Godhetens och vänlighetens makt
”Fortsätt ... att älska edra fiender och att göra gott och att låna ut utan ränta, i det ni icke hoppas på att få något tillbaka; och eder belöning skall bliva stor, och ni skola vara den Högstes söner, ty han är god mot de otacksamma och onda. Fortsätt med att vara medlidsamma, alldeles såsom eder Fader är medlidsam.” — Luk. 6:35, 36, NW.
1. Varför och hur är godheten en makt?
GODHETEN är en makt, därför att den har sitt upphov hos Jehova, den högste Guden, den store givaren av ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk”. Jehova ger oss det förnämsta exemplet, i det att han visar godhet mot alla, till och med ”mot de otacksamma och onda”. Därför att godheten hjälper den kristne att bli lik sin Fader i himlarna, är den en makt som har belöning med sig. Vilken belöning ligger det inte i detta att vara son till den Högste! Det är i sanning så som Jesus sade: ”Eder belöning skall bliva stor.” Dessa ord påminner oss om den gudomliga regel som för länge sedan tillkännagavs angående godhetens makt: ”En människa av kärleksfull godhet handlar mot sin egen själ på ett sätt som medför belöning.” Den goda, vänliga människan menar kanske att hon ger bort sin godhet, men i själva verket kommer den tillbaka för att belöna den som älskar och utövar denna egenskap, därför att han vill vara lik sin Fader i himmelen. — Jak. 1:17; Luk. 6:35; Ords. 11:17; NW.
2, 3. a) Vad är det som brister hos världsliga skriverier angående godhet och vänlighet, och vad blir följderna? b) Vad är det rätta motivet till att visa vänlighet och godhet?
2 I denna världens böcker kan man läsa mycket om det lönande i att vara god och vänlig: detta är något som prisas av filosofer och av sådana som skriver om god ton, etikett och charm. Men de som sätter sin lit till dessa världsliga arbeten frambringar inte Guds andes frukt, och deras utsökta polityr av artighet och korrekthet döljer ofta hjärtan som är helt och hållet fientliga mot Guds ande. Vad är det för fel? Jo, värme och kärlek saknas, därför att Jehova och hans vilja inte alls är med i bilden.
3 Eftersom Jehova utelämnas ur dessa världsliga avhandlingar över ämnet godhet och vänlighet, är det inte att undra på att somliga människor uppträder välvilligt för att egennyttigt gagna sig själva. De visar vänlighet, men de hoppas få något i stället, någon förmån eller tjänst i gengäld. De använder vänligheten på samma sätt som pengar — till att för den köpa sig det som de önskar. Deras motiv är orätt. När den kristne ådagalägger sin vänlighet och godhet på praktiskt vis, gör han det utan att ”hoppas på att få något tillbaka”. Han är god och vänlig, därför att han älskar sin himmelske Fader. När vi älskar någon, blir vi ofta själva överraskade av hur vi — skenbart utan någon ansträngning — tar efter några av de goda dragen och egenskaperna hos denna älskade person. Hur borde då inte kärleken driva oss till att avsiktligt odla de egenskaper som kännetecknar Jehova Gud! ”Bliv ... Guds efterliknare”, lyder den gudomliga befallningen. Endast genom att vara Guds efterliknare kan man bevisa sig vara son till den Högste. Vänligheten, godheten, hjälper den kristne att efterlikna sin Fader i himmelen. — Ef. 5:1, NW.
4. Förklara hur man ådagalägger godhet och vänlighet.
4 Hur ådagalägger man godhet och vänlighet? På många sätt: Genom att vara benägen för att göra gott mot alla människor, genom att vara barmhärtig, genom att vara medlidsam, genom att vara välvillig, genom att vara tålmodig, genom att vara gästfri, genom att vara frikostig, genom att vara hänsynsfull, genom att vara mild och genom att vara tillmötesgående och hjälpsam. Godhet och vänlighet har sin rot i kärlek. Paulus sade: ”Kärleken är tålig och mild [god, Melin, fotnot].” (1 Kor. 13:4) Eller som Nya världens översättning återger det: ”Kärleken är långmodig och hjälpsam.” I högre grad än älskvärdhet och artighet är godheten hjälpsam och tillmötesgående, ja, villig att göra sig omak för att bistå andra både i timliga och i andliga ting.
Ett gudomligt krav
5, 6. Angiv orsakerna till att Gud kräver att vi skall utöva godhet och vänlighet.
5 Godheten är i Skriften nära förbunden med kärlek, såsom i uttrycket ”kärleksfull godhet”. Detta är godhet som kommer av kärlek, det slags kärlek som är orubblig och lojal. Den person som har denna kärleksfulla godhet visar att den heliga anden bor i honom, ty till andens frukter hör ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. Guds ande förvandlar en människa, sätter henne i stånd till att ikläda sig den ”nya personligheten”, som det fordras av sanna kristna: ”Må ni .. . ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet [godhet], sinnets ödmjukhet, mildhet och långmodighet.” Vänlighet och godhet är alltså både ett övertygande bevis på kristlig kärlek och ett gudomligt krav. — Gal. 5:22, 23; Kol. 3:12; NW.
6 Överallt i Skriften har vi i rik mängd vittnesbörd om att Jehova kräver kärlek till godheten hos alla dem som skall vinna hans godkännande: ”Han har visat dig, o människa, vad gott är, och vad begär Jehova av dig, annat än att du handlar rättvist och älskar godhet och vandrar ödmjukt med din Gud?” Det är inte underligt att Jehova kräver av oss att vi skall älska godhet. Hur ofta upphöjer inte de inspirerade skribenterna Guds kärleksfulla godhet! Hur bör inte vi uppskatta denna egenskap hos den himmelske Fadern! ”Hur dyrbar är icke din kärleksfulla godhet, o Gud!” Jehova kräver med rätta denna egenskap hos människan: ”Det önskvärda hos jordemänniskan är hennes kärleksfulla godhet.” Vi kan inte behaga Gud allenast genom offer. Genom profeten Hosea säger Jehova: ”Jag åstundar godhet och icke offer.” Den kristne kan göra stora uppoffringar i Guds tjänst, men utan kärleksfull godhet kan han inte bevisa sig vara son till den Högste. Det är någonting att tänka på att Jehova Gud har placerat den kärleksfulla godheten i denna framträdande ställning. Utan att drivas av kärlek och ådagalägga kärlek kan man inte få någon belöning av Gud, oavsett hur stora ens offer är: ”Om jag giver alla mina tillhörigheter för att föda andra och om jag överlämnar min kropp, för att jag må kunna berömma mig, men icke har kärlek, så gagnar det mig alls icke.” — Mik. 6:8, AS; Ps. 36:8; Ords. 19:22; NW; Hos, 6:6, AS; 1 Kor. 13:3, NW.
7. Vad är det som den himmelske Fadern i första hand söker hos människan?
7 Hur tydligt är det inte att människans motiv och hennes hjärtas egenskaper betyder mera för Jehova Gud än förmågan hos hennes hjärna. Om Jehova i första rummet vore intresserad av hjärnans kraft och förmåga, skulle han ha utvalt de visa och intellektuella människorna i världen till att utföra det stora verket att predika de goda nyheterna om Riket på hela jorden. Men han har inte låtit sin ande komma över de stolta och visa i denna världen. Aposteln säger ”att icke många i köttslig måtto visa blevo kallade, icke många mäktiga, icke många ädla ... på det att intet kött må berömma sig inför Gud”. Den som söker vara lik sin himmelske Fader kan Gud bruka, och hans ”belöning skall bliva stor”. — 1 Kor. 1:26—29, NW.
8. Vilken belöning för det med sig i det dagliga livet, att man utövar vänlighet?
8 Många är de belöningar som blir vår lott, om vi nu utövar godhet och vänlighet. Godheten, vänligheten, är en makt som hjälper oss att göra det som är rätt i alla livets angelägenheter. Taktfullheten till exempel kan bättre förstås när vi inser att den har sin rot i godheten och vänligheten. Om vi handlar så som godheten och vänligheten driver oss till, då finner vi att vi gör det som är taktfullt. Hur många talmudlika etikettsregler är inte onödiga, ty till grund för ett gott uppförande ligger godhet och vänlighet! Artighet kan definieras som vänlighet i fråga om obetydligheter, hövlighet som vänlighet i små ting. Godhet och vänlighet kommer till uttryck i ord såväl som i gärningar. Det kan tyckas vara en ringa sak att säga ”var så snäll” eller ”om jag får be” eller något liknande, men när det återspeglar kärleksfull godhet snarare än kylig etikett, så har det stor betydelse. Vi finner i bibeln att ett liknande uttryck, som i Nya Världens översättning återgivits med ”det beder jag dig [eder]”, användes av Abraham, Lot och Jehova, och vi kan inte tro att de gjorde detta som en ren formalitet. — 1 Mos. 12:11—13; 19:1, 2, 18—20; 15:5; 22:1, 2.
9. Hur hjälper vänligheten en att sträva efter friden?
9 Godheten, vänligheten, är en makt, ty den hjälper de kristna att sträva efter friden och bevara endräkt och harmoni. Den driver missförstånd på flykten och banar väg för förlåtelse. I den svåra konsten att meddela sig med varandra uttrycker man inte alltid sina tankar med den önskade exaktheten, och missförstånd kan förekomma. Här kommer godheten och vänligheten till hjälp och bevarar friden. Det är lätt att komma till den rätta förståelsen genom tålamod och vänlighet; det är lätt att förlåta den som är vänlig. Även om man blir ovänligt behandlad, så gör ens egen vänlighet att den ovänlighet man blir utsatt för inte känns så svår. Vänligheten hjälper var och en att leva enligt apostelns råd: ”Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan.” — Kol. 3:13, NW.
10. Vilken i Skriften uttalad princip hjälper en att lösa problem, om man tillämpar den?
10 Vänligheten löser problem. När den kristne ställs inför en situation, som kanske inte precis är beskriven i bibeln, söker han en princip som kan hjälpa till att ge en lösning på det hela. Han finner den i Efesierna 4:32 (NW): ”Bliv ... vänliga mot varandra.” När någon frågar: ”Hur skall man bära sig åt?”, finns alltså kursen klart utstakad: Gör det som är vänligt, ty det vänliga är det rätta.
Godhet och vänlighet är inte svaghet
11. Vilken är den felaktiga uppfattningen beträffande godhet och vänlighet, och varför är godhet och vänlighet inte detsamma som svaghet?
11 För att godheten och vänligheten skall kunna vara en makt eller kraft till att göra det rätta, både i människors och i Guds ögon, får denna sinnesinställning inte vara förbunden med svaghet. Det är ett misstag att tro att vänlighet är ett slags sorglöshet, som tillåter orätta förehavanden eller förhållanden i den kristna församlingen. Den kristne tillsyningsmannen får inte överse med sådant som enligt Skriften är orätt, i den felaktiga tron att han på så sätt är god och vänlig. Godheten och vänligheten har inte ögonen förbundna och är inte ur stånd till att se det onda eller det som är i strid med Guds vilja. Föräldrar visar ingen verklig godhet, när de låter sina barn göra vadhelst de önskar. Felaktig godhet har fått mycken ungdomsbrottslighet till följd. I en kristen församling kan andlig pliktförgätenhet bli följden, om tillsyningsmannen förväxlar godhet och vänlighet med slapphet. Sann godhet står fast för det som är rätt i Guds ögon; den yrkar på lydnad för Guds bud. Sann godhet behöver inte leda till att respekten går förlorad och till att andra otillbörligen utnyttjar en. Herren Jesus Kristus var ett exempel på hur godhet och fasthet på ett fullkomligt sätt kan förenas.
12. Vad sägs om Jesu Kristi godhet och vänlighet?
12 Har det någonsin funnits en så god och vänlig man som Herren Jesus? Eftersom han efterliknade sin Fader i himmelen, gav han sina efterföljare det fullkomliga föredömet. Denna världens konungar och härskare är sällan tillgängliga; i varje fall är de alltför upptagna. Men Guds Son var alltid tillgänglig och var aldrig för upptagen för att hjälpa andra både i materiella och i andliga avseenden. Vilket medlidande visade han inte! När han såg människoskarorna, ”kände han öm tillgivenhet för dem, emedan de voro utplundrade och drevos hit och dit, såsom får utan någon herde”. Folk av alla olika levnadsställningar kände sig fria att närma sig Jesus. Föräldrar tvekade inte att föra barn till honom: ”Nu började folk föra till honom små barn för att han skulle röra vid dessa, men lärjungarna tillrättavisade dem. När Jesus såg detta, blev han uppbragt och sade till dem: ’Låt de små barnen komma till mig, försök icke att hindra dem, ty Guds rike tillhör detta slags människor.’ Och han tog barnen i sin famn och började välsigna dem, i det han lade händerna på dem.” Fastän Jesus på alla sätt var vänlig och god, var han likväl fast och bestämd i fråga om det som var rätt. — Matt. 9:36; Mark. 10:13, 14, 16; NW.
13. Varför var Jesus inte ovänlig, när han avslöjade de skrymtaktiga prästerna? När han tillrättavisade Petrus?
13 Några menar kanske att Herren Jesus brast i godhet och vänlighet, när de läser i Matteus 23 om hur Jesus avslöjade och fördömde de skrymtaktiga religiösa ledarna. I själva verket var det de religiösa ledarna som visade brist på godhet och vänlighet, eftersom de hade föraktat den oförtjänta godhet, som Gud hade givit uttryck åt genom sin Son. Jesus sade: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som blivit utsända till det! Hur ofta ville jag icke samla dina barn tillhopa, så som en höna samlar sina kycklingar tillhopa under sina vingar! Men ni människor ville det icke.” Guds kärleksfulla godhet blev försmådd! Jesus höll fast vid att göra det som var Guds vilja, och han tillrättavisade därför inte endast de skrymtaktiga prästerna, utan också sina egna lärjungar, när det skulle ha varit ovänligt att inte göra det. När Jesus talade om för sina lärjungar att han ”måste utstå många lidanden och ... bliva dödad” och sade detta ”utan omsvep”, gjorde Petrus invändningar. ”Petrus [tog] honom avsides och började göra kraftiga invändningar mot honom, i det han sade: ’Var god mot dig själv, Mästare, du kommer alls icke att drabbas av detta öde.’” Men Jesus svarade: ”Förfoga dig bakom mig, Satan! Du är en stötesten för mig, därför att du icke tänker Guds tankar, utan människors.” Jesus handlade inte ovänligt. Sann vänlighet och godhet är en makt, ty den är verksam för att uppmuntra en till att göra Guds vilja. Ingen är någonsin god och vänlig, om han gör eller uppmuntrar andra till att göra det som inte är i överensstämmelse med Jehovas vilja. Jesus hade med eftertryck tillkännagivit Guds vilja, men trots detta kom Petrus med kraftiga invändningar. Detta förtjänade en fast tillrättavisning. — Matt. 23:37; Mark. 8:31, 32; Matt. 16:22, 23; NW.
14. Vad fann Paulus det nödvändigt att ge tid efter annan, och varför var detta verkligen godhet och vänlighet?
14 Aposteln Paulus gav likaså stränga tillrättavisningar, när det skulle ha varit orätt och ovänligt att inte göra det. Så här skrev Paulus till korintierna: ”Somliga hava blivit uppblåsta, under förmenande, att jag icke skulle komma till eder. Men om Herren [Jehova, NW] så vill, skall jag snart komma till eder; och då skall jag lära känna, icke dessa uppblåsta människors ord, utan deras kraft. Ty Guds rike består icke i ord, utan i kraft. Vilketdera viljen I nu: skall jag komma till eder med ris eller i kärlek och saktmods ande?” Gentemot fridstörare, som var uppblåsta och övermodiga, hade inte Paulus den här inställningen: ”Min godhet bjuder mig att låta dem göra som de vill.” Nej, han var modig nog att med sin muns stav eller ris utdela den tillbörliga agan. Detta skulle ha gagneliga följder både för de individer det gällde och för den kristna församlingen. Agans verkningar visar att den är ett uttryck för godhet. Jehova själv avhåller sig inte från att aga eller tukta alla som vill vara hans söner: ”Gud handlar med eder såsom med söner. Ty vilken är väl den son som en fader icke agar? Men om ni icke få den aga, som alla hava blivit delaktiga av, så äro ni i verkligheten illegitima barn och icke söner. Vidare: vi hade fäder, som voro av vårt kött, till att aga oss, och vi visade respekt för dem. Skola vi då icke så mycket mera underkasta oss vårt andliga livs Fader och leva? Det är sant att ingen aga i det närvarande synes vara glädjande, utan i stället smärtsam; likväl giver den sedermera åt dem som hava blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet.” — 1 Kor. 4:18—21; Hebr. 12:7—9, 11, NW.
15. Hur behandlar tillsyningsmannen Guds hjord på rätt sätt, och hur kan han behöva handla mot en felande?
15 Den kristne tillsyningsmannen i våra dagar kommer att behandla Guds hjord med kärlek och saktmods ande. Men detta hindrar honom inte att uppträda fast och bestämt mot dem som kan utgöra en fara för församlingens renhet och frid. Han kommer att behandla den felande på ett vänligt sätt, men om det inte blir någon förbättring, kan tillsyningsmannen få lov att använda ett kraftigt språk. Om den felande framhärdar i sin orättfärdighet, kan tillsyningsmannen behöva tala på ett strängt bestraffande sätt. När Jesus och Paulus tillrättavisade andra, brusade de inte upp eller talade på ett sätt som inte anstår en Guds tjänare. I våra dagar är tillsyningsmannen också fast men vänlig. Aposteln Paulus skrev till Titus och sade: ”En tillsyningsman måste vara fri från anklagelse såsom Guds förvaltare, han får icke vara självrådig, icke snar till vrede, ... utan bör vara en som älskar främlingar, en som älskar det goda, sund till sinnes, rättfärdig, full av kärleksfull godhet.” En kristen församlings lycka och andliga hälsa beror i hög grad på tillsyningsmannens kärleksfulla godhet. — Tit. 1:7, 8, NW.
16. a) Hur behandlade Paulus Guds hjord, och vilka råd gav han åt en tillsyningsmän om hur denne skulle visa godhet och vänlighet? b) Hur behandlar tillsyningsmannen pä rätt sätt dem som är äldre och klena?
16 Aposteln Paulus hade mycket att säga om hur man skall visa kärleksfull godhet i församlingen. Han var själv ett utomordentligt föredöme för alla tillsyningsmän. Han skrev till tessalonikerna: ”Vi [blevo] milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina små barn. Ni är o vittnen, och Gud är det också, hur trogna mot kärleksfull godhet och rättfärdighet och oförvitliga vi visade oss vara mot eder, ni som tro.” Paulus gav anvisningar om hur man skulle visa vänlighet mot envar i församlingen, när han skrev till tillsyningsmannen Timoteus: ”Kritisera icke strängt en äldre man. Vädja i stället till honom såsom till en fader, till yngre män såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, med all kyskhet. Hedra änkor som verkligen äro änkor.” När verklig kärlek råder i en familjekrets, behandlar varje medlem den andre med hänsyn och vänlighet. Så bör det vara med den kristna församlingen. Några bör få röna samma respekt och vänlighet från tillsyningsmännens sida, som om de vore dessas fäder, några som om de vore tillsyningsmännens mödrar och några som om de vore deras köttsliga bröder och köttsliga systrar. När tillsyningsmannen handlar så, kommer han också att veta hur han skall uppträda vänligt mot de sjuka och svaga. Dessa kanske inte kan åstadkomma vad de skulle önska göra i den kristna förkunnartjänsten; de kan endast göra vad deras krafter tillåter. De bör inte behandlas av tillsyningsmannen som om de vore otrogna mot Guds sanning. Uppmuntran är vad de behöver, inte sådant som gör dem modfällda. Den vänlige tillsyningsmannen är då full av ”ömsint medlidande”; han försöker förstå andras begränsning. Genom sin egen kärleksfulla godhet uppmuntrar tillsyningsmannen alla att göra vad de kan göra för att befordra de goda nyheterna om Guds rike. ”Fortsätt med att vara medlidsamma”, sade Herren Jesus, ”alldeles såsom eder Fader är medlidsam.” Genom att, försöka förstå de äldres och klenas problem och genom att erbjuda den hjälp han kan ge, visar tillsyningsmannen medlidande och kärleksfull godhet. — 1 Tess. 2:7, 10; 1 Tim. 5:1—3; Ef. 4:32; Luk. 6:36; NW.
Godhetens och vänlighetens tilldragande makt
17. Vilket är det rätta gensvaret på Jehovas kärleksfulla godhet?
17 Godhet och vänlighet verkar tilldragande, ovänlighet och bristande godhet är frånstötande. Hur känner man sig inte dragen till Jehova på grund av hans kärleksfulla godhet! ”Hans kärleksfulla godhet varar till obestämd tid” — denna försäkran förekommer i varenda vers i Psalm 136. När man alltså läser det inspirerade ordet och får vetskap om Jehovas goda och välvilliga egenskaper och om hans av godhet dikterade föranstaltning för syndaförlåtelse, då blir man dragen till Jehova genom hans Son. Denna godhet kommer en att ångra sig och göra bättring och vända sig bort från ett världsligt handlingssätt, såsom Paulus visar i Romarna 2:4 (NW): ”Föraktar du hans godhets och fördragsamhets och långmodighets rikedom, emedan du icke vet att Guds godhet försöker leda dig till bättring?” Då den kristne inser att godheten och vänligheten har en sådan tilldragande makt, önskar han allvarligt, brinnande, intensivt att bli lik sin Fader i himmelen, så att han genom sin egen godhet och vänlighet måtte kunna dra andra till att tillbedja Jehova Gud.
18. Visa kontrasten mellan godhetens och vänlighetens makt och den makt som ovänlighet och bristande godhet utövar. Hur kan därför en kristen hustru vinna en icke troende make för Guds sanning?
18 Den kristna hustru, som har en icke troende make, kan dra sin äkta man till Guds sanning genom hänsynsfullhet och godhet och vänlighet. Hon försöker inte tvinga sanningen på sin man, ty hon känner Guds vilja som Petrus har givit uttryck åt: ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet, de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt.” En hustru kanske förut har visat bristande respekt för sin mans ledarskap; hon kanske har varit kritisk och fordrande i sitt sätt, gnatig och klandersjuk vid varje tillfälle. Hon kanske inte har vetat vad den inspirerade Ordspråksboken säger, att ”en hustrus trätor äro såsom ett läckande tak, som driver en bort”, att ”bättre är att bo i ett öde land än med en trätgirig och besvärlig kvinna”. Hon kanske inte har läst den kommentar som dr Philip Lai, en australisk läkare med tolv års erfarenhet från polarexpeditioner, har gjort till dessa skriftställen. New York Times refererade den 24 november 1959 ett tal som han hade hållit och sade bland annat: ”Gnatiga hustrur, omöjliga äktenskap och trötthet, som kom sig av den ständiga strävan att ’ha det lika bra ställt som andra’, angavs i dag som några av orsakerna till att män gav sig i väg för att leva på Antarktis’ frusna ödevidder.” Ovänlighet stöter bort, ja, somliga stöts så långt bort, tycks det, som till Sydpolens ”öde land”! Vänlighet och godhet verkar på ett annat sätt och har en ofantlig tilldragande makt. Den hustru som ikläder sig ”den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet”, kan vinna sin man för Guds sanning ”utan ord”. Sådan är vänlighetens och godhetens makt! — 1 Petr. 3:1, 2; Ords. 19:13; NW; 21:19; Ef. 4:24, NW.
19. Förklara hur kristna kvinnor blir i sanning tilldragande.
19 Apostelns råd till kristna kvinnor visar vad som är grundvillkoret för att man skall verka tilldragande. I somliga länder skickas flickorna kanske till skolor där de får lära sig att bli behagfulla och charmerande. Och vad blir resultatet? Alltför ofta en världslig charm, som brukar kallas för ”glamour”, varmed menas ungefär ”tjusning” eller ”förtrollning”. Att någon har världsvana och en viss yttre tjuskraft kan bedra dem som rättar sig efter den gamla världens sätt att se, men de som äger andlig urskillning låter inte lura sig; de vet att hjärtats egenskaper — osjälviskhet, uppskattning, godhet och vänlighet, medlidande och mildhet — är den sanna dragningskraftens grundval: ”Låt eder prydnad icke bestå i utvärtes hårflätning och i att ni sätta på eder guldsmycken eller bära överklädnader, utan låt den vara hjärtats fördolda människa i den stilla och milda andens oförgängliga klädnad, som är av stort värde i Guds ögon” — och i människors ögon. Därför att den kristna kvinnan odlar andens frukter, äger hon en charm som inget mått av världslig ”glamour” och iakttagande av etikettens regler någonsin kan ge. Återigen gäller det att sätta Guds vilja främst och alltid försöka att likna vår Fader i himmelen. — 1 Petr. 3:3, 4, NW. 20 Godheten är en makt som har belöning med sig. Den är en frukt av Guds ande och en del av den ”nya personligheten”. Den är ett gudomligt krav. Den hjälper till att lösa problem. Den är en makt som ligger till grund för taktfullhet, gott uppförande och ett i sann mening tilldragande väsen. Den jagar missförstånd på flykten. Den gör det lätt för en att förlåta andra. Den står fast för det som är rätt. Den hjälper den kristne att sträva efter friden och dra andra till Jehova och hans sanning. Den hjälper oss att lyda befallningen: ”Bliv ... Guds efterliknare.” Om vi för att göra detta har strävat efter godhet och medlidande och vänlighet, så blir det så som Jesus sade: ”Eder belöning skall bliva stor, och ni skola vara den Högstes söner.” — Ef. 5:1; Luk. 6:35; NW.
20. Vilka belöningar har godhetens makt med sig?