Var och en skall avlägga räkenskap

”Vi skola alla stå inför Guds domarsäte. Så skall då var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud.” — Rom. 14:10, 12, NW.

 1, 2. Inför vem skall vi alla avlägga räkenskap? Vad gäller denna räkenskap? Varför skall den avläggas?

INGEN människa kan undgå att avlägga räkenskap inför Gud. Det sägs bestämt att den store domaren ”skall hålla räkenskap på jorden”. Det gör detsamma var vi framlever vårt liv eller vilken religion vi bekänner oss tillhöra, ty ”det finnes intet skapat som icke är uppenbart för hans ögon, utan allting är naket och blottat för dens blickar, inför vilken vi skola avlägga räkenskap”. — Rom. 9:28; Hebr. 4:13; NW.

² Vad vi än har gjort, öppet eller i hemlighet, så skall vi avlägga räkenskap för våra handlingar. Allt vi gör är ”uppenbart för hans ögon” som är universums domare. Vi måste avlägga räkenskap beträffande hur väl vi har uppfyllt Guds bud och befallningar: ”Slutsatsen, när allting har blivit hört, är detta: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse. Ty den sanne Guden själv skall draga alla slags gärningar till doms, i förhållande till varje förborgat ting, för att utröna om det är gott eller ont.” — Pred. 12:13, 14, NW.

 3. Vad säger bibeln om barns ansvarighet inför Gud?

³ Inte ens barnen är helt befriade från att avlägga räkenskap inför Gud. Det är sant att föräldrarna i första hand är ansvariga inför Gud för sina barn, och fördenskull är det så att om bara en av föräldrarna tillbeder Jehova, så är likväl de barn som föds inom detta äktenskap heliga i Guds ögon. (1 Kor. 7:14) Men det är nyttigt att tänka på att Gud inte har tillslutit sina ögon för de orätta gärningar som barn begår. Vid ett tillfälle lät Jehova två björninnor döda ett gäng om fyrtiotvå gycklande barn, därför att dessa slynglar visade vanvördnad för Jehovas profet. — 2 Kon. 2:23, 24.

 4. Hur bör föräldrar undervisa barnen med tanke på det som sägs i Skriften?

⁴ Det är fördenskull bra att föräldrarna undervisar barnen om att de är ansvariga inför Gud, liksom föräldrarna måste stå till svars inför Gud. I det forntida Israel måste barn som blev oförbätterliga brottslingar straffas i överensstämmelse med Guds vilja — de blev dödade: ”Ifall en man råkar hava en son som är halsstarrig och upprorisk, i det att han icke lyssnar till sin faders röst eller sin moders röst, och de hava tillrättavisat honom, men han icke vill höra på dem, måste hans fader och hans moder också gripa tag i honom och föra ut honom till de äldre männen i hans stad och till porten på hans ort, och de skola säga till de äldre männen i hans stad: ’Denne vår son är halsstarrig och upprorisk; han lyssnar icke till vår röst, i det att han är en frossare och en drinkare.’ Då skola alla männen i hans stad stena honom med stenar, och han måste dö. Så skall du skaffa bort ifrån dig vad som är ont.” (5 Mos. 21:18—21, NW) Också i denna tid låter Gud barnen stå till svars med avseende på deras lydnad mot sina föräldrar ”i förening med Herren”, såsom Efesierna 6:1—3 utvisar: ”Barn, var lydiga mot edra föräldrar i förening med Herren, ty detta är rättfärdigt: ’Hedra din fader och din moder’; vilket är det första budet med ett löfte: ’För att det må gå dig väl och du må förbliva en lång tid på jorden.’” — NW.

Ansvarighet med avseende på Jehovas tuktan

 5. För vad är föräldrar ansvariga inför Gud, och vilken fråga uppstår fördenskull?

⁵ Sedan aposteln Paulus påpekat att barnen inte är befriade från att avlägga räkenskap, understryker han de förpliktelser som föräldrarna har inför Gud: ”Och ni fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” (Ef. 6:4, NW) Lägg märke till att föräldrarna inte endast är ansvariga inför Gud för att fostra barnen i Jehovas auktoritativa råd, utan de måste också fostra dem i Jehovas tuktan. Det är just denna tuktan som föräldrar ibland inte är så noga med. Även om föräldrarna ägnar kärleksfull vård och uppmärksamhet åt barnen, även om de undervisar dem i Guds ord, kanske de underlåter att framtvinga lydnad för Jehovas lagar. Eftersom föräldrarna måste avlägga räkenskap för det sätt, på vilket de fostrar sina barn, uppstår frågan: Vad är Jehovas tuktan?

 6. Varmed börjar Jehovas tuktan, och varför är detta så betydelsefullt?

⁶ Jehovas tuktan behöver inte nödvändigtvis börja med det bokstavliga riset. Det börjar med ett rätt föredöme från föräldrarnas sida. Jehova ger oss det fullkomliga föredömet, och det gör också hans älskade Son. Vi bör efterlikna dem, vi bör bli Herren Jesu Kristi lärjungar. En lärjunge är en som tar efter en ledares föredöme. Disciplin genom tuktan och aga har en hel del med lärjungaskap att göra, ty barnen måste fostras till att efterlikna sina kristna föräldrar och bli lärjungar till goda ledare. Genom att vara rätta föredömen hjälper föräldrarna barnen att bli Herren Jesu lärjungar; och sålunda kan de genom ett rätt exempel utdela Jehovas tuktan. Föräldrarna kan lära barnen vad som är rätt i Guds ögon, men de kan knappast förvänta att barnen skall överträffa det exempel föräldrarna ger dem hemma och annorstädes. Föräldrarna kan inte ägna sig åt sådant som är orätt i Guds ögon och så förvänta att barnen skall göra allt det som är rätt. Detta innebär att föräldrar då och då måste tukta sig själva för att förvissa sig om att deras liv i alla avseenden har bragts i överensstämmelse med den rättfärdiga måttstocken i Jehovas heliga ord. Då kommer de små inte bara att tillägna sig er undervisning, utan de kommer också att genom ert exempel få klart för sig vilken väg som är den rätta.

 7. a) Hur bör Jehovas tuktan utdelas? b) Varför bör föräldrar inte vara retsamma mot sina barn, och hur kan de undvika att vara det?

⁷ Om föräldrarna skall kunna avlägga god räkenskap inför Gud för det sätt, på vilket de fostrar sina barn, måste de utdela Jehovas tuktan i kärlek men med bestämdhet och fasthet. Detta kräver en positiv tuktan. Det duger inte med släpphänt tuktan. Föräldrarna får t. ex. inte muta barnen för att dessa skall uppföra sig väl. Bestämd och fast, disciplinerande, fostran innebär att föräldrarna inte kommer att klema med barnen. Barnen måste förstå vilken hållning föräldrarna intar och inse att de inte kommer att frångå Jehovas principer oavsett vilka argument barnen kan komma med, hur de än må försöka ställa sig in eller skrika. Jehovas tuktan och fostran utdelas visserligen med fasthet och bestämdhet men i kärlek, och därför är den konsekvent, förnuftig och rättfärdig. En kärleksfull far eller mor inser att barnen inte är fullkomliga och att de kommer att begå fel. Om man ideligen hotar att straffa barnen för varje dumhet till följd av deras ofullkomlighet, för varje litet misstag eller varje liten olyckshändelse, då kommer de att bli irriterade. Paulus sade: ”Var icke retsamma mot edra barn, på det att de icke må bliva missmodiga.” (Kol. 3:21, NW) Om barnen blir retade av sina föräldrar, blir de nervösa och kan inte få gagn av den tillrättavisning de får. Följaktligen är den far eller mor, som älskar sitt barn, fast och bestämd men dessutom resonlig. Ett barn kan uppskatta resonlighet. Förklara saker och ting för barnet, så finner sig barnet till rätta, ty det vet att det blir lett på den väg som Jehova Gud anbefaller.

 8. Vilket slags tuktan måste ibland tillgripas, såsom Jehovas ord påvisar, och till vilken nytta är sådan tuktan?

⁸ Alla Adams barn behöver tillrättavisning, och ibland kräver en fast och bestämd tuktan att riset kommer till användning för att tilldela smärta. ”Oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort.” (Ords. 22:15) Jehovas tuktan är således inte en urvattnad tuktan, en sådan som en del världsliga auktoriteter tillråder, vilka menar att man alltid skall undvika att ta till riset. Men det är det bokstavliga riset som i första hand avses i Ordspråksboken 23:13, 14: ”Låt icke gossen vara utan aga; ty om du slår honom med riset, så bevaras han från döden; ja, om du slår honom med riset, så räddar du hans själ undan dödsriket.” Ibland måste alltså föräldrarna söka visa barnet till rätta genom att tillfoga det smärta. Denna smärta kommer inte att döda barnet, det försäkrar oss Guds ord om; men den får gagneliga verkningar, verkningar som blir till skydd för barnet, ty genom den räddas ”hans själ undan dödsriket”.

Hur det kan förhindras att föräldrarna får utstå smärta

 9. Hur är Jehovas tuktan ett tvåfaldigt skydd?

⁹ Jehovas tuktan blir ett skydd på två sätt: 1) För barnet självt och 2) för föräldrarna själva. Om barnet inte får någon tuktan, kanske det fortsätter att vandra på en väg som misshagar Jehova och kommer bort från den väg som för till liv i Guds nya värld. Om barnet inte får tuktan, kommer det genom sitt hållningslösa, ja, kanske brottsliga uppförande att vålla föräldrarna smärta och sorg. Man kan inte förvänta att ett barn skall sätta sig in i hur stor oro och sorg som det har förmåga att vålla föräldrarna genom sitt dåliga uppförande. Någonting måste fördenskull göras åt saken; i annat fall kommer ett barn att åsamka föräldrarna en stor del lidande i hjärta och sinne. ”Den som har fött en dåraktig son får bedrövelse av honom, en dåres fader har ingen glädje. En dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom.” ”Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.” — Ords. 17:21, 25; 29:15.

10, 11. a) Hur kan föräldrarna undgå att lida smärta? b) Vad kan man tillgripa vid sidan av det bokstavliga riset, då man skall utdela Jehovas tuktan?

¹⁰ Vad är det då som skall kunna förhindra att föräldrarna utsätts för all denna skam, oro, smärta och hjärtesorg? Jo, Jehovas tuktan. Eftersom ett barn, som inte blir efterhållet, genom omständigheternas makt lätt blir en brottsling, är det nödvändigt med ”ris och tillrättavisning”. Om det skall förhindras att föräldrarna får utstå sorg och smärta, måste barnen få lida smärta. ”Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.” ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.” ”Tukta din son, medan något hopp är.” (Ords. 29:17; 13:24; 19:18) Ibland drar föräldrarna sig för att söka visa barnen till rätta på detta sätt, men likväl är föräldrarna ansvariga inför Gud för att fostra och tukta sina barn på Jehovas sätt.

¹¹ Jehovas tuktan behöver naturligtvis inte alltid inbegripa att man tar till det bokstavliga riset. Man kan muntligen tillrättavisa barnet och lära det veta hut, och på det sättet kan munnens ord användas såsom vore de ett ris och med samma verkan som ett ris. Att läpparna kan användas på detta sätt framgår av Paulus’ ord till korintierna: ”Skall jag komma till eder med ris?” När barnen blir äldre, kan en stor del av deras tuktan bestå i muntlig tillrättavisning och i att man berövar dem vissa förmåner eller privilegier. — 1 Kor. 4:21.

12. Vad bör man göra för att försäkra sig om att barnet förstår att tuktan kommer från Jehova?

¹² Vare sig tuktan utdelas förmedelst det bokstavliga riset eller förmedelst munnens ris, bör den utdelas på ett sådant sätt att barnet förstår att den kommer från Jehova. Ungdomarna bör ha klart för sig vems tuktan det är som föräldrarna utdelar och inse att föräldrarna inte rätt och slätt söker behaga sig själva. Både små och stora barn måste förstå att föräldrarna är ansvariga inför Gud för att utdela hans tuktan. Tänk på att det skall vara ”ris och tillrättavisning”. Man bör alltid ge klart och tydligt besked om varför man tar barnet i upptuktelse. Barnet bör bringas till insikt om vilket av Jehovas bud det har överträtt, så att det förstår att tuktan verkligen kommer från Jehova.

Att avlägga räkenskap

13, 14. a) Vad är ännu allvarligare för föräldrarnas del än den smärta ett oupptuktat barn kan tillfoga dem? b) Hur utgör det som sägs om Eli ett exempel på ansvarigheten inför Gud i fråga om att tillämpa hans tuktan?

¹³ En ung människa, som inte fått någon tuktan, kommer genom sitt brottsliga liv att vålla föräldrarna smärta och dra skam över dem. Men ännu allvarligare är det förhållandet att de försumliga föräldrarna måste avlägga räkenskap inför Gud. Att föräldrar, såväl som de som har ansvarsfulla ställningar i Guds organisation, är ansvariga inför Gud i fråga om att tillämpa Jehovas disciplinerande tuktan har vi ett exempel på i översteprästen Eli.

¹⁴ Såsom fader, överstepräst och domare i Israel var Eli släpphänt i att tillämpa Jehovas tuktan. Hans två söner, Hofni och Pinehas, tjänade såsom präster och borde fördenskull ha varit föredömen i sitt personliga uppförande. Men det var de inte: ”Elis söner [voro] odågor till män; de erkände icke Jehova.” (NW) Bibelns skildring framhåller vidare att dessa söner, när de tjänade såsom präster, inte var nöjda med den andel som Guds lag föreskrev att de skulle få. Dessa lystna söner tog också för sig innan Jehova hade fått sitt. Innan de stillade sin egen hunger, skulle de ha offrat fettet på Jehovas altare; men de satte sig själva före Jehova. Deras far, som tillika var överstepräst, tillrättavisade dem tydligen inte, och därför sade Jehova till Eli: ”Huru kan du ära dina söner mer än mig?” På sin ålderdom tillrättavisade Eli milt sina söner, men först sedan deras uppförande blivit ännu mera avskyvärt och skandalöst: ”Eli ... fick höra allt vad hans söner gjorde mot hela Israel och att de lågo hos de kvinnor som hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelse tältet.” Elis söner förtjänade döden enligt Guds lag, och likväl utdelade Eli inte Jehovas tuktan genom att beröva dessa onda män deras ämbete. Fördenskull tillkännagav Jehova att det skulle bli slut på det inflytande, som Elis hus hade utövat, och att hans båda söner skulle dö på en och samma dag. Trots detta tillgrep Eli inte disciplinära åtgärder mot sina söner utan lät dem behålla ämbetet. Genom profeten Samuel tillkännagav Jehova slutligen följande: ”Du skall säga honom att jag dömer hans hus till obestämd tid för den förseelse, som han har vetat om, ty hans söner nedkalla ont över Gud, och han har icke näpst dem.” (NW) Eli tycks ha varit efterlåten mot sina barn och klemat bort dem alltifrån deras späda år; och när hans söners brottslighet blev känd, framförde han, på sin ålders höst, milda protester, när han borde ha vidtagit disciplinerande åtgärder. Varken såsom far eller såsom överstepräst och domare i Israel utdelade han Jehovas tuktan. Gud höll Eli ansvarig för denna underlåtenhet: ”Elis hus’ missgärning skall icke ... kunna försonas.” — 1 Sam. 2:12—3:14.

15. Hur kan underlåtenhet att utdela Jehovas tuktan inverka på en kristen far i våra dagar, och hur ser alltså Gud på denna sak?

¹⁵ Föräldrarna är till den grad ansvariga inför Gud för huruvida de utdelar Jehovas tuktan eller inte, att den kristne aposteln, när han talade om de villkor, på vilka någon kan bli tillsyningsman i församlingen, skrev så här: ”Tillsyningsmannen bör därför vara ... en man som förestår sitt eget hus på ett förträffligt sätt, i det han håller barnen i underdånighet med allt allvar; (om en man verkligen icke vet att förestå sitt eget hus, hur kommer han då att taga sig an Guds församling?).” Det är inte en bagatell i Guds ögon, om en far är försumlig, när det gäller att fostra barnen i Jehovas tuktan. — 1 Tim. 3:2, 4, 5, NW.

16. Vilka förträffliga resultat når man, om man fostrar barn enligt Jehovas anvisningar, såsom det påpekades i ett tidningsreportage?

¹⁶ När barnen fostras i ”Jehovas tuktan och auktoritativa råd” och får kunskap om att de, såväl som föräldrarna, är ansvariga inför Gud, kan de förträffliga resultaten inte hemlighållas. När en journalist kom för att göra sina iakttagelser vid De endräktiga tillbedjarnas sammankomst som Jehovas vittnen höll på Yankee Stadium år 1961, lade han märke till de många ungdomarna, som var närvarande där, och skrev en artikel som infördes på första sidan av Queens County (New York) Post för 2 augusti 1961 och i vilken det hette:

”I vår tid, när man ser så stor ungdomsbrottslighet, så många oupptuktade och odisciplinerade barn, så liten respekt och hänsyn bland de unga för de äldre, en sådan ökning av brottsligheten år efter år bland dem som är 20 år eller därunder, studsar man till vid åsynen av en väldig organisation, som består av hundratusentals familjer, bland vilka det inte finns något ungdomsbrottslighetsproblem. Och naturligtvis undrar man hur detta kommer sig. ... När det gäller barnen, får Jehovas vittnen råd från samma bok som de vänder sig till för att få råd beträffande alla andra angelägenheter i livet — bibeln. ... Jehovas vittnen anser att det bästa sättet att bekämpa brottslighet hos barnen — det är att förhindra brottsliga tendenser. Man är redo att hålla med dem om detta, när man ser det stora antalet unga vittnen för Jehova, som ägnar sig åt förkunnarverksamhet i stället för åt rackartyg, åt att vittna i stället för att driva omkring och åt att predika i stället för att föra ett vilt liv. Man får klart för sig att de unga här på Yankee Stadium inte företräder en ungdomsväckelse, som kommer en gång om året, utan ett levnadssätt man följer året runt. Världsförhållandena, som driver en hel del ungdomar till att utan mål och mening söka spänning, i det att de tycks tänka: ’låt oss äta, dricka och vara glada, ty i morgon skall vi dö’, väcker hos dessa unga vittnen en känsla av ansvar. De hyser en säker förväntan om något bättre och önskar dela med sig härav åt sina medmänniskor. De har ett mycket verkligt uppsåt i livet, och dess stora vikt och betydelse ger dem en känsla av värde som nutidens ungdom i stor utsträckning saknar.”

Den återstående tiden bör man göra Guds vilja

17. a) Vad säger Skriften om deras ansvarighet, som utgör mänsklighetens stora massa och som vägrar att leva i överensstämmelse med Jehovas ord? b) Vad blir slutet för dem som är ohörsamma mot Gud, om de inte ändrar sig?

¹⁷ Alla människor är ju inte överlämnade tillbedjare av Jehova Gud; men likväl måste alla kallas till räkenskap. Om Guds sanna tillbedjare måste avlägga räkenskap, hur går det då för den stora massan av människor som vägrar att göra Guds vilja och fortsätter att göra nationernas vilja? Aposteln Petrus säger: ”Ty det är den fastställda tiden, då domen skall börja med Guds hus. Om den nu tager sin början med oss, vad skall då slutet bliva för dem som icke äro lydiga mot Guds goda nyheter? ’Och om den rättfärdiga människan blir frälst med svårighet, var skall man då finna den ogudaktiga människan och syndaren?’” Om inte dessa ändrar sitt handlingssätt, kommer ”slutet ... för dem som icke äro lydiga mot Guds goda nyheter” ”vid Herren Jesu uppenbarelse från himmelen med sina mäktiga änglar i en lågande eld, då han låter hämnd drabba dem som icke känna Gud och dem som icke lyda de goda nyheterna om vår Herre Jesus. Just dessa skola undergå det rättsliga straffet evig tillintetgörelse.” — 1 Petr. 4:17, 18; 2 Tess. 1:7—9; NW.

18. Vad måste en människa sluta upp med, om hon vill undgå det ”rättsliga straffet”, och inför vem skall de ogudaktiga avlägga räkenskap?

¹⁸ I våra dagar hänger sig flertalet av människorna åt en orgie av världsliga utsvävningar; men om vi vill undgå det ”rättsliga straffet”, som snart skall drabba dem i Harmageddonstriden, då kan vi inte, vare sig vi är unga eller gamla, våga ägna mera tid åt sådant som aposteln Petrus talar om med dessa ord: ”Det är tillräckligt att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, vilt leverne, dryckestävlingar och allehanda lagstridig avgudadyrkan. Emedan ni icke fortsätta att löpa med dem i detta lopp till samma djupa pöl av liderlighet, äro de förbryllade och fortfara att tala skymfligt om eder. Men dessa människor skola avlägga räkenskap inför den som är redo att döma dem som leva och dem som äro döda.” De ogudaktiga och de som talar skymfligt om er, därför att ni gör Guds vilja, måste alltså ”avlägga räkenskap” inför Guds domare, Jesus Kristus, ”som är förordnad av Gud till att vara domare över de levande och de döda”. — 1 Petr. 4:3—5; Apg. 10:42; NW.

19. Hur bör den kristne känna det med avseende på hur han använt tiden, och varför behöver han inte misströsta? Men vad bör han nu göra?

¹⁹ Vad den kristne beträffar, är det tillräckligt att han under den tid som har förflutit av hans liv har gjort nationernas vilja, ja, det är rentav för mycket; men han kunde inte hjälpa det, eftersom han fötts in i denna tingens ordning och inte hade kunskap om Guds sanning. Men när man lär känna sanningen från bibeln, är tiden inne för en förändring, man bör vända om och leva enligt Guds lagar. Även om man kan sörja över den tid som man tidigare ägnat åt att göra världens vilja, över att man tidigare ägnat kraft och energi åt världsliga utsvävningar, så finns det ingen orsak att misströsta: Vi har alltjämt tid framför oss. Men inte så mycken tid. Petrus fortsätter: ”Slutet på allt har kommit nära.” När vi inser att det inte återstår så mycken tid för denna världen, önskar vi bruka den återstående tiden förståndigt genom att helt ägna den åt Jehova Gud och göra hans vilja. — 1 Petr. 4:7, NW.

Domen pågår redan

20, 21. a) Hur och vid vilket tillfälle antydde Jesus att domen skulle pågå just vid denna tid? b) På grundval av vad för något blir människorna i alla nationer nu dömda av konungen, och vilket rättsligt beslut gäller med avseende på getterna respektive fåren?

²⁰ Jehovas domare, Jesus Kristus, håller nu på att döma; och människorna inom alla nationer kallas nu till räkenskap, vare sig de vet om detta eller inte. Jesus blickade framåt i tiden till våra dagar och uttalade en liknelse om fåren och getterna såsom en illustration till det svar han gav på lärjungarnas fråga: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” Jesus uttalade då sin stora profetia om ”avslutningen på tingens ordning”; och liknelsen om fåren och getterna utgör denna profetias avslutning och höjdpunkt. — Matt. 24:3, NW.

²¹ Hur blir människorna i nationerna dömda av konungen, hur avgör han om de är fårlika eller getlika? På grundval av deras inställning gentemot de goda nyheterna om Guds upprättade rike, som nu predikas ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma”. (Matt. 24:14, NW) Att domsverket skulle komma att utföras medan denna världens nationer alltjämt är i full verksamhet framgår klart av Jesu ord: ”När Människosonen kommer i sin härlighet, ... [skola] alla nationer ... bliva församlade inför honom, och han skall skilja människor, den ena från den andra, alldeles såsom en herde skiljer fåren från getterna.” (Matt. 25:31, 32, NW) De getlika människorna underlåter att visa godhet och vänlighet mot konungens vittnen på jorden. De getlika människorna, som är motståndare till Riket och som konungen ställer på sin vänstra sida, avlägger räkenskap, och domen lyder: ”Dessa skola gå bort till evigt avskärande.” Men de fårlika människorna, som är för Riket, behandlar inte bara vittnena för Riket vänligt, utan de tar också emot de goda nyheterna om Riket, predikar om det själva och ger sitt helhjärtade stöd åt Guds rike. De fårlika, på konungens högra sida, avlägger räkenskap, och domslutet lyder: ”Kom, ni som hava min Faders välsignelse, tag i arv det rike som är berett åt eder från världens grundläggning.” De ärver evigt liv på jorden under himmelrikets styrelse. — Matt. 25:46, 34, NW.

22. Varför vilar ett speciellt ansvar på de sanna kristna i denna tid?

²² Eftersom människoliv är i fara, har den sanne tillbedjaren av Gud ett speciellt ansvar i vår tid. Hur så? Hans ansvar gäller huruvida han varnar dem som gör nationernas vilja och manar dem att vända om och göra Guds vilja och tjäna hans rikes intressen. Principen är den att en människa som inte varnar den ogudaktige kommer att få stå till svars härför inför Gud. — Hes. 3:17, 18.

23. a) Vad bör alla som söker livet nu göra, med tanke på den tid som återstår och den nu pågående domen? b) Vilka förhoppningar har vi om slutliga välsignelser, och vad bör vi tänka på i samband med dem?

²³ När så liten tid återstår och domen redan pågår, varför skulle man då vänta med att göra Guds vilja? Barn, lyd edra kristna föräldrar. Föräldrar, fostra edra barn ”i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”. Ni som just håller på att inhämta Guds sanning, använd den återstående tiden förståndigt och vänd er bort från denna världens sätt och vägar till att tjäna Gud. Ni som är överlämnade förkunnare för Gud, fortsätt troget med förkunnarverket. Eftersom Gud skall ”draga alla slags gärningar till doms”, så låt oss ständigt tänka på att vår slutliga räkenskap inte skall avläggas inför människor, nej, inte ens inför några myndigheter i det land, under vars regering vi lever och verkar. ”Ty vi skola alla stå inför Guds domarsäte. Så skall då var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud.” (Rom. 14:10, 12, NW) Må Jehovas domare ”över de levande och de döda” kunna glädjas åt att vi avlägger en god räkenskap och kunna anförtro oss uppgifter och privilegier efter Harmageddon jämte gåvan evigt liv.