra och kunna bevilja sig själva särskilda privilegier.
I den kristna församlingen finns det inte rum för någondera av dessa två inställningar. (Matt. 20:25—27; 1 Petr. 5:2, 3) Likväl råder det behov av män som är villiga att ta på sig ansvar. Dessa män måste ha en helt annan inställning till ansvar än många människor i världen har. De bör ”trakta” efter ansvar, ja, men deras motiv bör vara en önskan att vara till tjänst för andra — i främsta rummet för Gud och därpå för medmänniskorna, i synnerhet dem som befinner sig i församlingen. De söker med rätta ge ära åt Gud och göra hans namn — inte sitt eget — bemärkt och aktat. — 1 Tim. 3:1, NW; Gal. 6:10; Ords. 8:13.
I de kristna församlingarna under det första århundradet förordnades män till ställningar av ansvar antingen som ”äldste” (grek.: presbyʹteroi) eller som ”biträdande tjänare” (diaʹkonoi). (Tit. 1:5; Fil. 1:1, NW) De äldste skulle öva tillsyn över församlingen i andligt avseende, tjäna som ”herdar” i Guds hjord. (Apg. 20:28) Biträdande tjänare bistod dem och tog hand om nödvändiga sysslor som inte direkt inbegrep andlig tillsyn. — Apg. 6:1—6.
Vare sig dessa män tjänar som äldste eller biträdande tjänare, bör de vara lika Guds Son, som axlade det tyngsta ansvar någon människa någonsin burit, men som ändå kom, ”icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna”. (Mark. 10:45) Deras tillbörliga inställning kan jämföras med den som visas av en man som, när han möter någon som försöker finna en viss plats, säger: ”Låt mig visa dig hur du skall komma dit.” De bör likna en person som när han ser någon annan bära tunga bördor säger: ”Låt mig hjälpa dig med din börda.” Har du denna ande?
Skriftenliga kvalifikationer som man måste ha
Önskan att tjäna är emellertid inte allt som krävs. Guds ord anger också vissa kvalifikationer som de som tjänar som äldste eller biträdande tjänare måste ha. Tänk nu på dessa kvalifikationer, och när du gör det, fråga då dig själv om du skulle vara kvalificerad för sådant ansvar i församlingen. Och tänk på dessa kvalifikationer i deras rätta inramning — de nedtecknades ju ursprungligen för de kristna under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. På så sätt kommer du att undvika varje benägenhet att betrakta dem med världsliga normer som utgångspunkt, däribland sådana normer som är allmänna i affärsvärlden i vår tid.
Vissa grundläggande krav är tillämpliga på äldste och biträdande tjänare i lika mån. Bland dessa krav är att sådana män skall vara:
Fri från anklagelse. De bör vara ”oförvitliga”, dvs. inte föremål för någon berättigad anklagelse som gäller orätt handlingssätt. (1 Tim. 3:2, 8, 10; Tit. 1:6, 7; NW) Detta kräver naturligtvis inte absolut fullkomlighet av dem. Om det vore så, skulle ingen människa som härstammar från syndaren Adam kunna tänkas vara kvalificerad. (1 Joh. 1:8; Jak. 3:2) Men det får inte förekomma någon anklagelse av betydelse. Och om det förekommer någon anklagelse, bör den stämma överens med bibelns normer för rätt och orätt, inte med världsliga normer, som så ofta är förvrängda. (1 Tim. 6:14; Kol. 1:22) Om den man det gäller längre tillbaka i tiden har begått någon orätt handling av allvarligt slag, måste han sedan dess ha levat så att all smälek som blivit resultat av handlingen har utplånats och han har gjort sig ett gott namn genom sitt förträffliga uppförande. Följaktligen kommer förordnandet inte att dra smälek över församlingen i vare sig Guds eller världens ögon.
En enda hustrus man. Om han är gift, skall han ha bara en levande hustru, och följaktligen inte vara polygamist, som många icke-kristna män under första århundradet var. — 1 Tim. 3:2, 12; Tit. 1:6; NW.
Inte någon drucken grälmakare. Han skall inte dricka för mycket av alkoholhaltiga drycker, så att han förlorar kontrollen över sina tankar och känslor. Ja, enligt vad som visas av kraven på biträdande tjänare skall han inte ens vara ”begiven på en mängd vin”, och följaktligen inte ha rykte om sig att dricka mycket. — 1 Tim. 3:3, 8; Tit. 1:7; NW; 1 Petr. 4:3.
Inte penningkär, inte lysten efter ohederlig vinning. Eftersom lystna eller giriga människor i bibeln jämställs med otuktiga, avgudadyrkare och drinkare, är en materialistisk person verkligen inte kvalificerad för ansvar i församlingen. (1 Kor. 5:11; 1 Tim. 6:9, 10; Hebr. 13:5) De som är kvalificerade skyr all ”ohederlig vinning”. (1 Tim. 3:3, 8; Tit. 1:7; 1 Petr. 5:2; NW) Uttrycket ”ohederlig” tillämpas inte bara på sådant som bedrägeri, svek och ”förslagna” metoder som är typiska för en fördärvad värld. Det grekiska ord som återges på detta sätt har grundbetydelsen ”skamlig”, och det återges också med ”skamlig” eller ”snöd” i till exempel Benelius’ svenska översättning. På liknande sätt kan det grekiska ordet för ”vinning” syfta på ekonomisk eller materiell vinning eller profit, som i affärstransaktioner (Jak. 4:13), men det är visst inte begränsat till detta. Det syftar på varje slag av vinning eller fördel. (Jämför Filipperna 1:21; 3:4—8.) Om någon skulle använda en ansvarsställning inom Guds församling till att gynna sig själv framför andra med personliga materiella förmåner eller få övertag över andra genom makt, prestige eller bemärkthet, skulle alltså också detta vara ”skamlig vinning”. Han skulle inte handla redbart mot hjordens himmelske ägare, som förelagt honom att tjäna osjälviskt och ödmjukt. — Jämför 1 Petrus 5:2, 3; Apostlagärningarna 20:33—35; Lukas 16:14.
Skall förestå sitt eget hus på ett förträffligt sätt, i det han håller barnen i underdånighet. Varken biträdande tjänare eller äldste bör vara ynglingar, utan de bör vara män som är gamla nog att kunna ha barn. Om en sådan man är gift, bör han vara förtjänt av aktning som en god äkta man och far, en som förestår sitt eget hus i enlighet med bibelns principer. (1 Tim. 3:4, 5, 12; Tit. 1:6; NW) Kräver detta att han har fullständig framgång med varje familjemedlem, när det gäller gensvar på gudaktiga principer?
Han bör naturligtvis arbeta mot detta mål, men trots hans goda ansträngningar kan det hända att detta inte blir resultatet. Vissa omständigheter ligger utanför mänsklig förmåga att råda över. Det kan hända att en mans hustru inte är troende kristen; det kan rentav vara så att hon motstår honom eller utsätter honom för förföljelse på grund av hans tro. (Matt. 10:36; Luk. 12:52) Något av hans barn skulle kunna snava och begå någon omoralisk handling eller rentav visa sig vara ett ”rötägg” i barnskaran. Men vi bör också lägga märke till att till och med några av Guds egna andesöner blev upproriska, liksom hans två första mänskliga barn. Likväl kunde deras handlingar inte på något sätt hänföras till något misstag eller någon underlåtenhet från Guds sida.
Om en medlem av en kristen äkta mans eller fars familj blir indragen i orätta handlingar, är därför den betydelsefulla fråga som bör ställas följande: I vilken utsträckning bär denne man ansvaret för detta? Har han varit försumlig i sina plikter? Om det är så, äger han ingen aktning i församlingens och utomståendes ögon. Om han å andra sidan har gjort allt som rimligtvis kan förväntas, ja, om han i själva verket har haft god framgång med andra familjemedlemmar, då bör inte en familjemedlems underlåtenhet att ge gensvar på hans goda vägledning automatiskt göra honom diskvalificerad.
Inte nyomvänd. Vare sig det gäller ställningen som äldste eller biträdande tjänare bör han först ha blivit prövad ”beträffande sin lämplighet”, fått visa sin pålitlighet och hängivenhet. (1 Tim. 3:6, 10, NW) Detta kräver tid. Och som regel måste det krävas mera tid i fråga om en äldste än i fråga om en biträdande tjänare, vilket själva uttrycket ”äldste” antyder. Men människor är olika, och de gör också andliga framsteg i olika takt. Därför har det inte fastställts någon bestämd tidsperiod, men de som rekommenderar en sådan person måste utöva gott omdöme och inte förhasta sig med att föra fram en som är ny, ”på det att han inte må bli uppblåst av högmod” (NW) likt djävulen. Låt honom först utveckla den ”sinnesinställning” som Kristus hade — ödmjukhet. — Fil. 2:3—8, NW.
Vissa andra krav är upptecknade särskilt för biträdande tjänare. Men det behöver inte sägas att dessa krav också bör uppfyllas av dem som är kvalificerade för ställningar som äldste. Bland dessa krav är att mannen skall vara:
Allvarlig. I andra bibelöversättningar används i 1 Timoteus 3:8 sådana uttryck som ”värdiga”, ”aktningsvärda män”, ”ärbara”, och även dessa uttryck förmedlar en godtagbar innebörd av det grekiska ord som aposteln använde. Det är inte opassande att visa prov på humor då och då, men ingen av dessa män bör jämt och ständigt ”spela pajas”, och inte heller bör de vara benägna att ta lätt på ansvar.
Inte tvetungad. Följaktligen skall dessa män vara rättframma och sannfärdiga, sådana att man kan lita på deras ord, inte skrymtaktiga, skvalleraktiga eller hållningslösa. — 1 Tim. 3:8, Åk; Hd; Benelius.
Med ett rent samvete. Inför Gud bör hans samvete bära vittnesbörd om att han inte är en person som ägnar sig åt det som är lömskt, orent eller besudlande, även om sådana förehavanden inte skulle vara allmänt kända. (1 Tim. 3:9; Rom. 9:1; 2 Kor. 1:12; 4:2; 7:1; NW) Om han inte själv samvetsgrant håller fast vid och träder upp till försvar för rätta principer, kan han verkligen inte vara kvalificerad att tjäna Guds hjord i en ansvarig ställning. — Matt. 23:3.
Utöver dessa krav, som är grundläggande för både äldste och biträdande tjänare, finns det andra som gäller särskilt för de äldste. Det arbete som herdar och lärare som anvisats åt dem återspeglas i dessa krav som framhäver förmågan att ge vänlig och nyttig, men ändå fast, vägledning och tillsyn åt Guds ”får”. Kraven inbegriper att en äldste skall vara:
Måttlig i sina vanor; en som utövar självbehärskning. En person som är kvalificerad som äldste bör kunna behärska sina mentala och fysiska förmågor på tillbörligt sätt, så att han inte går till dåraktiga ytterligheter och inte heller handlar på ett planlöst, obalanserat sätt. Följaktligen kan han uppföra sig på ett nyktert sätt, som visar att han har ett klart sinne. — 1 Tim. 3:2; 2 Tim. 4:5; Tit. 1:8; NW.
Sund till sinnes. En äldste bör vara en förståndig person; hans tal och handlingar bör vara rationella och målmedvetna. Hans balanserade tänkesätt och synsätt bör byggas upp genom Guds ords hälsosamma läror. — 1 Tim. 3:2, NW; Rom. 12:3; jämför Markus 5:15; Apostlagärningarna 26:25; 2 Korintierna 5:13.
Ordentlig. Det grekiska ord som används här (1 Timoteus 3:2, NW) är samma ord som översätts ”hövisk” eller ”välordnad” (NW) i 1 Timoteus 2:9. En äldste bör alltså ha ett ordentligt, väl ansett levnadsmönster, vara en man som är ”hövisk i sitt skick” eller uppträder ”taktfullt”, enligt vad som visas av andra översättningar av det grekiska uttrycket. (Jämför 1 Korintierna 14:33, 40; de grekiska ord som används där har emellertid ett annat ursprung.) Ingen bör helt visst ringakta eller nedvärdera punktlighet i sådan grad att han blir ohövlig eller hänsynslös, men vi bör ändå komma ihåg att man i den kristna församlingen på apostlarnas tid inte gjorde det till någon stor sak att exakt hålla tiden, som man gör i den moderna affärsvärlden. Skrivbordsarbetet var också utan tvivel det minsta möjliga på deras tid. Bibelns krav inbegriper inte att en äldste skall vara expert på kontorsarbete eller bokföring för att vara en effektiv herde för hjorden. Någon av de biträdande tjänarna kan mycket väl sköta vad det vara må som behöver göras i detta avseende. (Apg. 6:1—6) Framför allt bör en äldste inte vara en oordentlig eller oregerlig person, en som visar ringaktning för apostoliska råd. — 1 Tess. 5:14; 2 Tess. 3:6—12; Tit. 1:10; NW.
Gästfri. Han bör välkomna främlingar till de kristna mötena och visa lika stort intresse för de anspråkslösa och ödmjuka som för dem som är ”välbärgade”. Han bör också visa gästfrihet mot sina bröder, i den utsträckning hans omständigheter tillåter och enligt brödernas behov. — Rom. 12:13; 1 Tim. 3:2; Tit. 1:8; Jak. 2:14—16; NW.
Kvalificerad att undervisa. Han bör vara en som ”håller fast vid det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd till att både förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa dem som säger emot”. (Tit. 1:9; 1 Tim. 3:2; NW) Att han är kvalificerad kommer inte genom världslig skolbildning eller snabbhet i sinnet eller elegans i talekonst. (Jämför 1 Korintierna 2:1—5, 13; 2 Korintierna 10:10; 11:6.) I stället kommer det genom att han ”håller fast vid det trovärdiga ordet” i fråga om det sätt på vilket han undervisar. (Jämför 2 Korintierna 10:1; 2 Timoteus 4:2.) Medan han således står fast för vad som är rätt och sant, är han också i stånd att vara tålig eller lägga band på sig och att ”med mildhet visa dem till rätta, som inte är gynnsamt inställda”. (2 Tim. 2:23—26, NW) Han kanske finner att det inte är lätt att ge tillrättavisning, men kärleken förmår honom att göra det modigt där det råder ett verkligt behov. (Apg. 20:19—21, 26, 27) Hur förhåller det sig om han har ringa förmåga att tala offentligt? Detta hindrar honom inte att på ett kärleksfullt sätt vara en herde för ”fåren” som individer eller familjer med hjälp av den ”sunda läran”, i det han uppmuntrar dem på den kristna levnadsvägen. (Tit. 2:1—10; jämför 1 Korintierna 13:1, 2.) De äldste har inte allesammans i samma grad ”visdomens ord” eller ”kunskapens ord”, utan det är bara att förvänta att det skall vara en sådan variation, och den visar inte nödvändigtvis på någon brist i fråga om att nå upp till de bibliska kraven för ställningen som äldste. — 1 Kor. 12:4—11.
Inte benägen för våldsamheter, utan resonlig, inte stridslysten. Han slår inte människor fysiskt och är inte heller ovettig eller sårande i sitt tal; han spelar inte översittare mot andra. Han är ”resonlig” eller, som det grekiska uttrycket bokstavligen betyder: ”medgörlig”. I Vine’s Expository Dictionary of New Testament Words heter det om detta uttryck: ”... håller inte styvt på lagens bokstav; det ger uttryck åt den omtänksamhet som på ett humant och resonligt sätt ser till fakta i ett fall.” (Jak. 3:17; Hebr. 5:1, 2; NW; jämför 1 Petrus 2:18.) Följaktligen är han inte auktoritär eller myndighetspräglad; han är inte benägen att göra en stor stridsfråga av småsaker. (Jämför 1 Korintierna 9:12, 18—23.) Ett besläktat grekiskt ord betyder ”mildhet” eller ”välvilja” (NW). (2 Kor. 10:1) Eftersom han inte är ”stridslysten”, undviker han gräl och är följaktligen inte ”snar till vrede” eller hetsig. — 1 Tim. 3:3, NW; Tit. 1:7; 3:2; Jak. 1:19, 20.
Inte självrådig. Bokstavligen: inte ”tillfredsställd med sig själv” eller ”självbelåten”. Enligt vad som anges av grekiska lexikon har han en ödmjuk syn på sig själv och sina förmågor, och han har inte så höga tankar om sitt eget omdöme att han känner sig överlägsen och handlar överlägset; han är inte full av självtillit eller självgod, som om han skulle kunna sköta om allting själv eller göra det bättre än någon annan. Han är därför glad över att kunna dela ansvaret med andra och ödmjukt arbeta tillsammans med andra som en krets, och han inser värdet av att det finns många rådgivare. — Tit. 1:7, NW; jämför 4 Moseboken 11:27—29; Romarna 12:3, 16.
En som älskar godhet; rättfärdig. Att man är ”rättfärdig” har avseende på att man är i överensstämmelse med Guds lag, hans normer för vad som är rätt och rättrådigt. En sådan man är rättvis, opartisk och har inte anseende till personen. (Luk. 1:6; Joh. 7:24; Jak. 2:1, 4, 9) ”Godheten” skiljer sig från rättfärdigheten på så sätt att den går utöver vad rättvisan kräver. (Matt. 20:4, 13—15; Rom. 5:7) Den som älskar godhet gör mer för andra än bara det som krävs eller förväntas av honom, i det han frikostigt gör det som är till nytta för andra och visar omtanke om dem och vidare är varmhjärtad och hänsynsfull. Han lägger också märke till, uppskattar och berömmer andras godhet. — Tit. 1:8, NW; Luk. 6:35; Apg. 9:36, 39; 1 Tim. 5:10.
Lojal. Han är en man som håller fast vid obrytbar hängivenhet och ostrafflighet när det gäller Guds lag och den kristna församlingens intressen, oberoende av omständigheterna. — Luk. 1:74, 75, NW; Apg. 4:19, 20; 5:29; 1 Tess. 2:10.
En sådan man bör helt visst ha ett ”förträffligt vittnesbörd från människor utanför”. Det bör vara med honom som med profeten Daniel, en man som var trogen i sin tjänst och i vilken motståndarna inte kunde finna någon försummelse eller något orätt, ja, sådana som är utanför skulle vara tvingade att säga: Vi kan inte finna något att anklaga honom för, om vi inte kan finna en sådan orsak i det som gäller hans Guds lag. — 1 Tim. 3:7, NW; Dan. 6:4, 5.
Det är naturligt att de som kvalificerar sig för ansvar i församlingen är starkare i fråga om några av dessa kvalifikationer än i fråga om andra. Tänk på den variation som rådde bland apostlarna — kontrasten mellan Tomas och Petrus — men ändå började den första styrande kretsen med dessa män. Sådana män bör dock fylla alla krav som gäller deras särskilda ansvar i rimlig grad och med rimlig konsekvens. Ett enda omdömesfel betyder till exempel inte att en man inte är ”sund till sinnes”, och inte heller innebär en enda vredesyttring nödvändigtvis att han är ”stridslysten”.
I verkligheten ligger det som krävs inte alls utom räckhåll för en uppriktig kristen man, ja, en granskning av bibeln visar att det stora flertalet av dessa krav framställs som sådant som ALLA de kristna, både män och kvinnor, bör sträva efter att uppnå. De män som innehar dessa ställningar av ansvar bör alltså i grunden vara representativa för vad församlingen som helhet med rätta bör stå för, vara representativa för vad varje sann kristen bör vara. Hur förhåller det sig med dig i detta avseende?
[Ruta på sidan 212]
1 TIMOTEUS 3:1—13, NW.
1 Detta påstående är trovärdigt. Om någon man traktar efter ett ämbete som tillsyningsman, åstundar han ett förträffligt arbete. 2 Tillsyningsmannen bör därför vara oförvitlig, en enda hustrus man, måttlig i sina vanor, sund till sinnes, ordentlig, gästfri, kvalificerad att undervisa, 3 inte någon drucken grälmakare, inte benägen för våldsamheter, utan resonlig, inte stridslysten, inte penningkär, 4 en man som förestår sitt eget hus på ett förträffligt sätt, i det han håller barnen i underdånighet med allt allvar; 5 (om en man verkligen inte vet att förestå sitt eget hus, hur kommer han då att ta sig an Guds församling?) 6 inte någon nyomvänd man, på det att han inte må bli uppblåst av högmod och hemfalla åt den dom som har avkunnats över djävulen. 7 Dessutom bör han också ha ett förträffligt vittnesbörd från människor utanför, på det att han inte må falla i smälek och en djävulens snara.
8 Biträdande tjänare bör likaså vara allvarliga, de får inte vara tvetungade, inte begivna på en mängd vin, inte lystna efter ohederlig vinning, 9 de bör besitta trons heliga hemlighet med ett rent samvete.
10 Må dessa också först prövas beträffande sin lämplighet, och må de sedan fungera som tjänare, då de är fria från anklagelse. ...
12 Må biträdande tjänare vara män som har en enda hustru och som på ett förträffligt sätt förestår barn och sitt eget husfolk. 13 Ty de män som tjänare på ett förträffligt sätt förvärvar åt sig en förträfflig ställning och stor dristighet i att tala ut i tron i förbindelse med Kristus Jesus.
TITUS 1:5—9, NW:
5 Fördenskull lämnade jag dig på Kreta att du skulle kunna rätta till de ting som var bristfälliga och skulle kunna förordna äldre män i stad efter stad, som jag gav dig order om, 6 om det finns någon man fri från anklagelse, en enda hustrus man, som har troende barn, vilka inte var beskyllda för utsvävningar och inte heller var oregerliga. 7 Ty en tillsyningsman måste vara fri från anklagelse såsom Guds förvaltare, han får inte vara självrådig, inte snar till vrede, inte någon drucken grälmakare, inte benägen för våldsamheter, inte lysten efter ohederlig vinning, 8 utan bör vara gästfri, en som älskar godhet, sund till sinnes, rättfärdig, lojal, en som utövar självbehärskning, 9 som håller fast vid det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd till att båda förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa dem som säger emot.