Bevara ett rätt uppförande bland nationerna
”Bevara edert uppförande rätt bland nationerna, för att de ... må såsom ett resultat av edra rätta gärningar ... förhärliga Gud.” — 1 Petr. 2:12, NW.
1. I vilka avseenden är Jehovas vittnen annorlunda än andra människor i världen?
HELA världen inser snabbt och lätt att Jehovas vittnen är annorlunda än alla andra människor. Detta förhållande ger i sanning upphov till några mycket intressanta frågor. Hur kan något så ovanligt och märkligt göras möjligt? Vad är det som i fysiskt avseende skiljer dessa Jehovas hängivna tjänare från alla andra? Är det deras kroppsliga skönhet eller tilldragande utseende? Är det därför att de är förgrundsfigurer i samhället i socialt eller politiskt avseende eller som scenkonstnärer? Är det därför att de bär någon speciell skrud eller klädsel av något slag? Håller de sig fysiskt sett avskilda från andra människor och håller sig undan på ensliga platser? Nej, det är inte sådana saker som gör Jehovas vittnen på ett speciellt sätt annorlunda, ty i alla dylika yttre ting är de endast vanliga människor, som representerar ett tvärsnitt genom den stora massan av obemärkta medlemmar av det mänskliga samhället. Det är sant att vittnena omfattar läror och trossatser som är mycket olika dem som kristenheten bekänner sig till, men det som genast och direkt skiljer Jehovas vittnen från andra människor på ett fysiskt och påtagligt sätt är deras äkta kristna uppförande och den ihärdighet och konsekvens, varmed de åren igenom bevarat detta rättfärdiga uppförande bland alla jordens nationer, sak samma vilket språk som talas, vilka seder eller vilka speciella politiska förhållanden som råder i de olika länderna.
2. Hur bevisade kristendomens grundare att han inte var någon del av denna världen?
2 Denna lätt urskiljbara olikhet i Jehovas kristna vittnens uppförande är emellertid inte någonting som hör nutiden till och särskilt utmärker detta århundrade. För mer än nitton hundra år sedan visade kristendomens grundare, Jesus Kristus, i hela sitt uppförande att han inte var någon del av denna av djävulen behärskade tingens ordning. När härskardömet över världen tillika med all den glansfulla ära och härlighet som följde därmed erbjöds honom, gjorde han något helt annat än vad de flesta människor skulle ha gjort under liknande omständigheter. Han visade bestämt ifrån sig erbjudandet. ”Mitt rike är ingen del av denna världen, ... mitt rike [har] icke detta ursprung”, sade han. Jesus förblev därför fri från alla politiska och militära angelägenheter eller uppgifter, han ingick inte någon förbindelse med de hävdvunna ”rättrogna” religionssamfunden och tog ingen del i sin tids samhälleliga reformer. Dessutom skilde sig Jesus från andra människor genom det rättfärdiga liv han levde och genom vad han predikade för andra. I hela sitt uppförande var han i sanning ”fylld av kärleksfull godhet, sveklös, obesudlad, skild från syndarna”. — Matt. 4:8—10; Joh. 18:36 och Hebr. 7:26, NW.
3, 4. Vad menade Jesus, när han sade att hans efterföljare inte var ”någon del av världen”?
3 Till dem som blev hans lärjungar sade Jesus att de inte var ”någon del av världen”. Med avseende på dessa bad han till sin Fader: ”Jag begär icke, att du skall taga dem ut ur världen, utan att du skall vaka över dem för den ondes skull. De äro icke någon del av världen, liksom jag icke är någon del av världen.” Eftersom Satan, djävulen, alltjämt är ”denna tingens ordnings gud”, måste Jehovas vittnen, om de skall vara Jesu sanna lärjungar, likaså uppföra sig i enlighet därmed. De måste bevara en sträng neutralitet gentemot alla politiska, militära och sociala angelägenheter i denna onda värld, och de får absolut inte ha någon del i dess försök till samgående mellan trosriktningarna. — Joh. 15:19; 17:15, 16; NW.
4 När Jesus sade att hans efterföljare inte skulle vara någon del av denna världen, menade han förvisso inte att de skulle bli eremiter eller stänga in sig i munk- och nunnekloster för att leva avskilda där. Jesus efterliknade aldrig sin tids buddistiska präster och munkar genom att handla så. Såsom Jehovas sändebud, som skickats ut för att ”bära vittnesbörd om sanningen”, måste han leva och röra sig bland människorna i världen. Såsom ”sändebud i Kristi ställe” måste därför också hans sanna lärjungar i vår tid göra detsamma, ty hur skall människor av nationerna annars kunna se deras rätta gärningar och förhärliga Jehova? Detta var också den sak som Jesus hade i tankarna, när han sade: ”Låt likaså edert ljus lysa inför människorna, att de må se edra rätta gärningar och giva ära åt eder Fader, som är i himlarna.” — Joh. 18:37; 2 Kor. 5:20; 1 Petr. 2:12; Matt. 5:16; NW.
5. Hur har Jehovas vittnen låtit sitt ljus lysa, såsom Jesus befaller i Matteus 5:16?
5 Alla ger akt på Jehovas vittnen, när dessa utför denna Skriftens befallning. Öppet, från hus till hus och från stad till stad, på tätt befolkade och på ensliga platser, fortsätter de att gå år efter år i alla slags väder och med stora personliga kostnader i fråga om tid och pengar, allt för att låta det härliga ljuset beträffande Guds konung och rike lysa på de människors hjärtan och sinnen, som är av en god vilja, så att dessa i sin tur må förhärliga Jehova. Ja, tänk bara, under loppet av ett enda år, tjänsteåret 1959, använde de sammanlagt 126.317.124 timmar till att utföra sådana rätta gärningar bland människor som talar 125 språk och som bor i 175 olika länder och områden på jorden. För att komma upp till denna oerhörda mängd tid skulle en enda person, som arbetade fyrtio timmar i veckan och tog fjorton dagars semester om året, få lov att knoga och arbeta i mer än 63.000 år!
Oundviklig samvaro med ogudaktiga människor
6. Vad för slags människor kommer Guds sändebud i kontakt med, och med vilka följder?
6 När Jehovas trogna vittnen utför detta goda verk, kommer de givetvis i beröring med alla slags människor, av vilka somliga är otuktiga, andra är drinkare, andra är utpressare och avgudadyrkare. Men genom sitt rätta uppförande i närvaro av dessa människor bevisar vittnena också här att de är sanna kristna. Att vittnena bär fram de goda nyheterna om ånger och bättring till dessa olyckliga människor betyder inte att de måste rätta sig efter deras omoraliska livsprinciper eller efterlikna deras leverne. Om Jehovas rättrådiga vittnen har använt någon tid till att försöka hjälpa dessa sjuka människor att ändra sitt onda handlingssätt, men inga framsteg har gjorts, slutar de därför upp med att besöka dem. Att denna fysiska kontakt med orena personer skulle vara nödvändig insåg aposteln Paulus. ”I mitt brev skrev jag till eder, att ni skulle sluta upp att hava att göra med otuktiga människor, men jag menade därmed icke i allmänhet denna världens otuktiga eller de giriga människorna och utpressare eller avgudadyrkare. I så fall skulle ni faktiskt behöva försvinna ur världen.” — 1 Kor. 5:9, 10, NW.
7. Vilka andra omständigheter tvingar ofta dem som är Guds överlämnade tjänare att vara tillsammans med orena människor?
7 Oundviklig kontakt med dem som är orena i sina vanor och orättfärdiga i sitt uppförande förekommer ofta, när Jehovas vittnen söker arbetsanställning för att kunna sörja för sig själva och för dem som är beroende av dem. Också detta är en nödvändighet som påtvingas dem av omständigheterna, ty det är skrivet: ”Förvisso, om någon icke drager försorg om dem som äro hans egna, och i synnerhet om dem som äro medlemmar av hans hushåll, har han förnekat tron och är värre än en människa utan tro.” (1 Tim. 5:8, NW) För att kunna tjäna Jehova måste man ha mat, och det kostar pengar att köpa mat. Man kan inte stjäla vare sig mat eller pengar; alltså är det nödvändigt att arbeta. Att den åt Jehova överlämnade tjänaren arbetar i världen sker således för att han skall kunna hålla sig vid liv, så att han kan prisa, tillbedja och tjäna sin Skapare och livgivare. ”De döda själva prisa icke Jah, icke heller några som gå ned i tystnaden.” — Ps. 115:17, NW.
8. a) Vilken form av ekonomiskt slaveri existerar i vår tid? b) Vilka befallningar i Skriften beträffande uppförandet måste Guds vittnen lyda i detta hänseende?
8 Om den kristne till följd av sin världsliga anställning råkar i den obehagliga situationen att vara nära förbunden med ogudaktiga och omoraliska personer, så bör detta inte vålla honom onödig oro. Tvärtom är det ett tillfälle för honom att utmärka sig genom rättrådigt och gudaktigt uppförande både mot arbetsgivaren och mot medanställda. När en kristen arbetar åt en icke troende, kan han inte ha den här inställningen: ”Bevars väl, han och hans företag kommer att försvinna i Harmageddon, så det spelar ingen roll hur jag gör.” Bibelns föreskrift lyder: ”Förmana tjänarna [slavarna, Åk] att i allt underordna sig sina herrar, att skicka sig dem till behag och icke vara gensvariga, att icke begå någon oärlighet, utan på allt sätt visa dem redbar trohet.” Varför detta? För att den anställde må ”i alla stycken bliva en prydnad för Guds, vår Frälsares, lära”. Vi har visserligen inte samma form av slaveri nu som när Paulus skrev dessa instruktioner till Titus, men principerna gäller fortfarande, ty personer som har världslig anställning är i själva verket i ekonomiskt slaveri under denna tingens ordning. ”Ni slavar, var lydiga i allting mot dem som äro edra husbönder i köttslig mening, icke med handlingar av ögontjänst, såsom sådana som vilja behaga människor, utan med hjärtats uppriktighet, med fruktan för Jehova. Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ, såsom för Jehova och icke för människor, ty ni veta att det är från Jehova ni skola få mottaga arvets behöriga belöning.” Ja, det är inte i veckoavlöningskuvertet, vilket utdelas av den världslige arbetsgivaren, utan från Jehovas alltid kärleksfulla hand som hans vittnen får mottaga ett arv i hans rike på grund av sitt rättfärdiga uppförande bland nationernas folk. Må därför alla Guds vittnen befinnas vara hederliga, trovärdiga, pålitliga, lojala och aktningsfulla mot sina arbetsgivare, chefer och förmän, även mot dem som är ”svåra att vara till lags”. — Tit. 2:9, 10; Kol. 3:22—24 och 1 Petr. 2:18, NW.
9. Hur bör vi enligt Skriften behandla våra grannar och bekanta?
9 Hur bör de kristna uppföra sig mot bekanta och främlingar i samhället? Jesus uppställde goda regler beträffande denna sak, när han sade: ”Därför, allt vad ni vilja att människorna skola göra mot eder, det skola också ni likaså göra mot dem.” ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” (Matt. 7:12, NW; Mark. 12:31) Aposteln Paulus skrev i Romarna 12:17—21 och 13:8, 9 (NW): ”Vedergäll ingen med ont för ont. .. . Om möjligt, så vitt det beror på eder, var fridsamma mot alla människor. Hämnas icke eder själva, mina älskade, utan lämna rum för vreden; ... ’om din fiende är hungrig, så giv honom att äta, om han är törstig, så giv honom något att dricka; ty genom att göra det kommer du att samla glödande kol på hans huvud’. Låt dig icke besegras av det onda, utan fortsätt med att besegra det onda med det goda. Var icke skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra. ... ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’”
10. Hur visar Jehovas vittnen kärlek på ett mycket praktiskt och äkta sätt mot fullständiga främlingar?
10 När Jehovas vittnen åker tåg eller buss till och från arbetet eller när de färdas till och från sammankomster, visar de kärlek till främlingar, allteftersom tillfälle erbjuder sig, genom att tala med dem om den största personen i universum, Jehova, och om det intressantaste och mest hänförande ämnet för dagen, himmelriket. Dessa vittnen visar kärlek till nästan, när de går från hus till hus för att trösta sörjande änkor och faderlösa genom att tala om för dem om Guds uppsåt och sedan göra återbesök och hjälpa dessa modfällda människor vid enskilda bibelstudier i hemmen. Detta är inte att lägga sig i andra människors angelägenheter. Tvärtom innebär det att vittnena verkligen sköter vad som åligger dem, ty det som åligger dem är att verka Konungens, Kristi, verk. — 1 Tess. 4:11.
11. Hur måste vi uppföra oss i samhället som ett helt, i överensstämmelse med vad bibelskribenten Jakob säger?
11 I större skala, i samhället som ett helt, igenkänns Jehovas vittnen såsom en socialt särpräglad grupp, som är annorlunda än andra. Det är inte nog med att de avhåller sig från ortsskvaller, illvilliga strider och rasfejder; deras gudaktiga neutralitet förbjuder dem också att ta del i politiska revolutioner, militära företag och så kallade broderskapssträvanden eller rörelser som vill åstadkomma ett samgående mellan de olika trosriktningarna. De engagerar sig inte i några partistrider och sociala reformprogram. De tar ingen del i välgörenhetskampanj er, basarer eller andra sätt att samla in pengar bland allmänheten. De understöder inte populära tombolor och lotterier, även om dessa är ”lagligen erkända” eller drivs i statlig regi. Således håller de sig obefläckade av denna orena gamla världs angelägenheter för att kunna tillbedja Gud såsom rena och trogna kristna. ”Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att vårda sig om fader- och moderlösa och änkor i deras bedrövelse och att bevara sig utan fläck från världen.” — Jak. 1:27, NW.
Betala tillbaka till Gud och till ”kejsaren”
12. När måste Jehovas trogna vittnen vara särskilt noga med att bevara ett rätt uppförande, och varför?
12 Det är en sak som några finner besynnerlig, nämligen den att fastän Jehovas vittnen för ett lugnt och fridsamt liv i samhället, så blir de ofta föremål för mycken polemik och blir offentligt kritiserade och förlöjligade. Dessa svårigheter beror emellertid inte på något orätt uppförande från vittnenas sida. Nej, det beror på den gudaktiga ståndpunkt de intar i de brännande frågor som gäller till exempel blodets helgd, hedniska riter och sedvänjor eller organiserad tjänst åt den totalitära staten eller tvångsdyrkan av dess bilder och emblem. I synnerhet under sådana prövande omständigheter är det absolut nödvändigt för sanna kristna att utan kompromiss bevara det rätta uppförandet efter det mönster som är framställt i den Heliga skrift, ty endast på det sättet kan de få del i att hävda Jehovas dyrbara ord och namn.
13. Vad är det som tillhör ”kejsaren”, och hur betalar de kristna för detta?
13 Inför politiska och statliga myndigheter, inför domare i rättssalarna, inför mäktiga militära befälhavare och inför medlemmar av landets poliskår måste Guds folk bevara ett tillbörligt kristligt beteende. Paulus föreskrev att passande respekt skulle visas alla slags innehavare av offentliga ämbeten och tjänster, när han sade: ”Giv åt alla vad dem tillkommer: ... åt den som kräver fruktan denna fruktan, åt den som kräver ära denna ära.” Och det var Jesus som sade: ”Betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” Några frågor uppstår emellertid: Vad är det som är kejsarens, och vad är det som är Guds? Var skall man dra gränsen? För en person som är helt överlämnad åt Gud är dessa frågor inte svåra att besvara. ”Kejsaren” sörjer för vatten- och kloakledningar i städer och samhällen. Han anlägger gator och vägar som man kan färdas på. Han skänker ett visst mått av polisskydd. Han ger oss väderleksförutsägelser och stormvarningar. Han sörjer för undervisningsmöjligheter åt barn. Allt detta och mycket annat tillhör ”kejsaren”, eftersom det är han som tillhandahåller det. Jehovas vittnen betalar honom därför för detta, inte endast i form av ansenliga skatter utan också genom att anpassa och rätta sig efter de bestämmelser han utfärdar för bruket av dessa olika anordningar, och detta är fullt på sin plats, ty Jehova befaller att denna betalning skall ske. — Rom. 13:7; Mark. 12:17; NW.
14. a) Hur kan vi betala till Gud det som tillhör honom? b) Vilken liknande ståndpunkt intog det första århundradets kristna, och med vilka följder?
14 Å andra sidan ger Gud livet och alla de medel som behövs till att uppehålla detta liv, såsom föda, vatten, luft och så vidare. Människor med ett sunt sinne betalar därför tillbaka till sin Skapare det som är hans genom att överlämna det liv som han ger dem åt hans tjänst och genom att bruka detta liv, som han har givit dem, till pris och ära för universums suveräne Härskare. Och på denna punkt är det som Jehovas vittnen ofta råkar i svårigheter, ty skoningslösa och giriga härskare är inte nöjda med att kräva det som tillkommer dem, utan de begär också den skapade varelsens hängivenhet, tillbedjan och tjänst, som rättmätigt tillhör Skaparen. I denna fråga håller Jehovas vittnen orubbligt fast vid samma kristna ståndpunkt som Petrus och de första kristna intog, när de sade till de svinlika härskarna på deras tid: ”Huruvida det är rättfärdigt i Guds ögon att hörsamma eder mer än Gud, det får ni avgöra själva.” ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Vem vet, genom att vittnena vidhåller detta korrekta, skriftenliga handlingssätt, kanske många förnuftigt resonerande styresmän, domare, advokater och polistjänstemän ännu kan komma att medge som konung Agrippa gjorde: ”Föga fattas, att du övertalar mig och gör mig till kristen.” — Apg. 4:19; 5:29; NW; 26:28.
Ett rätt uppförande bakom fängelsemurar
15. Har de många tusental av Jehovas vittnen, som blivit kastade i fängelse, blivit detta för att de är politiska agitatorer?
15 I många delar av jorden försmäktar Jehovas vittnen i fängelser och koncentrationsläger. Hur bör de under dessa påfrestande omständigheter uppföra sig mot fängelsets ledning och personal? Bör de planera hemlig flykt eller öppet uppror? Absolut inte! Först och främst har dessa Jehovas vittnen inte gjort något orätt som förtjänar den behandling de får. De är inte politiska agitatorer eller revolutionärer. Sannfärdigheten härav intygas genom de historiska redogörelser som gäller tiotusentals vittnen, vilka kastades i Hitlers vidriga koncentrationsläger eller har spärrats in i fängelse i sådana katolska länder som provinsen Quebec i Kanada, Dominikanska republiken och Francos Spanien, såväl som genom det levande vittnesbördet från många, många tusen vittnen som i närvarande stund plågas i de kommunistbehärskade ländernas straffläger. Inget enda exempel finns det på att några av dessa trogna Jehovas vittnen någonsin har försökt störta de styrande eller deras politiska regeringar. Vart och ett av dessa fångna vittnen säger, såsom fången Paulus sade: ”Jag har icke gjort något orätt ... , som du också mycket väl kan förstå. Om jag, å ena sidan, verkligen är en ogärningsman och har begått något som förtjänar döden, så beder jag icke att få slippa dö.” — Apg. 25:10, 11, NW.
16. a) Varför har då så många av vittnena fått utstå fängelsestraff? b) Hur bör man enligt bibeln uppföra sig, när man med orätt blir förföljd?
16 Dessa vittnen för Jehova har faktiskt blivit kastade i fängelse därför att de handlat sä som ett gott samvete inför Gud bjöd dem. Detta är ännu ett skäl till att de är villiga att uthärda ett orättvist fängelsestraff, om det är Jehovas vilja. ”Om någon för samvetets skull inför Gud håller stånd under hemsökelser och lider orättvist, så är detta någonting välbehagligt. Ty vilken förtjänst ligger det väl däri, att ni, när ni synda och få mottaga slag, uthärda detta? Men om ni, när ni göra det goda och få lida, uthärda det, så är detta något som är välbehagligt för Gud.” ”Ty det är bättre att lida för att ni göra gott, om Guds vilja kräver det, än för att ni göra ont.” (1 Petr. 2:19, 20; 3:17; NW) Kristendomens grundare angav själv det korrekta mönstret i detta hänseende och efterlämnade det fullkomliga föredöme som skulle efterliknas, ty ”när han blev skymfad, gav han sig icke till att skymfa i gengäld”. Jesus gav också bestämda föreskrifter åt dem som skulle få den utomordentliga äran och förmånen att vara medvittnen för Jehova, när han sade: ”Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder; på det att ni må bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna.” En av dessa Jesu lärjungar, aposteln Paulus, han som skrev: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi”, upprepade dessa Mästarens anvisningar, när han skrev: ”Fortsätt att välsigna dem som förfölja, välsigna och förbanna icke.” ”Vedergäll ingen med ont för ont.” — 1 Petr. 2:19—23; Matt. 5:43—48; 1 Kor. 11:1; Rom. 12:14, 17; NW.
17. Vad har blivit resultatet av detta rättfärdiga uppförande å de inspärrade vittnenas sida?
17 I ljuset av alla de här citerade skriftställena är det förståeligt varför Jehovas vittnen, när de kommer i fängelse därför att de gör ”det goda”, aldrig gör myteri, aldrig etablerar någon sittstrejk eller några hungerstrejker, aldrig blir en del av någon organiserad fängelsepöbel och aldrig är med om några utbrytningsförsök. Fängelsefunktionärerna, som ser deras ”samvete inför Gud”, är fullt på det klara med dessa förhållanden, och ofta uttalar de sig i den här stilen: ”Vi är ledsna att se Jehovas vittnen lämna våra anstalter, ty åt dem kan man anförtro anvarsfulla uppgifter.” Det är alltså på grund av vittnenas rättfärdiga uppförande, vare sig innanför eller utanför fängelsemurar, som en stor mängd vittnesbörd hopas såsom bevis för att Jehovas trogna folk tillhör en helt ny och bättre världs samhälle.
18. Vad måste man göra nu för att få leva under denna rättfärdiga, nya världs styrelse?
18 Om någon hoppas få leva under denna rättfärdiga, nya världs styrelse, under detta teokratiska himmelska rike som Jesus sade att vi skulle bedja om, så måste han först övervinna och besegra denna gamla sataniska värld och allt dess onda beteende, dess fördärvliga sedvänjor, trots det att svår förföljelse kommer över dessa segervinnare. Det råder inget tvivel om att dessa svårigheter verkligen kommer, ty denna nya världs smorde konung tillkännagav: ”I [den gamla] världen komma ni att hava bedrövelse, men fatta mod! Jag har besegrat världen.” Det är därför oundvikligt: Jehovas äkta kristna vittnen måste fortsätta att följa samma kurs. De måste fortsätta att vandra i sin tro och ostrafflighet och måste fortsätta att understödja och bekräfta sin tro med rättfärdiga gärningar. ”Allt som har blivit fött av Gud besegrar världen. Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” — Joh. 16:33; 1 Joh. 5:4; NW.
19. Vad måste de människor som är visa och förståndiga nu göra?
19 Fastän den gamla världen skrattar åt detta sätt att leva och förlöjligar det, är det i själva verket det enda som är värt någonting. Det är den enda förnuftiga och rimliga kurs man kan följa. Den är dikterad av praktisk vishet. Den inspirerade bibelskribenten Jakob frågar: ”Vem är vis och förståndig bland eder?” Åt dem som kan ge ett jakande svar ger han detta råd: ”Må han genom sitt rätta uppförande visa sina gärningar, med ett saktmod som tillhör visheten.” (Jak. 3:13, NW) Det är därför inte på något skrytsamt sätt, inte med stolthet och övermod, utan det är med uppriktig ödmjukhet och Kristuslikt saktmod som vittnena utmärker sig genom sitt gudaktiga uppförande.
20. Varför är det nu inte tid att höra upp med att göra vad som är rätt bland nationerna?
20 Alla tidsåldrars klimax är här! Tiden håller på att löpa ut. Förvisso är det nu inte tid att kompromissa eller tänka på att höra upp med att göra vad Gud säger är rätt. Det har i själva verket aldrig funnits ett gynnsammare tillfälle att under provsättning bevisa sina rätta gärningar mot både Gud och människor än nu på denna ”dag”, då Jehova skall bli hävdad och förhärligad. ”Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt, ty i sinom tid skola vi skörda genom att icke giva tappt. Ja, låt oss, så länge vi hava tid som är gynnsam för det, göra det som är gott gentemot alla.” (Gal. 6:9, 10, NW) Och genom att göra detta kommer Jehovas vittnen att inte endast frälsa sig själva från tillintetgörelse i Harmageddon, utan också många andra som ger akt på deras rätta uppförande, ty också dessa kommer att ta del i att förhärliga och prisa den store Jehova! — 1 Tim. 4:16; 1 Petr. 2:12; NW.