Markus och hans evangelium

JEHOVA Gud inspirerade Matteus, Markus, Lukas och Johannes till att nedteckna en redogörelse för hans Sons, Kristi Jesu, jordiska förkunnargärning. Deras skildringar förser oss med en fyrfaldig fast grund för vår övertygelse att Jesus verkligen var den utlovade Messias, Abrahams säd och Guds enfödde Son. Dessutom är vi genom dem utrustade för att effektivt stoppa munnen till på de otrogna och hånfulla.

Det är tydligt att var och en av dessa fyra nedtecknare sammanställde sin skildring av Jesu liv med ett bestämt uppsåt i sinnet och i överensstämmelse med det som hade gjort det kraftigaste intrycket på honom. Således skrev Matteus särskilt med tanke på judarna och visade att Jesus verkligen var deras Messias, som de så länge väntat på. Markus skrev huvudsakligen till gagn för romarna och framställde fördenskull Jesus som den undergörande Guds Son. Lukas strävade efter att få fram en omfattande, logiskt sammanhängande och kronologiskt riktig skildring, under det att Johannes, som skrev sitt evangelium omkring fyrtio år senare än de andra, beflitade sig om att i sin skildring komplettera de berättelser som redan fanns, ty han behandlar i första hand sådant som de andra inte vidrört.

Vem var Markus? Lukas omtalar honom så här: ”Johannes med tillnamnet Markus”. (Apg. 12:12, NW) Han var inte en av de tolv apostlarna, ej heller tycks han ha varit en av dem som ständigt följde Jesus. Man tror att han är den unge man som Markus själv talar om i Markus 14:51, 52 (NW): ”Men en viss ung man, som bar en fin linneklädnad över sin nakna kropp, började följa tätt efter honom [Jesus], och de försökte gripa honom, men han lämnade sin linneklädnad efter sig och flydde bort naken.” Det är förnuftigt att dra den slutsatsen, att detta var Markus, ty Markus är den ende av nedtecknarna som skildrar denna händelse. Och då han i berättelsen inte identifierar sig själv, följer han samma regel som andra gjort tidigare och senare.

Medan Markus således tycks ha visat intresse under den tid Jesus var på jorden, så antyder det förhållandet, att Petrus talar om honom såsom ”min son”, att Markus blev en kristen tack vare Petrus’ ansträngningar. (1 Petr. 5:13) Det är rimligt att tro att Markus kom i kontakt med Jesus, eftersom hans mors hem var i Jerusalem och tjänade som mötesplats för de första kristna. Sålunda var det till hennes hus som Petrus omedelbart ställde stegen, sedan han genom ett under blivit befriad ur fängelset, och ”där voro ganska många samlade och bådo”. — Apg. 12:5—17, NW.

Markus’ förbindelser med Paulus

Markus var tillsammans med Paulus och Barnabas, senare med Barnabas ensam, och vid ett tillfälle även med Petrus i Babylon. När Paulus och Barnabas begav sig ut på sin första missionsresa, ”hade de också med sig Johannes [Markus], som betjänade dem”. (Apg. 13:5, NW) Han betjänade dem under deras färd från Antiokia i Syrien till Seleucia, över hela ön Cypern och vidare till Perge i Pamfylien i Mindre Asien, där ”Johannes lämnade dem och återvände till Jerusalem”. — Apg. 13:13, NW.

Själva orsaken till att Markus lämnade Paulus och Barnabas och återvände till Jerusalem nämnes inte i skildringen. Tydligtvis underlåter Lukas här kärleksfullt att ange den. Att det knappast kan ha varit av någon giltig anledning tycks framgå av det som senare hände, när Paulus och Barnabas gjorde förberedelser för sin andra resa, ty Lukas talar om följande för oss: ”Barnabas var för sin del besluten att också taga med Johannes, som kallades Markus. Men Paulus menade, att det icke skulle vara rätt av dem att taga denne med sig, eftersom han hade farit ifrån dem i Pamfylien och icke följt med dem till arbetet.” Ja, Paulus var så bestämd i denna sak, att ”det kom till ett häftigt vredesutbrott, så att de skildes åt, och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern. Paulus utvalde Silas och begav sig åstad, sedan han av bröderna hade blivit anförtrodd åt Jehovas oförtjänta godhet.” Om Barnabas lät sig påverkas av att Markus var hans kusin, lämnar vi åt läsaren att avgöra. — Apg. 15:36—40, NW.

Att Markus senare visade sig vara att lita på framgår av Paulus’ förändrade inställning till honom. Paulus räknar upp Markus bland sina medarbetare och bjuder de kristna i Kolosse att välkomna honom, närhelst han månde komma till dem. Mot slutet av sin förkunnargärning skrev Paulus till Timoteus: ”Tag Markus med dig hit, ty han är mig nyttig till tjänst.” — Kol. 4:10; Filem. 24; 2 Tim. 4:11, NW.

Den uppriktighet och omtänksamhet som Lukas visar genom att delge oss sådana detaljer inte bara stärker vår förvissning om att skildringen är äkta, utan ger också goda råd åt Jehovas tjänare i vår tid. Paulus lät inte händelsen i Pamfylien, då Markus lämnade dem, göra honom bitter emot Markus. I stället följde han kärlekens väg, ty kärleken ”lägger icke oförrätten på minnet”. (1 Kor. 13:5, NW) Utan tvivel var Paulus enbart glad att få hjälp av Markus, sedan denne hade visat att han var att lita på. Markus visade likaså den rätta anden; han blev inte modstulen och gav upp, och inte heller uppammade han ovilja gentemot Paulus. I stället lade han den tillrättavisning, som låg däri att Paulus hade avvisat hans tjänster, på hjärtat och drog nytta av den. Därför finner vi till slut att Paulus och Markus samarbetar i försvaret av de goda nyheterna och strävandena att lagligen stadfästa dem.

Markus’ skildring av Jesu liv

Sannolikt skrev Markus sin skildring mellan åren 60 och 65 e. Kr., omkring tjugo år senare än Matteus skrev sin berättelse, men ungefär trettiofem år innan Johannes skrev sin. Det finns överväldigande bevis för att han skrev den i Rom.

Markus’ skildring av Jesu jordiska förkunnargärning är mycket kortare än de tre andra, men kortheten uppväges av den flykt och fart med vilken händelserna beskrives. I korta drag skildrar han Johannes döparens predikoverk, Jesu dop och frestelse i öknen, och redan i den fjortonde versen i det första kapitlet för han läsaren huvudstupa in i skildringen av Jesu förkunnarverksamhet i Galileen, berättar om hur Jesus predikar de goda nyheterna om Riket, kallar sina lärjungar och utför underverk. Sedan han givit oss en snabb översikt av de viktigaste händelserna under Jesu verksamhet, talar han mera i detalj om Jesu avslutande offentliga förkunnelse, beskriver hur Jesus gripes, förhöres och avrättas och skildrar hans begravning och uppståndelse.

Av alla skildringarna av Jesu liv är Markus’ den mest målande, den livfullaste och den som är rikast på intressanta detaljer. Det är tydligt, att den person av vilken Markus fick sina upplysningar inte bara var ett ögonvittne, utan också någon som på nära håll iakttagit det som inträffade. Vem var denne? Enligt Papias, en av de första kristna på 200-talet, var denne ingen annan än aposteln Petrus.

Att Petrus var en handlingens man, impulsiv, alltid på helspänn, hjälper oss att förstå varför den skildring av Jesu liv, där hans inflytande gör sig gällande, mera understryker de mirakler och gärningar som Jesus utförde än hans undervisning. Den förnämsta orsaken till att Markus använde den stil han gjorde var emellertid otvivelaktigt den, att han ville vädja till romarna. Detta framgår också av att han använder latinska uttryck och att han vid upprepade tillfällen förklarar arameiska ord sådana som ”Boanerges” och ”korban”. — Mark. 3:17; 5:41; 7:11, 34; 12:42.

I sina ansträngningar att rubba tilliten till det fyrfaldiga vittnesbördet om Jesu liv har bibelkritikerna påstått, att Markus bara gjorde ett sammandrag av det som Matteus och Lukas skrev; en del av dem gör till och med gällande, att det ursprungligen bara fanns en enda skildring och att de andra är variationer av den. Men om Markus blott och bart syftade till att framställa en avkortad version av Jesu förkunnargärning, varför tar han då med så många detaljer som de andra inte har omtalat? När Markus till exempel skildrar hur Jesus botade en man som hade en förvissnad hand, framhåller han inte bara att Jesus såg sig omkring på fariséerna, som noga gav akt på vad Jesus skulle göra, men att han gjorde det ”med harm ... djupt sorgsen över deras hjärtans okänslighet”. (Mark. 3:5, NW) Markus är också den ende som underrättar oss om att när Jesus renade det bokstavliga templet i Jerusalem, ”ville han icke tillåta någon att bära något kärl genom templet”. (Mark. 11:16, NW) Markus’ (eller Petrus’) egen stil kommer också till uttryck i valet av kraftigare ord, när skildringen återger de tillrättavisningar som Jesus gav sina lärjungar. Jämför Matteus 8:26 och 16:8 med Markus 4:40 och 8:17.

Den kristne lärjungen Markus hade många privilegier i fråga om tjänst. Medan han, likt Petrus, vid ett tillfälle visade sig svag, bättrade han sig och blev en effektiv och pålitlig Jehova Guds tjänare och en medhjälpare åt apostlarna Paulus och Petrus. Hans skildring av Jesu förkunnarverksamhet, och de särdrag som utmärker denna skildring, ger ytterligare bevis för att Jesus Kristus verkligen levat och att han var ingen mindre än Guds Son.