Afrikas kyrkor väger det förgångna och framtiden
”VI HAR sett människor som bekänt sig till kristendomen — med bibeln i ena handen och ett gevär i den andra. Det är sådana människor som har burit ansvaret för det mänskliga lidande som denna kontinent har fått erfara sedan slavhandelns dagar.”
Detta uttalande gjordes av Zambias president, dr K. D. Kaunda, i hans öppningstal inför Allafrikanska kyrkokonferensen, som hölls i Lusaka i Zambia under våren 1974.
Vad det förgångna uppenbarar
Historien visar den bakgrund mot vilken detta uttalande gjordes. Under den sista fjärdedelen av 1800-talet började så kallade kristna nationer i Europa en rusning efter områden i Afrika, och det ledde slutligen till att de styckade upp nästan hela kontinenten i kolonier.
År 1920 låg varje kvadratkilometer av den afrikanska kontinenten — med undantag av de oberoende staterna Etiopien, Liberia och Sydafrika — under kolonialstyre eller var åtminstone föremål för anspråk från den ena eller andra av de europeiska kolonialmakterna.
Mönstret då den afrikanska kontinenten öppnades för kolonisering liknade det tidigare mönstret på västra halvklotet. Religiösa missionärer tjänade ofta som pionjärer för den politiska stat som följde.
Detta framhölls i New York Times (15 augusti 1974) i en recension av en bok om David Livingstone, som var missionär och upptäcktsresande i Afrika. Det visas att Livingstone yrkade på att det skulle upprättas vita samhällen i Afrika för att man skulle kunna ”sprida kristendomen” och öppna landet för handel. Han föreläste för engelska köpmän ”om möjligheterna att göra profit i Afrika”. Livingstone var motståndare till slaveriet, men bokrecensionen ger en sammanfattning av denne missionärs forskningsresor på 1800-talet: ”I stället för att öppna Afrika för kristendomen banade han i första hand vägen för slavhandlare, som följde honom in i tidigare outforskade områden. ’Införandet av Guds ord skulle också förebåda förintandet av Guds skapelser.’ Efter bibeln kom geväret.”
Koloniseringen förde med sig många allvarliga problem, och en del av dem har fått bestående verkan på folken i Afrika. I The Encyclopædia Britannica för år 1974 heter det:
”Västerlandets kristna hade ofta dragit fördel av utvecklingsländerna, plundrat deras resurser, förslavat eller förnedrat deras befolkningar. ...” ”Gränserna mellan kolonierna var ofta godtyckligt dragna, med föga eller inget beaktande av etnisk enhet, regionala ekonomiska band, stammarnas mönster för sitt kringflyttande eller ens naturliga gränser.” ”[Detta] hade långvariga verkningar som var skadliga för [den afrikanska] enheten och en ännu mera hämmande verkan på Afrikas ekonomiska utveckling.”
Fastän de europeiska kolonierna till stor del har försvunnit, särskilt sedan andra världskrigets slut, och det nu finns mer än fyrtio oberoende stater i Afrika, bibehåller många afrikaner en känsla av misstro mot de religioner som hjälpte till att öppna vägen för sådana koloniseringssträvanden och ett sådant herravälde.
Konferensen framhäver oberoende
Allt detta kan förklara varför det finns ett så stort antal oberoende samfund inom Allafrikanska kyrkokonferensen. Hela antalet kyrkor som var representerade vid mötet i Lusaka var 103, däribland stora protestantiska sammanslutningar, den grekisk-ortodoxa och den koptiska kyrkan och dessutom talrika andra, mindre religionssamfund.
Religiöst oberoende uppmuntrades i själva verket vid detta möte som kyrkokonferensen höll, det första som organiserades helt och hållet av afrikanska kyrkoledare utan ledning utifrån. Många talare framhöll med eftertryck att det behövdes en äkta afrikansk religion, en som inte kunde betraktas som en ”främmande importvara” eller en ”den vite mannens religion”. En nigeriansk medlem, Kofi Appiah-Kubi, sade:
”Om kyrkorna i Afrika skall växa och utvecklas som afrikanska kyrkor och inte som enbart underavdelningar av utländska kyrkor, vilket många är i vår tid, då måste de tillåtas slå rot i Afrikas jord, där de är planterade.”
I samma anda framhålls det i en bulletin från kyrkokonferensen att ”Afrikas folk, i synnerhet kyrkans folk, måste göra sig kvitt den kulturella dominansens bojor, nå in i moder Afrikas djup och väcka hennes skapande ande. När detta är gjort, kommer Afrika att vara redo att göra sig gällande i världen och bidra med någonting nytt och annorlunda till mänsklighetens frälsning.”
Hur långt somliga menar att denna afrikaniseringsprocess skall gå visas av att en kyrkomän i Zambia har föreslagit att brödet och vinet, som vanligen används vid ”Herrens aftonmåltid”, skall ersättas med nshima, en gröt gjord av majsmjöl, och munkoyo, en jäst dryck som framställs av en rot. Anmärkningsvärt var också kyrkokonferensens beslut att uppmana sina medlemskyrkor att gripa sig an med ett allvarligt studium av islam, av afrikanska traditionella religioner och andra ideologier i sin utveckling av en särskild afrikansk gudsdyrkan.
Hur förhåller det sig med det ekonomiska beroendet av utländska källor? Finansieringskommittén förklarade för mötet att kyrkokonferensen skulle behöva lita på utomstående källor för 80 procent av 1975 års budget. Men det framfördes också en maning till frigörelse från sådant beroende av utländska välgörare. Ett mötesuttalande förklarade att ”den afrikanska kyrkan inte på rätt sätt kan ge sitt bidrag i vår värld, om kyrkan inte är fri och verkligt nationell. För att uppnå denna frigörelse måste kyrkan upphöra att ta emot ekonomisk och personell hjälp från sina utländska systerkyrkor. Först då kan kyrkan med kraft göra sig gällande i sitt uppdrag för Afrika.”
Zambia Daily Mail omtalade att domkyrkoprästen Burgess Carr från Liberia, kyrkokonferensens generalsekreterare, uttryckte det hela ännu mera rakt på sak: ”Kyrkorna i Afrika kan klara sig utan de tjänster som missionärer och utvandrade kyrkoarbetare erbjuder.”
Ett odelat stöd åt befrielserörelserna
Ett framträdande ämne var frågan om ”Afrikas frigörelse”, vilket inbegrep stöd åt revolutionära arméer. Sådana arméer opererar i delar av Afrika som styrs av regeringar bildade i huvudsak av vita (som vanligen är en minoritetsgrupp i landet). Generalsekreteraren Carr sade, enligt Daily Mail, att ”kyrkan måste ge sitt odelade stöd åt befrielserörelserna, eftersom de hade hjälpt den att återupptäcka ett nytt och radikalt sätt att betrakta korset”. Under de senaste fyra åren har kyrkokonferensen anslagit 125.000 dollar till sådana befrielserörelser. Vid mötet antogs ett formellt uttalande, som förklarade:
”Vi bekräftar vår solidaritet med befrielserörelsen i de förtryckta länderna och uppmanar de kristna både inom och utanför vår kontinent att upphöra med allt politiskt, ekonomiskt, militärt och annat stöd åt förtrycket i dessa länder.”
Den romersk-katolska kyrkan, som har millioner medlemmar i Afrika, tillhör inte Allafrikanska kyrkokonferensen. Den utsattes för kritik på grund av att den inte var i överensstämmelse med de befrielserörelser som kyrkokonferensen anslöt sig till. Det är intressant att lägga märke till att National Council of Lay Apostolates (en katolsk lekmannaorganisation) genmälde till denna anklagelse genom att publicera ett uttalande med innebörden att de flesta av befrielserörelserna finansierades av katoliker och att kyrkokonferenser borde förstå att när det gällde sådana angelägenheter som social rättvisa och nationellt oberoende, råder det fullständig överensstämmelse mellan katolska kyrkan och de kyrkor som tillhör kyrkokonferensen. — Times of Zambia, 16 maj 1974.
Strävan efter enhet
Kyrkligt enande och samarbete ägnades också allvarlig uppmärksamhet vid mötet. Fastän delegaterna var ense om behovet av en särprägla afrikansk kyrka och om att stödja befrielserörelserna, gav de föga tecken till att ta något bestämt steg mot verkligt religiöst enande bland de mer än 100 medlemmarna av kyrkokonferensen.
Doktor Philip Potter, generalsekreterare i Kyrkornas världsråd, talade inför mötet i Lusaka, och Times of Zambia omtalar att han sade att ”mycket av Afrikas historia har plågats av stamväsen och stamstridigheter — ända in i vår tid. Många har medverkat till att fortsätta det orättvisa kolonialsystemet genom att de strävat efter egen vinning och makt på bekostnad av folkets stora flertal.” Han tillfogade att ”somliga kyrkor fortsatte med de söndringar som förts in i Afrika” och att ”det var vanligt att höra en kyrkomän säga till en annan kyrkomän, som tillhörde en annan trosriktning: ’Ni tillber Gud på ert sätt, men vi tillber på det här sättet.’”
Att finna vägen till sann frihet och enhet
Kyrkokonferensen återspeglade oro över de förhållanden som har utvecklats i synnerhet sedan 1800-talet. I själva verket nådde kristendomen Afrika långt före 1800-talet. Apostlagärningarna i bibeln visar hur en etiopisk hovman, uppenbarligen en bildad och insiktsfull man, under första århundradet antog kristendomen, medan han var på väg tillbaka till Afrika från Jerusalem. (Apg. 8:26—38) Det finns ingenting som visar att detta tidiga införande av den sanna kristendomen till Afrika användes av de kristna på den tiden som en språngbräda för kommersiell eller politisk exploatering.
Kräver verkligen Afrikas senare historia att det i framtiden utvecklas ett särpräglat slag av kristendom, en särskild variant för denna kontinent? Skall den sanna kristendomen hållas ansvarig för de allvarliga oförrätter som begåtts under de senaste hundra åren? Eller är dessa oförrätter i verkligheten biprodukten av en avvikelse från den sanna kristendomen av organisationer som enbart påstår sig representera Kristus? Temat för Allafrikanska kyrkokonferensens möte i Lusaka var: ”Vi lever inte längre för oss själva ... utan för Kristus.” Hur var då Kristi eget föredöme och Kristi läror, det som hans sanna lärjungar bör leva efter?
Kristus Jesus sade att hans rike inte var någon del av denna världen, och han bemyndigade inte någon gång sina lärjungar att tjäna som förelöpare för världens politiska system eller deras slag av ”civilisation”. (Joh. 18:36; 15:19) De skulle i stället framhålla Guds rike genom Kristus Jesus som det medel varigenom alla som älskar rättfärdighet, av vilken som helst släkt, stam, nation eller kontinent, skall bli frigjorda från ”sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet, som tillhör Guds barns härlighet”. — Rom. 8:21; Upp. 7:9, 10; 14:6.
Dessa sanna lärjungar pekade således fram emot en underbar befrielse, någonting som inte bara skall befria människor från förtryck och exploatering, utan också göra dem fria från slaveri under ofullkomlighet och sjukdom och rentav under döden. (Upp. 21:4) För att förkunna och förespråka Guds messianska befrielseregering skulle Kristi sanna lärjungar inte använda köttsliga vapen, utan i stället andliga vapen, vapen som aldrig skadar den som är oskyldig och aldrig medför grymt lidande eller bedrövelse. (2 Kor. 10:4, 5; Ef. 6:10—17) Som goda stridsmän för Kristus Jesus skulle de inte försöka blanda kristendomen med kommersialism, i enlighet med vad den inspirerade aposteln Paulus rådde sin medarbetare och missionärskamrat Timoteus. — 2 Tim. 2:3, 4.
Finns det i vår tid människor i Afrika och på andra håll här på jorden som lever i enlighet med dessa den sanna kristendomens principer och som bor i endräkt, utan att ha några barriärer på grund av stamväsen, rasism, nationalism eller sekterism?
Tusentals afrikaner ur alla stammar och från alla delar av kontinenten kommer i denna tid tillsammans med Jehovas kristna vittnen av just det skälet att de ser att dessa tillämpar de här principerna i livet. När de gör detta, omfattar de inte en ”utländsk importvara” av en ”den vite mannens religion”, utan de omfattar tillbedjan av himmelens och jordens Skapare, Jehova Gud, som inte gör någon åtskillnad och ”icke har anseende till personen”, utan tar emot ”den som fruktar honom och övar rättfärdighet ..., vilket folk han än må tillhöra”. — Apg. 10:34, 35.
Plundra icke den arme, därför att han är arm, och förtrampa icke den fattige i porten. Ty HERREN skall utföra deras sak, och dem som röva från dem skall han beröva livet. Giv dig icke i sällskap med den som lätt vredgas eller i lag med en snarsticken man, på det att du icke må lära dig hans vägar och bereda en snara för ditt liv. — Ords. 22:22—25.