Bevara det du fått dig anförtrott som kristen
”Bevara detta sköna anförtrodda gods genom den heliga anden, vilken bor i oss.” — 2 Tim. 1:14, NW.
1. Vad innebär det att något är anförtrott?
SÅ LYDER de inspirerade ord som aposteln Paulus riktade till sin medtjänare Timoteus. Timoteus hade fått ett skönt anförtrott gods att bevara. Vad innebär det att något är anförtrott? Vad var det för ett anförtrott gods som Paulus skrev om? Anförtrott är det som har blivit överlämnat i ens vård för att brukas till nytta och vinst eller för att förvaras på betryggande sätt och som man är skyldig att redovisa för. Någonting som ges en i förtroende, för att man skall använda det till gagn för en annan, är ett anförtrott gods. Att ta väl vara på detta är ett åliggande som man har, någonting som man av plikt och heder är förbunden att bevara okränkt. Därför får man inte handskas lättvindigt med något som man fått sig anförtrott.
2. Hur ger Matteus 25:14—30 exempel på vad som menas med anförtrott gods?
2 Ett utomordentligt bibliskt exempel på vad som menas med anförtrott gods finner vi i Matteus 25:14—30. Jesus visade i en liknelse hur en man anförtrodde något av sin egendom åt tre av sina slavar. Det som gavs dem var inte deras, utan skulle brukas så som husbonden önskade. Två av slavarna lyckades formera de pengar som anförtrotts åt dem, medan den tredje grävde ned sina i jorden. När tiden kom att avlägga räkenskap inför ägaren, visade sig den tredje slaven vara oduglig och otrogen sitt förtroendeuppdrag, och han blev bortdriven från sin tjänst. Den som förvaltar något som han fått sig anförtrott måste fullgöra bestämmelserna i samband med sitt uppdrag och bevisa sig pålitlig eller också lida följderna.
3. Vilket heligt ”gods” anförtroddes åt Timoteus?
3 Timoteus’ anförtrodda gods var likt det som Paulus själv hade i sin vård. I den föregående versen hade Paulus sagt: ”Fortsätt att till ett mönster behålla de hälsosamma ord, som du har hört av mig, med den tro och kärlek som hava samband med Kristus Jesus.” Mönstret kom från Paulus, som förut hade skrivit om ”de härliga goda nyheterna om den lycklige Guden, med vilka jag har blivit betrodd. Jag är tacksam mot Kristus Jesus, vår Herre, som överlät kraft åt mig — därför att han höll mig för pålitlig — genom att insätta mig i ett ämbete.” Paulus och Timoteus tjänade tillsammans under förtroendeuppdraget, och om deras arbete i Tessalonika säger Paulus: ”Vi ... togo frimodighet till oss förmedelst vår Gud för att kungöra Guds goda nyheter för eder under en hel del kamp. Vi hava av Gud bevisats värdiga att bliva betrodda med de goda nyheterna.” Följande står alltså klart: Tjänsten att förkunna de härliga goda nyheterna är ett heligt anförtrott gods, som Jehova givit och som varje sann kristen måste ta väl vara på. — 2 Tim. 1:13; 1 Tim. 1:11, 12; 1 Tess. 2:2, 4; NW; Tit. 1:3.
4. Hur bör den kristne betrakta sin ämbetsutövning?
4 Att bli betrodd med någonting av Gud, den Högste, är ett outsägligt privilegium. Den största ära som kan ges åt någon människa är i sanning att ha i sin vård och bevara detta sköna anförtrodda gods: tjänsten eller ämbetsutövningen, och likväl är vi ödmjuka inför vår Gud. ”Vi äro ... sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss.” Ingen kristen bör någonsin glömma sin ställning. Den måste alltid vara främst i hans tankar. Äran är stor; den är åtföljd av stort ansvar. Det var så för aposteln Paulus, det var så för Timoteus, och i denna tid är det så för alla kristna och alltså för oss. När mycket ges åt någon, så krävs det mera av honom. Tjänsten får inte tas lättvindigt. Den måste betraktas med allvar och erkännas som en dyrbar skatt, som gnistrar likt en vackert slipad diamant med många sidor eller fasetter. Tjänsten eller ämbetsutövningen omfattar många saker, och varje sak bör bevaras som en värderad del av den stora skatt som tjänsten i sanning är. — 2 Kor. 5:20, NW; 4:1, 7; Luk. 12:48.
5. Varför bör vi vara särskilt intresserade av vad Timoteus gjorde?
5 Namnet Timoteus betyder ”den som ärar Gud”, och ärade Gud gjorde Timoteus i sanning, ty han fullgjorde sina många förpliktelser inför Jehova under det heliga förtroendeuppdraget. De uppgifter som det krävdes av honom att han skulle utföra är av intresse för de kristna nu, vilka också har del i ämbetsutövningen och som önskar bevisa sig trogna och därför dyrbara i Guds ögon. Alla kristna har del i några av dessa uppgifter. Var och en har sin av Jehova genom den teokratiska organisationen angivna plats. Liksom Timoteus följde det mönster som angavs av Paulus, så måste de kristna göra nu. ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi”, sade Paulus. — 1 Kor. 11:1, NW; Fil. 3:17; 2 Tess. 3:7, 9.
Personlig förberedelse
6. Genom vad för slags övning rustar och skickliggör sig tjänaren, och till vilket gagn är detta för honom?
6 En kristen är en Guds tjänare, och han måste därför öva och skickliggöra sig, i det han strävar i rätt riktning efter framgång. Hans sinne bevaras klart och hans öga hålls intensivt fäst vid hans mål, gudaktig hängivenhet. ”Öva dig själv, med gudaktig hängivenhet som ditt mål.” Den kristne låter sig alltid ledas av fruktan för Jehova, när han förbereder sig och styr sin kurs genom en åt Gud helgad livstid, varunder han utövar sitt ämbete. Han lär sig mycket om gudaktig hängivenhet, när han går framåt i Guds tjänst; ju mer han vinnlägger sig om denna övning, dess gagneligare resultat uppnår han därför. Ju samvetsgrannare en idrottsman trimmar sin kropp genom träning, dess större gagn får han därav, och det är gagneligt för honom en liten tid framåt. Detta jämförs med de gagneliga verkningarna av gudaktighet. ”Gudaktighet är gagnelig för allt, eftersom den har med sig löfte om livet nu och det som skall komma.” För att komma i god kondition koncentrerar sig idrottsmannen på sin träning och tillåter ingenting annat att få större betydelse för honom och så hindra hans framgång. Gudaktighet kan också utvecklas, när man undviker att låta sin uppmärksamhet ledas bort från det man håller på med. Om Timoteus bara då och då hade ägnat intresse åt gudaktighet och tjänst, hade det inte kunnat föra honom till framgång. Riket kräver att vi utan tvekan ägnar det vår främsta uppmärksamhet. I tjänsten måste vi tillämpa föreskriften: ”Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting.” Ständig aktpågivenhet är ett förstahandskrav. — Matt. 6:33; 1 Tim. 4:7, 8, 16, NW.
7, 8. a) Hur förhåller sig beständig övning till bevarandet av det åt den kristne anförtrodda godset? b) Vad blir resultatet av ett rätt bruk av bibeln i samband med vår övning?
7 För att någon skall kunna ådagalägga att han har förberett sig väl, måste han kunna visa att han har dens ynnest och välsignelse som äger det anförtrodda godset, nämligen Jehova. Det anförtrodda godsets ägare utlovar kommande liv och har hos sina tjänare väckt ett fast hopp för framtiden. Jehova förväntar att hans tjänare skall åstadkomma resultat, och sporrade av det hopp de har, arbetar de strängt och bemödar sig i tjänsten. Den sanne kristne förkunnaren går inte igenom någon teologisk utbildningskurs, och inte heller slår han sig till ro som en erkänd förkunnare för Jehova i någon kyrka eller annan möteslokal. Den förberedelse på Skriftens grund, som leder till framgångsrik förkunnarverksamhet, måste han fortsätta med, och han måste alltid gå framåt i mogenhet. Han är flitig i att studera och lägger sig vinn om arbetet på fältet. Därför ger Paulus denna föreskrift: ”Fortsätt ... att ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning.” Tid efter annan kanske du ser någon som inte fortsätter att ägna sig åt tjänsten, och du finner honom svag i hoppet och svag i tron, inte mera kapabel att utöva sitt förkunnarämbete än den idrottsman, som för något annat intresses skull eller av ren lättja eller likgiltighet har försummat sin träning, är kapabel att ta del i idrottstävlingarna. Han har inte längre gudaktig hängivenhet som sitt mål, och i sin svaghet är han i fara att förlora sitt ämbete och till och med sitt liv. Det kan knappast sägas att han är en stark och klarvaken väktare över det som anförtrotts honom såsom kristen. Genom att bli improduktiv befinner han sig i en liknande ställning som slaven, som grävde ner de pengar som anförtrotts honom och inte alls arbetade med det som husbonden hade givit honom. Den husbonde som äger det heliga anförtrodda godset kan ta det ifrån den improduktive tjänaren, närhelst han vill; att vara improduktiv är alltså inte att bevara det som blivit en anförtrott. — 1 Tim. 4:10, 13, 14, NW.
8 Guds ord har blivit berett som ett medel till vår undervisning och till hjälp för oss att bistå andra. Vi brukar det när vi föreläser offentligt, när vi förmanar till gudaktighet och när vi undervisar människorna av en god vilja. För att kunna uppfylla dessa krav i samband med tjänsten måste vi veta hur vi skall använda bibeln och förkovra oss i att skickligt handskas med den. Detta måste vara en beständig strävan å vår sida, och det fordrar att vi studerar och tar del i samtal om sanningen på möten och tillsammans med våra medkristna. När vi gör framsteg, blir vi i stånd till att handskas med andliga ting i vår kamp mot villfarelsen och lär oss hur vi med kraft skall arbeta med Guds ord, till ära för Jehovas namn, och vi behöver då inte blygas över att inte ha vetskap om vårt hopp eller inte finna möjligheter att framställa sanningen. Vi har ingen åstundan efter att människor skall se på oss med lovprisning och godkännande, men till den betrodde tjänaren sägs det: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” Vi behöver Jehovas godkännande. — 2 Tim. 2:15, NW.
9. Varför behöver vi andlig kraft, och hur kan den förvärvas?
9 Andlig föda är av stor vikt för den kristne förvaltarens välfärd. Varje vittne för Jehova finner det nödvändigt att ägna en stor del av sitt liv åt att tillgodogöra sig den näring som finns beredd för den andliga människan. Han måste fortsätta ”att förvärva kraft i den oförtjänta godhet som är i förbindelse med Kristus Jesus”. Detta är andlig kraft, som är ett väsentligt villkor för att man skall lyckas bevara det som man som kristen fått sig anförtrott. Nu som aldrig förr behöver vi denna andliga kraft. Vi är mitt uppe i ett stort andligt krig, och våra verkliga fiender är de osynliga demonhorderna. De vet att de har kort tid på sig, och de skulle gärna vilja förgöra Jehovas tjänare. Alldeles som Timoteus gjorde, så måste vi ”fortfara att föra den rätta kampen”, i det att vi bevarar ”tron och ett gott samvete”. — 2 Tim. 2:1; 2 Kor. 10:4; 1 Tim. 1:18, 19; NW.
10. Hur skyddar sig en kristen mot djävulens ränker?
10 Den andliga kraften förvärvar vi genom att begagna oss av alla de föranstaltningar som Jehova har gjort för sina tjänare. För att kunna stå fasta mot Satans ränker behöver vi sanningen, kärlek till rättfärdigheten, de goda nyheterna, tro, kunskap om frälsningen samt Guds ord. Paulus nämnde dessa ting som den fullständiga vapenrustningen från Gud. Liksom en kämpe tog på sig sin vapenrustning, så är den kristne tvungen att göra detta i andlig bemärkelse. Den andliga vapenrustningen tar vi på oss genom att regelbundet studera och begrunda sanningen enskilt, genom att ta del av de goda andliga ting. som bjuds på församlingens studiemöten och genom att ständigt samtala om Jehovas uppsåt med kristna medbröder och bland allmänheten svinga ”andens svärd”. På samma sätt behåller vi vapenrustningen på och håller vår vaksamhet vid makt. — Ef. 6:10—18, NW.
11. Vad är en tjänare av det rätta slaget?
11 Under sanningens store givare blir vi övade. Våra sinnen gestaltas och formas av honom så att vi kan inse vad som är gott och som tjänar till att uppbygga oss och andra. Sanningen utgör hälsosamma ord; genom att hålla fast vid sanningen bevarar vi oss andligen friska och undviker det som är vilseledande, skadligt och osant. Det är omöjligt att vara en tjänare av det rätta slaget utan att noggrant hålla sig till den rätta undervisningen. Var ”en tjänare av det rätta slaget åt Kristus Jesus, en som har blivit närd genom trons och den rätta undervisningens ord, vilka du noggrant har efterföljt”. Vi måste ta tjänsten, ämbetsutövningen, på allvar, i det vi tar del av den rätta undervisningen och efterföljer den noggrant. Gör du det? Tar du tjänsten på allvar? Är den det viktigaste i ditt liv? Tillför du dig själv näring genom trons ord? Eller går du flyktigt igenom bibelstudiet och Vakttornsstudierna och rustar dig inte för att ge goda råd åt andra? — 1 Tim. 4:6, NW.
Predika ordet
12, 13. a) Hur gav Timoteus oss ett gott exempel genom att med glädje ikläda sig sina tjänsteförpliktelser? b) Om en kristen inte blir förföljd, kan han då våga slappas i sin vaksamhet? Orsaken?
12 En annan sida eller fasett av denna tjänstens juvel blev påvisad för Timoteus: ”Predika ordet, håll enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid.” De hälsosamma ord som Timoteus hade inhämtat av Paulus skulle föras vidare till andra. Detta åsamkade Timoteus ett visst personligt lidande, i det att han för att taktfullt kunna predika för judarna underkastade sig den plågsamma omskärelsen. Han var taktfull liksom Paulus, vilken sade: ”Jag [har] för judarna blivit såsom en jude, att jag måtte vinna judar; ... jag gör allt för de goda nyheternas skull, så att jag må få dela dem med andra.” Från hus till hus och offentligen hade Paulus givit föredömet i att enträget predika. Också Timoteus kände det som en enträgen maning. Det måste göras, vare sig förhållandena var gynnsamma eller ej. Även i tider av jämförelsevis fredliga förhållanden förblir budskapet angeläget, ty nu är frälsningens dag för alla människor som lever, vare sig de inser det eller inte. Timoteus levde inte i en tid då Harmageddonstriden skulle utkämpas, och ändå var det en tvingande nödvändighet för honom att predika ordet. Hur mycket mera brådskande och angeläget är det då inte nu, när den förutsagda stora striden på Guds, den Allsmäktiges, dag står i begrepp att bryta ut i vår generations tid. Enbart det förhållandet, att det i ett visst samhälle eller ett visst land är en period då ingen förföljelse råder, berättigar inte den mogne förkunnaren till den slutsatsen, att det nu är tid att slappna av i predikandet av de goda nyheterna, som har blivit honom anförtrodda. I stället kommer den som är mogen att vara tacksam mot Jehova och kommer att arbeta så mycket trägnare i tjänsten, medan vägen hålls öppen av Jehova. — 2 Tim. 4:2; Apg. 16:3; 20:20; 1 Kor. 9:20—23; NW.
13 Det råder nu krigstillstånd mellan Jehovas regerande konung och Satans styrkor. En avmattning i striden ger inte till känna att en soldat inte längre är med i kriget. Vid sådana tillfällen måste soldaten ständigt vara på sin vakt mot skyttar i bakhåll och ett plötsligt överrumplingsangrepp eller — ännu bättre — göra sig beredd för ett angrepp och företa detta angrepp, medan fienden är stadd på flykt. Det är väl känt att det bästa försvaret i krig är ett väl utfört anfall. Att vi är aktiva i tjänsten är vårt skydd. De som är overksamma blir andligen svaga, ur stånd att försvara sig eller sitt ämbete. De som är verksamma håller alltid trons sköld i ett sådant läge, att den är till skydd för det åt dem som kristna anförtrodda godset. Att det i somliga länder skenbart inte råder något organiserat motstånd får inte fattas som en signal till att lämna Jehovas kämpande styrkor eller ens till att lägga mindre vikt vid predikoarbetet och av själviska skäl sätta i gång med någon verksamhet i världen. Kämpa som en Kristi Jesu soldat av det rätta slaget, med blicken fäst på den slutliga segern, och låt dig inte lockas åt sidan genom att på något sätt engagera dig i denna världens förehavanden. ”Ingen som tjänar såsom soldat låter sig insnärjas i livets affärsangelägenheter, på det att han må vinna dens godkännande, som har tagit honom i sin tjänst som soldat.” — 2 Tim. 2:4, NW.
14. Vilken försåtlig snara kan vålla att den kristne soldaten försummar att vara på sin vakt?
14 Om också Satan inte lyckas övervinna oss genom ett våldsamt frontangrepp av förföljelse, så måste vi till det yttersta vara på vår vakt, så att inga av hans infiltrationsstyrkor av mera försåtlig natur lyckas bryta igenom vår andliga vapenrustning. Den andlige stridskämpen för inte ett liv i lugn och ro i denna gamla värld, utan han går på i kampen under den som blivit satt till en hövding för folken, Kristus Jesus, och låter inte sig själv eller sin håg gripas av kärlek till vinstgivande företag i denna tid av andlig krigföring. Livets affärsangelägenheter utgör obestridligen ett försåtligt medel, varigenom många låter sig övervinnas, i det att kärlek till materiella ting och till den rikedom, som kan förskaffa en denna världens lyxartiklar, undan för undan byggs upp inom en. En sann soldat väntar sig inga lyxartiklar, och den kristne kämpen i vår tid söker inte den så kallade trygghet som denna världens rikedom kan erbjuda, ty han vet att allt han nu behöver är det nödvändiga livsuppehället och förnöjsamhet därtill, medan han strävar framåt i arbetet med att predika ordet i gynnsam tid eller i svår tid. Vilka materiella ting han än har, så betraktar han dem som givna av Jehova för att hålla honom i gång i krigföringen.
15. Visa hur bruket av materiella ting kan å ena sidan skänka framgång, å andra sidan misslyckande i tjänsten.
15 Det är ingen mening i att lägga en massa materiella ting på hög, vilka vi i varje fall inte kan ta med oss in i den nya världen, utan låt oss vara nöjda med livets nödtorft och begagna de materiella tingen som ett medel till att hålla oss kvar i tjänsten. ”Ty vi hava icke fört någonting in i världen, och icke heller kunna vi taga någonting ut ur den. När vi hava vårt uppehälle och någonting att kläda oss med, skola vi alltså vara nöjda med dessa ting. Men de som äro beslutna att bliva rika falla i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störta människor i tillintetgörelse och fördärv. Ty kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek hava några blivit ledda vilse från tron och hava genomborrat sig överallt med många smärtor.” Tro inte att du går säker för dessa snaror. Behåll den mogna kristliga synpunkten på livet, och se noga till — medan du är tvungen att sörja för livets nödtorft — att ökad affärsverksamhet inte blir dig till skada. Om fler åt Jehova överlämnade tjänare bestämt håller fast vid denna synpunkt, finns det all anledning att förvänta att fler individer kommer att ägna sig åt heltidstjänsten, och det råder i detta nu ett trängande behov av pionjärer. — 1 Tim. 6:7—10, NW.
16. a) Hur ådrar sig nu några kristna mycken smärta eller rentav fördärv genom kärlek till materiella ting? b) Vilken del har den heliga anden i bevarandet av det som anförtrotts oss?
16 Då det ju i dessa farliga tider visar sig tendenser, till penninginflation överallt i världen, har några kristna utsatt sig för risken att bli andligt försvagade och råka i andliga svårigheter genom att offra värdefull tid på att sköta två arbetsanställningar i världen, varigenom de får så gott som ingen tid till att predika ordet, vara med vid möten i församlingen eller ägna sig åt det viktiga personliga studiet. En del gifta par åsidosätter inte bara sin egen personliga välfärd utan också sina barns; de ger sig båda ut i förvärvsarbete, så att de kan få sitt lystmäte av dyrbara kläder och kostsamt bohag, såväl som av de gagnlösa förströelser som denna världen erbjuder genom sina propagandamedel. Deras ökade inkomst brukas inte till att ge ökat stöd åt förkunnarverket. Kärleken till materiella ting växer hos dem, och snart får de ingen tid att fostra upp sina barn i det rätta sättet att leva, samtidigt som de omger dem med så mycket av den gamla världens inflytelser, att barnen förlorar all den uppskattning av sanningen som de möjligtvis haft och slutligen slår in på fel väg, till stor smärta och oro för de åt Gud överlämnade föräldrarna. Ibland leds också föräldrarna själva bort från tron och störtar sig slutligen i tillintetgörelse och fördärv. Vem är skuld till att någon på detta sätt låter sig avskäras från tron och går miste om en del i segern? Vi tillråds att bevara det oss som kristna anförtrodda godset, varmed menas att bevara det både från direkt frontangrepp och från varje annan fara, i synnerhet från världslighetens ande. Genom Jehovas heliga ande, inte genom denna gamla världs ande, bevarar vi det vi som kristna fått oss anförtrott. Att vi fyller våra hjärtan och sinnen med uppskattning av de ting som vi finner i Jehovas ord och i hans verk kommer att hålla oss i harmoni med den heliga anden från honom. — 2 Tim. 1:14.
17. Varför medför det slutlig seger att vi håller fast vid den andliga krigföringens regler? Vad måste vi söka vinna?
17 Vi måste komma ihåg att vi har en hövding eller befälhavare, som har tagit oss i sin tjänst som soldater och som är mycket skickligare i att omintetgöra syftet med Satans snaror än vi är. Han är den segerrike konungarnas konung och herrarnas herre. Vår önskan måste alltid vara att röna hans godkännande, och vi kommer att lyckas endast om vi följer föreskrifterna från honom. Vi har fått denna försäkran: ”Vidare, till och med i idrottsspelen blir den som kämpar icke krönt, om han icke har kämpat enligt reglerna.” När vi började i tjänsten, gjorde vi det inte i okunnighet, utan med full kännedom om den andliga krigföringens regler, och vi måste hålla oss kvar i den rätta tävlingskampen och leva enligt reglerna för att med framgång kunna skydda det åt oss som kristna anförtrodda godset mot Satans snaror. ”O Guds människa, fly dessa ting. Far i stället efter rättfärdighet, gudaktighet, tro, kärlek, uthärdande, mildhet i sinnet. Kämpa för att vinna seger i trons rätta kamp, grip fast tag om det eviga livet, till vilket du blev kallad och varom du har avgivit den rätta bekännelsen offentligt inför många vittnen.” Segern blir möjlig genom att vi håller vår tillgivenhet fäst vid de ting som är ovan. — 2 Tim. 2:5; 1 Tim. 6:11, 12; NW.
18. Varför är bönen en väsentlig faktor, när det gäller bevarandet av vår tjänst?
18 Bevarandet av tjänsten vilar inte uteslutande på oss själva. Vi kämpar inte någon ensam kamp, utan vi är en del av en stor kämpande skara under Jehova, och därför måste vi söka Honom, som har givit oss det anförtrodda godset. I Guds ord framhålls kravet på bön och vikten av bön. Det är gott för oss att bedja, när vi vaknar på morgonen, innan vi tar del av andlig och lekamlig föda, innan vi går till sängs på kvällen och innan vi sätter i gång med något speciellt företag i tjänsten. Om vi allvarligt bemödar oss om att fullgöra vårt överlämnande åt Jehova, kommer vi att dagligen frambära våra böner till honom. Det är ett privilegium. Under många omständigheter kan vi bedja, och vi bör aldrig underskatta bönens kraft. Bönen är ännu ett tecken för oss på vår starka tro. När vi går in i vårt rum och i ensamhet beder till Jehova, så gör vi detta därför att vi tror på honom. Vi har tro på Gud. Det kan inte finnas något annat skäl. Det är inte för att vi önskar bli sedda av människor och te oss religiösa. Jehova kommer att hjälpa oss i prövningens tid. — 1 Tim. 2:1, 8, NW.
19. Hur prövar förföljelsen de individer som bevarar det anförtrodda godset?
19 Förföljelse kommer också för att sätta vår beredskap på prov. Det åt den kristne anförtrodda godset måste bevaras i tider av lidande. Paulus skrev: Du bör ”taga din del i att lida ont. Kom ihåg, att Kristus Jesus blev uppväckt från de döda och var av Davids säd, enligt de goda nyheter jag predikar och i samband med vilka jag lider ont, ända därhän att jag befinner mig i bojor som en ogärningsman. Det oaktat är Guds ord icke bundet.” Det är en stor ära att lida för den kristna ämbetsutövningen, och vi får inte slappas i vår vaksamhet beträffande den, när prövningar kommer. Förföljelse bringar inte predikandet av de goda nyheterna att avstanna. Låt oss fröjdas, när vi ser Jehovas hand vara med oss i att avge ett vittnesbörd till hans ära, och låt oss sätta en ära i det lidande som kommer över oss som kristna, ty det är vårt privilegium att bevisa ostrafflighet. Kom ihåg att andra människor lider mycket för ovärdiga ting utan någon framtida belöning i denna världen. Lidande för tjänsten frambringar uthärdande. Uthärdande behöver vi för att vara trogna förvaltare. — 2 Tim. 2:3, 8, 9, NW; 3:11, 12; Hebr. 10:39.
Förbliv i det som du har lärt
20, 21. a) Vad måste man göra för att fullborda tjänsten med framgång? b) Hur var Timoteus ett utmärkt föredöme i uthållighet för unga och gamla?
20 Timoteus lärde av den äldre förkunnaren Paulus, och han förvärvade tro genom samvaro med sin mormor, Lois, och sin mor, Eunice. Att börja tjänsten är en sak, att fullborda den med framgång är en annan. Timoteus visste det. Dessa ord riktades till honom: ”Förbliv emellertid du i det som du har lärt och genom övertygelse kommit till tro på, då du ju vet av vilka du har lärt det och att du från din tidiga barndom har känt de heliga skrifter som kunna göra dig vis till frälsning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus. All Skrift är inspirerad av Gud och gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till en norm och vägledning, till fostran i rättfärdighet, för att Guds människa må bliva fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk.” Timoteus följde just denna uppmaning, och det bör också vi göra nu. Och ungdomarna bland Jehovas vittnen skulle göra väl i att hålla en liknande kurs, så att de med tillbörlig respekt lär sig tron genom sina åt Gud överlämnade föräldrar och följer en kurs i fråga om tjänst som kan jämföras med den Timoteus gjorde till sin. — 2 Tim. 1:5; 3:14—17, NW.
21 Den lämpliga tidpunkten att börja tjänsten är när du är ung, eller så snart som du hör sanningen. Det är vist att tänka på Skaparen i sin ungdoms dagar, och när du växer till i kunskap, tro och tjänsteprivilegier, bör du inte låta något förmå dig att ta anstöt. I 1 Timoteus 5 påvisas att alla slags människor — unga och gamla, män och kvinnor — används i förkunnartjänsten. Envar kan vara till nytta, också barnen eller de som är klena och svaga. En ung eller omogen människa kan låta sjukdom avhålla sig från tjänsten, men det gjorde inte Timoteus. Han kämpade beslutsamt vidare trots ofta påkommande sjukdomsfall. Han hade andra kristna förkunnare som goda föredömen i fråga om att tjäna trots sjukdom och plåga. Låt oss därför nu i denna tid ha ett moget sinne och tjäna trots sjukdom eller plåga av något slag som kan komma i vår väg. Var tålmodig mot dig själv, kom ihåg att du inte är fullkomlig. Vänd dig till Jehova för att få hjälp, gör ditt bästa, så kommer du att lyckas i att bevara det som anförtrotts dig som kristen genom vilka stormiga sjukdomsperioder som helst. —Pred. 12:1; 2 Kor. 12:7; Gal. 4:13; Fil. 2:26; 1 Tim. 5:23.
22. Varför bör den kristne aldrig känna sig otillräcklig eller onyttig i tjänsten?
22 Inte heller bör någon som är ung i sanningen mena att han inte är till någon nytta för det anförtrodda godsets ägare. Om du är ung, har du kanske inte haft tid att studera allt som blivit offentliggjort angående Jehovas uppsåt, men du har en plats i Guds tjänst. De goda nyheterna skall förkunnas för envar, och vadhelst vi har lärt bör vi vidarebefordra till andra. Paulus, som angav mönstret för Timoteus, erkände sitt beroende av hjälp ovanifrån, och är vi månne annorlunda? Det framgår av de båda brev som Paulus skrev till Timoteus, att denne hade mera att lära, och ingen enda av oss blir heller någonsin fullärd. Man måste veta, att man är ovetande, innan man kan lära. Känn dig därför inte nedslagen, om du finner att du inte kan svara på allt, utan tag din del i tjänsten, och inhämta mera kunskap, medan du gör så. Bemöda dig allvarligt om att rusta eller skickliggöra dig för allt gott verk, och slå ordentligt fast Jehovas rättfärdiga principer i ditt sinne. Tjäna sedan i överensstämmelse därmed. ”Låt ingen någonsin se ned på din ungdom. Tvärtom, bliv ett exempel för de trogna i tal, i vandel, i kärlek, i tro, i kyskhet.” Vi är glada över att se, att det i denna tid är många unga förenade med den nya världens samhälle, vilka har blivit sådana exempel för de trogna. — Fil. 4:13; 1 Tim. 4:12, NW; 2 Tim. 4:17.
23, 24. a) Vilken roll spelar ett rätt uppförande, när det gäller att bevara det anförtrodda? b) Hur bör man handla för att bibehålla ett rätt uppförande?
23 Ett led i vår strävan att bevara vår tjänst består i att vi ger akt på vårt uppförande. Tjänsten kan gå förlorad för en, om man inte uppför sig rätt. Guds ord ger oss den nödvändiga handledningen. Timoteus läste i Paulus’ brev: ”Jag skriver detta till dig, ... för att du må veta hur du bör förhålla dig bland Guds husfolk.” En ungdom som inte har blivit tillräckligt undervisad vållar ofta svårigheter i hemmet genom att inte visa en mogen uppskattning av andliga ting, utan endast älska nöjen. Man bevarar sin kristna tjänst okränkt genom att undvika de begärelser, som har sin grund i andlig omogenhet. ”Fly därför från de begärelser, som bruka åtfölja ungdomen, och sträva i stället efter rättfärdighet, tro, kärlek, frid, tillsammans med dem som åkalla Herren av ett rent hjärta.” — 1 Tim. 3:14, 15; 5:1, 2; 6:14; 2 Tim. 2:22; NW.
24 Ett rätt uppförande blir följden av att man studerar Guds ord och av att man söker gott sällskap i församlingen, gemenskap med dem som är samvetsgrant hängivna Jehovas tjänst, som uppmuntrar en till att predika offentligen och från hus till hus. Om någon i församlingen ådagalägger andlig omogenhet genom att visa dåligt uppförande, så bör du inte ta del i detta dåliga uppförande utan i stället söka gott sällskap ”med dem som åkalla Herren av ett rent hjärta”. ”Bliv icke heller delaktig i andras synder; bevara dig ren.” Undvik — för ditt eget bästa — sådana som vållar svårigheter. Bli inte förvånad, om du någon gång träffar på en som gör det. De hade några orostiftare i de första kristna församlingarna, och några kommer att ge sig till känna också i vår tid. Paulus skrev till Timoteus om kopparsmeden Alexander: ”Var också du på din vakt mot” en sådan. Men om det händer att någon visar den världsliga anden och handlar orätt, tag då aldrig anstöt av Guds organisation eller tjänst, så att du överger din ämbetsutövning. Undvik personliga svårigheter så mycket som möjligt genom att komma ihåg, att vilka det vara må, som motstår Guds ord eller som leder andra ut i världslighet eller omoraliskhet, inte är gott sällskap och inte hjälper till att förbättra ditt uppförande bland Guds husfolk. Vandra oförvitligt, och låt inte sådana som handlar orätt rubba din andliga jämvikt. Vi har blivit underrättade om att några ”skola vända sina öron bort från sanningen. ... Men du, bevara din jämvikt i allting, ... fullgör grundligt vad som tillhör ditt ämbete.” — Rom. 16:17, 18; 1 Kor. 15:33; 1 Tim. 5:22; 6:11; 2 Tim. 4:14, 15; 4:1—5; NW.
25, 26. a) Hur fullgör vi grundligt vad som hör till vårt personliga ämbete och bevarar framgångsrikt det åt oss som kristna anförtrodda godset? b) Vilka frågor bör vi kunna besvara individuellt efter självrannsakan?
25 Ingenting får tillåtas lägga hinder i vägen för vår personliga förberedelse och utövningen av vårt ämbete. Det åligger oss att grundligt fullgöra vad som tillhör vårt ämbete. Detta kräver ständig uppmärksamhet. För att vara grundliga måste vi fullborda det arbete som tilldelats oss. Allt arbete som över huvud taget är värt att göras, det är värt att göras väl, och predikotjänsten är det arbete som är mest värt i hela världen. Att vi överlämnar oss åt denna tjänst som förkunnare för med sig mycken självrannsakan och eftertanke. Det allvarligaste steg vi tar i vårt liv är det när vi överlämnar oss åt Jehovas tjänst och tar emot det som han anförtror oss ur hans hand. Sedan måste vi gå upp i det som följer med vårt överlämnande och i vår tjänst, i synnerhet nu. Vi har en dyrbar skatt att bevara, och om vi blir det minsta sömniga i andligt avseende, likgiltigt vårdslösa eller bara distraherade för ett ögonblick, så kan det som vi har bli taget ifrån oss. ”Tänk på dessa ting, gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor.” Vad vi har åtagit oss måste vi hålla i med att göra och därvid göra framsteg, i det vi söker ledning av Jehovas heliga ande i bevarandet av det som vi fått oss anförtrott. Vår vaksamhet måste beständigt hållas vid makt. Aldrig för ett ögonblick får vi lov att ta motsägande eller falsk kunskap i övervägande, utan genom att noggrant hålla fast vid ordet och anden skall vi väl bevara det som vi blivit betrodda med. — 1 Tim. 4:13, 15, NW; 6:2, 20; 2 Tim. 3:14.
26 Utövar du kristendom dagligen? Har du anpassat ditt personliga liv till att stämma överens med de normer som gäller för Guds tjänare? Bevarar du påpassligt det som har blivit dig anförtrott, eller håller ovidkommande ting ditt intresse fånget? Håller du dig verksam i tjänsten, eller har du ”grävt ned” det åt dig anförtrodda godset? Vad för slags räkenskap kan du avlägga inför det anförtrodda godsets ägare, Jehova? Finner du att du uppfyller de personliga kraven i samband med tjänsten och att du liksom Paulus, Silvanus och Timoteus har av Gud bevisats värdig att bli betrodd med de goda nyheterna? Ägna då eftertanke åt nästa artikel och pröva dig själv med avseende på dina förpliktelser mot andra. — 1 Tess. 2:4, NW.
Fortsätt likaså att förmana de yngre munnen att vara sunda till sinnes, i det att du i allting visar dig som ett föredöme i rätta gärningar, visar dig ofördärvad i din undervisning, visar allvar, ett hälsosamt tal som icke kan domfällas. — Tit. 2:6—8, NW.