Synd? — vad är det?
”Bort med skuldkomplexet”, sade en JAG-förespråkare. Den nakna sanningen är den att de som inte känner någon skuld är sjuka.
KAN man få synden att upphöra genom att utfärda en sådan kungörelse? Det skulle vara som att få febern att upphöra genom att slå sönder termometern eller brottsligheten att upphöra genom att avskaffa alla lagar. Att förkasta den bok som definierar synd avlägsnar inte synden. Det finns synd och medvetenhet om synd också utan bibeln. Bibeln säger när den talar om dem som inte var bekanta med Guds lagar:
”Närhelst de genom instinkt gör vad Lagen befaller, är de sin egen lag, fastän de inte har Lagen. Deras uppförande visar att det Lagen befaller är skrivet i deras hjärtan. Deras samveten visar också att detta är sant, eftersom deras tankar ibland anklagar dem och ibland försvarar dem.” — Rom. 2:14, 15, Today’s English Version.
Vad man än påstår, så tjänar man ändå den eller det som man följer: ”Ni [är] faktiskt den herres slavar, som ni lyder — antingen syndens, som leder till död, eller lydnadens, som leder till ett rätt förhållande till Gud.” — Rom. 6:16, TEV.
Synd och skuld finns i allas våra ofullkomliga liv. Att handla som kvinnan i Ordspråksboken 30:20 ändrar inte detta faktum: ”Sådant är äktenskapsbryterskans sätt: hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen och säger: ’Jag har intet orätt gjort.’” Precis som hon vägrar våra dagars jag-generation att inse sin synd och skuld. Som omslaget till dr Karl Menningers bok Whatever Became of Sin? säger: ”Ordet ’synd’ har nästan försvunnit ur vårt ordförråd, men skuldkänslan finns kvar i våra hjärtan och sinnen.”
Värdet av skuld
Psykoanalytikern Willard Gaylin säger: ”Somliga människor har aldrig erfarit känslan av skuld. Men de är inte de lyckligt lottade, och inte heller är vi lyckliga över att ha dem ibland oss. Att inte känna skuld är den grundläggande bristen hos psykopaten eller den asociala människan.” Han har en annan uppfattning än den extrema individualismens guruer, som säger att skuld är en värdelös känsla. ”Skuld”, säger Gaylin, ”är inte bara en unik mänsklig företeelse; detta att människor kan känna skuld — jämte skam — hör också till de ädlaste, mest generösa och humana karaktärsdrag som kännetecknar människosläktet.”
Vi skapar inom oss en identitet eller bild av oss själva. Vi identifierar oss med den här inre förebilden. Den blir en norm eller ett ideal som vi jämför oss själva med — antingen godkännande eller underkännande. Det här idealet byggs upp genom vårt umgänge med våra föräldrar och genom det de lär oss eller genom deras exempel. Andra människor som vi respekterar eller beundrar bidrar till det här inre idealet som växer fram inom oss. Principer, som vi lagt märke till eller studerat, bidrar också till det. Om vi studerar bibeln, formas den här förebilden eller det här idealet efter den förebild som Jehova Gud utgör, eftersom bibeln återspeglar principer som är förkroppsligade hos Gud, såsom rättvisa, kärlek, vishet, makt, verksamhet, målmedvetenhet och många andra. Ju mer i överensstämmelse med denna rätta inneboende norm vi lever, desto mer kan vi respektera oss själva, ja till och med älska oss själva.
Men när vi misslyckas med att nå upp till det här idealet inom oss, känner vi skuld. Är det bra? Psykoanalytikern Gaylin säger så här:
”Skuld är inte en ’värdelös’ känsla, det är den känsla som utformar mycket av vår godhet och generositet. Den talar om för oss när vi har överskridit de regler för uppförandet, vilka vi personligen önskar hålla på. Känslan av skuld talar om för oss att vi har svikit våra egna ideal.”
Samvetet gör oss unika
Av alla jordiska skapelser är det bara människor som har samvete. Dess verksamhet grundar sig på de normer eller ideal som vi har inom oss. Om vi studerar bibeln och blir lika Gud, kan vi utan risk låta vårt samvete leda oss. Om vårt uppförande inte är i enlighet med Guds vilja, slår samvetet oss, och vi känner skuld.
Djuren har inget samvete som får dem att känna skuld. Hundar kanske ser skyldiga ut när de har varit olydiga, men det är bara därför att de är rädda för människans ogillande. Men samvetet rannsakar människans uppförande. ”Deras samvete vittnar med dem och de, mellan sina egna tankar [om hur det borde vara], blir anklagade eller också urskuldade.” — Rom. 2:15.
I sitt försök att få bort ”skuldkomplexet” förhärdar människor sina samveten för att göra dem okänsliga — tysta dem. De blir ”märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn”. De måste också försöka ersätta sitt tidigare inre ideal med ett nytt; ett med lägre normer eller inga normer alls. Det är en återgång till den urgamla omoraliskheten, men den är förklädd och förgylld som ”den nya moralen”. När de gör detta är både ”deras sinne och deras samvete ... besudlade”. — 1 Tim. 4:2; Tit. 1:15.
Vi bör slå vakt om den värdefulla förmågan att känna skuld. Ha fördenskull ”alltid ett gott samvete”. Om ett samvete är svagt, befläcka det då inte genom att handla emot det, utan stärk det genom att föra ”hjärtats fördolda människa” till kristen mognad, som grundar sig på Guds ord. — 1 Petr. 3:4, 16; 1 Kor. 8:7.
Rygga inte tillbaka för din skuld
Människan skapades till Guds avbild, men ”alla har ju syndat och är i saknad av Guds härlighet”. (Rom. 3:23; 1 Mos. 1:27) Därför har alla orsak att känna skuld. De som inte gör det misslyckas med att gömma sig; precis som strutsen i ordspråket som stack huvudet i sanden.
Det första människoparet kände sig skyldiga när de syndade, och de gömde sig. När de blev ertappade och fick stå till svars, gjorde de vad så många av oss gör: de försökte skylla ifrån sig på någon annan. Berättelsen lyder: ”Mannen svarade: ’Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.’ Då sade HERREN [Jehova] Gud till kvinnan: ’Vad är det du har gjort!’ Kvinnan svarade: ’Ormen bedrog mig, så att jag åt.’” — 1 Mos. 3:12, 13.
Det sägs att elände vill ha sällskap. Skuld tycker ännu mer om sällskap — ju fler, desto bättre! Doktor Menninger skrev:
”Om en grupp av människor kan fås att dela ansvaret för det som skulle vara en synd om en enda människa gjorde det, så lyfts skuldbördan snabbt från alla de inblandades axlar. Andra kanske anklagar, men den skuld som delas av många försvinner för den enskilde individen.” — Whatever Became of Sin?, sid. 95.
Vad kan detta till slut leda till? Han säger om ”krigets synd”: ”Allt beteende som vanligtvis anses som brottsligt och/eller syndigt sanktioneras plötsligt — mord, lemlästning, mordbrand, rån, bedrägeri, åverkan, sabotage, vandalism och grymhet.” — Sid. 101.
Menninger fortsätter genom att måla ut synden ännu mer levande och ställer frågor, i det han säger:
”Bilden av ett skrikande barn i lågor eller en nästan söndersliten eller uppsprättad kvinna chockerar och upprör oss, fastän vi slipper höra skriken och jämret. Vi bevittnar inte den förkrossade moderns sorg. Vi vet ingenting om förtvivlan, hopplösheten och förlusten av allt. Vi följer inte med dem till sjukhusen och ser deras ohyggliga sår, deras smärtsamma brännskador och sönderbrutna lemmar. Och allt detta är bara en enda ynklig liten prick på en stor karta, där det finns millioner. Det går inte att beskriva. Det går inte att fatta. Det går inte att göra sig en föreställning om.
Men vem är ansvarig för den här ondskan? Helt visst är den syndig, men vems synd är det? Ingen enda vill få det på sitt ansvar. Någon sade till någon att säga till någon att säga till någon att göra så och så. Någon beslöt att sätta i gång de hela, och någon har gått med på att betala för det. Men vem? Och vad hade jag för uppfattning? ... Ibland tror jag att de enda människor som är fullständigt konsekventa i moraliskt avseende är de som vägrar att ta del.” — Sid. 102, 103.
Ta itu med dina egna skuldkänslor!
Ärligheten kräver att vi alla inser vår synd och skuld. Mental hälsa kräver att vi ser till att bli kvitt detta. Jehova har gett oss en möjlighet att kunna göra detta.
Guds ord visar det enda rätta sättet att ta itu med synd. Inse att den finns: ”Om vi skulle påstå: ’Vi har ingen synd’, vilseleder vi oss själva, och sanningen är inte i oss.” (1 Joh. 1:8) ”Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl.” (Ords. 28:13) Bekänn din synd för Gud: ”Jag sade: ’Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser.’” (Ps. 32:5) Efter bekännelse kommer förlåtelse: ”Om vi bekänner våra synder [för Gud], är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder.” (1 Joh. 1:9) Sedan försvinner skuldkänslorna: Guds förlåtelse kommer genom Kristus, och denna förlåtelse kommer att ”rena våra samveten från döda gärningar”. (Kol. 1:14; Hebr. 9:14) Därefter behöver våra samveten inte längre känna skuld.
Inse alltså din synd, erkänn den, bekänn den för Gud och sök få förlåtelse för den. Ibland kanske det blir straff som följd, men för det mesta följs bekännelsen av förlåtelse, och det sätter punkt för alltsammans.
Jag-generationen försöker avfärda skuld genom att förneka synd. Synd betyder bokstavligen ”att förfela målet”. Som frukten visar, så förfelar deras ”nya moral” minsann målet. Beteendepsykologernas påstående att vi inte fattar några personliga beslut och därför inte har något ansvar sopar synden under mattan. Det är en psykologi som menar att ingen felar — ingen är ansvarig, ingen bör klandras, ingen är skyldig, och ingen syndar. Det är just det slaget av psykologisk smörja som de som förfäktar ”jag först” tar fasta på och gömmer sig bakom, och sedan frågar de med höjda ögonbryn: ”Synd? Vad är det för något?”
Sund psykologi är att erkänna synden och bekämpa den. Guds ord är den nyckel som hjälper oss att göra detta. Det visar att vi måste ha en sund självaktning, att vi måste tänka på andra och att vi framför allt måste älska vår Skapare, Jehova Gud, och godta hans principer som vår vägledning. Följande artikel utvecklar dessa synpunkter.