Visa, omdömesgilla och erfarna män till att vägleda Guds folk

”Och jag vill giva eder herdar efter mitt hjärta, och de skola föra eder i bet med förstånd och insikt.” — Jer. 3:15.

1. Vad ledde till att Mose vidtog den åtgärd som finns beskriven i 5 Moseboken 1:12, 13?

ISRAEL befann sig på Moabs slätter, redo att ta sig över Jordan och gå in i Kanaans land. Till deras gagn berättade Mose för dem om hur Gud hade handlat med dem under deras 40 år i Sinais öken. Den tidigare delen av denna period hade varit stormig, särskilt för Mose, på grund av orätta attityder och inställningar som var rådande inom nationen. Nu påminde Mose dem om att han, då han kände sig ur stånd att längre själv bära bördan av ett tvistande folk, hade följt Jetros råd och sagt till folket: ”Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända [visa och omdömesgilla och erfarna, NW] män inom edra särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över eder.” — 5 Mos. 1:3, 12, 13; 2 Mos. 18:17—26.

2. Varför var användningen av sådana män till att behandla problem inte något radikalt nytt och annorlunda?

² När Mose utvalde dessa män, utnyttjade han vad som förefaller vara den äldsta formen av samhälleligt överinseende. Kretsar eller råd av äldste visas ha fungerat bland forntida folk från de äldsta skedena av människans historia. Israeliterna hade själva tidigare, som avkomlingar av Jakob, haft kontakt med äldstekretsar i Egypten, Moab och Midjan. (1 Mos. 50:7; 4 Mos. 22:4, 7) Schejker bland de arabiska folken var också stamäldste, eftersom det arabiska ordet shaikh helt enkelt betyder ”äldste” eller ”äldre man”. (1 Mos. 36:15, NW) Redan innan Mose fick uppdraget att leda folket hade Israel sådana äldste, och det var inför dem som Mose fick anvisning att framlägga bevisen för att han var förordnad av Gud. (2 Mos. 3:16, 18) Det Mose gjorde längre fram i Sinai, då han drog nytta av äldstes hjälp för att decentralisera behandlingen av problem, var alltså inte någon större förändring.

3. a) Vilken anordning för tillsyn i församlingen gjorde den större Mose? b) Hur kan man jämföra kvalifikationerna, när det gäller de äldste som Mose utsåg och de män som tjänar som kristna äldste?

³ I Guds rätta tid bildades den kristna församlingen som ett andligt folk, ett som spred sig över hela jorden. Som den större Mose gjorde Guds Son så att det gavs vägledning genom äldstekretsar i församlingarna. Det är intressant att lägga märke till de kvalifikationer som Mose sökte efter, när han skulle utse israelitiska äldste till att utföra ansvarsfullt arbete, och jämföra dessa med de kvalifikationer som söks hos kristna äldste. Likheten framgår tydligt av tabellen här bredvid:

4. Vilken uppgift hade kretsar av israelitiska äldste i det utlovade landet? Vilken uppgift fullgör kristna äldste?

⁴ Sedan Israel blivit installerat i det utlovade landet och folket bodde i städer och byar, fick alla de olika samhällena vägledning och hjälp av äldstekretsar. (Jos. 20:4; Dom. 8:14, 16; 1 Sam. 16:4) Dessa äldste skulle ge visa råd, hjälpa till med problem och skydda mot avfällighet och på så sätt tjäna i fridens, den goda ordningens och den andliga hälsans intresse i sina respektive samhällen. Ibland ålades de att fullgöra dömande funktioner i fråga om att bilägga tvister eller ingripa till samhällets skydd. (5 Mos. 16:18—20; 19:12; 31:9; Rut 4:1—11) De skulle vara en källa till tröst och styrka i tider av kris. (Jes. 32:1, 2) Men de var inte sina medinbyggares arbetsövervakare, och de var inte heller bemyndigade eller ansvariga att försöka att så att säga leva ett ställföreträdande liv för andra. I fråga om att bära tunga ansvarsuppgifter tjänar kristna äldste på liknande sätt. (Jämför Apostlagärningarna 20:28—35; 1 Korintierna 3:4, 5, 21—23; 2 Korintierna 1:24.) Till allt detta skall läggas att den kristna församlingen har uppdraget att göra de goda nyheterna om Guds rike kända för alla människor.

ATT FINNA KVALIFICERADE MÄN I VÅR TID

5. Vad kan vara till hjälp i vår tid, när det gäller att på förståndigt sätt utse äldste?

⁵ Att vi håller i minne äldsteanordningens tidigare historia kan vara till hjälp för oss att använda gott omdöme vid utväljandet av äldste i vår tid. Vi kan mycket väl tänka oss att en enskild församling är som om den vore en liten by i Israel. Frågan kan ställas: Om det förhöll sig så, vilka är då de män i församlingen som skulle tjäna väl som byäldste, vara i stånd att ge vis och sund vägledning, visa sig vara omdömesgilla och ha god jämvikt och gott omdöme?

6. Hur kan illustrationen med en familj också vara till hjälp när det gäller att bedöma kvalifikationerna hos män som skall tjäna som äldste?

⁶ Den världsvida församlingen av Guds tjänare omtalas i 1 Timoteus 3:15 som ”Guds husfolk” (”Guds familj”, The Jerusalem Bible). Följaktligen kan vi också tänka oss en enskild församling som en stor familj. I en familj är det så att om familjens överhuvud inte är personligen närvarande, så förväntar familjemedlemmarna att de äldre sönerna skall representera och upprätthålla familjeöverhuvudets normer och anvisningar. Vi kan därför fråga: Vilka är det bland trons ”husfolk” som liknar äldre bröder i en familj, till vilka familjemedlemmarna helt naturligt skulle vända sig för att få sunda råd och förståndig hjälp? — Jämför 1 Timoteus 5:1, 2.

7. a) Vad kommer vanligen att visa sig vara fallet med dem som befinns vara kvalificerade som äldste? b) Är det ett förordnande som ger en man en äldstes egenskaper? Vad åstadkommer förordnandet?

⁷ I realiteten bör i de flesta fall en man som rekommenderas att tjäna som församlingsäldste vara en som församlingsmedlemmarna redan har kommit att betrakta som en ”äldre broder”, i den bemärkelsen att han redan vunnit deras aktning och tillit som en som visar insikt, jämvikt och omdöme. Ingen kan i själva verket ”göra” någon till äldste, utan han måste själv bli detta genom tillväxt, utveckling och erfarenhet i andligt avseende. (Ords. 1:2—5; 4:7—9; Jak. 3:1, 13) När en sådan man utväljs att tjäna i denna ställning, är hans förordnande i själva verket ett erkännande av de önskvärda egenskaper hos en äldste som han redan ådagalägger. I det forntida Israel, liksom i andra länder, förhöll det sig uppenbarligen så att när den lokala äldstekretsen lade märke till att en viss man ådagalade egenskaperna gudaktig vishet, omdöme och urskillning, så blev han därefter inbjuden att utgöra en del av denna krets och ta del i dess dryftanden och beslut. — 1 Tim. 5:22, 25.

8. Vad kan man förtjäna genom att under en tid tjäna troget som biträdande tjänare?

⁸ Om ”biträdande tjänare” skriver aposteln att ”de män som tjänar på utmärkt sätt förvärvar åt sig en utmärkt ställning och ett mycket fritt och öppet tal i den tro som är förbunden med Kristus Jesus”. (1 Tim. 3:12, 13) Ingen man bör mena att detta betyder att han, genom att helt enkelt arbeta på en viss uppgift, kan ”förtjäna” rätten att tjäna som äldste inom Guds församling. Vad han verkligen kan förtjäna är aktning och uppskattning från sina bröders sida på grund av sin flitiga och trogna tjänst, såväl som att han vinner ett samvete gentemot Gud som gör det möjligt för honom att tala med ”ett mycket fritt och öppet tal”. Detta är i sig självt en utmärkt belöning för trogen tjänst.

ERFARNA MÄN

9. a) Vad anger bibeln beträffande åldersfaktorn, när det gäller en äldstes kvalifikationer? b) Vilken sanning bör i detta avseende erkännas i fråga om ungdomar?

⁹ I bibeln anges inte någon åldersgräns för dem som tjänar som äldste. Uttrycket ”äldste” ger i sig självt en antydan om ålder, även om det måste erkännas att tonvikten ligger på andliga egenskaper snarare än på fysiska. Åldern är inte ensam den avgörande faktorn; likväl är erfarenhet, alldeles som Mose erkände, helt visst en värdefull tillgång för män som har att svara för viktiga ansvarsuppgifter. (5 Mos. 1:13, NW) Ordspråksboken 20:29 lyder: ”De ungas ära är deras kraft, och de gamlas prydnad äro deras grå hår.” Ungdomar kan ådagalägga mycket energi och entusiasm, men detta är ändå inte bevis på vishet. Men de levnadsår, som representeras av grå hår, ger i allmänhet skäl att förvänta ett ökat mått av vishet, alldeles som Job sade: ”Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.” (Job 12:12; jämför Job 12 vers 20; 32:6, 7.) En ung person kan vara villig och till och med ivrig att tjäna och visa sig vara lovande för framtiden. Men brist på erfarenhet i livet kan försätta honom i ett allvarligt underläge i fråga om att hjälpa dem som är äldre än han själv, när det gäller allvarliga problem i livet. Hur uppriktiga hans ord än är, kan de inte förväntas ha samma tyngd som orden från någon med flera år bakom sig.

10. Är det så att värdet av ålder och erfarenhet bland äldste förringas av det ansvar som lades på Timoteus?

¹⁰ Timoteus var sannolikt i trettioårsåldern, då aposteln Paulus skrev orden: ”Låt ingen någonsin se ner på din ungdom.” (1 Tim. 4:12) Trots att han uppnått denna ålder var det alltså många på den tiden som fortfarande var benägna att betrakta honom som ”ung”. Det bör också framhållas att Timoteus’ framåtskridande och det ansvar som lades på honom var något exceptionellt och ovanligt. Han hade känt Skrifterna från den späda barndomen och hade visat goda framsteg redan innan aposteln Paulus utvalde honom till reskamrat. (2 Tim. 1:5; 3:14, 15; Apg. 16:1—3) Därefter bidrog de år som han tillbringade med Paulus och andra till ett överflöd av värdefull erfarenhet och kunskap som få människor i hans ålder kunde ha vunnit.

11. Hur kan de som är äldste hjälpa andra att ta på sig tyngre ansvarsbördor?

¹¹ Paulus uppmuntrade Timoteus att hjälpa andra äldste att dra nytta av det han hade lärt sig. Paulus sade: ”Och vad du har hört från mig med stöd av många vittnen, det skall du anförtro åt trogna människor, som i sin tur skall vara tillräckligt kvalificerade att undervisa andra.” (2 Tim. 2:2) På liknande sätt kan äldste hjälpa andra bröder i församlingen att utvecklas i andligt avseende, genom att de strävar efter att till dem förmedla gagnet av sin egen erfarenhet och kunskap. Det är inte helt enkelt en fråga om att hjälpa dem att lära sig någon kontorsmässig plikt inom församlingen, utan det gäller att hjälpa dem att utvecklas i omdöme, insikt och förmåga att förmedla Guds ords sunda principer till andra. Alldeles som Paulus lät Timoteus följa med honom, medan han fullgjorde sitt uppdrag som apostel till nationerna och medan han tjänade som herde i Guds hjord, kan också äldste inbjuda andra män i församlingen som gör framsteg att följa med dem, medan de tjänar på liknande sätt. — Ords. 1:4, 5; 13:20.

12. a) Hur stor roll spelar erfarenheten, när det gäller att någon skall kvalificera sig för att tjäna som äldste? b) Varför var Paulus’ råd i 1 Timoteus 3:6 särskilt passande i Efesus?

¹² Alldeles som det förhåller sig med åldern, så är längden av ens erfarenhet som en kristen lärjunge inte i sig själv en avgörande faktor i äldsteskapet. Denna erfarenhet är en relativ faktor, och dess betydelse bestäms åtminstone delvis av de rådande omständigheterna. Paulus skrev till Timoteus och uppmanade honom att han, i samband med att han utsåg äldste åt församlingen i Efesus, skulle vara på sin vakt mot att utse ”en nyomvänd, för att han inte skall bli uppblåst av högmod”. (1 Tim. 3:6) Vid den tiden hade den sanna kristendomen haft fast fot i Efesus under omkring tio år, och därför skulle det vara särskilt otillbörligt att där utse någon av de nyare lärjungarna att tjäna bland församlingens äldste.

13, 14. a) Vilka exempel belyser att omständigheterna kan ha del i att avgöra hur man bör betrakta en persons grad av erfarenhet? b) Vilka faktorer bör det likväl i alla olika fall fästas största vikt vid?

¹³ När Paulus skrev till Titus på Kreta, hade han tydligen inte någon känsla av att denna varnande förmaning var lika angelägen och tog inte med den i sina ord om utväljande av äldste. Detta kan till en viss del ha berott på att den sanna tillbedjan hade haft fast fot på Kreta enbart under en relativt kort tid. Vi lägger märke till att under Paulus’ första missionsresa förkunnade han och Barnabas de ”goda nyheterna” i sådana städer som Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien och att de sedan, under samma resa, återvände och tillsatte äldste åt dem i församlingen. (Apg. 13:14, 42—52; 14:1—7, 20—23) Eftersom hela missionsresan sannolikt inte omfattade mer än delar av två år, är det tydligt att åtminstone några av dessa män inte hade många års erfarenhet som kristna lärjungar. Men eftersom det fanns judiska troende bland dem, var det utan tvivel så att många av dessa utvalda, om inte rentav alla, redan innan de blev kristna hade god bakgrund i form av biblisk kunskap och erfarenhet av att tillämpa de hebreiska skrifternas principer. De måste naturligtvis justera sitt tänkesätt i enlighet med de sanningar som blev resultatet av den utveckling av den sanna tillbedjan som kristendomen medförde. Aposteln Paulus själv blev redan från tiden för sin omvändelse av Kristus Jesus utvald som en som skulle användas på ett särskilt sätt, och senare visade han de egenskaper som man söker hos en äldste. (Gal. 1:15—2:2; Apg. 13:1—4) Men i hans fall var det också så att hans skriftenliga bakgrund som en hängiven judisk tillbedjare av Jehova Gud möjliggjorde snabba framsteg, sedan han väl fått hjälp att erkänna och godta Messias. — Apg. 9:15—18, 20, 22, 26—30; Gal. 2:6, 7.

¹⁴ I stället för att sträva efter att fastställa bestämda gränser måste vi alltså låta oss vägledas av vishet och sunt omdöme och överväga omständigheterna, när det gäller en blivande äldstes erfarenhet av sann tillbedjan. I en församling där många medlemmar har varit i sanningen under årtionden kan den man som har varit döpt i bara tre år eller så tyckas vara relativt ”ny”. Men i en nyligen bildad församling, där de flesta av medlemmarna själva först på senare tid omfattat sanningen, kan en sådan mans erfarenhet tyckas rimligt lång i jämförelse med deras. Hur det än förhåller sig, är det vid alla tillfällen viktigt att tänka på att vishet, urskillning och sunt omdöme behöver ådagaläggas av en man, om han skall kunna fullgöra de viktiga ansvarsuppgifter som är inbegripna i herdeomvårdnaden om Guds hjord.

FRAMSTEG I ATT ÅDAGALÄGGA VISHET OCH URSKILLNING

15. Vilken ande bör äldste visa, när det gäller förbättring med avseende på sina egna egenskaper och förmågor?

¹⁵ Timoteus var redan en erfaren äldste, när aposteln Paulus uppmanade honom att gå upp i andliga angelägenheter för att hans ”framåtskridande” måtte ”vara uppenbart för alla”. (1 Tim. 4:15, 16) Den som är vis blir inte hetsig, och han tycker inte att han inte längre kan undervisas eller göra framsteg. ”Vem är vis och förståndig bland er?” skrev lärjungen Jakob, och han tillfogade: ”Han må genom sitt utmärkta uppförande visa sina gärningar med en mildhet [ödmjukhet, Hedegård] som hör visheten till.” En sådan ande kommer att leda till samstämmighet inom en krets av äldste och skaffa bort varje ande av oenighet, svartsjuka eller stridslystnad. — Jak. 3:13—18.

16. a) I vilken bemärkelse är äldste jämlika? b) Hur kan deras framsteg bli uppenbara till stort andligt gagn för alla i Guds hjord?

¹⁶ Äldste kan visserligen vara ”jämlika” i sitt ansvar och i sin myndighet att tjäna och arbeta till förmån för hjorden, men de är inte nödvändigtvis jämlika i andra avseenden. Somliga har långt större erfarenhet, både i livet och i sanningen, och har gjort framsteg i vishet som ett resultat av många års allvarligt studium och strävan. Var och en har sina starka sidor jämsides med sina svagheter. Om vi uppskattar och drar nytta av andras starka sidor, kan vi också låta vårt ”framåtskridande ... vara uppenbart för alla”. (Rom. 12:3—10, 16) Förmedelst den hjälp som ges genom sådana ödmjuka, uppriktiga, gudfruktiga herdar, som äger kunskap och insikt, kommer det profetiska ordet att visa sig vara sant, och de som tillhör Guds hjord i vår tid kommer sannerligen att ”föröka” sig och bli ”fruktsamma i landet”, allt till Guds eviga lov och pris. — Jer. 3:15, 16.

[Tabell på sidan 17]

(2 Mos. 18:21; 5 Mos. 1:13) (1 Tim. 3:1—7; Tit. 1:5—9)