Undvik att bli insnärjd i denna världens intressen
1. Vilka tre hinder finns det för vänskap med Gud?
OM VI beständigt skall sätta Rikets intressen främst, så kräver detta inte bara positiva lydnadshandlingar. Det kräver också att vi avhåller oss från att göra orätt. Det framgår klart av Guds ord, att vänskap med världen är fiendskap med Gud. ”Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, NW) Detta betyder att den kristne, som är intresserad av att göra Guds vilja, måste lära sig känna igen de tre förnämsta hindren för vänskap med Gud och undvika dem. Dessa är Satan, djävulen, och hans demoner, människans egen köttsliga ofullkomlighet och världen, vars gud Satan är. — 2 Kor. 4:4; Ef. 6:12; Matt. 26:41.
2. Hur motstod Jesus köttets begärelse, ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda?
2 Jesus själv var underkunnig om att ”allting i världen — köttets begärelse och ögonens begärelse och det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda — det har icke sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen”. (1 Joh. 2:16, NW) Hans exempel i att motstå dessa frestelser är ett mönster som vi bör efterlikna. Sedan han tillbragt fyrtio dagar och nätter i öknen med att studera Guds ord, blev han av Satan frestad att tillfredsställa köttets begärelse genom att utföra ett underverk för sin egen räkning, nämligen att förvandla stenarna i öknen till bröd, så att han skulle få något att äta. Jesus avvisade Satan genom att vända sig till Guds ord, varifrån han framhöll hur mycket mera värd den andliga födan är än födan för köttet. Därnäst blev han frestad att göra sig till ett skådespel, och således ge efter för ögonens begärelse, genom att kasta sig ned från templets tinnar. När Satan framkastade att Guds makt skulle beskydda honom och därvid försåtligt förvrängde Skriften, svarade Jesus: ”Du får icke sätta Jehova, din Gud, på prov.” Slutligen blev Jesus erbjuden stor makt och ställningen som härskare över denna världens herradömen till gengäld för en handling av tillbedjan inför Satan. Men han vägrade att låta sig insnärjas och sade: ”Det är skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är åt honom allena du skall ägna helig tjänst.’” — Matt. 4:1—11, NW.
3. Vilket råd ges i Jakob 4:7, och hur måste hinder övervinnas?
3 Alldeles som Satan till en tid drog sig undan från Jesus på grund av dennes trogna ståndpunkt, så blir det också för oss. ”Var därför Gud undergivna, men stå emot djävulen, så skall han fly ifrån eder.” (Jak. 4:7, NW) De flesta människor har problem, som är mycket allvarliga för dem, och många känner inte till något annat sätt att lösa dem än att låta sig insnärjas ännu mer i denna världens intressen. Om dessa hinder skall kunna övervinnas och ett intresse för människosläktets enda verkliga hopp skall komma i stället, då måste det järnhårda grepp lösas, som denna världen har om människans intressen.
4. Hur klagade Marta för Jesus, och vilka omständigheter kom henne att göra det?
4 En erfarenhet som Jesus hade och som vi här skall omtala och det råd han gav illustrerar hur försåtligt till och med värdiga plikter i livet kan inkräkta på tillfällena till andligt framåtskridande och snärja in oss i onödiga detaljer. ”Under det de nu färdades kom han in i en viss by. Här tog en kvinna vid namn Marta emot honom som gäst i sitt hus. Denna kvinna hade också en syster, som hette Maria, som emellertid satte sig vid Mästarens fötter och fortfor att lyssna till hans ord. Marta däremot distraherades genom att fullgöra många plikter. Därför kom hon fram och sade: ’Mästare, bryr du dig icke alls om att min syster har lämnat mig att ensam bestyra allt? Säg därför till henne att komma och hjälpa mig.’ Mästaren svarade och sade till henne: ’Marta, Marta, du bekymrar och oroar dig för många ting. Likväl behövas blott några få ting eller endast ett. Maria å sin sida har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas ifrån henne.’” — Luk. 10:38—42, NW.
5. a) I vilket avseende visade Marta brist på uppskattning, och på vilket sätt utvalde Maria den bättre delen? b) Hur kan man följa Marias exempel i denna tid?
5 Enligt vad som var sed då och till och med nu är det i många hem drev Martas gästfrihet henne att göra i ordning en extra fin och riklig måltid åt sin framstående gäst och att sörja för många andra detaljer som var ämnade att göra hans uppehåll i hennes hem mera njutbart och angenämt. Följden blev emellertid att eftersom hon ägnade så allvarlig uppmärksamhet åt alla dessa detaljer, gick hon personligen miste om det gagn som Jesu besök kunde skänka. Jesus bannade henne inte för hennes gästvänlighet Inte heller sade han till Marta att hon också skulle sitta sysslolös och inte alls göra något för att sörja för deras fysiska behov. Som vi lägger märke till, sade han ju: ”Likväl behövas blott några få ting eller endast ett.” Hans förmaning till Marta gick ut på att då detta var hennes hem och hon hade en gäst, så var det tillbörligt för henne att göra i ordning någonting som han och hennes husfolk kunde äta, men omfattande förberedelser var onödiga vid det här tillfället. Därför hade Maria utvalt den bättre delen, emedan hon insåg det värde som kunde utvinnas av Jesu närvaro. Hade Marta haft samma insikt och uppskattning, skulle hon ha varit nöjd med att tillreda just det som var behövligt och lämna onödiga detaljer till ett annat tillfälle, då hon inte skulle ha denna möjlighet att höra Jesu ord. Marias inställning i fråga om att söka upplysningar om Riket är det exempel, som människor i denna andligen utsvultna värld skulle göra klokt i att följa. När en besökande kommer till ett hem med närande, andliga upplysningar, så skulle medlemmarna av den familjen göra väl i att åtminstone för stunden skjuta åt sidan de mindre viktiga ting som kan göras vid ett annat tillfälle och försöka tillägna sig all den nytta som detta besök av en representant för Guds teokratiska herradöme kan medföra.
6. Vilka själviska intressen bör undvikas vid religionsutövning, hur varnade Jesus för dem, och när är personliga Intressen tillbörliga?
6 Om man underlåter att göra det, kan man bli lik den säd som såddes bland törnena. ”Detta [är] den som hör ordet, men denna tingens ordnings bekymmer och rikedomens bedrägliga makt förkväva ordet, och han blir en sådan som icke bär frukt.” (Matt. 13:22, NW) Å andra sidan bör de kristna inte utöva sin religion bara för personlig vinnings skull. Några som bekänner sig vara Jesu Kristi efterföljare sluter sig till ett särskilt samfund för vissa fördelars skull, som de kan vinna. Andra tror att de kan använda sin religion till att vinna inflytande hos Gud eller uppnå andra personliga fördelar. Ett sådant intresse för religionen är själviskt och bör undvikas, alldeles som Jesus varnade dem som han på mirakulöst vis hade bespisat med bröd och fisk, när de dagen därpå kom och sökte honom: ”Sannerligen säger jag eder: Ni söka efter mig, icke därför att ni sågo tecken, utan därför att ni åto av bröden och blevo mätta. Arbeta, icke för den mat som förgås, utan för den mat som förblir till evigt liv, vilken Människosonen skall giva eder, ty på denne har Fadern, Gud själv, satt sitt godkännandes insegel.” (Joh. 6:26, 27, NW) Personliga intressen är nödvändiga och tillbörliga, endast om de behärskas och inriktas så att de befrämjar Guds rikes intressen.
7. Hur kan ett intresse för hälsan, som leds i orätt riktning, välla allvarlig skada, och i vilken situation kan det försätta de oförsiktiga?
7 Det personliga intresse någon hyser för sin hälsa kan, om det inte leds i rätt riktning, döda hans intresse för sann andlig läkedom. Om detta intresse så behärskar tänkandet, att man söker befrämja det på ett sätt som utesluter Guds ords sanning, så vållar det individen långt större skada än hans fysiska åkomma. På grund av denna åstundan efter hälsa underlåter många personer i våra dagar att ge akt på Jesu varnande ord om dem som kommer med stora anspråk på att äga mirakulösa förmågor. ”Många skola säga till mig på den dagen: ’Mästare, Mästare, profeterade vi icke i ditt namn och drevo ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig ens känt eder. Gå bort ifrån mig, ni som göra vad laglöst är.” (Matt. 7:22, 23, NW) Dessa ord borde ge anledning till allvarliga tvivel beträffande dem som utför så kallad helbrägdagörelse genom tron och borde komma den som uppriktigt söker hälsa att väga sitt eget personliga intresse för dessa anspråk som strider mot Guds ords sanning, innan han blir hopplöst insnärjd i denna lömska och bedrägliga ”köttets begärelse”.
8. Hur brukades den mirakulösa gåvan att bota sjuka i de tider som bibeln talar om, och på vilket sätt avslöjar detta dem som i nutiden utför så kallad helbrägdagörelse genom tron?
8 En noggrann undersökning av Guds ord uppenbarar att handlingar av helbrägdagörelse i forna tider inte utfördes på dem som redan tillhörde församlingen. Fastän aposteln Paulus ägde helbrägdagörelsens gåva, sade han till Timoteus: ”Drick icke vatten längre, utan använd litet vin för din mages och dina ofta påkommande sjukdomsanfalls skull.” (1 Tim. 5:23, NW) Han utförde inte någon handling av helbrägdagörelse i Timoteus’ fall. I ett annat brev till Timoteus sade han: ”Jag lämnade Trofimus sjuk i Miletus.” (2 Tim. 4:20, NW) Här har vi återigen hans vittnesbörd om att han inte hade utfört något mirakulöst botande. Det förhöll sig på detta sätt inte endast i den kristna församlingen. Bevis för att sådana handlingar av helbrägdagörelse utfördes som ett tecken för utomstående redan före Jesu tid finner vi i följande ord, som Jesus yttrade: ”Också fanns det många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, men likväl blev ingen av dem renad, utan endast Naaman, mannen från Syrien.” (Luk. 4:27, NW) Vidare var det så, i motsats till vad som är allmän sed bland ”helbrägdagörare” i våra dagar, att de kristna förmanades att inte ta emot pengar för att de utövade sina mirakulösa gåvor. Jesus sade till sina lärjungar, när han sände ut dem: ”Bota sjuka människor, uppväck döda, gör spetälska rena, driv ut demoner. Ni hava fått för intet, giv för intet.” — Matt. 10:8, NW. Se också redogörelsen i 2 Konungaboken 5:15—27.
9. Vad uppenbarade Paulus om andens mirakulösa gåvor, och vilken välbalanserad uppfattning bör den kristne ha i fråga om hälsan?
9 När dessa mirakulösa gåvor hade fyllt sitt ändamål att ådagalägga Guds kraft, som vilade över hans representant, Jesus, och över Jesu lärjungar såsom de första medlemmarna av den kristna församlingen, var de inte längre behövliga och blev därför borttagna. Paulus talar om detta, när han säger: ”Kärleken tryter aldrig. Men vare sig det finnes gåvor att profetera, skola de avlägsnas, eller tungomål, skola de upphöra, eller kunskap, skall den avlägsnas.” (1 Kor. 13:8. NW) Andens största gåva i våra dagar är gåvan att predika, vilken Gud har funnit lämpligt att förläna åt alla uppriktiga män niskor, utan hänsyn till ålder, nationalitet, ras eller levnadsställning. (Apg. 2:17, 18) Av detta kan vi se att til och med sådana personliga intressen som hälsa eller fysisk träning måste komma i andra rummet efter Rikets intressen. Motion och normal omvårdnad om en själv är av vikt, men som Paulus påpekar: ”Kroppslig träning är gagnelig för något litet, men gudaktighet är gagnelig för allt, eftersom den har med sig löfte om livet nu och det som skall komma.” (1 Tim. 4:8, NW) Detta kräver en välbalanserad uppfattning å den kristnes sida, så att han inte försummar sig själv, men ändå på intet vis försummar de förpliktelser, som är förbundna med hans kristna ämbete, för detta personliga intresses skull.
10. Vilken omogen syn på Jehovas vittnens arbete har somliga människor, och vad är det ibland som framkallar en sådan inställning?
10 Bristande jämvikt mellan intressena kommer ens blick att förirra sig från det väsentliga. ”Kroppens lampa är ditt öga. När ditt öga är uppriktigt, är också hela din kropp ljus; men när det är dåligt, är också din kropp mörk. Var därför aktpågiven. Kanske det ljus som är i dig är mörker.” (Luk. 11:34, 35, NW) Somliga människor ser på det arbete som Jehovas vittnen utför, och av fruktan för kroppslig skada eller kritik drar de den slutsatsen, att de aldrig själva skulle kunna utföra detta arbete. Denna ”ögonens begärelse” leder dem direkt i den försåtliga snara, som denna världens Gud lägger ut. (Ords. 29:25; Matt. 10:28) Detta understryker behovet av mogenhet i fråga om kunskap och insikt i Guds ord. Det betyder att ens tro måste bli stärkt genom regelbunden andlig näring. Någon som inte har denna tro kan intala sig att han har fler personliga fördelar av att inte underkasta sig dopet än av att strängt hålla sig till Guds vilja och låta sig nedsänkas i vatten. En sådan person kanske menar att han inte kan bli ett av Jehovas vittnen därför att han inte har tro nog att göra detta. Han kanske inte inser att tron är byggd på kunskap, och han har inte gjort någon ansträngning för att förvärva denna kunskap beträffande innebörden i dopet och orsaken till att man bör låta döpa sig. Den grund som består i kunskap måste först läggas, och när man sedan gör bruk av denna kunskap, kommer tron som resultat därav.
11. Varför är kunskap en nödvändig grund, då det gäller att motstå denna världens försåt?
11 Förhållandet är detsamma när det gäller att ha del i arbetet med att frambära vittnesbördet. Somliga människor kommer inte att motstå denna världens försåt ens så mycket, att de kan förvärva den kunskap, som måste ligga som en nödvändig grund. Med denna kunskap i Guds ord kommer tro, och med tron kommer förmågan och önskan att predika. ”Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning. Ty Skriften säger: ’Ingen som med tro förtröstar på honom skall bliva missräknad.’ ... Ty Vemhelst som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’. Hur skola de emellertid kunna åkalla den, som de icke hava satt tro till? Och hur skola de kunna sätta tro till den, som de icke hava hört något om? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar? Och hur skola de kunna predika, om de icke hava blivit utsända?” (Rom. 10:10—15, NW) Styrkt av sin nyfödda tro kommer den nye förkunnaren att inse att hans predikande har en tvåfaldig frälsande förmåga, såsom Paulus påpekade: ”Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” — 1 Tim. 4:16, NW.
12. Vilken tjänst är Jehovas vittnen pliktiga att utföra till gagn för människor av en god vilja, och i vilken sinnesförfattning måste den vara, som utför denna tjänst?
12 Det är för att sätta uppriktiga människor i stånd till att uppnå en rätt jämvikt mellan intressena och kunna skjuta allt åt sidan för Rikets skull som Jehova Gud sänder sina vittnen till jordens ändar. Genom profeten Jesaja har han för århundraden sedan befallt dem: ”Gå ut, gå ut genom portarna, ni människor. Bana vägen åt folket. Bygg upp, bygg upp farvägen. Rensa den från stenar. Res upp en signal för folken.” (Jes. 62:10, NW) Att vi röjer undan dessa stötestenar, som ligger i vägen för människor som är uppriktigt intresserade av Guds tjänst, det sker inte för att vi skall vålla dessa människor någon skada eller förlöjliga deras trosuppfattningar. För att kunna känna igen dessa stenar, som är i vägen, måste rikesförkunnaren ha exakt kunskap om Guds ord; och om han skall kunna rensa undan dem, måste han vara övertygad om att han intar den rätta ståndpunkten och måste vara taktfull och välbalanserad, när han utför sitt verk. Förkunnaren går ut ifrån att den han talar till har en ärlig åstundan efter bättre ting och en uppriktig kärlek till rättfärdigheten. Han kommer därför att vädja till hans förnuft hellre än att försöka skrämma honom. På det sättet kommer han inte att bli modfälld, om den person han talar med inte omedelbart förstår det verkliga syftet med hans besök. Det är inte Jehovas vittnens uppgift eller avsikt att bara lyckas i en bevisföring. Deras intresse går ut på att bevisa den uppriktiga kärlek som Gud hyser för sina får. Deras syfte är att framlägga sanningen från Guds ord på ett sådant sätt, att deras åhörare kommer att ta emot den eller åtminstone känna sig föranledda att ytterligare ta de vederkvickande, goda nyheterna om Riket i övervägande. Detta kommer att ge dem en verklig uppfattning, en klar föreställning, om detta rike och om hur viktigt det är att tjäna dess intressen. Detta kommer att hjälpa människor av en god vilja att bli dragna till den nya världens samhälle, som består av Jehovas vittnen, så att de kan inhämta mera av det livgivande hoppet om Guds nya värld, varigenom de blir i stånd till att sätta Rikets intressen främst.
13. Vilket handlingssätt gav Jesus oss som mönster, och hur följer Jehovas vittnen det?
13 Detta är det handlingssätt som Jesus Kristus gav oss som mönster att följa. Enligt Paulus’ ord sade han: ”Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.” (Hebr. 10:7. NW) Under hela sin tjänst gjorde Jesus Guds intressen till sina egna. Helt överlämnad åt sin Fader och till en symbol därav döpt i vatten, som han var, angav han mönstret för alla som skulle komma att sätta Rikets intressen främst. Ett fullständigt överlämnande åt Gud, åtföljt av dop i vatten, är en nödvändig början på deras strävan att göra Guds vilja. Såsom Jesus predikade, så predikar också de i uppfyllelse av Jesu ord: ”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Inte heller kommer de att låta sig vändas bort från vägen genom invändningar, hån eller förföljelse. De kommer att framhärda i sitt predikande tills änden kommer.
14. Varför fortfar Jehovas vittnen att göra besök i mänga hem, och hur länge skall verket fortgå?
14 När de ökar i antal och deras besök blir tätare i människornas hem, kommer de att fortsätta att göra besök, därför att de inser att det betyder livet för deras åhörare att erkänna och ta emot Guds rike såsom sitt hopp. De inser att var och en måste få tillfälle att höra och ta emot dessa goda nyheter. De inser också att inte alla i ett hushåll är inställda på samma sätt till deras besök. Under det att en kanske ogillar dem och förbjuder vittnena att komma tillbaka, så kanske en annan i samma hushåll välkomnar ett återbesök. I förhoppning om att det skall vara så, framhärdar Jehovas vittnen i sitt arbete av kärlek till dem som i sanning är Guds får. Vi måste finna alla fåren, och detta sker inte genom att man gör ett eller två besök. Ihärdigheten i Guds sökmetod beskrivs i Jeremias profetia. ”Se, jag skall sända bud efter många fiskare, säger HERREN [Jehova], och de skola fiska upp dem; och sedan skall jag sända bud efter många jägare, och de skola jaga dem ned från alla berg och alla höjder och ut ur stenklyftorna.” (Jer. 16:16) Att verket måste fortgå till dess alla fåren har kommit ut ur denna gamla värld, det ser vi klart av det svar Jesaja fick på en fråga för hundratals år sedan ”Härvid sade jag: ’Hur länge, o Jehova?’ Då sade han: ’Till dess städerna verkligen braka samman i ruiner, så att de bliva utan någon invånare, och husen bliva utan jordemänniskan och marken själv fördärvas och blir en ödemark och Jehova verkligen för jordemänniskorna långt bort och det öde tillståndet i sanning blir mycket utbrett överallt i landet.’” — Jes. 6:11, 12, NW.
15. Hur kommer man alldeles säkert att bli insnärjd i denna världens intressen, och hur kan det undvikas?
15 De som alls har benägenhet för att hylla den nuvarande världens tänkesätt, sedvänjor och ideal kommer förvisso att bli uppslukade av denna världens bekymmer och omsorger och kommer att förlora sin ställning inför Gud och varje förmåga de möjligen har att hjälpa dem som i hög grad behöver hjälp. Ingen bör tillåta sig att bli bedragen eller skrämd till att omfatta denna världens fatalistiska åsikt att människor kan eller kommer att överleva endast genom sina egna ansträngningar, att om inte människor åstadkommer någon lösning på dessa problem, så kommer det inte att bli någon lösning alls. Sanningen i Guds ord talar tydligt om att detta är en eldprovets tid och att varje människas gärningar skall bli uppenbara genom de ingående prövningarna i denna ändens tid. Endast genom att bevara absolut jämvikt och sätta Rikets intressen främst kan den kristne motstå att bli insnärjd i denna världens intressen och stå som en verklig vågbrytare mot den gudlösa materialismens stigande flod, som nu översvämmar jorden.
16. På vilket ytterligare sätt kommer effektivitet i predikandet att uppnås, och vilken insikt måste alltid bevaras?
16 Om den kristne skall kunna vara övertygande i de ord som han talar, då måste han leva i enlighet med uttrycken för sin tro. Han måste beständigt i sitt liv tillämpa de principer som han inhämtar från Guds ord och sedan beständigt söka utvidga denna kunskap. Han bör sträva efter att göra varje dag till ett led i teokratiskt framåtskridande, så att han inte lämnar nödvändigt arbete ogjort, inte förbiser något tillfälle att bryta ned den mur av missuppfattning som denna tingens ordnings gud har byggt upp kring Jehovas syften. Om han beständigt sätter Rikets intressen främst, så kommer han inte att vandra obetänksamt och använda tid i tjänsten på fältet bara därför att han känner en förpliktelse att göra det. Han kommer att inse att det fullständiga slutet på denna tingens ordning är nära och att de som stannar kvar i den kommer att förgås. Han kommer att inse att flitiga bemödanden och förbättrad effektivitet erfordras för att vi skall kunna fullborda verket att varna människor av en god vilja och uppmana dem att göra sig fria från denna världens snaror och försåt och fly till den tillflyktsort som Jehova i sin kärlek har berett. Då han gör det, kommer han att göra sin egen plats i denna rättfärdiga, nya värld säker och viss, och han kommer att äga den outsägliga förmånen och glädjen att brukas av Jehova till att upphöja hans namn och till att ge människor av en god vilja det enda rätta exemplet, som de bör följa: att beständigt sätta Jehova Guds rikes intressen främst i sitt liv.
(The Watchtower, 1 juli 1959)