OSTRAFFLIGHETEN OCH DESS MÅNGA VÄLSIGNELSER

När jag ser tillbaka på närmare fem årtionden i Jehovas tjänst, måste jag erkänna att hans kärleksfulla omtanke och välsignelser har varit med oss då vi försökt att vandra på ostrafflighetens stig. (Ps. 26:1—3) Han har välsignat María och mig med lojala barn, som har fortsatt på sanningens väg. Vi är än i denna dag en lycklig, enad familj med stark tillgivenhet för varandra. Vår son, David, sattes i fängelse år 1972 på grund av sin kristna neutralitet. Detta var första gången han var skild från familjen, och det var en hjärtslitande erfarenhet för oss alla. Men vi visste ju orsaken, och det styrkte oss att se honom bevara sin kristna ostrafflighet under tre år i fängelse. När han blev frigiven år 1976, fick han privilegiet att tjäna på Betel, Sällskapet Vakttornets anläggning här i Barcelona. Han gifte sig sedermera med en överlämnad kristen kvinna som också tjänade på Betel tillsammans med honom för en tid. Vi fick nyligen uppleva den underbara välsignelsen av att bli farföräldrar, när Jonathan, deras första barn, föddes.

År 1976 började vår dotter, Isabel, som pionjär (en heltidsförkunnare av Riket). Hon följer nu med sin man i kretstjänsten och besöker församlingarna här i Katalonien.

Jehova har under årens lopp uppehållit oss genom många svåra prövningar. Och uppriktigt sagt är vi mycket vanliga människor med de svagheter och brister som är vanliga för alla människor. Men våra erfarenheter som familj har lärt oss att tålmodigt förlita oss på Jehova och vänta på att hans vilja skall ske. Vi är beslutna att fortsätta att tillämpa den beslutsamhet som David gav uttryck åt i Psalm 26:11, 12: ”Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig. Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN [Jehova].”

Frågor från läsekretsen

● Varför återger en del bibelöversättningar Titus 2:13 som om texten där skulle ha avseende på bara en person, Jesus, genom att kalla honom Gud och Frälsare?

Enligt Nya Världens översättning lyder Titus 2:13 så här: ”Medan vi väntar på det lyckliga hoppet och det härliga tydliga framträdandet av den store Guden och av vår frälsare, Kristus Jesus.”

Många bibelöversättare har emellertid återgett den sista delen av versen som om texten skulle avse bara en person, Jesus. I David Hedegårds översättning läser vi till exempel: ”... att vår store Gud och Frälsare, Jesus Kristus, skall träda fram i sin gudomliga glans”. Sådana översättare påstår ofta att detta slags återgivning överensstämmer med en ”regel” i grekisk grammatik. Men treenighetsläran gör dem också benägna att åstadkomma en sådan översättning.

En översättning ord för ord av den grekiska satsen lyder: ”härligheten hos [eller: av] den store Gud[en] och Frälsare[n] av oss Kristus Jesus”. (The Interlinear Greek-English New Testament, av dr Alfred Marshall) Lägg märke till att det finns en enda fristående artikel (den), som föregår två substantiv (Gud, Frälsare) förenade genom konjunktionen ”och”. (Slutartiklar inom hakar tillagda vid översättningen till svenska.)

För mer än hundra år sedan uppställde Granville Sharp vad som anses vara en ”regel” som är tillämplig i sådana konstruktioner. Regeln förfäktar att eftersom artikeln (den) inte upprepas före det andra substantivet (Frälsare), hänsyftar båda substantiven på samma person eller föremål. Detta skulle innebära att uttrycken ”store Gud” och ”Frälsare” båda skulle beskriva Jesus, som om innebörden skulle vara ”hos Jesus Kristus, den store Gud[en] och vår Frälsare”.

Personer som är benägna att tro på Jesu gudom ger ibland det intrycket att den här redovisade synpunkten krävs av rätt tillämpad grekisk grammatik. Men så förhåller det sig inte. ”Regelns” giltighet, när den tillämpats på texten i Titus, har faktiskt debatterats en hel del av språkforskare.

Så till exempel har dr Henry Alford (The Greek Testament, band III) framhållit följande: ”Ingen bestrider att det kan betyda vad de har tolkat det” till att betyda, men han tillägger att man snarare behöver fastställa ”vad orden faktiskt betyder”. Och det kan man inte slå fast med hjälp av grammatiska regler.

I en språklära, A Grammar of New Testament Greek (Moulton-Turner, 1963), heter det om Titus 2:13: ”Upprepning av art[ikeln] var inte något absolut nödvändigt för att garantera att företeelserna skulle betraktas var för sig.” Men hur förhåller det sig då med Sharps ”regel”? Doktor Nigel Turner medger: ”Tyvärr kan vi inte, beträffande denna period i grekiskan, vara säkra på att en sådan regel är verkligt avgörande.” (Grammatical Insights into the New Testament [Grammatiska inblickar i Nya testamentet], 1965) Vad den här använda grekiska konstruktionen beträffar, så framhåller professor Alexander Buttmann följande: ”Det blir förmodligen aldrig möjligt att vare sig i förbindelse med profana litterära verk eller med N[ya] T[estamentet] komma fram till stränga regler utan undantag, ...” — A Grammar of the New Testament Greek.

I bibelutgåvan The Expositor’s Greek Testament gör dr N. J. D. White denna kommentar: ”Det grammatiska argumentet ... är för klent för att betyda särskilt mycket, i synnerhet när vi beaktar inte bara den allmänna försummelsen av artikeln i dessa epistlar utan också utelämnandet av den före” ordet ”Frälsare” i 1 Timoteus 1:1; 4:10. Och dr Alford betonar att Paulus i andra textavsnitt, där han använder uttryck sådana som ”Gud, vår Frälsare”, definitivt inte menar Jesus, för ”Fadern och Sonen är synnerligen klart åtskilda från varandra”. (1 Tim. 1:1; 2:3—5; 1917) Detta stämmer överens med bibelns lära totalt sett, att Jesus är en skapad Son som inte är jämlik sin Fader. — Joh. 14:28; 1 Kor. 11:3.

Till avslutning framhåller således dr White: ”Vi har alltså, på det hela taget, en positiv inställning till att detta textavsnitt återges: framträdandet av härligheten hos den store Gud[en] och vår Frälsare Jesus Kristus.” Ett antal nutida översättningar stämmer överens med detta. I den egentliga texten eller i fotnoter återger de Titus 2:13 så att det här talas om två åtskilda personer, ”den store Guden”, som är Jehova, och hans Son, ”vår frälsare, Kristus Jesus”, vilka båda har härlighet. (Luk. 9:26; 2 Tim. 1:10) Se 1917 års svenska översättning och Helge Åkesons översättning; likaså The New American Bible, The Authentic New Testament, The Jerusalem Bible (fotnot) och översättningar (till engelska) gjorda av J. B. Phillips, James Moffatt och Charles K. Williams.

● I Ordspråksboken 10:6 läser vi: ”Välsignelser komma över den rättfärdiges huvud, men de ogudaktigas mun gömmer på orätt.” Vad betyder de här orden?

Detta ordspråk jämför på ett intressant sätt det förtjänta resultat som två olika slags människor — den rättfärdige och den ogudaktige — kommer fram till. Genom att vi begrundar dess betydelse kan vi få hjälp till att närmare undersöka vad slags människor vi önskar vara.

Den människa som är ren och rättfärdig i hjärtat ger rikliga bevis för att hon har dessa egenskaper. Alldeles som Jesus sade: ”Av hjärtats överflöd talar ju munnen.” (Matt. 12:34, 35) Ja, en människa av detta slag talar ständigt om det som är vederkvickande och som uppbygger, och hon handlar också i enlighet därmed. Hur reagerar du för en sådan ärlig och uppriktig människa? Reagerar du inte på ett gynnsamt sätt? Får hon inte din välsignelse och uppskattning?

I motsats till detta är en människa som inom sig är ond, hätsk eller illvillig i själva verket inställd på att göra andra skada. Fastän hon kanske ibland talar älskvärt och vänligt, ger hon så småningom efter för våldet. Antingen använder hon fysiskt våld mot andra, eller också angriper hon dem genom att tala illa om dem. Hon förtjänar inte andras välsignelser och får därför i stället deras förbannelser.

I den ursprungliga hebreiskan läser vi i Ordspråksboken 10:6, i den sista delen av versen, följande alternativa ord: ”Våld skall övertäcka den ogudaktiges själva mun.” Detta framhäver vad den ogudaktige får och hur det möjligtvis påverkar honom. I detta ligger principen att vad du sår är vad du skördar. Han sår fiendskapens och ondskans säd, och denna är vad han kommer att få tillbaka. Detta är vad som övertäcker eller stänger till hans mun. De våldsamma resultaten av den ondska han har spridit ut kommer i sinom tid att återvända till honom och tysta ner honom.

Vilken utgång önskar vi? Det beror på vad slags människor vi försöker vara inom oss.

● I Kommentar till Jakobs brev sägs det på sidan 49: ”Förutom att Jehova är de kristnas Gud, är han också deras Fader, för han har fött dem förmedelst sin ande till att vara hans söner.” Och frågan till detta på sidan 57 lyder: ”Hur är Gud också de kristnas