Frågor från läsekretsen

● Varför talar Konung Jakobs bibelöversättning i 1 Timoteus 3:1, 2 om ”biskopar” och i 1 Timoteus 3:8, 10, 12, 13 om ”diakoner”, då Nya Världens översättning om de förra använder beteckningen ”tillsyningsmän” och om de senare uttrycket ”biträdande tjänare”? — R. H., USA.

De religiösa orden eller titlarna ”biskop” och ”diakon” är helt enkelt ord som mer eller mindre noggrant har transkriberats med bokstäver som används i engelskan (och svenskan); dvs. dessa ord har bara omskrivits och har i stort sett fått samma utseende som de har i grekiskan. De har inte blivit översatta. De två grekiska orden är epískopos och diákonos. Låt oss med ett exempel illustrera vad vi menar: ”Logos” och ”Kristus” är transkriberade ord, ty de är titlar. När de inte används som titlar, bör de återges med respektive ”ordet” och ”smord”.

På apostlarnas tid gavs det inte några titlar åt tjänarna i de kristna församlingarna, och därför borde dessa ord, som förekommer i Paulus’ brev, ha blivit översatta. Men den avfälliga kyrkan gjorde tidigt dessa beteckningar till titlar och använde dessa om de män som hade ställningar som svarade mot det slags tjänster eller ämbeten som dessa grekiska ord är avsedda att beskriva. Detta avfall hade aposteln Paulus förutsagt i Apostlagärningarna 20:29, 30.

På direkt uppdrag av Konung Jakob i England verkställdes den s. k. Konung Jakobs bibelöversättning av män som tillhörde den anglikanska kyrkan, och i denna kyrka fanns det ämbetsmän som var kända såsom ”biskopar” och ”diakoner”. Och i stället för att översätta de grekiska orden epískopos och diákonos med ord som anger deras bokstavliga innebörd och mening återgav översättarna dem som vore de titlar.

Men Nya Världens översättning såväl som vissa andra översättningar, bland dem En amerikansk översättning, återger inte epískopos och diákonos såsom vore de titlar utan med ord som svarar mot innebörden av de grekiska orden, nämligen med ”tillsyningsmän” eller ”uppsyningsmän” och med ”medhjälpare” eller ”biträdande tjänare”. Amerikanska standardöversättningen anger i en fotnot varje gång ordet ”biskop” förekommer i huvudtexten att det skulle kunna ersättas med ”tillsyningsman”. Att man undviker sådana människogjorda titlar är i överensstämmelse med den trogne Elihus ord: ”Låt mig icke, det beder jag, visa partiskhet mot en människa; och en jordemänniska skall jag icke förläna en titel; ty jag vet förvisso icke hur jag kan förläna en titel; lätt kunde min danare föra mig bort.” — Job 32:21, 22, NW.

● Varför tilltalar Jehovas vittnen varandra med ”broder” och ”syster”? Jag har inte funnit något stöd för det i bibeln. Jesus tilltalade alltid sina lärjungar med ”Petrus”, ”Johannes” och så vidare, men aldrig med ”broder Petrus” och ”broder Johannes”. — E. J., USA.

Det finns giltiga skäl för åt Gud överlämnade kristna troende att kalla varandra ”broder” och ”syster”. Det är sant att dessa ord, med få undantag, när de används i evangelierna eller i Apostlagärningarna syftar på släktingar av kött och blod. Jesus använde emellertid uttrycket ”broder” i en allmän betydelse om sina medtroende, när han sade: ”Se, här är min moder, och här äro mina bröder! Ty var och en som gör min himmelske Faders vilja, den är min broder.” Likaså: ”Om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder.” — Matt. 12:49, 50; 18:15.

Jesu apostlar och lärjungar använde ordet ”broder” i en ännu mera direkt bemärkelse. Och därför finner vi i deras skrifter gång på gång sådana uttryck som: ”Sluta upp att hava att göra med någon som kallas broder och som är otuktig”, sade Paulus. Den trogne lärjungen Ananias hänvände sig till förföljaren Saulus, som hade ångrat sig och gjort bättring, med orden ”Saul, min broder”. Senare talade Paulus själv om ”brodern Sostenes”, ”brodern Apollos”, ”min broder Titus” och ”vår broder Timoteus”. Petrus talade också om Paulus såsom ”vår älskade broder Paulus”. Och i Apostlagärningarna 21:20 läser vi: ”De sade till honom: ’Du ser, käre broder, huru många tusen judar det är, som hava kommit till tro.’” Med tanke på alla dessa exempel kan det sannerligen inte riktas någon hållbar invändning mot att de kristna kallar sina medtroende ”broder” och ”syster”. — 1 Kor. 5:11, NW; Apg. 9:17; 1 Kor. 1:1; 16:12; 2 Kor. 2:13; Hebr. 13:23; 2 Petr. 3:15.

Att vi nu använder efternamn såväl som förnamn, vilket inte var brukligt under det första århundradet, har också gjort det fördelaktigt att använda uttrycket ”broder” tillsammans med efternamnet, såsom nu sker. Det hjälper oss att undvika både ytterligheten att vara alltför familjär och ytterligheten att vara alltför reserverad. Att tilltala en vuxen med hans förnamn anger i våra dagar en förtrolighet som inte alltid skulle vara passande, särskilt inte när unga tilltalar vuxna eller när främlingar tilltalar varandra. Att å andra sidan använda det formella ordet ”herr” skulle ge en smak av bristande vänlighet, en reserverad inställning som inte finns bland åt Gud överlämnade medlemmar av den kristna gemenskapen. ”Broder” och ”syster” tycks därför vara de logiska såväl som de bibelenliga beteckningar man kan använda, eftersom åt Gud överlämnade kristna betraktar varandra som medlemmar av en andlig eller religiös familj.