Vad gör du med din tid?

”Det finnes ... en tid för varje uppsåt under himtonelen.” — Pred. 3:1, Amer. stand. övers.

 1. Varför skrev Paulus, att den fastställda tiden var kort?

JEHOVA inspirerade för nitton hundra år sedan aposteln Paulus till att ge en kristen församling denna varnande underrättelse: ”Den fastställda tiden har nu blivit mycket kort.” (1 Kor. 7:29, En amer. övers.) Detta uttalande, som manar till nykter besinning och som gjordes av en av världens främsta auktoriteter i fråga om kristendom, bör allvarligt begrundas av människor som lever nu på 1900-talet. ”Men varför”, frågar du kanske, ”skulle detta särskilt angå oss nu? Vilken tid är det då som har blivit så kort och som skulle kunna beröra denna generation?” Paulus blickade tillitsfullt fram emot slutet av den nuvarande sakernas ordning med dess förvirring, sedefördärv och våld, och hans förvissning var grundad på den Heliga skrift och hans Mästares, Kristi Jesu, ord. Hade inte Jesus sagt sina lärjungar, att han skulle komma och att denna gamla värld skulle få ett slut? Jo, och därför trodde de det och försökte få ytterligare upplysningar av honom. Till svar på deras fråga ”Vad skall vara tecknet för din tillkommelse och världens ände?” (1878 års övers.) räknade Jesus upp händelser som skulle inträffa för att utmärka hans ankomst som på tronen insatt Konung och början av slutet på detta världssystem. Paulus väntade på änden och de tecken som skulle åtfölja den, när han uttalade den här citerade varningen. Att så många år har gått sedan dess har inte tjänat till att tänja ut den ”fastställda tiden”. Om tiden var kort på Paulus’ tid, så måste den vara mycket kortare nu.

 2, 3. Varför måste tiden vara kortare nu än på Paulus’ tid?

2. Men för att göra saken ännu tydligare: Vet du, att just de tecken som Jesus förutsade och som hans apostlar väntade på har gått i uppfyllelse på den nuvarande generationen? Se själv efter i Matteus, kapitel 24, Lukas, kapitel 21, och Markus, kapitel 13, så finner du vilka Jesus sade att tecknen skulle vara: folk skulle resa sig mot folk i totalt krig, det skulle bli hungersnöd, farsoter och jordbävningar, och fler våndor eller smärtor skulle följa. Drag dig sedan till minnes, vad som har skett på jorden, låt oss säga under de senaste 36 åren. Lägger du inte märke till den slående parallellen, till hur just dessa händelser redan har hemsökt den nu levande generationen?

3. Det förhållandet, att denna följd av händelser tillsammans med andra som också förutsagts av Jesus har inträffat i synnerhet sedan 1914, kanske inte slår dig som något särskilt betydelsefullt. Inte förrän det också påpekas att året 1914, enligt bibelns kronologi, utmärker slutet på hedningarnas tider eller den period på 2.520 år som enligt förutsägelse skulle förflyta mellan den tidpunkt, då Gud förkastade den otrogna nationen Israel år 607 f. Kr., och den, då den teokratiska styrelsen återupprättades genom att Kristus Jesus blev insatt som himmelsk Konung. Dessa tecken framstår som milstenar, som underrättar människor och nationer om var de befinner sig på tidens ström. Medan Paulus endast med trons öga kunde se fram emot världens ände och den ondska som skulle råda då, har vi mitt för ögonen på oss denna serie av händelser av världsskakande storhet och omfattning, vilka vittnar om att vi lever i de yttersta dagarna!

 4. Då det ju har gått 1900 år sedan Paulus skrev, att tiden var kort, varför behöver då vi anse, att den är kort nu?

4. Man kan emellertid komma med det argumentet, att Paulus då tänkte att tiden var kort, och ändå har det gått så lång tid sedan dess. Kan då inte vi också, fastän vi nu lätt kan se de tecken som Jesus förutsade skulle utmärka början av ändens tid, ändå ha rätt att dra den slutsatsen, att det fortfarande är lång tid kvar? Kanske flera generationer ännu kan både komma och gå, innan Guds vrede tar sig uttryck mot det onda och gör definitivt slut på det. Denna slutsats bör vi snabbt visa bort från vårt sinne, ty Jesus sade vidare, när han talade om tecknen: ”Denna generation skall icke gå bort, förrän allt detta går i uppfyllelse.” (Matt. 24:34, eng. övers.) Det är den generation som du lever i som detta i första hand angår.

 5. Varför påpekar vi här, att tiden är kort?

5. Dessa fakta framhålles inte här för att förlama dig till räddhågad overksamhet, utan tvärtom för att väcka dig till insikt om tidens betydelse, det sällsynta privilegium som kan bli ditt och det mest gagneliga sättet att bruka den återstående tiden. Av alla tider är denna förvisso den mest välsignade att leva i, trots de prövningar som mänskligheten nu är utsatt för. Vi lever vid tidsåldrarnas höjdpunkt, när en fördärvad värld nu är i dödsvånda och en ljus ny värld, med växande makt, håller på att tränga det onda in i ett hörn för att där krossa det och befria jorden från det för evigt. ”Jehovas stora dag ... kommer med stor hast”, varnade profeten Sefanja. (1:14) Må vi inte, medan den snabbt närmar sig, befinnas vara bland bespottarna, som förlägger änden till en avlägsen framtid och säger: ”Kanske någon gång, men inte i vår tid!” En sådan kategori av människor har levat här på jorden i det flydda.

 6, 7. Vilken illustration varnar oss i förväg för att nu komma med bespottelser?

6. Om du känner dig benägen för att göra narr av bevisen för att den återstående tiden är kort, så kan du med fördel använda några av det obestämda antal ögonblick, som du ännu har kvar, till att tänka över en händelse som ägde rum 1.656 år efter det att människan hade blivit placerad på jorden. Den rättfärdige mannen Noa var just färdig med att bygga en jättestor båt. Medan han hade hållit på med att bygga den, hade han också framburit ett budskap till det onda och fördärvade människosläkte som hade vänt ryggen åt Skaparens, Gud Jehovas, rättfärdiga fordringar och uppsåtligt hade följt det exempel som givits av motståndaren, Satan, djävulen. De hade ingen tid för denne ”rättfärdighetens förkunnare”. I stället för att fästa avseende vid hans varnande underrättelse om att undergången var nära förestående, sysselsatte de sig med sådant som var dem själva till behag. Då kom, med häpnadsväckande plötslighet, syndaflodens vattenmassor över dem! Fruktan fyllde deras hjärtan och kom dem att med förskräckelse inse, att de inte hade använt sin tid väl, när de hånade och smädade Noa och hans familj. I den stund då de ondas liv utsläcktes, befann sig Noa och de andra sju som på ett gagneligt sätt hade använt sin tid, såsom Gud hade befallt dem, i lugn och trygghet inne i den skyddande arken. Innan några uttalar sig hånfullt, är det bra för dem att få veta, att aposteln Petrus beskrev ett liknande slut för dem som lever nu i denna tid och som uppsåtligt lämnar de tecken utan avseende, vilka bevisar att denna världens ände är nära.

7. Petrus sade i fråga om detta: ”Det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor, som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: ’Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag, då våra fäder avsomnade, har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.’ Ty när de vilja påstå detta, förgäta de [En amer. övers.: Ty de lämna uppsåtligt det förhållandet utan avseende], att i kraft av Guds ord himlar funnos till från uråldrig tid, så ock en jord, som hade kommit till av vatten och genom vatten; och genom översvämning av vatten från dem förgicks också den värld som då fanns. Men de himlar och den jord, som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.” (2 Petr. 3:3—7) Detta vittnesbörd bekräftas till fullo av vad Jesus själv sade: ”Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag, då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort — så skall det ske vid Människosonens tillkommelse.” — Matt. 24:37—39.

 8. Varför bör inte världens stabila utseende få narra oss?

8. Om du tycker, att det — av det yttre att döma — inte finns något tecken på att den gamla världen befinner sig på undergångens brant, utan att dess institutioner är starka och stabila, tänk då på denna betydelsefulla händelse. När Israels folk var statt på flykt från den förtryckande Farao, var dennes krigshärar i bättre kondition än någonsin. Hans härskaror stod på höjden av sin militära makt och härlighet; de flyende israeliterna, som var fångade i en fälla framför dem, tycktes bli ett lätt byte. Av det yttre att döma hade denna krigshär ännu många års verksamhet framför sig. Men denna härs tid användes inte på något gagneligt sätt, när den rusade fram mellan de jättehöga murarna av havsvatten, vilket Jehova hade låtit öppna sig, för att hans utvalda folk skulle kunna gå därigenom. På några ögonblick var denna en gång så mäktiga här förvandlad till en hög av skrot och tysta döda kroppar. — Andra Mosebok, kapitlen 14, 15.

Vi måste ta ställning till frågan

 9. Vilken fråga framkallas av detta bevismaterial?

9. Allt detta, som vittnar om att nationernas nuvarande makt inte kommer att kunna förhindra tillintetgörelsens dag, måste tillsammans med de skriftenliga bevisen för att den återstående tiden är kort hos tänkande människor framkalla den frågan: Vad skall vi göra under den återstående tiden för att använda den på det gagneligaste sättet? Eller som Petrus formulerade det: ”Eftersom nu allt detta sålunda går till sin upplösning, hurudana bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan.” (2 Petr. 3:11) Det råder också en skarp motsättning mellan det som framtiden har i beredskap åt dem som gör ett vist bruk av sin tid och det som den kommer att medföra åt dem som inte gör detta. En vis människa, som tar emot Skriftens klara bevis för vilken tid det är vi lever i, tar reda på vad hon bör göra och när hon bör göra det. När hon gör det, behöver hon inte frukta för att Guds dom skall ta sig uttryck mot henne. ”En vis mans hjärta urskiljer både tid och dom.” — Pred. 8:5, eng. övers.

10, 11. Av vilket värde eller till vilken skada är det för oss att nu samla materiell rikedom?

10. Det är klart, att om den gamla världen snart skall gå till förintelse, så vet den som är vis, att han inte kan tillbringa sin tid så som världen gör. Världen handlar efter den principen, att ”vinning är gudaktighet” (1 Tim. 6:5, eng. övers.), och rusar blint åstad efter rikedom och makt. Världsmänniskorna brukar sin rikedom till att anskaffa lyxartiklar, som vänder sinnet ännu längre bort ifrån Gud. Men lycka och förnöjsamhet är inte deras lott. Innan du ger efter för frestelsen att sträva efter rikedom under den återstående tiden, eller ens under en kort del därav, bör du lyssna till det råd som Paulus gav Timoteus i denna sak. ”Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval.” — 1 Tim. 6:9, 10.

11. Den vise konung Salomo skriver, att sedan han hade tillfredsställt sitt begär efter lustgårdar, bostäder, slavar, rikedom, provinser och allt slags lyx, var han tvungen att dra den slutsatsen, att ”allt var fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning”. (Pred. 2:1—11) Även om en man skulle visa sig så skicklig i att samla rikedom, att han kunde vinna hela världen, så kunde han inte med sanning säga, att han hade använt sin tid på ett gagneligt sätt. ”Ty vad gagnar det en man, om han vinner hela världen, men förverkar sitt liv?” (Matt. 16:26, Amer. stand. övers.) Salomo yttrade vidare: ”Jag har sett allt som sker i denna världen; det är alltsammans tomt och gagnlöst.” — Pred. 1:14, Moffatt.

12. Varför förlänas oss den korta återstående tiden?

12. Hur dåraktigt är det då inte att använda tid till att samla rikedom, som mott och mal förstör och som tjuvar bryter sig in och stjäl, eller till och med att använda mer tid än som är absolut nödvändigt för att anskaffa livets nödtorft! (Matt. 6:19) Att göra det tjänar endast till att vända sinnet bort från det som är mera betydelsefullt. Den tid som återstår för denna gamla värld är inte till för att vi skall ägna oss åt sådana sysselsättningar. Under den korta återstående tiden är Guds vilja, att alla människor skall få kunskap om honom och vinna liv. Och hur skall människor kunna få kunskap om Gud och hans fordringar? Aposteln Paulus framställer samma fråga och ger därpå svaret, i Romarna 10:14: ”Huru skola de då kunna åkalla den, på vilken de icke hava trott? Och huru skola de kunna tro på den, om vilken de icke hava hört? Och huru skola de kunna höra utan någon som predikar?” (Eng. övers.) Jehova, som har en tid för varje uppsåt (Pred. 3:1), har avsatt denna tiden för predikandet av evangelium, och det måste vara människor som predikar. För att understryka det förhållandet, att evangelium skulle predikas omedelbart före det definitiva slutet, lät Jehova sin enfödde Son ge till känna: ”Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.” — Matt. 24:14.

13. Varför bör vi betrakta predikandet som ett högst gagneligt sätt att använda vår tid?

13. Det är ett sådant privilegium att ha del i denna verksamhet, att Skriften antyder att till och med änglarna i himmelen skulle fröjda sig över detta tillfälle. (1 Petr. 1:12) De anser det inte vara under sin värdighet eller bortkastad tid att framhålla och hävda Jehova såsom universums suverän och kungöra att hans Konung, Kristus Jesus, är insatt på tronen. Likväl är detta privilegium människor förbehållet, men även om varenda människa underläte att predika, skulle det ändå bli utfört, ty Jesus förklarade att om hans efterföljare tege, ”skulle stenarna genast ropa”. (Luk. 19:40, eng. övers.) Jesus gav därför det rätta föredömet. Han avhöll sig inte från att predika, utan ägnade med glödande iver sitt liv åt detta ena. Då ju han efterlämnade åt oss en förebild, för att vi skulle vandra i hans fotspår (1 Petr. 2:21), kan vi då använda vår tid till något mera gagneligt än till att predika?

14. Varför bör vi använda tid till att förkovra oss såsom Ordets förkunnare?

14. Det är visserligen inget ringa ansvar att vara ett språkrör eller sändebud för Guds, den Allsmäktiges, regering eller herradöme. Ditt eget liv och andras liv beror på hur väl du predikar, hur övertygande din bevisföring är, hur ihärdiga dina ansträngningar. Människor i denna sönderfallande värld griper efter tillfället att bli sändebud för regeringar som är bestämda att försvinna för evigt. De använder år av sitt liv till att förbereda sig för att utföra sitt arbete väl. Kan det då inte tyckas vara gagneligt för oss, att vi som har ett ännu större ansvar vilande på oss, om vi använder något av vår tid till att förkovra oss som Guds tjänare genom att studera?

Studium

15. Vilka förmanas att studera? Varför är studium nödvändigt för dem?

15. Studium är i sanning gott och nyttigt, och ingen kristen bör tillåta sig att omfatta den felaktiga tron, att han kan vinna Guds godkännande utan att studera eller att han är alltför upptagen för att med behållning använda någon tid till studium. Förmaningen ”Studera för att visa dig godkänd inför Gud” blev inte nedskriven till gagn för dem som inte förut har haft någon kunskap om sanningen. Utan fortsatt studium blir sanningar som man en gång satt stort värde på oklara för ens sinne och bleknar bort. För att man skall kunna predika på ett för andra gagneligt sätt, måste brunnen eller källan med sanning hållas fylld. Prästerna och predikanterna, som spiller sin tid på filosofi och människors skrifter i stället för att studera Guds ord, omtalas i bibeln såsom ”källor utan vatten”. Då vi är otäta kärl, kan vi bli detsamma, om inte sanningens vatten ständigt fylles på. En sådan uttorkad källa kan knappast förväntas släcka törsten hos, en individ som söker efter sanningen, om han till äventyrs skulle kunna finna den. Det skulle vara förspilld tid både för åhöraren och för den som predikade.

16. Varför måste vi vara uppmärksamma, när vi studerar och predikar?

16. Paulus bekräftade det nära sambandet mellan predikande, undervisning och studium, när han gav den unge predikaren Timoteus detta råd: ”Ägna dig åt att läsa Skriften, att predika och att undervisa. ” (1 Tim. 4:13, Moffatt) Och innehåller inte Paulus’ ord ytterligare fingervisningar för Guds tjänare, som är medveten om tidens värde och vikt? ”Ägna dig” åt det, säger han. Hur lätt är det inte, medan man studerar, att låta tankarna kretsa kring ovidkommande ting, så att tiden inte blir använd på ett gagneligt sätt, trots det att blicken följer raderna och sidorna. Det dimmiga intryck som erhålles försvinner snart, ty i verkligheten har det aldrig fått något fäste i sinnet. För att man skall kunna begagna sin tid på ett nyttigt sätt, måste man koncentrera sig helt på det arbete man håller på med. Medan du studerar, bör du göra dig möda med det; medan du predikar, bör du låta ditt sinne fyllas av tankar på att åstadkomma så mycket gott som möjligt under den tillgängliga tiden, och på samma sätt bör det vara med varje uppgift som den kristne får sig given att utföra. ”Gör med all din kraft vad dina händer finna att göra”, förmanar Skriften (Pred. 9:10, eng. övers.); och om man skall kunna göra väldiga gärningar, kan man inte nöja sig med att ”hugga i vädret”. (1 Kor. 9:26) Kunskap är av livsviktig betydelse för ett gagneligt predikande.

17. Vilken metod för bibelstudium är effektiv, och varför är den det?

17. Tilltagande effektivitet i studiet tjänar till att förhöja värdet av den tid som användes på detta sätt. Att läsa bibeln från pärm till pärm kommer visserligen utan tvivel att vidga ens insikt i sanningen, men man samlar kunskap snabbare genom att studera ämnesvis. Så finns ju till exempel skriftställen som rör uppståndelsen spridda över hela bibeln. Den som är särskilt intresserad av det ämnet kommer att få mest gagn av att samla dessa strödda texter, så att man kan jämföra dem med varandra och på så sätt få reda på vad Gud har bestämt om denna sak. Det är i detta hänseende som Sällskapet Vakttornets publikationer är speciellt värdefulla, därför att de framlägger en hel rad av samlade skriftställen, som det skulle ta många tröttsamma timmar att plocka ihop för den som försökte göra detta på egen hand. Upplysningar som inhämtats genom individuellt studium, rad efter rad, föreskrift på föreskrift (Jes. 28:10, eng. övers.), skänker ett förråd av upplysningar att ösa ur, när man diskuterar bibeln med andra.

18. Kan vi ta för givet, att vi alltid skall få ha biblisk litteratur? Vad följer därav?

18. På de senare åren har Herren sörjt så rikligt för sina tjänare, att några kan vara benägna för att börja ta den andliga födan som någonting självfallet. Världen har så avgjort antagit inställningen: ”Det kan inte hända oss”, att de kristna löper fara att glömma, att den tid ännu inte är förbi, då motståndaren strövar omkring på jorden och söker, vem han må uppsluka. Vi har förvisso ytterligare prov att vänta. Det kan och kommer att hända oss. Vilken form hans angrepp nästa gång kommer att ta, kan ingen förutse, men är det inte möjligt att Satan kan komma att återigen göra såsom han har gjort så många gånger i flydda tider, undanhålla oss bibeln och med den besläktade publikationer? Om det blir så, lycklig är då den kristne som har gjort så som han blivit uppmanad: ”Min son, glöm icke min undervisning, utan bevara mina bud i sinnet (Ords. 3:1, En amer. övers.) Ja, den tid som avsättes till att slå fast Guds sanningar i sinnet genom studium är väl använd tid.

Att deltaga i möten

19. Varför är det nyttigt att komma tillsammans med andra för att studera?

19. Ytterligare hjälp att uppnå effektivitet i predikandet av evangelium får man genom den undervisning som meddelas vid kristliga möten, sådana som dem som Jehovas vittnen håller. Ingen kan med sanning säga, att han har kommit så långt, att han inte kan lära av andra. Vare sig man begrundar själva bibeln eller hjälpredor vid bibelstudium, sådana som Vakttornet, visar sig andras närvaro vara stimulerande och till hjälp. Detta är en av Gud fastslagen regel: ”Järn vässer järn; så vässer en man sin väns ansikte.” (Ords. 27:17, eng. övers.) Ytterligare kan det framhållas: ”Varhelst två eller tre äro församlade såsom mina efterföljare, är jag där ibland dem.” (Matt. 18:20, En amer. övers.) Guds ande upplivar deras sinnen, som lydigt kommer tillsammans för att begrunda hans ord. Den som tar del i församlingens studium får därigenom själv behållning av de tankar som andra uttalar och hjälper dessutom osjälviskt sina medbröder att dra nytta av de upplysningar han har att ge i ämnet. På det sättet använder alla tiden på ett gagneligt sätt.

20. Varför är det väl använd tid att vara med vid det tjänstemöte som hålles varje vecka?

20. Särskilda anvisningar angående predikandet av evangelium ges vid Jehovas vittnens tjänstemöte varje vecka. Att Guds aktiva vittnen har tillväxt så snabbt i antal på de senaste åren kan till stor del tillskrivas den utbildning och träning som man får här. Det är ingen kurs i högt uppdriven försäljningsteknik som ges, utan mötet riktar helt enkelt uppmärksamheten på det skriftenliga sätt att predika som Kristus, och apostlarna begagnade sig av och föreslår praktiska metoder för utförandet av samma verk i våra dagar. Att regelbundet vara närvarande vid studierna i Vakttornet och vid tjänstemötena och andra möten är ett gagneligt sätt för Guds tjänare att använda den tid som avsatts för detta ändamål.

21. Vad bör vi föresätta oss i fråga om att vara med vid mötena? Varför?

21. Här kan någon framkasta, att det går till överdrift, att det nu är alltför många möten, som upptar alltför mycket av den lilla tid som är tillgänglig. Skulle inte mera tid bli tillgänglig för predikande, om man använde mindre tid till möten? Det är sant, att tiden skulle bli tillgänglig, men utan den undervisning och kristna gemenskap som man får genom att komma tillsammans, skulle andra intressen snart tendera till att uppta denna ”tillgängliga” tid. Tid som användes i sällskap med människor, vilkas sinnen och hjärtan är inriktade på att tjäna Gud, blir till evig välfärd för dig. Allteftersom det definitiva slutet rycker närmare, tilltar ondskan; och tid som tillbringas i kontakt med världen blir mer och mer riskfylld. Gud visste detta i förväg och lät därför Paulus skriva i brevet till hebréerna: ”Låt oss icke försumma att komma tillsammans, såsom somliga göra, utan låt oss uppmuntra varandra, så mycket mera som ni kunna se, att den stora dagen kommer närmare.” (Hebr. 10:25, En amer. övers.) Några kommer, enligt vad Paulus säger, att försumma mötena, och de kommer att anföra ett eller annat skäl för att de gör det, men detta är inte ett gagneligt handlingssätt. Genom att föresätta sig att aldrig försumma något av de möten som Herren anordnar för sitt folk och hålla denna föresats skyddas den kristne från att bli inblandad i denna världens angelägenheter. Han har inte tid till det!

22. Varför är det god ekonomi med avseende på tiden att hålla fast vid goda vanor?

22. Det är gott att ständigt hålla i minnet, att det mönster som vårt personliga liv följer, det sätt varpå vi brukar vår tid, till stor del avgöres av vanor som vi har lagt oss till med, vare sig goda eller dåliga. Vid noggrann undersökning visar sig vanligtvis det till synes svåraste handlingssättet vara det bästa. Det är en bred väg som Satan anlägger för att leda sina efterföljare i döden. Den som färdas på livets väg har alls inte råd att slösa bort sin tid på utflykter från den smala vägen, låt vara att den är svårare. En dag kanske han finner, att han har gått för långt; vanorna kan ha ett så fast grepp om honom, att den återstående tiden kan visa sig vara för kort för att han skall kunna lösgöra sig och återvända till livets stig. Låt dig inte lockas till att ”älska vällust mer än Gud” likt de individer som de kristna förmanas att vända sig bort ifrån. (2 Tim. 3:4) ”Träd icke in på de ogudaktigas stig och gå icke på onda människors väg; undvik den, korsa den icke, sky den och gå vidare.” Det kostar visserligen ansträngning att använda tiden väl genom att ta emot undervisning, men den lön det för med sig är stor. ”Håll hårt fast vid undervisningen, släpp henne icke; bevara henne, ty hon är ditt liv.” — Ords. 4:14, 15, 13, En amer. övers.

23. Vilken rik gåva har vi? Hur behåller vi ett fast grepp om den?

23. Att någon har studerat och kommit tillsammans med andra kristna och på det viset erhållit kunskap är ingen garanti för att han alltid kommer att behålla denna kunskap. Paulus sade varnande: ”Vi måste ägna den noggrannaste uppmärksamhet åt det budskap vi ha hört, så att vi akta oss för att någonsin förlora vårt grepp om det.” (Hebr. 2:1, En amer. övers.) Hur nedslående skulle det inte vara om vi, sedan vi hade använt dagar, månader eller år till att inhämta lärdom om Guds ord, skulle finna att kunskapen blivit oss fråntagen av den som gav den! Mycken tid skulle då i sanning ha blivit bortslösad. Men något sådant behöver inte hända, och det bästa sättet att försäkra sig emot det är att hålla sanningen klar och tydlig för våra sinnen genom att begagna den. Jehova har skänkt en rik gåva åt dem som lär sig förstå hans uppsåt. ”För summa icke att vårda den nådegåva, som finnes i dig” sade Paulus. ”Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar för alla.” (1 Tim. 4:14, 15 Gåvan måste brukas, om den inte skall bli försummad och om alla skall få klart för sig hur tjänaren har förkovrat sig eller gått framåt. Detta överensstämmer med vad Jesus sade till lärjungarna i en av sina liknelser. ”Åt var och en som har skall mer givas och givas i riklig mängd, men från den som ingenting har skal tagas också det som han har.” — Matt. 25:29, Moffatt

24. Vilken liknelse visar, att den som inte använder gåvan kommer till korta?

24. Med dessa ord angav Jesus, vad som skulle göra: med den talent som hade blivit anförtrodd åt en lat tjänare, vilken vägrade eller försummade att förvalta den och på så sätt förmera sin husbondes egendom Talenten fråntogs honom med våld och överlämnade: åt den tjänare som hade använt sin tid på ett gagnelig sätt till att få sin husbondes pengar att förränta sig Slutresultatet för tjänaren som underlåter att bruka sin gåva och inte bär någon frukt för Riket visas att de ord som Jesus därpå yttrade: ”Kasta denne odåga till tjänare i mörkret utanför.” (Matt. 25:30, Moffatt — I denna liknelse återger den svenska översättningen det grekiska ordet tálanton med pund.) Ja, det ljus som insikten i Guds ord utgör blir matt och utplånas ur dens sinne som vårdslöst försummar att förvalta talenten eller Rikets intressen som har blivit lagda i hans händer. Vad Herren angår är denne själviske individ en ”odåga” och inte värd att äga insikt om Hans, uppsåt

25. Vad innebär det att förränta den anförtrodda egendomen? Varför är vi skyldiga Gud att göra det?

25. Med detta att förränta egendomen eller bära frukt menade Jesus att hjälpa andra till att förstå och till att bli vittnen om Jehovas majestät och predika livets ord. Enligt Paulus är detta det offer som är välbehagligt för Gud. ”Så låtom oss då genom honom alltid til Gud frambära ett lovets offer, det är en frukt ifrån läppar som prisa hans namn.” (Hebr. 13:15) Der önskan att undervisa och hjälpa andra, som så uppfyller en, när man börjar få vetskap om Jehovas nådefulla föranstaltningar, bör inte skjutas åt sidan, lämnas utan avseende eller dränkas i världsliga omsorger. När någon tar emot Kristus såsom sin Återlösare och inviger sitt liv åt att göra Guds vilja, är hans tid inte längre hans egen att misshushålla med eller förslösa Hans tid, ja, själva hans liv tillhör Guds tjänst. ”I ärer köpta, och betalning är given.” — 1 Kor. 7:23.

26. Vad får vi genom studium och genom att bruka det vi har lärt? Hur då?

26. Detta fortsatta studium och bruk av bibelns sanning medför stor sinnesfrid. ”Du bevarar den i fullkomlig frid, vars sinne är fäst vid dig.” (Jes. 26:3, eng övers.) De som saknar detta bålverk finner sitt sinne bestormat av alla slags omsorger och bekymmer. Tänk vilken ofantlig mängd tid som dagligen bortslösas ensamt genom bekymmer! Bekymmer och oro uträttar ingenting. Jesus frågade: ”Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en enda timme till sitt liv?” (Matt. 6:27, En amer. övers.) Man kan inte förlänga den tid som återstår en genom att oroa sig, och inte heller kan man på ett gagneligt sätt utnyttja den som redan blivit en tillmätt. Hur skall man då kunna på ett effektivt sätt bannlysa tidsödande bekymmer och ängslan? Paulus säger: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, den barmhärtige Fadern och den Gud om alltid är redo att trösta! Han tröstar mig i all min nöd, så att jag kan trösta människor, som äro stadda i någon nöd, med den tröst varmed jag själv bliver tröstad av Gud.” (2 Kor. 1:3, 4, En amer. övers.) Att utdela tröst, att predika evangelii sanningar kommer att frigöra upprörda och oroliga sinnen för gagneligt bruk. Paulus gjorde gällande att Gud hade tröstat honom för att han i sin tur skulle trösta andra. När han gjorde detta, följde han sitt föredöme, Kristus Jesus, vilkens uppdrag bland annat bestod i att ”trösta alla sörjande”. - Jes. 61:2.

Att predika

27. Hur betraktar världsmänniskorna vårt predikande? Varför med orätt?

27. Det är sant, att detta att man använder sin tid till att predika evangelium betraktas som både besynnerligt och dåraktigt av dem som inte kan se tidernas tecken. I viss mening är det egendomligt eller ovanligt att gå omkring och säga till folk, att tillintetgörelse väntar dem, om de fortsätter sin sorglösa kurs, och det kommer att bli en egendomlig eller ovanlig företeelse, när Jehova åvägabringar denna tillintetgörelse, ty många hundra år har gått sedan hans makt på detta sätt uppenbarades för människorna. Men det faktum, att det är sällsamt eller förunderligt ändrar inte på sanningen. Tvärtom tjänar det till att bestyrka den, ty Jesaja, en Jehovas profet, skrev: ”Ty Jehova skall stå upp likasom på Perasims berg, och han skall låta se sin vrede likasom i Gibeons dal. Han skall utföra sitt verk, ett sällsamt verk; han skall förrätta sitt arbete, ett förunderligt arbete. Så hören nu upp med eder bespottelse, för att edra band ej må bliva än hårdare; ty förstöring och oryggligt besluten straffdom över hela jorden har jag hört från Herren, Jehova Sebaot.” Jes. 28:21, 22) Detta är alltså ett fall där det som är sällsamt och besynnerligt, det som är dåraktigt, är det som är gagneligt. Så gagneligt att det leder till liv. Vilket större gagn kan finnas än detta? ”Det behagade Gud att genom dårskapen att predika frälsa dem som tro.” — 1 Kor. 1:21, eng. övers.

28. Bör bespottelse förmå oss att inskränka vårt predikande? Vad visar Job?

28. Vad gör det då, om denna världens visa bespottare förlöjligar oss? Detta är ingen anledning till att frukta dem och hysa vördnad för dem ända därhän, att man underlåter att predika och på det sättet brister fråga om att bruka tiden till största nytta. ”Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.” (1 Kor. 1:25) Den som predikar kan vara säker på att bli förlöjligad. Detta motstånd och hån kan också komma från hans egen familj. Men bör detta avskräcka någon från att gå till sina medmänniskors dörrar för att uttala vänliga varningsord till dem? En svårare hemsökelse än den som drabbade Guds tjänare Job kan man knappast vänta sig, och ändå sade detta Jehovas plågade vittne: ”Har jag fruktat en stor hop, eller skrämde mig familjers förakt, så att jag teg och ej gick utom dörren?” (Job 31:34, eng. övers.) Det sätt varpå han gick till väga för att bevara sin ostrafflighet inför Gud var gagneligt. Det var inte nog med att Jehova ”gav Job dubbelt igen mot vad han förut hade haft” och ”välsignade slutet av Jobs levnad ännu mer än begynnelsen” (Job 42:10, 12), utan han utsträckte också den tid som då ännu återstod för Job på jorden. Och Job är tillförsäkrad evigt liv på jorden såsom en av ”furstarna på hela jorden”. — Ps. 45:17, eng. övers.

29. Vilken fruktan är gagnelig, vad tiden beträffar? Hur visade Noa det?

29. Fruktan är ett vapen som användes av motståndaren till att lamslå människors verksamhet, till att förleda dem till att göra hans vilja. ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på Jehova, han varder beskyddad.” (Ords. 29:25) Fruktans ande har lägrat sig över denna gamla döende värld, och om man skulle fly från allt det som världen fruktar och flyr ifrån, skulle man förvisso inte ha tid till någonting annat, vare sig nyttigt eller onyttigt. Men Gud har inte givit sitt folk fruktans eller försagdhetens ande. (2 Tim. 1:7) De ogudaktiga slösar bort sin tid på att fly, när ingen förföljer dem (Ords. 28:1), men frimodig som ett lejon står den kristne fast i vetskapen om sin Guds överhöghet och överlägsenhet och ägnar sin tid åt gagneliga sysselsättningar. Fullkomlig kärlek driver ut räddhågan (1 Joh. 4:18) och lämnar sinnet fritt att tänka klart och dirigera kroppen i gagneliga verk av lovprisning. Den som är intresserad av att få mera tid att ägna åt gagnande verksamhet kastar världsliga bekymmer åt sidan och fruktar Gud allena. ”Jehovas fruktan förlänger livet, men de ogudaktigas år varda förkortade.” (Ords. 10:27) Det var gudaktig fruktan som drev Noa att bygga arken, varigenom hans hus blev frälst. Hade han tillåtit människofruktan att avbryta hans arbete, ens för en kort tid, skulle arken med all sannolikhet inte ha blivit färdig i tid till att tjäna sitt avsedda ändamål. I så fall skulle all den tid och den möda som Noa hade nedlagt på det ofullbordade byggnadsverket ha varit helt och hållet bortkastade. I stället för att få många långa år efter floden till ytterligare gagnelig tjänst för Skaparen skulle han och hans kära ha förgåtts med de övriga olydiga. Gör inte något uppehåll i ert arbete eller avbryt det på grund av fruktan, utan ”stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder”. — Jak. 4:7.

30. Varför är regelbundenhet i att predika av vikt, när det gäller tiden?

30. Regelbundenhet i arbetet med att predika är också av stor vikt. Inte endast är det på detta sätt sysselsatta sinnet alltför upptaget för att djävulen skall kunna fresta individen i fråga och sätta krokben för honom, utan därtill kommer att den som ständigt predikar förbättrar sin effektivitet, så att mera kan åstadkommas på den tillgängliga tiden. När någon håller upp, kommer han ur den gudaktiga tjänstens takt, han ligger av sig i bruket av andens svärd, och nya dåliga vanor tränger in och tar de förra goda vanornas plats. Därför inte endast förlorar han den tid som inte användes till att lovprisa Gud, utan det tar också tid för honom att återvinna sin förra effektivitet. Den återstående tiden är för kort för att medge dylika förluster, och på lur ligger alltid faran för att bli helt uppslukad av den gamla världen. Nu lever vi i den tid då vi måste vara vakna och aktiva och konsekventa i Guds tjänst.

31. Hur handlar vi som förståndiga människor i dessa onda tider?

31. Detta behov av vaksamhet underströks av Paulus. Efter att ha tillrättavisat några i församlingen i Efesus för att de hade återfallit i fördärvliga sedvänjor sade han: ”’Vakna upp, du som sover, och stå upp ifrån de döda, så skall Kristus lysa fram för dig.’ Var därför mycket noga med det sätt varpå ni leva. Handla icke tanklöst, utan gör som förståndiga människor det mesta möjliga av edert tillfälle, ty tiderna äro onda.” (Ef. 5:14—16, En amer. övers.) ”Köp ut tillfället åt eder.” (Rotherham) Dessa förmaningens ord yttrade Paulus för att de skulle utgöra ett rättesnöre för de kristnas framtida handlingssätt. Såsom det förhöll sig i fråga om efesierna då, så är det också med avseende på oss i våra dagar; det som har gjorts eller det som vi har underlåtit att göra i det flydda kan inte ändras. Den tiden är förbi, den kan inte användas igen. Men i nuet och i framtiden finns det ännu många tillfällen som väntar den som vill tjäna Gud. Dessa tillfällen kan erbjuda sig på många olika sätt. Men hur de än kommer, gör förståndiga människor det mesta möjliga av dem, köper upp dem och gör gott bruk av dem, så att de inte blir förslösade.

32. Hur vinner vi fler tillfällen? Varför är det värt kostnaden?

32. Det är endast rimligt att den som tillbringar ett större mått av tid med att tjäna Gud blir i stånd till att köpa ut eller göra bruk av mera av dessa dyrbara tillfällen. Sak samma hur hög kostnaden blir i fråga om rikedom och ett gott förhållande till denna världen som man måste avstå ifrån, så kommer dock dessa tillfällen att tjäna Gud och Kristus att vara väl värda den och mer till. Kristus framställde en liknelse för sina apostlar och sade: ”Himmelriket är likt en skatt, som har blivit gömd i en åker. Och en man finner den, men håller det hemligt; och i sin glädje går han bort och säljer allt vad han äger och köper den åkern.” (Matt. 13:44) Ingenting som vi nu kan äga eller hoppas vinna i framtiden kan jämföras i värde med Guds rike och de välsignelser som det kommer att skänka åt dem som lever i det. Även om någon skulle komma att ge sitt liv för Riket, skulle det vara till gagn, ”ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”. (Matt. 16:25) Kristus kan och skall uppväcka dem från döden som troget ägnar sin tid åt hans tjänst. — Joh. 5:28, 29.