Uppståndelsen, domens dag och avfallet
DE ROMERSK-KATOLSKA, ortodoxa och protestantiska kyrkorna har vänt ryggen åt bibelns klara sanningar om de dödas tillstånd och hoppet om ett liv efter döden. De föredrar den gamla oskriftenliga läran om en odödlig själ. Som vi har sett härstammar denna trosuppfattning från Babylon och finslipades av den grekiske filosofen Platon på 300-talet f.v.t.
Kristenhetens teologer hävdar att alla män, kvinnor och barn har en själ som lämnar kroppen när människan dör. För att få denna lära att stämma har de hittat på att det finns sådana platser som limbus, skärselden och det brinnande helvetet. Hit antas de själar komma som frigjorts från kroppen, men som inte räknas värdiga att komma till ”paradiset”, som sägs vara i himmelen.
Kyrkorna säger också att de döda inte är döda i verkligheten. De gör i stället gällande att själen lever vidare. De kan därför inte lära ut den sanna bibliska läran om uppståndelsen, som definieras som ”ett återvändande till livet”. Fördenskull har deras teologer hittat på att det finns en så kallad ”kroppens uppståndelse” eller ”köttets uppståndelse”, och de hävdar att de rättfärdigas och de ondas kroppar kommer att återförenas med sina respektive själar på domens dag och på så sätt få del av den himmelska lycksaligheten eller helvetets eviga fördömelse. Och eftersom kristenhetens teologer tror att sådana ”själar” inte behöver vänta till domens dag för att komma till ”himmelen”, ”helvetet” eller sådana väntrum som ”limbus” eller ”skärselden”, har de också hittat på läran att det finns två olika domar. Den första av dessa kallas den ”särskilda domen”, och den försiggår när ”själen” antas lämna kroppen vid döden. Den andra kallas den ”allmänna domen” eller ”yttersta domen”, och den försiggår när kropparna ”uppväcks” och som det sägs återförenas med ”själarna” på domens dag.
Uppståndelsen och avfallet
Alla de nyss nämnda teologiska påfunden kom till på grund av att den romersk-katolska kyrkan, följd i vissa fundamentala avseenden av de ortodoxa och protestantiska kyrkorna, inte höll sig till de klara bibliska lärorna om uppståndelsen och det som står i samband med den, nämligen döden, människans själ och den slutliga domen.
Avfallet när det gäller dessa läror började mycket tidigt i kristendomens historia. Bara drygt 20 år efter Kristi död och uppståndelse skrev aposteln Paulus från Efesus till den unga kristna församlingen i Korint i Grekland: ”När det nu predikas om Kristus att han har blivit uppväckt från de döda, hur kommer det sig då att några bland er [smorda kristna] säger att det inte finns någon de dödas uppståndelse?” — 1 Korintierna 15:12.
Det kan hända att några av de kristna som Paulus skrev till i Korint fortfarande var påverkade av grekisk filosofi. Några år tidigare hade Paulus förkunnat ”de goda nyheterna om Jesus och uppståndelsen” för grekiska filosofer i Aten. Men ”när de nu fick höra om de dödas uppståndelse, började somliga driva gäck”. (Apostlagärningarna 17:18, 32) Epikuréerna och stoikerna hade sina egna teorier om vad som hände själen efter döden. Andra grekiska filosofer som följde Sokrates och Platon trodde på själens odödlighet. Ingen av dem trodde på uppståndelsen enligt bibelns lära.
Det kan också hända att några av de kristna i Korint redan lagt sig till med de avfälliga uppfattningar om uppståndelsen som aposteln Paulus fördömde 10 år senare. Vi kan påminna oss vad Paulus då skrev till Timoteus, som troligen befann sig i Efesus vid den tidpunkten. Han skrev varnande: ”Sky tomt prat som kränker det som är heligt; de skall nämligen gå vidare mot mer och mer ogudaktighet, och deras ord skall sprida sig som kallbrand. Hymeneus och Filetus hör till dem. Just dessa män har avvikit från sanningen och säger att uppståndelsen redan har skett; och de kullkastar tron hos några.” — 2 Timoteus 2:16—18.
När dessa avfällingar sade att ”uppståndelsen redan har skett”, hävdade de inte att avlidna kristna redan hade uppstått från de döda. De trodde uppenbarligen att de levande kristna redan hade uppstått och att uppståndelsen bara var av symbolisk, andlig art. De förnekade vilken som helst framtida uppståndelse från de döda. Sådana idéer kullkastade tron hos några, och detta föranledde aposteln Paulus att utfärda en skarp varning för dessa avfälliga lärare.
Avfallet ”sprider sig som kallbrand”
Denne Hymeneus var utan tvivel densamme som den som Paulus omnämnde i sitt första brev till Timoteus. Denne man hade blivit utesluten ur den kristna församlingen, tillsammans med en viss Alexander, av den anledningen att de hade ”lidit skeppsbrott i sin tro”. Paulus gav Timoteus det rådet att han skulle ”fortsätta att föra det rätta kriget” mot sådana avfällingar. — 1 Timoteus 1:18—20.
Så länge apostlarna levde utgjorde de goda föredömen i att bekämpa avfällighet. Men när de sedan var borta och inte längre kunde ”verka återhållande”, bekräftades Paulus’ farhågor, och avfällingarnas ”ord” spred sig ”som kallbrand”. — 2 Tessalonikerna 2:3—12; Apostlagärningarna 20:29, 30.
Tankar om en rent symbolisk uppståndelse, en sådan som Hymeneus och Filetus lärde ut i Efesus, utvecklades senare av gnostikerna. Under 100-talet och början av 200-talet v.t. förenade gnostikerna (från det grekiska ordet gnoʹsis, ”kunskap”) den avfälliga kristendomen med grekisk filosofi och orientalisk mysticism. De menade att allt är ont och hävdade att frälsning kommer genom mystisk ”kunskap” (gnoʹsis) och inte genom tro på Kristus som återlösaren.
Men gnosticism var inte den enda formen av avfällighet som spred sig ”som kallbrand”. På 300-talet hade den sanna kristendomen, den lära som Kristus och hans trogna apostlar och lärjungar förkunnade, blivit fördärvad av andra män som hade ”avvikit från sanningen”. I uppslagsverket New International Dictionary of New Testament Theology medges det att under ”kyrkohistoriens gång har många utombibliska ämnen, bilder och tankar förts in i läran om paradiset”. I detta bibliska uppslagsverk talas det vidare om ”det faktum att läran om själens odödlighet kom och tog plats i Nya testamentets eskatologi [läran om mänsklighetens och världens slutmål] med dess hopp om de dödas uppståndelse”.
Som vi har sett här ovan och i föregående artikel har man i de katolska och ortodoxa kyrkorna förnekat vad som i verkligheten sker vid döden och i stället anammat den hedniska läran om att människan har en odödlig själ som automatiskt lever vidare efter döden, något som lett till att dessa kyrkor kommit längre och längre bort från bibelns klara läror om uppståndelsen och domen. Detta har vidare lett till att den Gud vanärande dogmen om det brinnande helvetet och skärselden uppkommit, liksom den orimliga tanken att de bokstavliga kropparna skulle uppstå för att sväva omkring i himmelen eller för att för evigt pinas i ”helvetet”.
”Kallbranden” stannar inte vid detta. Protestantiska reformatorer har under senare århundraden lagt till sina egna obibliska teorier om döden, uppståndelsen och den slutliga domen. Till största delen har de följt den katolska dogmen om själens inneboende odödlighet, vilket tvingat dem att även anta läran om ”kroppens uppståndelse”. Många protestantiska kyrkor lär också om ett brinnande helvete. Men protestantiska teologer har också bevisat sin uppfinningsrikedom genom att hitta på ytterligare andra läror som inte finns i bibeln. Några kalvinistiska reformerta kyrkor lär till exempel att Gud har förutbestämt att vissa själar skall vinna frälsning och att vissa andra skall lida evig fördömelse. Andra protestanter tror på universell frälsning, det vill säga att alla själar till sist skall vinna frälsning, även de som är onda.
Att hålla sig till bibelns sanning
Sedan Paulus varnat för Hymeneus’ och Filetus’ avfälliga tankar om uppståndelsen, sade han: ”Likväl blir Guds fasta grundval stående och har detta insegel: ’Jehova känner dem som hör honom till.’” — 2 Timoteus 2:19.
Vad kommer du att göra, nu när du har granskat den historiska utvecklingen när det gäller de avfälliga tankarna om själen, döden, uppståndelsen och den slutliga domen och har sett vilken förvirring som råder i våra dagar beträffande trosuppfattningarna i dessa viktiga ämnen? Den uppriktige kristne kommer att vara mer övertygad än någonsin om att det är nödvändigt att troget hålla sig till ”Guds fasta grundval” i dessa frågor, att troget hålla sig till vad Guds ord, bibeln, säger.
Men en del kristna kan, samtidigt som de godtar bibelns klara lära om människosjälen, döden och uppståndelsen, av känslomässiga skäl ha tankar och idéer om den slutliga domen som kan tyckas upphöja Guds egenskap kärleksfull omtanke, men som i själva verket sätter hans egenskap rättvisa och hans rätt att tillintetgöra de onda i tvivelsmål. Följande artiklar kommer att klargöra dessa frågor och gå igenom vad bibeln säger om det sanna uppståndelsehoppet och dess samband med Guds rike och domens dag. Vi inbjuder dig att läsa vidare om detta.
[Ruta på sidan 13]
Vad bibeln säger om själen, döden, uppståndelsen, och den slutliga domen
Människan har inte en själ; hon ÄR en själ. — 1 Korintierna 15:45.
Själen, eller hela människan, dör. — Hesekiel 18:4.
Döden är en fiende, inte en vän. — 1 Korintierna 15:26.
Liv efter döden kan uppnås endast genom en uppståndelse. — Johannes 5:28, 29.
Belöningen för trofasthet är evigt liv. — Johannes 10:27, 28.
Den dom en uppsåtlig syndare får är evig död, inte evig pina. — Romarna 6:23.
[Ruta på sidan 14]
En officiell lära i kristenhetens kyrkor
I den athanasianska trosbekännelsen, som officiellt antagits av den romersk-katolska kyrkan, den anglikanska kyrkan och andra protestantiska kyrkor, heter det: ”[Jesus har] uppstigit till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda Vid hans tillkommelse hava alla människor att uppstå med sina kroppar, och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar: Och de som gjort gott skola ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden.”
[Ruta på sidan 15]
En kyrkas syn på uppståndelsen
”Den allmänna uppståndelsen kan knappast bevisas med hjälp av sakskäl, även om vi kan visa dess kongruens [följdriktighet eller lämplighet]. a) Eftersom själen har en naturlig dragning till kroppen, kan dess eviga frånskiljande från kroppen tyckas vara onaturlig. b) Eftersom kroppen är själens medbrottsling och dess kyskhets följeslagare, tycks Guds rättvisa kräva att kroppen får del av det straff eller den belöning själen får. c) Eftersom själen som skils från kroppen av naturen är ofullkomlig, tycks fulländningen av dess lycka, överfylld med allt gott, kräva att kroppen får uppstå.” — Catholic Encyclopedia. (Kursiverat av oss)