De olympiska spelen, idrott och religion — ett konfliktförhållande?

”DE SISTA forntida olympiska spelen hölls år 393 e. Kr. Året därpå förbjöds genomförandet av de olympiska spelen av kejsar Theodosius’ edikt.” (Xenophon L. Messinesi: History of the Olympic Games) Varför bannlyste den ”kristne” kejsaren spelen? Han ville rensa bort alla hedniska aktiviteter ur kejsardömet. Men varför betraktades de olympiska spelen som hedniska?

Författaren Messinesi tillägger: ”Vi får veta att under offerceremonierna till [den grekiske guden] Zeus ... stod en präst vid stadions ena ända och höll en fackla. Idrottsmännen bland tillbedjarna ... löpte till stadions ända mot prästen. ... [Segraren] fick privilegiet att tända elden på altaret avsett för offren. Lågan på altaret brann symboliskt under hela den tid då spelen pågick. ... Det är denna del av ceremonin som har återupptagits i samband med de nutida spelen.”

Det hedniska ursprunget till spelen har vidmakthållits fram till denna dag på många sätt. Den olympiska facklan tänds av solens koncentrerade strålar vid en ceremoni i den heliga lunden i Olympia i Grekland. En översteprästinna och prästinnor deltar i riten. Den heliga lågan bärs sedan från Olympia till den stad där de aktuella olympiska spelen hålls. Millioner människor följer med hjälp av TV och radio facklans resa. Höjdpunkten inträffar under den slutliga etappen, när den förs in i olympiastadion för att tända den låga som skall brinna under hela spelen.

Historikern Messinesi förklarar: ”Ingen annan av alla ceremonierna tycks göra ett sådant intryck som denna låga som kommer från Olympia. ... Den sammanlänkar de instundande spelen med de religiösa yttringarna som helgats under århundradenas lopp.” (Kursiverat av oss) Denna uppfattning bekräftas av orden av grundaren av den nutida olympiska rörelsen, baron Pierre de Coubertin, som året före sin död sade: ”Jag tror därför att jag gjorde rätt, när jag redan från början av återupplivandet av de olympiska spelen försökte återupptända en religiös medvetenhet.” — Kursiverat av oss.

Vid de olympiska spelen i Los Angeles lade man också märke till att det fanns en halvreligiös atmosfär i samband med ceremonierna — värdlandets nationalsång spelas, den olympiska flaggan hissas och man stämmer upp den olympiska hymnen. Hur bör då en kristen betrakta de olympiska spelen med tanke på allt detta? Vilka ideal bör dessutom vägleda honom eller henne? Är ”seger det enda tänkbara”? Eller kan det vara en belöning i sig självt att helt enkelt få delta?

Idrott i bibeln

Var och en som läser de kristna apostlarna Petrus’ och Paulus’ skrifter måste vara medveten om deras förhållande till idrotten på deras tid. Paulus gav till exempel följande råd till korintierna, som alla väl kände till de idrottstävlingar som hölls vid de isthmiska spelen: ”Vet ni inte att löparna i ett lopp allesammans löper, men bara en får priset? Löp på ett sådant sätt att ni kan vinna det. ... De gör det naturligtvis för att få en förgänglig krona [en segerkrans, som snart vissnar, Hedegård], men vi en oförgänglig [en som aldrig vissnar].” — 1 Korintierna 9:24, 25.

Sade Paulus i själva verket att ”seger är det enda som räknas” inom idrott? Inte alls. Han framhöll det förhållandet att det bara finns ett enda första pris i ett världsligt lopp — men i det kristna loppet kan alla erhålla ett första pris. Löp därför med ditt sinne inriktat på att vinna detta pris!

Petrus anspelar också på segrarens krona. Båda apostlarna visste att det utdelades segerkransar vid de olika spelen — en krans av vildoliv vid de olympiska spelen, en lagerkrans vid de pythiska spelen och en krans gjord av pinje vid de isthmiska spelen. Dessa vissnade alla och förgicks med tiden. Petrus rekommenderade därför ”härlighetens krona som aldrig vissnar” till kristna äldste. — 1 Petrus 5:4.

Den springande punkten framhålls därför på ett utmärkt sätt — ära som uppnås inom idrott är flyktig och övergående. Detta är anledningen till att Paulus kunde säga: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” (1 Timoteus 4:8) Han anger klart och tydligt att viss fysisk övning och aktivitet är nyttig eller har ett begränsat värde. Men den bör inte undantränga eller ersätta en kristens hängivenhet för Gud genom Kristus. Guds rike och inte idrott bör uppta den första platsen i varje kristens liv. (Matteus 6:33) Till vilken nytta skulle det vara att ha en vältränad kropp, om sinnet blir förfallet eller fördärvat? Eller tänk om den kristne blev en avfälling genom att delta i hedniska religiösa idrottsevenemang! (2 Korintierna 6:14—17) Och däri ligger faran i vår tid. Mycket inom den nutida idrottsfilosofin äventyrar kristna principer och ideal, på samma sätt som de som tillämpar sådan filosofi gör. Hur då?

Att vinna är inte det enda som räknas

En kraftfull påverkan sker inom idrotten i vår tid. Stora summor pengar betalas till exempel öppet eller i smyg till alla slags idrottsmän. För en kort tid sedan undertecknade en spelare inom amerikansk fotboll ett kontrakt som garanterade honom 40 millioner dollar. För sådana penningsummor, och även för mindre belopp, måste idrottsmannen helt enkelt segra. Han är tvungen att locka inkomstgivande publik och TV-annonsörer.

Dessa toppidrottsmän är förebilder, mönsterbildande aktörer, för milliontals barn och ungdomar. Deras aggressiva, tävlingsinriktade attityder tränger igenom ända ner till de lägsta nivåerna av idrottsutövningen. Talesättet ”Trevliga grabbar kommer sist” återspeglar därför de negativa psykologiska effekterna av en stor del av den nutida idrotten.

Talesättet antyder att man vanligtvis måste vara hänsynslös och våldsinriktad för att kunna bli segrare. Det är ingen överdrift att säga att dessa attityder är förhärskande till och med inom skolans sfär. John McMurtry, som tidigare spelade amerikansk fotboll i den kanadensiska ligan, skrev: ”Fortlöpande och obevekligt utsattes min kropp för skador, när jag gick i high school och college och när jag spelade i proffsligorna. Bit efter bit. ... Det kan hävdas att kroppsvåld är själva meningen med amerikansk fotboll precis som dödande och lemlästande i krig. ... Tävlingsinriktat och systematiskt skadande är en oupplöslig del av vårt levnadssätt, och amerikansk fotboll är en av de mera omisskännliga återspeglingarna av hela processen: ett slags färgrikt allegoriskt skådespel som visar oss hur spännande och givande det är att misshandla sin nästa.”

Den mönsterbildande aktören för de kristna, Jesus Kristus, uppmanade sina efterföljare: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” (Matteus 19:19; 7:12) Den drivkraft som består i att vinna till varje pris och som ligger bakom så mycket idrott i vår tid är helt tydligt oförenlig med Kristi läror. En balanserad person måste inte vinna varje gång, om han eller hon ägnar sig åt en idrottsgren på ett hälsosamt sätt. Detta kan vara svårt för somliga att förstå, men det är sannerligen något som står i centrum. Idrott bör vara en hälsobefrämjande, avkopplande fritidssysselsättning. För den genomsnittlige amatören bör det sannerligen vara så att utövandet i sig självt medför tillfredsställelse. Varför skulle det annars finnas tusentals deltagande i idrottstävlingar, när det bara kan bli en handfull nöjda segrare? Den breda majoriteten vet att de inte kan vinna. För många består nöjet i att ha deltagit i och fullbordat tävlingen.

Tävlingsandan leder till splittring, stolthet och skryt. Dessutom respekteras inte förlorarens värdighet. På grund av denna världsliga anda bör kristna inte vilja engagera sig i olika grupper och lag ens bland sig själva. Inte heller bör de hysa några önskningar om att anordna tävlingar i någon idrottsgren mellan olika församlingar. Kom ihåg att oavsett vad modern filosofi säger, så betyder seger inte allt. James Michener skrev: ”Att förlora en match är inte liktydigt med döden. Att misslyckas med att bli ’nummer ett’ gör mig inte till en ringare mänsklig varelse.”

Någonting som är långt mera betydelsefullt än varje prestation inom idrottens område är de egenskaper vi utvecklar som efterliknare av Kristus. Att besegra andra i idrott gör oss inte till bättre människor. Vi skulle till och med kunna bli sämre. Aposteln Paulus gav därför rådet: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.” ”Men ... [var och en] må pröva sin egen gärning, och sedan skall han ha anledning till triumferande glädje med avseende på sig själv enbart och inte i jämförelse med den andre.” — Galaterna 5:26; 6:4.

[Bild på sidan 11]

Den hedniska olympiska ceremonin upprepas i våra dagar