inte dessa program indirekt genom att köpa tvålflingor som annonserats under föreställningen. De måste i stället understödja programmen direkt med sina penningbidrag. Att enträget be om penningbidrag och att se till att dessa penningbidrag kommer in har blivit en omfattande datoriserad verksamhet för de flesta av den ”elektriska kyrkans” stjärnor. Datorn är lika viktig för den ”elektriska kyrkan” som televisionsbildröret.

Behovet av att ständigt skaffa pengar fångar TV-predikanterna i ett upp- och nergående kretslopp. Stora projekt, liknande ”katedraler” eller universitet eller sjukhus, sätts i gång och följs av desperata vädjanden till de trogna att ge mer pengar för att ”avsluta Guds verk”. Som en bankman sade om en av den ”elektriska kyrkans” stora stjärnor: ”Det finns bara ett problem med en prästtjänst som Jerrys — han kan aldrig sluta upp med att försöka skaffa pengar. Om han gör det, faller allt ihop.”

Denna aspekt på den ”elektriska kyrkan” påminner tänkande kristna om Jesu ord som återfinns i bergspredikan. Jesus sade uttryckligen: ”Ingen kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” — Matt. 6:24.

Eftersom predikanterna i den ”elektriska kyrkan” ständigt är i behov av stora penningbidrag från sina tittare, är det då troligt att de vill riskera att stöta sig med dessa tittare? Knappast! Det är därför inte förvånansvärt att den ”elektriska kyrkans” teologi är lättsam och självtillfredsställande. Alldeles som tidskriften Forbes framhöll: ”Fråga inte vad du kan göra för din religion; fråga i stället vad din religion kan göra för dig.”

Även en del som sympatiserar med den ”elektriska kyrkan” erkänner att den har mycket lite innehåll och mening. Alldeles som den protestantiske teologen Carl F. Henry sade: ”En stor del av televisionsreligionen är alltför väckelsekoncentrerad och läromässigt alltför urvattnad för att ge ett tillfredsställande alternativ till nutidens religiösa och moraliska förvirring.” Med andra ord: TV-religionen kan inte hjälpa dig att lösa livets problem.

Harvey Cox, professor i religionskunskap vid Harvard University i USA, säger att TV-predikanterna ”endast vidmakthåller och fördjupar de värden som präglar en materialistisk konsumentkultur. De hjälper människor att godta en del mycket ytliga värden, medan de i den mest kommersiella inramning utlovar lättvunnen frälsning.”

Hur stämmer detta överens med Jesu varning att vägen till livet inte är lätt, utan svår — ”trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den”? (Matt. 7:14) Låter detta som om du skulle kunna få evigt liv enbart genom att ringa till en viss TV-kanal?

Tänk på denna ytterligare uppmaning från Jesus Kristus: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors [tortyrpåle, Nya Världens översättning] på sig var dag; så följe han mig.” (Luk. 9:23, 1917) Förnekar en människa sig själv och tar upp sitt ”kors” genom att var dag sitta framför TV-apparaten? Skulle Jesus Kristus verkligen godkänna en religion som lovar människor lättvunnen frälsning — ingen tortyrpåle, ingen självförsakelse — bara en månatlig check till någons ”världsomfattande predikande i TV”?

Det ser i stället ut som om den ”elektriska kyrkan” är ett exempel i det tjugonde århundradet på vad aposteln Paulus varnade Timoteus för, då han sade: ”Ty det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den sunda läran, utan i enlighet med sina egna begär skall de samla åt sig en hop lärare för att få sina öron kittlade; och de skall vända sina öron bort från sanningen och vända sig till osanna historier.” — 2 Tim. 4:3, 4.

Varför är människor villiga att ge ut milliontals kronor för att understödja den ”elektriska kyrkan”? Därför att de får lyssna till det som de vill höra. De försäkras om att Gud skall besvara deras böner. De behöver inte förneka sig själva eller ta på sig sitt ”kors” eller utföra det verk som Kristus utförde, utan de är ”frälsta” och Gud älskar dem — så länge som de fortsätter med att skicka in dessa checkar.

Men även om den ”elektriska kyrkans” teologi är vag och ofullständig, är dess politik klart och tydligt angiven. Detta är ämnet för följande artikel.

Del 3

Den ”elektriska kyrkan” chockerar amerikansk politik

TALAREN var lidelsefull och dynamisk. Han viftade med bibeln framför en grupp av 1.000 prästfruar och förklarade: ”Vi har lösningen på det politiska kaos som råder i landet, på det ekonomiska förfallet, på den moraliska skammen och på familjens svaghet.”

Vad var lösningen? James Robison, predikant från Texas, sade: ”Vi måste ena våra hjärtan och förena våra krafter för att tillsammans föra denna nation tillbaka. ... Vi måste kräva en helomvändning.”

På ett språk som var avsett att vädja till många ärliga och uppriktiga kristna fördömde han i skarpa ordalag abort. ”Om den massaker som består i att stympa ofödda barn i mödrarnas livmoder inte är ond, då finns det inte någon som helst synd som människan någonsin kan befinnas skyldig till.”

I en annan del av landet gav under samma tid en annan talare, som var lika vältalig, råd till sina kolleger. ”Vad kan ni göra från predikstolen?” frågade han. ”Ni kan registrera folk för röstning. Ni kan förklara omdiskuterade frågor för dem. Och ni kan på söndagsförmiddagen i kyrkan rekommendera kandidater.” I likhet med Robison bedrev Jerry Falwell, en storstjärna inom den ”elektriska kyrkan”, en energisk kampanj för politiska frågor.

Många människor lyssnar till vad dessa predikanter säger. James Robisons TV-program, som återkommer varje vecka, sänds ut av 100 stationer. Falwells föreställningar är till och med ännu populärare. Varje vecka når han mellan 6 och 18 millioner människor på omkring 400 TV-kanaler och 400 radiostationer.

Sådana politiskt konservativa predikanter i den ”elektriska kyrkan” var ivriga att påverka väljare i det amerikanska valet hösten förra året. Just före valet talade några av dem vid ett informationsmöte för nationella frågor i Dallas i Texas, där omkring 15.000 religiösa fundamentalister, av vilka de flesta var präster, var närvarande. Republikanernas kandidat i presidentvalet, Ronald Reagan, talade också till gruppen och lovordade den och sade: ”Det religiösa Amerika håller på att vakna upp; kanske i