Självbehärskning nödvändig för framsteg
”Må ni ... till eder tro lägga ... självbehärskning.” — 2 Petr. 1:5, 6, NW.
1, 2. a) Vilken träning måste grekiska idrottsmän i forna tider underkasta sig? b) Vilken egenskap är särskilt nödvändig för både idrottsmän och kristna, och vad sade Paulus om detta?
”DU SKULLE helt visst gärna bli segervinnare i de olympiska spelen? ... — men låt oss tänka på ... förutsättningar och följder, innan vi inlåta oss däruppå. Man måste iakttaga vissa träningsregler, vissa dietregler, avstå från alla sötsaker, regelbundet utföra sina kroppsövningar på utsatt tid, i köld eller hetta, inte dricka iskylda drycker, inte dricka vin, om man också har lust; — med ett ord, man måste helt och hållet lyda sin tränare, som vore han ens läkare; — sedan skall man ned på vädjobanan, där blir man kanske illa stött, eller vrickar man foten, får inandas en hop damm och ta emot piskrapp härifrån och därifrån; — och efter allt detta blir man ändå kanhända besegrad till sist.” Så beskrivs den grekiske idrottsmannens lott i forna tider av den grekiske filosofen Epiktetos. Idrottsmännen hade det inte lätt. Löparna till exempel gjorde enorma ansträngningar för att vinna rykte och en förgänglig segerkrans. Vid de olympiska spelen bestod kransen av blad från vilda olivträd; vid de pytiska spelen av lagerblad; vid de isthmiska spelen, som hölls i närheten av Korint, var segrarpriset en pinjekrans. En atlets liv var mycket strängt, och till de egenskaper han behövde hörde sannerligen självbehärskning — och allt detta i vad som kanske skulle vara ett fruktlöst försök att vinna personlig ära och en förgänglig segerkrans!
2 I sitt första kanoniska brev till församlingen i Korint använde aposteln Paulus de forntida spelen som en illustration och framhöll den kristnes behov av självbehärskning. Han liknade Kristi efterföljare vid löparna i ett tävlingslopp, i det han sade: ”Veta ni icke att löparna i ett tävlingslopp löpa allesammans men att endast en får segerlönen? Löp på ett sådant sätt, så att ni må vinna den. Dessutom utövar var och en, som deltager i en tävlingskamp, självbehärskning i allting.” Det är uppenbart att Paulus visade självbehärskning, han säger nämligen vidare: ”Nu göra de det ju för att få en förgänglig krona, men vi en oförgänglig. Fördenskull är det sätt, varpå jag löper, icke osäkert; det sätt, varpå jag riktar mina slag, är sådant att jag icke skall slå i luften; men jag kuvar min kropp och leder den som en slav, för att jag icke, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd.” (1 Kor. 9:24—27, NW) Ja, de kristna påminner om löparna i ett tävlingslopp, och en löpare måste förstå att disciplinera sig. Han kan inte vara omåttlig och oregelbunden i sina vanor och sin träning. I hans fall är självbehärskning absolut nödvändig, om han skall lyckas väl.
3. Varför kan de kristna blicka upp till himmelen i samband med denna fråga om självbehärskning?
3 Paulus och de kristna troende, som han skrev till, såväl män som kvinnor, var löpare i ett tävlingslopp som var mycket viktigare än en vilken som helst idrottstävling. Och om de lyckades väl, skulle detta innebära, inte en vissnande segerkrans, utan ”livets krona” eller ”krans” (Åk), som aposteln Johannes skrev om längre fram, enligt vad vi läser i Uppenbarelseboken 2:10. För att vinna denna storslagna belöning måste dessa kristna utöva självbehärskning. Och när de gjorde detta, kunde de alla ge sig hän åt att vända blicken mot himmelen. Varför det? Därför att Jehova Gud, som ger sin heliga ande åt sanna kristna, också ger dem det mest glänsande exempel på självbehärskning i sitt handlande. ”Jag fortfor att utöva självbehärskning”, lyder Jehovas ord genom Jesaja. (Jes. 42:14, NW) Naturligtvis kommer den tid då Gud skall visa att han är mäktigare än sina fiender, men han förlorar aldrig sin fullkomliga självbehärskning. (Jes. 42:13) Det råder alltid fullständig jämvikt mellan Jehovas främsta egenskaper, kärlek, makt, rättvisa och vishet. (1 Joh. 4:8, 16; Ps. 62:12; 5 Mos. 32:4; Job 12:13) Människor kan kanske inte alltid med sina begränsade sinnesförmögenheter förstå Guds handlingssätt, men Jehova är själva mönstret i fråga om självbehärskning. — Dan. 4:31, 32; Jes. 55:8, 9.
4. Gör en jämförelse mellan de människor som har kristen självbehärskning och dem som inte äger denna egenskap.
4 Men varför skall man lägga så stor tonvikt på självbehärskningen? Tänk på detta: Den som saknar denna egenskap kan reagera ogynnsamt, visa sig opålitlig, under påfrestningar. Och andra människor har ringa förtroende för den människas råd som gärna går till ytterligheter. Därför, ni kristna för kunnare, ”må eder resonlighet bliva känd för alla människor. Herren är nära.” En kristen, vars resonlighet är känd i hela hans bekantskapskrets och som lever ”med ett sunt sinne och i rättfärdighet och gudaktig hängivenhet” ”mitt i den närvarande tingens ordning”, kommer att anses vara mogen, pålitlig, en människa vars råd, som grundar sig på Guds tillförlitliga ord, är värda att lyssna till. (Fil. 4:5; Tit. 2:11, 12; NW) En sådan människa med självbehärskning kan betros med ansvarsfulla uppdrag i den kristna församlingen. Å andra sidan kan brist på tillräcklig självbehärskning vålla en hel del problem och göra att det blir nödvändigt att tillrättavisa den obalanserade. Därför anstår det varje kristen att utveckla och visa självbehärskning. Men vilka framsteg kan då göras av de kristna som äger denna egenskap?
Möjligt för män med självbehärskning att göra framsteg
5. Vilket slags män skulle Titus förordna? Vilken egenskap skulle de i synnerhet visa sig äga?
5 I första århundradet efter den vanliga tideräkningens början lämnade aposteln Paulus Titus på Kreta för att han skulle ”rätta till det som var bristfälligt och skulle ... tillsätta äldre män i stad efter stad”. (Tit. 1:5, NW) Det behövdes män med självbehärskning att tjäna på dessa poster. Paulus skrev: ”Ty en tillsyningsman måste vara fri från anklagelse såsom Guds förvaltare, han får icke vara självrådig, icke snar till vrede, icke någon drucken grälmakare, icke benägen för våldsamheter, icke lysten efter ohederlig vinning, utan bör vara gästfri, en som älskar det goda, sund till sinnes, rättfärdig, lojal, en som utövar självbehärskning.” (Tit. 1:7, 8, NW) En sådan man skulle inte vara en extremist. Han skulle inte vara självrådig. Man skulle inte finna honom mitt i ett larmande dryckeslag. Han var ingen slagskämpe. Hans förmåga att styra sig själv visade sig också i att han inte var ”lysten efter ohederlig vinning”. Den man, som kunde kvalificera sig för uppgiften att öva tillsyn och som medtroende kunde hysa tillit och förtroende till, måste vara ”en som älskar det goda”. Han skulle vara gästfri och ”sund till sinnes”. I synnerhet måste han visa självbehärskning. Tack vare denna egenskap kunde han undvika häftiga eller okristliga maner och handlingar.
6. Vad är det som har ökat behovet av kristna män med självbehärskning, och vad bör kristna män därför göra?
6 Men Kreta var bara en jämförelsevis liten ö i Stora havet eller Medelhavet. De goda nyheterna bar frukt och växte till ”överallt i världen”. Eftersom de inte längre var begränsade till judarna, nådde de folk i nationerna, hedningar som en gång varit främmande för Gud. (Kol. 1:5, 6, 21—23) Då kristna missionärer som förkunnare av de goda nyheterna trängde in på nya områden, ökade behovet av flera mogna män med självbehärskning, i det att nya församlingar bildades. Och hur mycket större är inte det behovet i dag! De goda nyheterna om Guds upprättade rike blir nu förkunnade utöver hela jorden. Därför är behovet av kristna tillsyningsmän och biträdande tjänare, som har Guds ande och visar detta genom en balanserad kristen livsföring och självbehärskning, ännu större i våra dagar. Detta behov kommer att växa i takt med att Jehovas jordiska organisation ytterligare breder ut sig och utvidgningen inom den fortsätter. De kristna männen bör fördenskull vinnlägga sig om att utveckla självbehärskning och Guds andes övriga frukter. Det finns möjligheter för mogna kristna män med självbehärskning att göra framsteg, och till dem hör privilegier att få tjäna som tillsyningsmän och biträdande tjänare i nybildade församlingar.
7. Varför behöver tillsyningsmännen och andra tjänare i den kristna församlingen äga självbehärskning?
7 En kristen tillsyningsman på Kreta, såväl som på andra håll, skulle vara ”en som utövar självbehärskning, som håller fast vid det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar”. Varför det? ”Så att han kan vara i stånd till att både förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa dem som säga emot.” (Tit. 1:8, 9, NW) Han måste ha exakt kunskap i Guds ord för att kunna förmana och meddela undervisning i det som är hälsosamt. Ibland har de kristna allvarliga problem och finner det svårt att utan bistånd ta ställning till de brännande frågorna. Därför hör de sig kanske för med en mogen broder, t. ex. församlingens tillsyningsman. Om en person gör detta, är det oerhört viktigt att han får sunda råd grundade på Skriften. Därför behöver tillsyningsmannen och andra tjänare i församlingen utöva självbehärskning. De får inte låta sig ryckas med av någon känslostämning eller några andra dunkla föreställningar, eftersom deras ord kan komma att påverka dyrbara liv. Om de som har ansvar att öva tillsyn blir ombedda att ge råd och hjälp, bör de tänka igenom de bibliska lagarna och principerna och lägga fram dessa för den som bett om råd, och denne måste sedan själv fatta sina beslut. (Gal. 6:5) Om frågan är förknippad med en biblisk lag eller princip, måste tillsyningsmannen anlägga den bibliska synen på saken. Även om en situation är ytterst allvarlig och trycket kraftigt, måste tillsyningsmannen vara noga med att han inte fäller något yttrande som kan tyda på bristande självbehärskning.
8. Hur bör man handla, då man skall träffa ett personligt avgörande eller ge ett högtidligt löfte?
8 En kristen finner det inte alltid nödvändigt att tala om ett problem med församlingens tillsyningsman. Ofta kan han reda ut det själv genom att gå direkt till bibeln och därvid vända sig i bön till Jehova. Men om du ställs inför ett allvarligt problem och måste träffa ett avgörande, glöm då inte självbehärskningen. Motstå varje benägenhet att handla förhastat eller förmätet. Hur maktpåliggande det än är att fatta det där beslutet eller hur svåra omständigheterna än är, så bevara herraväldet över dig själv. Tänk innan du handlar eller talar. Det heter ju: ”Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de är gjorda.” (Ords. 20:25) Ägna dig åt begrundan och bön, innan du träffar ett avgörande eller ingår ett högtidligt avtal. (Pred. 5:1—4) Förlita dig inte på ditt förstånd. Tänk på de påminnelser Jehova ger i sitt ord och handla enligt dem. Minns orden: ”Jehovas lag är fullkomlig och återupplivar själen. Jehovas påminnelse är tillförlitlig och gör den oerfarne vis.” — Ps. 19:8, NW; Ords. 3:1—6.
Församlingens dömande kommitté
9. Vad bör tillsyningsmannen och församlingens dömande kommitté ta sig i akt för då de söker föra en vilsefaren till rätta?
9 De problem som uppstår i den kristna församlingen kan naturligtvis vara av mycket varierande art. Därför kan en tillsyningsman då och då, även om en person inte direkt har vänt sig till honom för att få hjälp, bemöda sig om att föra denne till rätta, om han har kommit på avvägar på något sätt. Ja, församlingens dömande kommitté kan rentav behöva inskrida. Aposteln Paulus framhöll för Titus att han skulle förordna män som kunde ”tillrättavisa dem som säga emot”. (Tit. 1:9, NW) Detta skulle inte en vankelmodig, osäker man utan självbehärskning kunna göra. Denna förträffliga egenskap behöver alltså tillsyningsmannen och församlingens hela dömande kommitté äga. Paulus sade till galaterna: ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äga andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bliva frestad. Fortsätt att bära varandras bördor och uppfyll så Kristi lag.” (Gal. 6:1, 2, NW) Man får inte avge något känslomässigt, lidelsefullt utslag, inte fälla något obehärskat, obetänksamt uttalande. De som har andliga förutsättningar får inte ge vika för den ofullkomliga mänskliga benägenheten att tala och handla obehärskat. Om de skulle ge efter på det sättet, skulle det bara hindra dem att ge verklig andlig hjälp.
10. a) Vad är det som kommittén behöver självbehärskning för att kunna göra? b) Vilka steg bör kommittén ta, när den som begått en svår försyndelse inte ångrar sig? Hur bör de handla om han visar ånger?
10 Det ligger i öppen dag att församlingens dömande kommitté behöver självbehärskning för att kunna handla i överensstämmelse med principer och inte låta sig ledas av sina känslor. Om åt Gud överlämnade kristna har syndat men visar sann ånger, efter det att de gjort sig skyldiga till något som kräver disciplinära åtgärder, bör man inte ignorera en sådan ångerfull botfärdighet. Men man får inte av känslosamhet åsidosätta den skriftenliga principen, då beslut skall fattas som påverkar den kristna församlingens välfärd och renhet. Ibland förmärks ingen som helst ånger över en svår försyndelse, och detta gör det nödvändigt att utesluta den skyldige. I överensstämmelse med Paulus’ råd hade ansvariga män i den kristna församlingen i forna dagars Korint så mycket mod att de kunde driva ut en man som gjort sig skyldig till blodskam, för att församlingen inte skulle skadas andligen. Först sedan personen i fråga hade visat sann ånger, kunde de uppmanas att förlåta honom och bemöta honom med kärlek. (1 Kor., kap. 5; 2 Kor. 2:1—11) Medlemmarna av församlingens dömande kommitté i våra dagar måste utöva självbehärskning, så att de undviker att handla strängt, när det är mildhet och kärlek som behövs, eller att vara obeslutsamma och vankelmodiga, när det krävs fasthet och beslutsamhet.
Självbehärskning nödvändig för kvinnor, andra
11. Hurudan är en kristen hustru som äger självbehärskning, och vad är hon skyddad för?
11 Självbehärskning är verkligen ett krav då man skall reda ut personliga problem och problem i församlingen på tillbörligt sätt. Att de kristna männen visar att de äger denna förträffliga egenskap kan också leda till större privilegier för dem. Men självbehärskning är något som alla kristna behöver, om de önskar göra framsteg. Gudaktiga kvinnor, som äger den, är en verklig tillgång för församlingen. De fördelar som kommer av att en kristen kvinna utövar självbehärskning kan först göra sig märkbara i hemmet. En duglig kristen hustru, som äger den, är ett utmärkt föredöme i ord och handling. Hon är lik den goda kvinnan men mycket olik den dåliga kvinnan, om vilka det är skrivet: ”En duglig hustru är sin ägares krona, men såsom röta i hans ben är hon som handlar skamligt.” (Ords. 12:4, NW) En kristen hustru och mor, som sköter sina plikter i hemmet och tar vård om sina barn och som med iver söker främja Guds rikes intressen, undgår att ägna sig åt sådana förehavanden som lättjefulla kvinnor utan självbehärskning sysslar med. I olikhet med dem lägger hon sig inte i andras angelägenheter, skvallrar inte och gör sig inte skyldig till ett otillbörligt leverne. Hon är i stället flitigt upptagen med lämpliga sysselsättningar och bevisar sig därigenom vara en välsignelse för sin man, sina barn och alla sina umgängesvänner. — 1 Tim. 2:15; 5:11—15.
12. Hur kan en kristen kvinna som visar självbehärskning utvidga sin tjänst?
12 En kristen kvinna som visar självbehärskning kan också utvidga sin förkunnarverksamhet. Hon kan få privilegiet att bistå andra kvinnor i predikoverket under tillsyningsmannens ledning och i överensstämmelse med de anordningar församlingen gör för att ge övning och personligt bistånd. Men det är uppenbart att om en överlämnad kvinna saknar självbehärskning och ideligen går till ytterligheter i fråga om klädseln eller uppförandet, då kan hon inte bli använd till att hjälpa andra kvinnor i förkunnarverksamheten. (1 Tim. 2:9, 10; 1 Petr. 3:3, 4) Om hon grälar med andra kvinnor i församlingen, kanske även om småsaker, vilket föredöme kan hon väl då vara? Inte något gott sådant. Om en kristen kvinna önskar göra framsteg hänemot mogenhet och vara skickad att ta emot privilegiet att i någon mån hjälpa andra i förkunnartjänsten, till Jehovas lov och pris, då måste hon odla och visa självbehärskning.
13. Hur kan till åren komna kristna som äger självbehärskning hjälpa andra?
13 Men hur förhåller det sig då med de äldre i den kristna församlingen? Också de behöver självbehärskning. Och om de har det, då kan de vara andra till hjälp. Tänk bara på de många på erfarenhet så rika år som en äldre kristen kan ha haft i Guds tjänst och alla fördelar som följer med detta. Det är mycket begripligt att yngre, mindre erfarna kristna ofta vänder sig till sådana som har tjänat Jehova troget i många år. De yngre måste träffa sina avgöranden själva, men ibland kan en äldre åt Jehova överlämnad tjänare ge en yngre förkunnare bistånd genom att tala om egna erfarenheter och rikta uppmärksamheten på bibelns principer, till nytta för den som kommer med frågor.
14. a) Varför är det ett nöje att vara tillsammans med de till åren komna i den nya världens samhälle? b) Hur kan en del äldre kristna, fastän de inte har möjlighet att göra så mycket som de tidigare gjort i Jehovas tjänst, ändå bidra till predikoverkets framåtskridande?
14 Men den högre åldern kan medföra problem i form av vacklande hälsa och avtagande kraft och styrka. Till åren komna kristna behöver fördenskull odla självbehärskning, så att de kan förbli glada trots sina svårigheter. Hur ofta märker vi inte att äldre människor i denna tingens ordning är ur humör, vresiga, svåra att vara till lags! Det är just inget nöje att vara tillsammans med dem. Men de till åren komna i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen odlar och visar självbehärskning, och därför är det ett nöje att tala med dem och att gå tillsammans med dem i tjänsten. Det är sant att några av dem inte kan göra så mycket nu som de en gång har gjort i Jehovas tjänst. Men tack vare sin självbehärskning kan de göra framsteg hänemot större andlighet, och utan att ens behöva tala kan de, genom sin ståndaktighet och sitt föredömliga uppförande, sporra de yngre till flitigare kristen verksamhet. De levnadsskildringar, som skrivits av till åren komna vittnen för Jehova och som publiceras i Vakttornet är en källa till verklig uppmuntran. Ja, på många sätt bidrar äldre kristna människor förträffligt till att arbetet med att predika de goda nyheterna om Riket blir befrämjat. — Ords. 16:31.
15. Vad kan följden bli, om kristna barn visar självbehärskning?
15 Men hur är det då med ungdomarna — med er pojkar och flickor? Jo, om ni visar självbehärskning, gör ni edra föräldrar lyckliga. Många barn i denna onda tingens ordning saknar självbehärskning och handlar mycket dumt och ger därför sina föräldrar problem. I själva verket är de dåraktiga. Inte vill ni väl likna dem? Ordspråksboken 17:25 lyder: ”En dåraktig son är sin faders grämelse och en bitter sorg för henne som har fött honom.” Om du i stället, som ett kristet barn, utvecklar självbehärskning, då kommer du med all sannolikhet att vinna Jehovas, dina föräldrars och andra människors godkännande. Ditt handlingssätt betyder en hel del, eftersom ”redan barnet röjer sig i sina gärningar, om dess vandel är rättskaffens och redlig”. (Ords. 20:11) Om du är en ung kristen med självbehärskning, kommer du sannolikt att få privilegier och vissa plikter att fylla hemma. Också på församlingens mötesplats, i Rikets sal, kan du få hjälpa till med att städa eller få andra uppgifter att utföra, om du visar att man kan lita på att du sköter de uppdrag du får väl. Att du uppodlar din självbehärskning gör det också möjligt för dig att gå framåt och bli ännu dugligare. Ja, ni ungdomar, självbehärskning är nödvändig också för ert kristna framåtskridande.
Visa självbehärskning och fortsätt att göra framsteg
16. Hur kan alla kristna ha nytta av att utveckla och visa självbehärskning?
16 Det är alltså uppenbart att alla kristna kan ha nytta av att utveckla och visa självbehärskning. Tack vare självbehärskningen kan alla åt Gud överlämnade tjänare förbättra sin förkunnarverksamhet, kvaliteten på sin tjänst för Jehova och sin gudsdyrkan i allmänhet. Det ges så många tillfällen att visa kristen självbehärskning. Mogna människor som ådagalägger denna frukt av Jehovas heliga ande handlar så att de bidrar till enheten och endräkten i Guds jordiska organisation och till dess framåtskridande. De vållar inga problem och övar inget söndrande inflytande på den kristna församlingen. Och i motsats till dem som saknar självbehärskning och inte kan få större ansvar anförtrott åt sig är det mycket sannolikt att du kan få axla ansvar om du har denna egenskap. Man kan lita på att du är sansad och bevarar jämvikten, när beslut måste fattas. På så sätt kan du utvidga din tjänst och skörda större glädje och välsignelse.
17. Självbehärskning är nödvändig för de kristna framstegen i denna tid, men vilket annat skäl finns det att visa självbehärskning?
17 Men självbehärskningen är inte bara nödvändig för dina kristna framsteg just nu. Den är i själva verket av stor betydelse om du skall vinna liv i Guds utlovade nya ordning. Paulus skrev: ”Vidare, till och med i idrottsspelen blir den som kämpar icke krönt, om han icke har kämpat enligt reglerna.” (2 Tim. 2:5, NW) För att kunna vinna Jehovas godkännande och evigt liv måste vi fylla hans fordringar, rätta oss efter hans regler. Låt oss fördenskull ”lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp, som är oss förelagd. Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare.” (Hebr. 12:1, 2) Efterlikna hans handlingssätt. Han visade självbehärskning. Den som bekänner sig följa Kristus, under det att han avsiktligt ignorerar behovet av självbehärskning, kommer förmodligen inte att lyckas i sitt lopp som gäller det eviga livets segerlön. Nej, han skulle inte ha mera hopp om att kunna vinna det än forna dagars idrottsman kunde förvänta att segra, om han förkastade disciplinen och visade att han inte hade herravälde över sig själv. Naturligtvis kan och skall inte den ene kristne döma den andre. (Rom. 14:4) Men var viss om att Jehova ”utan anseende till personen dömer var och en efter hans gärningar”. (1 Petr. 1:17) Hur ivrigt bör fördenskull inte varje kristen arbeta på att odla och ådagalägga Jehovas andes frukter, självbehärskningen inbegripen! Det egna livet står på spel!
18. Vad kan en kristen redan nu avgöra?
18 Redan nu kan en kristen avgöra om han löper med i loppet för livet på ett sådant sätt att han har hopp om att vinna denna segerlön. Vid en tid som visade sig bli skymningsstunden i Paulus’ jordeliv och efter att ha uthärdat mycket mer än en vilken som helst idrottsman på den tiden kunde Paulus säga: ”Jag har kämpat den förträffliga kampen, jag har löpt banan ut, jag har hållit tron. Hädanefter är rättfärdighetens krona förvarad åt mig, vilken Herren, den rättfärdige domaren skall giva mig som en belöning på den dagen, men icke endast åt mig, utan även åt alla dem som hava älskat hans manifesterande.” (2 Tim. 4:7, 8, NW) Aposteln var redan viss om att han hade löpt det kristna loppet troget och att han skulle få ”rättfärdighetens krona” eller segerkrans, som nu har givits åt Paulus och andra av anden pånyttfödda kristna, som har bevisat sig trogna intill döden. Men vare sig dina förhoppningar är himmelska eller jordiska, bör du visa självbehärskning och löpa på ett sådant sätt att du kan hysa den tillförsikten att du äger Jehovas godkännande och skall få vinna evigt liv, om du bara fortsätter att handla gudaktigt och utöva självbehärskning.
19. Varför finns det goda skäl att följa rådet att till tron lägga självbehärskning?
19 Var därför fast besluten att visa självbehärskning. Var en tillgång för Jehovas jordiska organisation. Se till att du är detta, vare sig du är till åren kommen, en något yngre vuxen människa eller ett barn. För att kunna uppnå och bevara självbehärskningen måste man naturligtvis göra sig möda, ja, stor möda ibland. Men självbehärskningen är nödvändig för dina kristna framsteg. Dessutom kan den betyda själva livet för dig. Det ligger alltså en hel del verklighet bakom orden ”må ni ... till eder tro lägga dygd, till eder dygd kunskap, till eder kunskap självbehärskning”. — 2 Petr. 1:5, 6, NW.