Frågor från läsekretsen

● I 1 Korintierna 10:13 skrev aposteln Paulus: ”Ingen frestelse har kommit över er utom vad som är vanligt för människor. Men Gud är trofast, och han skall inte låta er bli frestade utöver vad ni kan bära, utan jämsides med frestelsen kommer han också att öppna utvägen, på det att ni må kunna uthärda den.” (NW) Varifrån kommer sådana frestelser, och hur öppnar Gud utvägen för den kristne? — USA.

Enligt vad som visades genom det Israel var med om i öknen, vilket Paulus omnämnde i de föregående verserna, kommer ”frestelsen” genom omständigheter som skulle kunna förmå en att bryta Guds lag. Tidigare i detta kapitel skrev Paulus: ”Nu blev dessa ting exempel för oss, för att vi [de kristna] inte skall vara människor som har begär till det som är skadligt, alldeles som de hade begär till sådant. Bli inte heller avgudadyrkare, såsom några av dem blev; alldeles som det är skrivet: ’Folket satte sig ned för att äta och dricka, och de stod upp för att roa sig.’ Låt oss inte heller bedriva otukt, såsom några av dem begick otukt, endast för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag. Låt oss inte heller sätta Jehova på prov, såsom några av dem satte honom på prov, endast för att förgås genom ormarnas bett. Var inte heller sådana som knorrar, alldeles som några av dem knorrade, endast för att förgås för tillintetgörarens hand.” — 1 Kor. 10:6—10, NW.

Var dessa omständigheter sådana att israeliterna inte kunde stå emot de frestelser som var inbegripna? Begrunda fakta. Israeliterna kom att få begär till ”det som är skadligt” vid den tid då Jehova genom ett underverk gav dem vaktlar för en månads behov. De hade varit utan kött någon tid, men de hade fått fullt tillräckligt med manna att äta. Likväl gav de efter för den frestelse som en ohämmad lystnad utgjorde, så att ”det minsta någon samlade var tio homer” eller 2,2 kubikmeter vaktlar. — 4 Mos. 11:19, 20, 31—35.

Tidigare, medan Mose tog emot lagen på Sinai berg, blev israeliterna ”avgudadyrkare”, alldeles som Paulus nämner. De inlät sig på kalvdyrkan och hängav sig åt sensuella njutningar. Varför det? Deras synlige ledares frånvaro var den omständighet som gav upphov åt frestelsen, ty de sade till Aron: ”Upp, gör oss en gud, som kan gå framför oss; ty vi veta icke, vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens land.” — 2 Mos. 32:1, 6.

Strax innan israeliterna skulle dra in i det utlovade landet var det flera tusen av dem som förfördes av moabitiska kvinnor. Genom umgänget med dessa kvinnor uppeggades deras syndiga passioner så långt att de begick sexuell omoraliskhet. Det var detta tillfälle som Paulus hänvisade till, och det var då som flera tusen föll på en enda dag på grund av sin synd. — 4 Mos. 25:1.

Ibland dukade israeliterna också under för frestelsen att knota i upproriskhet. Vid ett tillfälle talade de emot Jehova och Mose: ”Varför haven I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den usla föda vi få.” (4 Mos. 21:5) Genom sådana klagomål satte israeliterna Jehovas tålamod ”på prov”. De satte honom på prov beträffande om sådant klagande skulle få passera ostraffat.

Ett av de tillfällen då israeliterna inte motstod frestelsen att knorra var sedan upprorsmakarna Kora, Datan, Abiram och deras anhängare hade tillintetgjorts. Detta berodde på att de började säga att avrättningen av upprorsmännen var orättvis. Vi läser i 4 Moseboken 16:41: ”Dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot Mose och Aron och sade: ’Det är I, som haven dödat HERRENS folk.’” Som en följd av att många israeliter klandrade det sätt på vilket rättvisa skipades omkom 14.700 av dem genom en hemsökelse från Gud. — 4 Mos. 16:49.

Det är uppenbart att ingen av frestelserna var av sådant slag att israeliterna inte kunde ha motstått dem. Men israeliterna gav efter för frestelse på grund av att de glömde Jehova, hans kärleksfulla omsorg om dem och det rättmätiga i hans lag och vägar. De förlorade tron.

Alldeles som det förhöll sig med israeliterna är de frestelser som de kristna möter sådana som är vanliga i människors erfarenhet. Så om de kristna gör de ansträngningar som behövs för att stå emot sådana frestelser och förtröstar på att Jehova Gud skall uppehålla dem, kan de förbli trogna. Det är så därför att ”Gud är trofast” och inte kommer att tillåta att hans folk frestas utöver vad de kan bära. Han kommer aldrig att överge eller svika sina tjänare, så att han låter dem komma i situationer eller omständigheter som, mänskligt att döma, gör det omöjligt för dem att utföra hans vilja.

När Jehova tillåter att omständigheter och situationer utvecklar sig, öppnar han också utvägen genom att styrka sitt folk att motstå frestelse. Andra människor kan till exempel fysiskt misshandla en kristen i ett försök att få honom att avsäga sig sin tro. Denna omständighet kan fresta den kristne att ge efter för att undgå ytterligare tortyr och möjligen även döden. Men på grund av den inspirerade försäkran han får genom aposteln Paulus vet han att de omständigheter som ger upphov åt frestelsen enbart är tillfälliga. Jehova kommer inte att tillåta att situationen utvecklas så långt att Han inte kan befästa kristen tro och andlig styrka i tillräcklig grad för att ostraffligheten skall bevaras.

Vidare uppehåller Jehova genom sin ande dem som utsätts för påtryckningar. Guds heliga ande fungerar som en påminnare och lärare och hjälper dem att erinra sig sådana ting i den Heliga skrift som de behöver veta för att motstå frestelse och hjälper dem också att urskilja den riktiga tillämpningen av dessa ting. (Joh. 14:26) Därför blir de inte bedragna till att följa en orätt kurs. De förstår de verkliga stridsfrågor som är inbegripna. Många har på så sätt uppehållits av Jehova till att fortsätta trogna intill döden. Det var inte döden som öppnade utvägen för dem, utan det var den hjälp som Jehova gav som gjorde det möjligt för dem att uthärda till slutet utan att ge efter för frestelsen.

Det är inte bara så att Jehova hjälper sina tjänare genom sin ande, utan han gör också bruk av sina änglar för deras räkning. Vi läser i Hebréerna 1:14: ”Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull, som skola få frälsning till arvedel?”