”Utropa frihet överallt i landet!”
”På försoningsdagen skolen I blåsa i basun över hela edert land. Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet för alla dess inbyggare.” — 3 Mos. 25:9, 10.
HÄR nedan följer det offentliga föredrag som presidenten för Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap höll inför åhörarskaror på Hawaii och Nya Zeeland, i Australien, på Filippinerna, i Japan och på andra platser i Stillahavsområdet under mars, april och maj 1951. På grund av dess upplivande ämne och dess vikt och betydelse återger vi det här, för att det skall bli läsaren till glädje och även kunna ingående studeras.
1, 2. Vad är det som skall utropas i våra dagar, och vad gör detta mycket passande?
NU är den tid då det skall utropas frihet över hela jorden, bland alla raser och nationer. Detta är orsaken till det budskap som frambäres här, och det är vår avsikt att visa, att det vilar på den rätta grunden och anslår den rätta frihetstonen.
2. Att frihet utropas ger till känna, att människor skall göras fria. Denna kungörelse kommer att vara välkomna nyheter för alla dem som älskar rättvisa och sanning och som trängtar efter en sann frihet för hela människosläktet och inte bara för sin egen nation eller ras. Sedan det första världskrigets slut år 1918 har frihetshungern gnagt på mänsklighetens inälvor såsom aldrig förr. Många gör nu våldsamma ansträngningar för att tillfredsställa denna hunger. I hundratals år har stora människomassor varit förtryckta av de få, vare sig dessa få har varit ett fåtal människor som härskare eller några få mäktiga nationer. Då de allmänna förhållandena i världen beständigt blir värre, kommer detta de av förtrycket framkallade förhållandena att tyckas mer och mer olidliga. Överallt råder missnöje. Vissa idéer och system i fråga om styrelse har tillämpats under lång tid, och känslan av uppror mot dem växer och utbreder sig, i synnerhet som radikala agitatorer gör allt vad de kan för att hetsa upp denna känsla. De länge förtryckta, som är så många fler till antalet, ger uttryck åt sympati gentemot varandra och känner sin numerära styrka. Genom sina representanter framställer de sina krav allt mera rakt på sak och med allt större envishet.
3. Vad har blivit följden av mänskliga befriares försök?
3. Många uppriktiga människor har tagit sig an folkets frihetssak, men vad kan de erbjuda folket? Endast en mänsklig frihetsteori eller ett frihetsprogram som inte på långt när går upp emot den sanna friheten och till sist lämnar människorna besvikna. Samtidigt har många, som varit lystna efter makt, lagt märke till massornas krav på befrielse från sedan länge rådande tyranniska och förtryckande välden och har hållit fram sig själva såsom befriare för att utnyttja folkets åstundan efter frihet till sin egen fördel och till gagn för sina ärelystna planer. Som följd härav kommer massorna under nya rövare, som tar ifrån dem deras frihet. Om deras belägenhet inte blir värre, så blir den i varje fall inte bättre under nya härskare som är sin egen ärelystnads slavar. Som någon med profetisk syn i forna tider träffande uttryckte det: ”Medan de lova dem frihet, existera de själva såsom fördärvets slavar.” — Citerat från 2 Petrus 2:19, NW.
4. Hur betraktas demokratien i allmänhet? Hur tryggad är den nu?
4. Det är en ganska allmänt utbredd tanke, att om ett folk har en självständig regering och åtnjuter självstyrelse, så betyder det verklig frihet. I många länder håller man före, att demokratien, som innebär att folket styr genom, sina offentliga tjänare, är frihetens toppunkt. För att vinna folkets stöd och för att rättfärdiga att Amerikas Förenta stater gick med i det första världskriget uppfann president Wilson parollen ”Trygga demokratien i världen”. Men i våra dagar, efter mer än trettio år, är den så kallade ”demokratien” i större fara än någonsin. Visserligen har många absoluta monarkier och konungariken försvunnit sedan dess, men ändå har förtrycket gentemot folket inte avtagit, och inte heller har friheten blivit utvidgad.
5. Vilka strider mot folkens frigörelse? Med vilka medel?
5. Det finns människor som hyser förakt för folkets förmåga att styra sig självt genom tjänare som folket väljer och som grundar sin makt på de människors samtycke som de härskar över. Vissa politiska personligheter och vissa religiösa hierarkier harmas över folkets bemödanden att vinna större fri- och rättigheter och att få större kontroll över den styrelse som utövas över det och att göra sina styresmän ansvariga inför folket. Och för att strida mot folkets frigörelse upprättar de totalitära regeringar eller personliga diktaturer eller en strängt autoritär styrelse. De förhärligar den politiska staten. De tror att staten har absolut rätt att planlägga alla det mänskliga samhällets förehavanden och att kräva alla medborgarnas obetingade lydnad. På det sättet är alltså mänskligheten i allmänhet i våra dagar delad mellan två politiska idéer i fråga om styrelse och två idéer om hur långt folkets frihet kan tillåtas att gå. Varma och kalla krig, som utkämpas beträffande dessa olika politiska betraktelsesätt, rasar, och människornas fri- och rättigheter blir föremål för stora inskränkningar och lider mycken skada. Sann frihet genom mänskliga medel synes vara avlägsnare än någonsin, trots alla de nutida parollerna.
Har ej sitt ursprung hos demokratien
6. Är det lämpligt att utropa frihet också i Amerika? I så fall, varför?
6. Amerikas Förenta stater äger vad somliga människor kallar en demokrati eller en folkets styrelse, och man gör vissa ansträngningar för att göra denna styrelseform populär bland andra folk. Men inte alla folk tyckes vilja ha den demokrati eller den art av demokrati, som det amerikanska folket besitter, ty de ser i den sådant som ter sig som allvarliga svagheter; och det sätt varpå demokratiens principer omsättes i praktiken blir föremål för kritik från många håll. Ja, inte ens i Amerikas Förenta stater med alla dess aktningsvärda demokratiska institutioner åtnjuter folket den verkliga friheten. Till och med där behövs den stora befrielsen. Där såväl som i alla andra delar av världen är det mycket lämpligt att förkunna det storslagna budskapet om sann frihet.
7. Har orden i vår rubrik sitt ursprung hos den amerikanska republiken? Från vem kommer frihetens ande?
7. Det var denna amerikanska republik som gjorde de berömda orden i detta föredrags titel kända och populära. Sedan självständighetsförklaringen hade utfärdats den 8 juli 1776, ringde man i Frihetsklockan i Independence Hall i Philadelphia i Pennsylvania. På denna klocka är följande citat inristat: ”Utropa frihet överallt i landet för alla dess inbyggare. — Lev. XXV, 10.” Men dessa ord är i verkligheten inte någon del av någon amerikansk propaganda. De har inte sitt ursprung i amerikansk republikanism eller demokrati. De har sitt ursprung hos Teokratien, som betyder ”Guds styrelse”. De är inte någon människas ord, fastän de uttalades av den hebreiske profeten Mose. De är Guds ord. Den Gud som hebréerna tillbad benämnes ”Jehova”, och dessa ord är en del av den lag som Han gav dem. Det är Jehova Gud som är den store befriaren och den store utroparen av frihet för folket. Den sanna frihetens ande kommer ned från Honom. Alldeles såsom en av dem som han gav i uppdrag att utropa eller förkunna frihet under inspiration har skrivit: ”Nu är Jehova anden; och där Jehovas ande är, där är frihet.” — 2 Kor. 3:17, NW; Ps. 83:19 (enl. KJ v. 18, där namnet JEHOVA är utsatt).
8. Har utropandet av frihet nu till syfte att sätta i gång något sådant som händelserna i Amerika år 1776? Hur kan vi avgöra vad vi bör svara?
8. Vad den nyfödda av människor frambragta amerikanska republiken gjorde år 1776 var alltså endast att den antog de historiska frihetsorden, men den omsatte inte ordens verkliga innebörd i praktiken. Republiken begagnade orden endast som ett fältrop för att främja sitt uppror mot den brittiska regeringens suveränitet. Den blandade ihop dessa ord med en politisk revolution, en förändring från ställningen som kolonier till oavhängigheten såsom ansvarig stat inom nationernas familj. En blodig revolution följde, vilken slutligen säkerställde oberoendet. Att vi utropar frihet över hela jorden i dessa oroliga tider har emellertid inte till syfte att sätta i gång något sådant som de nämnda politiska händelserna av år 1776. När vi undersöker orden i deras ursprungliga sammanhang, ser vi att de talade om den frihet som vinnes genom lydnad mot Gud, den Högste, en frihet som åstadkoms på fredligt vis. Vi ser att denna frihet kungjordes överallt i landet, inte genom att man ringde i en av människor gjord klocka, utan genom att man blåste i ett vädurshorn eller gumshorn, jubelårsbasunen.
9. Vad säger 3 Moseboken 25:9—13 i huvudsak?
9. Låt mig citera de ursprungliga orden och deras sammanhang enligt en modern översättning: ”Ni skola helga det femtionde året och förkunna frihet överallt i landet för alla dess inbyggare; det skall vara ett jubelår för eder, när var och en av eder skall återvända till sina egna besittningar och var och en av eder skall återvända till sin egen släkt. Det femtionde året skall vara ett jubelår för eder, då ni icke få så, icke heller skörda det som har vuxit upp av spillsäden och icke heller bärga in druvor från de oskurna vinträden däri; ty eftersom det är ett jubelår, skall det vara heligt för eder; ni skola äta det som marken frambringar. Under detta jubelår skall var och en av eder återvända till sina egna besittningar.” — 3 Mos. 25:9—13, AT.
10, 11. a) Varför är denna lag av intresse för oss i våra dagar? b) Vem började utropa frihet, och vilka måste nu taga upp kungörelsen?
10. I det sextonde århundradet före vår nuvarande tideräkning överlämnade profeten Mose det här återgivna åt eftervärlden såsom Guds lagbud till sitt utvalda folk, Israels nation. Denna lag hålles inte i våra dagar, och därför skulle den inte ha mer än ett flyktigt historiskt intresse för oss i dessa oroliga tider, om det inte vore så, att denna lag om jubelåret var profetisk till sin innebörd. Den var någonting gott då för det forntida Israels nation, och den var en skugga av verkliga goda ting som skulle komma i en framtid som då var långt avlägsen, men som nu i vår tid är nära inpå oss.
11. Gud, som allena bär namnet Jehova och som är den store befriaren, framställde där en bild av en stor befrielse som skulle komma, inte endast för folket av Israels nation, utan för hela människosläktet. En av hans inspirerade frihetsutropare talar om detta för oss i tydliga ordalag, när han säger: ”Lagen har en skugga av de goda ting som skola komma.” (Hebr. 10:1, NW) Den man, med vilken den stora rörelsen för verklig befrielse började, hänvisade också till denna forntida profetia om jubelåret och angav att den förutsade det verk som han skulle utföra. Denne man var en Guds son, och han hade kommit ned från himmelen till jorden för att leva trettiotre och ett halvt år som människa, för att han skulle börja denna befrielserörelse och dess utropande. Hans namn var Jesus Kristus, och han var född inom Davids kungliga släktlinje, hans som hade varit konung i Jerusalem i många år. Denne Jesus Kristus började för nitton hundra år sedan utropandet eller kungörandet och lade grunden till den stora befrielsen. På samma sätt måste nu hans sanna efterföljare i denna tid taga upp den glädjefyllda kungörelsen och måste frimodigt låta den ljuda liksom en basunstöt för alla raser, folk, nationer och tungomål.
12. Hur visade Jesus, att han var bemyndigad att utföra sitt befrielseverk, och hur ter sig hans verk vid jämförelse med Mose verk?
12. När Jesus just skulle börja sitt verk att ”utropa” eller predika, höll han ett offentligt tal i den religiösa möteslokalen i sin hemstad, Nasaret, i Palestina. Vid detta tillfälle räckte honom tjänaren i den judiska synagogan den bokrulle som innehöll Jesajas profetia. Profeten Jesaja hade också i viss mån berört jubelåret, som skulle medföra frigörelse åt Jehovas folk. Därför fann Jesus nu detta ställe i Jesajas bok och läste upp det och sade: ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigivning för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.” Därpå sade Jesus till sina åhörare: ”I dag uppfylles detta skriftens ord, som ni nyss hörde.” Och med denna inledning höll han ett tal för dem, som kom dem alla att förundra sig. (Luk. 4:16—22, NW) På detta sätt grep sig Jesus Kristus an med ett verk av frigörelse eller befrielse, som skulle breda ut sig utanför judarnas eller Israels nation och skulle nå alla folk. Hans frigörelseverk var större än det verk som hade utförts av den forntida profeten Mose. Den lag som hade givits genom Mose var en skuggbild av detta stora gagn som genom Jesus Kristus kom hela människosläktet till del. I själva verket var Jesus Kristus en större Mose, och den forntida profeten Mose själv förutsade, att Jehova Gud skulle uppresa en profet lik Mose men större än denne. Denne större profet var Jesus Kristus, och han skänker åt mänskligheten en befrielse som visades i förebild genom lagen om frigörelse i och med jubelåret. — 5 Mos. 18:15—19; Apg. 3:19—23.
Befrielsens forntida mönster
13. Vilken händelseutveckling ledde till givandet av jubelårslagen?
13. Låt oss därför i korthet undersöka denna forntida jubelårslag och se hur den innebär de mest storslagna ting för oss i våra dagar. I mer än åttio år hade Israels folk, som profeten Mose tillhörde, varit slavar under grymt, utmattande arbete i Egyptens land. Understödd av stark militärmakt, försökte den förtryckande regeringen utplåna dessa israeliter. Då sände den allsmäktige Guden, Jehova, profeten Mose till sitt folk och befriade förmedelst förunderliga mirakler israeliterna från det ondskefulla Egypten och förde dem till Sinai berg i Arabien. Jehova Gud lovade att ge dem landet Palestina, och nu höll han på med att föra dem dit. Men innan han förde dem in i det utlovade landet, gav han dem sina lagar, teokratiska lagar, som skulle vara deras rättesnöre, när de blivit slutligt installerade i det utlovade landet. Bland lagarna var denna om firandet av jubelåret vart femtionde år, och den är i detalj framställd i det tjugofemte kapitlet av Tredje Moseboken.
14. Vilka problem som vi nu står inför behandlades i denna lag? Varför var bestämmelserna däri fullt rättvisa?
14. Bland de stora problem, som mänskligheten i våra dagar har att brottas med, är hur man skall fördela jorden, hur man skall bevara jorden i gott skick, hur man skall utplåna fattigdomen bland alla människor och hur man skall kunna göra alla medlemmar av det mänskliga samhället jämställda. Lagen om jubelåret illustrerade, hur dessa livsviktiga problem kommer att lösas av den allvise Guden, vilkens namn är Jehova. Han är upphovet till lagen om jubelåret och likaså till dess storslagna uppfyllelse på hela människosläktet. Det var en rättvis lag. Den åstadkom ingen orättvisa och svårighet ens för dem som fram till jubelåret hade blivit rika. Genom ett underverk hade Jehova Gud fört israeliterna in i det utlovade landet, och genom ytterligare underverk befriade han landet från de onda, djävulsdyrkande människor som inte hade någon rätt i landet. Detta tog flera år i anspråk, och därpå tog jordens fördelning mellan israeliterna ytterligare ett antal år, enligt traditionen sammanlagt fjorton år, varefter landet i frid kunde brukas och jubelårssystemet börja räknas. Alltså var landet ett av Gud givet land, och Jehova hade rätt att föreskriva hur det skulle användas. Hela jorden är hans skapade verk. Han föreskrev inte, att stora jorddrottar skulle slå under sig landet och tvinga folket i allmänhet att tränga ihop sig i städerna, utan att varje släkt skulle få ett lagom stort stycke land, som skulle förbli i den släkten från generation till generation. Inte ens kungen kunde lagligen fråntaga en släkt detta arv från förfäderna. En konung försökte göra det på oärligt vis, men Jehova Gud lät avrätta honom för detta.
15. Hur utvecklade sig fattigdom, brist på jordegendom samt slaveri i Israel?
15. Gud lovade israeliterna, att om de höll hans lag skulle det inte finnas några fattiga i landet. (5 Mos. 15:4) Men Gud förutsåg, att till följd av synd, ofullkomlighet och själviskhet i denna världen skulle många israeliter bli fattiga, medan några skulle bli rika och själviskt skulle vilja hålla kvar sina rikedomar på sina israelitiska bröders bekostnad. Därför till lade han dessa ord: ”De fattiga skola aldrig upphöra att finnas i ditt land; det är därför som jag befaller dig att vitt öppna din hand för din fattige och behövande landsman i ditt land.” (5 Mos. 15:7—11, AT) För att kunna klara sina utgifter skulle några israeliter bli tvungna att sälja en del av sin fäderneärvda jord eller kanske alltsammans och på det sättet tills vidare bli utan jordegendom. Andra skulle nödgas sälja medlemmar av sina familjer eller sälja till och med sig själva till att bli slavar åt sina israelitiska bröder eller åt utlänningar i det utlovade landet. Om en släkting inte var i stånd till att köpa tillbaka hans jord åt honom eller att reda upp hans skuld och laga att han blev frigiven eller om han själv under tiden inte lyckades förvärva medel till att skaffa sig dessa fördelar, då innebar jubelåret ett klart skinande hopp för honom.
16. Hur var jubelåret ett år av frigörelse för land och folk?
16. Jubelåret var ett år av frigörelse, av befrielse. Det ordnade upp alla dessa fall av olycklig händelseutveckling, ty det året skulle alla dessa israelitiska slavar bli frigivna. Alla fäderneärvda egendomar som hade blivit sålda skulle återställas till de rättmätiga ägarna, och släkterna eller familjerna skulle återförenas. Vad landet självt beträffar, var jubelåret ett vilans år för det. Vart sjunde år var ett sabbatsår för landet, då det skulle ligga i träde. Det fyrtionionde året var således ett sabbatsår, men dessutom var det femtionde året också ett sabbatsår för landet, så att det fick ett extra år att återhämta sig på. Vad som växte av sig självt fick man äta, men man fick inte skörda och lagra det. På det sättet fick inte endast israeliterna en möjlighet till att återhämta sig i materiellt avseende och börja om igen med nya förutsättningar, i besittning av egendom och jämställda med sina medbröder, utan också landet fick tillfälle att på nytt bygga upp sin produktionskraft. Genom Guds välsignelse för israeliternas trohet skulle det fyrtioåttonde året ha givit en så rik skörd, att den skulle förse dem med föda för tre på varandra följande år, till dess de skördade de grödor som de hade sått året närmast efter jubelåret.
17. Hur visade Jehova Israel, att han menade allvar med denna lag om sabbatsåret?
17. På grund av det som denna visa och kärleksfulla föreskrift visade i en skuggbild med avseende på hela mänsklighetens framtid tog Gud denna anordning med sabbatsåret och jubelåret på allvar. För att israeliterna inte på tillbörligt sätt hade hållit dessa sabbatsår straffade han dem genom att driva dem i landsflykt, så att landet, som Gud hade givit dem, skulle få vila i sjuttio år, medan de olydiga israeliterna var fångar i Babylons land. De hade själva prisgivit sig åt denna fångenskap genom sin synd mot Jehovas lag. Men i harmoni med den ande som sabbatsårets välsignelser var uttryck för handlade han barmhärtigt såsom deras befriare. Han bröt den fientlige förtryckarens makt och återbördade dem till deras hemland. Här visade sig Jehova återigen som frihetens Gud och upphovsman.
18. Hur innebar lagen inte någon orättvisa mot dem som lagligen hade köpt jord och slavar? Verkställdes dess bestämmelser medelst revolution och blodsutgjutelse?
18. Genom att kräva, att de som hade slavar, skulle frigiva sina israelitiska tjänare, och genom att fordra, att de som hade köpt andras fäderneärvda egendomar skulle återställa dem till deras rättmätiga ägare, begick Gud inte någon orättvisa mot dem som hade gjort lagliga köp. Alla köp skulle enligt bestämmelsen, göras upp på grundval av det antal år som återstod till jubelåret. Dessutom tillhörde landet helt och hållet jordens Skapare. Det var därför som hans lag sade: ’”Landet får icke säljas för evärdlig tid, ty landet är mitt, då ni ju endast äro där boende främlingar och trälar under mig.” (3 Mos. 25:23, AT) De måste alla också komma ihåg, att de var befriade slavar, som en gång hade blivit förtryckta i Egypten och senare i Babylon. Och alldeles som Jehova hade visat barmhärtighet mot dem för sitt namns skull och hade befriat dem från träldom i fiendernas land, så måste de visa den gudomliga egenskapen barmhärtighet och låta sina israelitiska slavar bli fria vid jubelåret i lydnad för den store befriarens befallning. ”Ty det är åt mig som israeliterna äro slavar, i det att de äro mina slavar, som jag har fört ut ur Egyptens land, jag, HERREN, eder Gud.” (3 Mos. 25:55, AT) Således var hela anordningen rättvis och barmhärtig. Den verkställdes utan någon våldsam revolution och blodsutgjutelse. Jubelhornet kungjorde därför frid och glädje överallt i landet.
19. Hur har människan blivit förslavad av människan, och hur har man handskats med jorden?
19. Detta är en förutsägelse om större frigörelse från skuld och slaveri för människosläktet och ett större återupplivande av jordens krafter. Och att tänka sig, att det ligger alldeles framför oss! Att människan har hållits som slav av sin medmänniska är utom allt tvivel. Det förhåller sig så, vare sig det har skett med hjälp av militärmakt, genom att inkräktare tillvällat sig den politiska makten, genom stora monopol, karteller och andra finansiella och industriella system eller genom religiösa prästers och predikanters humbug och skrymteri. Dessutom har de själviska lagt beslag på jorden, de styrande och aristokraterna och de religiösa prästerna. På senare år har det i viss mån skett en styckning av de stora jordegendomarna, så att dessa fördelats bland folket. Men detta har åstadkommits under stor motsträvighet från jordägarnas sida och endast genom påtryckning från regeringar som gynnat denna politik. I Italien, den romerska katolicismens vagga, har det förekommit högljudda klagomål och häftiga demonstrationer på grund av den republikanska regeringens långsamhet i att fullgöra sitt före de senaste valen avgivna löfte att dela ut jord till det utfattiga folket. En österländsk härskare har nyligen tillkännagivit sitt uppsåt att låta sina stora egendomar styckas och jorden fördelas bland folket, hans undersåtar. Men detta är inte någon del av uppfyllelsen av det utlovade jubelåret för människosläktet. Det är endast en del av de förtvivlade ansträngningar som denna världens styresmän och system gör för att vidmakthålla människans välde över människan eller folkets av Jehova Gud oberoende självstyrelse. Även om all den odlingsbara marken på jorden fördelades bland alla jordens släkter, skulle det likväl återstå att verkställa en stor befrielse från mänsklighetens stora förtryckare.
Grundvillkoren för sann frihet
20. Vilken plan gjorde den store förtryckaren upp för att förslava hela människosläktet?
20. Människosläktets förnämste förtryckare är Jehova Guds store vedersakare, Satan, djävulen. Själva hans namn Satan betyder ”motståndare”, medan hans namn ”djävul” betyder ”baktalare, falsk anklagare”. Jehova Gud har alla sina skapelsers sanna frihet för ögonen. Satan, djävulen, vill hålla dem i slaveri. Han gör motstånd mot Guds uppsåt att frigöra dem, därför att detta betyder deras frigörelse från djävulens välde. Fördenskull baktalar han och anklagar falskeligen den sanne och levande Guden och vill få allt skapat att tro att det är Jehova som är tyrannen. Satan, djävulen, har åtrått att få jorden som sin egendom, och han har försökt rycka den undan Guds universella suveränitet. Satan gör anspråk på hela mänskligheten som sina slavar. Han har utmanande påstått, att Gud inte kan sätta en människa på jorden som skulle kunna hävda sitt oberoende av Satans välde och svära Gud trohet och lydnad och hålla denna ed troget under det mest ytterligtgående prov. Han insåg möjligheten att förslava hela människosläktet i människans ursprungliga hem, Edens lustgård, som låg någonstädes borta i Orienten i närheten av floderna Tigris och Eufrat. Vid den tiden var, han en Guds son och var en mäktig ängel som Jehova, Skaparen, hade satt över den förste mannen och dennes hustru såsom deras ”överskyggande kerub”. (Hes. 28:13—18, 1878), Genom att få våra första föräldrar, Adam och Eva, under sin kontroll kunde han göra alla deras efterkommande till sina slavar alltifrån deras födelse.
21, 22. Hur började då slaveriet i Guds universum?
21. Den ”överskyggande keruben” gjorde därför uppror mot Jehovas universella suveränitet och förvandlade sig till Satan eller Guds motståndare. För att vinna över människan på sin sida som deltagare i upproret närmade han sig nu mannens hustru, Eva. Han gjorde sig till en djävul eller baktalare genom att falskeligen anklaga Jehova Gud inför henne, i det han sade till henne, att Gud höll henne i okunnighet genom sina bud och undanhöll det som skulle göra henne och Adam lika gudar, oberoende och i stånd till att själva avgöra vad som var rätt och orätt, gott och dåligt. Han sade att Guds hot om död för upprorsmakare inte kunde verkställas, eftersom de förvisso inte skulle dö för att de åt den förbjudna frukten. Därför borde de bryta sig lösa och vinna friheten och äta vad de själva fann vara gott för dem. Grundligt bedragen av denne svekfulle befriare, bröt Eva Guds lag och gav efteråt något av frukten åt sitt ansvariga huvud, sin man, Adam. Lockad av sin hustru, åt Adam, och denna hans handling innebar uppsåtligt uppror mot hans Skapare och Gud, Jehova.
22. På detta sätt började slaveriet i Guds universum. Satan, djävulen, blev slav under sin egen själviska ärelystnad. Genom sitt uppror förlorade Adam och Eva sin sanna frihet under Gud och blev slavar åt Guds motståndare, Satan, djävulen. För självisk lystnads skull sålde de oss alla till slavar, prisgav oss åt en träldom, från vilken det är omöjligt för någon av oss att själv göra sig fri. Därför har alla människor, ända ned till oss i vår tid, blivit födda av ofria förfäder. — Första Moseboken, kapitel 3.
23. Hur har Satan byggt upp en osynlig organisation? För vilket ändamål?
23. Sedan dess har Satan, djävulen, byggt upp sin organisation hela jorden runt. Han ledde inte endast människosläktet till uppror mot Skaparen, utan förmådde också andar i himmelen, änglar som en gång var Guds söner och lika heliga som människans ”överskyggande kerub” hade varit, till att överge Guds fria organisation och sluta sig till den organisation som Satan, djävulen, hade byggt upp. De har blivit djävlar eller demoner och har översvämmat jorden med demondyrkan i en eller annan, form. Bedragare som de är, har de ingivit människor den till synes fromma tanken att tillbedja sina förfäder och därigenom förlett dem till att tillbedja demoner i stället för att tillbedja den sanne Guden. Den osynliga delen av Satans organisation är alltså övermänsklig, och det är ytterligt omöjligt för mänskligheten eller för någon av mänskligheten frambragt styrelse, inbegripet Förenta nationerna, att bryta det osynliga sataniska väldets makt och göra människorna fria. Människorna må harmas så mycket de vill över att vi säger det, men de kan inte befria det mänskliga samhället och de mänskliga regeringarna från Satans, djävulens, despotiska inflytande och ingripande. Han har gjort sig till vad den Heliga skrift kallar honom, ”denna tingens ordnings gud”, som förblindar människors sinnen för sanningen. Detta förklarar orsaken till att vartenda av människor frambragt styrelsesätt, som existerat på jordens yta, har blivit korrumperat, kommit i utförsbacken och gått sin undergång till mötes. — 2 Kor. 4:4, NW.
24. Hur kommer mänsklighetens frigörelse: genom människor, genom demokratien, eller genom vad?
24. Människor som upphöjer sig och poserar som folkets befriare bedrar sig själva och även dem som följer dem såsom ledare. Demokratier och folkrepubliker visar inte vägen till frihet. Det är TEOKRATIEN, Guds herradöme, hans stora jubelårsrike, som skall befria människosläktet. Det kommer att rycka denna jorden, Guds skapelse, ur den förtryckande ”jorddrottens”, Satans, djävulens, grepp och kommer att återföra jordens besittning och dess inbyggare under Jehovas universella suveränitets spira, så att människorna blir fria medlemmar av hans universella familj av förnuftsbegåvade skapelser.
Träldom under fördärvet
25, 26, Vem framställde sig som frihetens apostel? Vilka gjorde motstånd mot honom?
25. Men det finns andra ting jämte Satans organisation, från vilka mänskligheten behöver bli frigjord. Guds Son, ”människan Kristus Jesus”, utpekade tydligt vad dessa ting är för något. Han visade också, hur frigörelse från dem skall åstadkommas. Han bedrog inte människorna, när han framställde sig som frihetens apostel, utan hans himmelske Fader, Jehova Gud, hade sänt ut honom i denna mission för att skänka människosläktet vila från alla dess svårigheter och trångmål. Han var smord med sin Faders ande. Därför tog han med full rätt Jesajas profetia i sin mun och tillämpade på sig det uppdrag, som är uttalat där, och visade sålunda, att han var sänd ”till att förkunna frihet för fångarna och fängelsets öppnande för dem som äro bundna; till att förkunna Jehovas ynnests år och dagen för vår Guds hämnd; till att trösta alla sörjande”. (Jes. 61:1, 2, AS) Han rönte motstånd, inte särskilt av de politiska styresmännen Pontius Pilatus och konung Herodes, utan av folkets religiösa förtryckare, nämligen prästerna och deras skriftlärda och fariséernas och sadducéernas religiösa sekter, representanter för det ”andliga ståndet”, vilka, såsom Jesus sade, ”binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva äro de icke villiga att röra dem med sitt finger”. — Matt. 23:1—4, NW.
26. För att förhindra folkets befrielse ville dessa religiösa motståndare döda Jesus, och han sade till dem: ”Ni äro från eder fader, djävulen, och ni önska göra eder faders begärelser. Denne var en mandråpare, när han började, och han stod icke fast i sanningen, ty sanning finnes icke i honom.” — Joh. 8:44, NW.
27. Under vad för något annat var judarna slavar, enligt vad Jesus visade dem?
27. Vid samma tillfälle visade Jesus på vilket sätt de var slavar, som inte kunde slippa loss genom sina egna ansträngningar, och hur han måste lösa dem från alla som höll dem i slaveri. Ja, de var i Satans, djävulens, våld, men dessutom lydde de under någonting som berörde dem personligen mera direkt, än djävulens välde gjorde. De som håller människor i slaveri begagnar sig av lögner för att få dem under sitt välde. Därför sade Jesus, Guds Son: ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar, och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” Judarna visade att de kände sig sårade över denna antydan om att de var slavar. Och därför avslöjade Jesus den träldom de befann sig i genom att säga: ”Sannerligen, jag säger eder: Var och en som gör synd är syndens slav. För övrigt blir icke slaven kvar i huset för alltid; sonen blir kvar för alltid. Om nu Sonen försätter eder i frihet, så skola ni verkligen bliva fria.” Joh. 8:31—36, NW.
28. Varför var de, trots sin härstamning och sina lagar, fortfarande inte fria?
28. Dessa Guds Sons ord bevisar att alla människor är syndens slavar, därför att alla gör synd. Judarna, som Jesus talade till, var avkomlingar av den trogne patriarken Abraham, och Gud hade givit dem sin lag genom Mose. Eftersom judarna härstammade från Abraham genom hans fria kvinna, hans hustru Sara, menade de sig vara fria och inte. underkastade Satans, djävulens, välde. De försökte också upprätta sin egen rättfärdighet genom att hålla Mose lag, och under denna lag hade de ett prästerskap som skulle frambära djuroffer för deras synder mot lagen, och därför betraktade de sig som rättfärdiga och inte som syndens slavar. Men i stället för att förklara judarna för rättfärdiga fördömde själva denna Mose lag dem såsom syndare och såsom straffskyldiga inför Gud för synder. De var syndare liksom hela den övriga världen, och deras munnar kunde inte skryta med egenrättfärdighet. Genom denna Mose lag och dess tio stora budord får vi den kunskapen, att vi är, inte rättfärdiga i oss själva, utan syndare och ur stånd till att hjälpa oss själva. ”Nu veta vi”, säger aposteln Paulus, ”att allt vad lagen säger, det talar den till dem som äro under lagen, för att var mun må bliva tilltäppt och hela världen må bliva straffskyldig inför Gud. Därför kommer intet kött att genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom, ty genom lag kommer den exakta kunskapen om synd.” — Rom. 3:19, 20, NW.
29. Varför är det inte i kraft av Guds skapelse vi är syndens och fördärvets slavar?
29. Hur kommer det sig då, att all världens människor är slavar under synden och i träldom under fördärvet? Det beror inte på att hela den synliga, materiella skapelsen är ond, fördärvad eller dålig i sig själv; det beror inte på att den store Skaparen, Jehova Gud, har gjort mannen och kvinnan onda vid själva starten. Detta skulle vara en omöjlighet, ty Jehova Gud är inte källan till synd, ofullkomlighet och fördärv. Att felet ligger hos oss och inte hos Jehova Gud, det finner vi när vi läser: ”Hans verk är fullkomligt, ty alla hans vägar äro rättvisa; en Gud av trofasthet och utan missgärning, rättvis och rättfärdig är han. De hava handlat mot honom på ett sätt som utvisar fördärv, de äro icke hans barn, det är deras fel.” Den vise mannen konung Salomo är överens med dessa Mose ord och säger: ”Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.” (5 Mos. 32:4, 5, AS; Pred. 7:30) Den inspirerade redogörelsen för människans skapelse underrättar oss om att Gud gjorde Adam och Eva absolut fullkomliga, satte dem i paradiset i Eden och befallde dem att frambringa fullkomliga barn för att uppfylla denna jorden och att utbreda sitt fullkomliga paradisiska hem intill jordens ändar. Men innan Adam och Eva någonsin frambragte några barn gjorde de gemensam sak med Satan, djävulen, i hans uppror och blev syndare mot sin Skapare och laggivare.
30. Hur har vi då alla blivit underkastade synden, fördärvet och Satan?
30. Därigenom blev de syndens slavar och blev utdrivna ur Edens paradis ut på den ouppodlade jorden, som de ännu inte hade lagt under sig. Då de nu själva var syndens slavar, kunde de inte frambringa fullkomliga, rättfärdiga barn. Därför har alla vi, deras efterkommande, blivit födda såsom slavar under synden. Från födelsen har vi varit ofullkomliga och fördärvet underkastade. Vi har också blivit födda in i Satan, djävulens, onda värld, hans som är ”denna tingens ordnings gud”. Följaktligen har vi blivit födda med hans välde över oss. — 1 Mos. 1:26—28; 2:7, 8.
31, 32. a) Vilken annan konung har regerat, och varför över oss alla? b) Varför kommer liv inte genom den mosaiska lagen, och hur är det då möjligt att få det?
31. Tillika med dessa omständigheter har en annan obarmhärtig konung härskat över oss, och vi har lidit såsom hans undersåtar och varit nedtyngda av smärta och sorg. Vem är denne konung, som har fyllt vårt liv med sådan bedrövelse och ängslan? Det är döden, och de oräkneliga gravarna utgör ett bittert vittnesbörd om hans stränga herravälde. Hur blev döden konung över hela människosläktet? Det skedde genom att våra första föräldrar syndade mot den store laggivaren och livgivaren, innan någon av oss var född. Gud hade varnat den första människan, Adam, och sagt, att om denne var olydig mot Gud och syndade, skulle han dö. Å andra sidan, om Adam fortfor att lyda Gud, skulle han få leva på den paradisiska jorden för alltid och skulle bli fader till fullkomliga barn som skulle befolka hela jorden. Men Adam och hans hustru sålde sig åt synden, och Gud dömde dem med rätta till döden. Han sade till kvinnan Eva, att hon skulle föda barn med stor plåga och smärta. Inte fullkomliga barn, utan ofullkomliga, syndiga barn, alltifrån födelsen dömda till att dö. Ty vi läser: ”Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.” (Job 14:4), Alltså har vi alla varit undersåtar under den grymme konungen döden alltifrån vår födelse genom att vi är födda av Adams ätt, och inte ens Mose lag bevisade sig vara en väg till undflykt från hans regering. Detta förklarar, varför var och en är syndig, ofullkomlig och dör.
32. Därför läser vi: ”Alldeles som genom en enda man synden kom in i världen och döden genom synden och döden på det sättet spred sig till alla människor, emedan de alla hade syndat —. Ty intill lagen var synden i världen, men synden blir icke tillräknad någon, när det icke finnes någon lag. Icke desto mindre härskade döden som konung från Adam ned till Mose, även över dem som icke hade syndat i likhet med Adams försyndelse.” Men under det att Mose lag endast avslöjade alla människor, judarna inbegripna, såsom syndare, kom Guds oförtjänta godhet till människans hjälp och beredde en möjlighet för det fallna människosläktet att vinna rättfärdighet, vars lön är evigt liv i en rättfärdig ny värld. Därför läser vi vidare: ”Men där synden överflödade, där överflödade den oförtjänta godheten ännu mera. För vilket ändamål? För att, alldeles såsom synden härskade som konung med döden, så måtte också oförtjänt godhet härska som konung genom rättfärdighet med evigt liv i sikte genom Jesus Kristus, vår Herre.” Evigt liv i en återställd värld av rättfärdighet är därför möjligt endast genom Jesus Kristus, Guds Son. Detta bevisas av vad Skriften vidare säger i sin här förut citerade framställning: ”Den lön synden betalar är död, men den gåva Gud giver är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 5:12—14, 20, 21; 6:23; NW.
Vad frigörelsen kostar
33. I vilka avseenden försätter oss alltså Guds Son verkligen i frihet?
33. Nu kan vi förstå, varför Jesus Kristus, Guds Son, sade: ”Om nu Sonen försätter eder i frihet, så skola ni verkligen bliva fria.” Vi kan inte, och inte heller kan någon mänsklig regering på jorden befria oss från slaveriet under synd, villfarelse, död och Satan, djävulen. Om Mose lag inte kunde göra människor rättfärdiga genom lag och komma dem att stå rena inför Gud, så kan ingen jordisk, mänsklig regering göra detta för oss. Hur kan vi då bli befriade från den fördömelse till död, som vilar över oss på grund av att vi är födda i synd? Endast genom vad Guds oförtjänta godhet gör för oss genom hans Son, Jesus Kristus. Endast genom honom kan vi vinna en jubelårsvila från tillståndet som syndens och dödens slavar under Satan, djävulen. Detta visades i en profetisk skuggbild genom jubelår sanordningen. Hur då?
34. a) Vilken dag började jubelåret? b) Varav var dessa offer en bild?
34. Lägg märke till detta viktiga förhållande i fråga om denna profetiska lag: Det var på den tionde dagen i den sjunde judiska månaden, dvs. ”på försoningsdagen”, som man skulle stöta i jubelårsbasunen, inte innan offret till försoning för folkets synd hade blivit framburet, utan efteråt. Alltså kunde jubelåret inte börja, förrän hela Israels folks synder mot Guds lag hade blivit försonade genom de offer som frambars i Guds tempel av hans präster. (3 Mos. 25:9) Dessa försoningsoffer på försoningsdagen var alla en bild av det ena tillräckliga offer, som ”människan Kristus Jesus” såsom Överstepräst skulle frambära åt Gud för hela människosläktets synder. Detta offer var inte någon lägre animal skapelse, något djur, som t. ex. en tjur eller ett får eller en bock, utan var hans eget mänskliga liv; och han frambar värdet av detta mänskliga offer, inte i templet i Jerusalem på jorden, utan i himlen själv, i själva Guds närvaro, ty Jehova Gud bor inte i av människor gjorda tempel på jorden. Om detta läser vi: ”Han gick in, nej, icke med blodet av bockar och av unga tjurar, utan med sitt eget blod, en gång för alla i det heliga rummet och vann en evig frigörelse för oss. Ty Kristus gick in, icke i ett heligt rum, gjort med händer, som är en kopia av verkligheten, utan i själva himmelen, nu för att träda fram inför Guds person för oss.” — Hebr. 9:12, 24, NW.
35. Hur dog Jesus, och hur gick det till, att de gagneliga verkningarna av hans död inte blev upphävda?
35. Jesus, som hade blivit född fullkomlig genom Guds mirakulösa makt, bevarade sin syndfrihet, och han dog, inte därför att han hade syndat, utan såsom ett offer. Han dog för sina religiösa fienders händer, emedan han bar vittnesbörd om sanningen och predikade om Guds kommande rike såsom den enda rättmätiga styrelsen över jorden och det enda hoppet för hela människosläktet. För att Jesu mänskliga offer inte skulle tagas tillbaka, utan skulle finnas kvar till gagn för människosläktet, uppreste Gud sin Son, Jesus Kristus, från de döda såsom en förhärligad andlig Son, beklädd med odödligt liv. Emedan han hade dött trogen mot Jehova Guds universella suveränitet, lät Gud honom uppstå från de döda till att bli den nya världens himmelske Konung. — 1 Petr. 3:18, 22.
36. När som först kunde därför det stora jubelåret börja?
36. Av detta kan vi se, att den storslagna frigörelsen för människosläktet i samband med jubelåret inte verkligen kunde börja förrän efter det att det försoningsoffer som borttager synd hade åvägabragts av Guds Överstepräst, Jesus Kristus, på jorden och hade framburits åt Gud i himmelen.
37, 38. a) Vilket år var jubelåret, och vilken dag blevanden utgjuten? b) På vilken befrielse var detta ett bevis, och för vilka?
37. Det är intressant att lägga märke till detta förhållande: Jubelåret var det femtionde året. Som en motsvarighet därtill kom den judiska veckohögtiden eller pingsten femtio dagar efter Jesu uppståndelse från de döda. (Pingst av grek. pentekosté betyder ”den femtionde”, underförstått dagen.) Det var på denna högtidsdag, pingstdagen, som de trogna lärjungarna fick Guds heliga ande utgjuten över sig, och de började ett stort predikoverk och andligt befrielseverk.
38. Att anden på detta sätt utgöts över dem var ett synligt tecken på att Jesus Kristus hade farit upp till himmelen och trätt in i Guds närvaro och till honom framburit värdet av sitt mänskliga offer. Det var bevis för att Jesus Kristus nu satt på Guds högra sida i himmelen såsom den store Översteprästen och Konungen, lik den forntida Melkisedek, vilken var ”präst åt Gud, den Högste”. (Apg. 2:1—36; 1 Mos. 14:18; Hebr. 7:1—27) Således blev dessa Jesu Kristi trogna lärjungar, som började erhålla den heliga anden på denna pingstdag eller femtionde dag, frigjorda från syndens fördömelse och blev befriade från träldomen under Satan, djävulen, som är ”denna tingens ordnings gud”. Den Heliga skrift upplyser oss om att dessa smorda lärjungar, som bevisar sig trogna intill döden, slutligen kommer att utgöra ett antal av 144.000. Också de skola få erfara en andlig uppståndelse från döden, en uppståndelse till odödligt liv i himmelen, för att där regera med sin hövding, Jesus Kristus, i hans himmelska rike över den rättfärdiga nya världen. — Upp. 14:1, 3; 2:26—28; 3:21.
Frigörelsens regering
39. Varför är det nu den tid då nyheterna om jubelåret skall utbasunas?
39. Nu, efter nitton hundra år, under vilka mänskligheten i allmänhet har lidit, suckat och dött i slaveri under synden, ofullkomligheten, själviskheten, Satans världsvida organisation och döden, nu är tiden inne att låta de goda nyheterna om den nya världens stora jubelår ljuda såsom genom en stöt i en basun. I början av människans tillvaro tillät den store befriaren Jehova, att människosläktet kom i träldom under synden, döden och djävulen, men det har aldrig varit hans avsikt att människosläktet för alltid skulle förbli i denna träldom. Den gången för länge sedan i Edens paradis, omedelbart efter det att synden hade gjort sitt inträde i världen genom Adam och tillika med den döden och den bedräglige ormen Satans herravälde, kungjorde Jehova Gud en profetia om befrielse för människosläktet genom en befriare, Guds kvinnas säd. Denna hans kvinnas säd, så profeterade Gud, skulle söndertrampa eller krossa huvudet på den store ormen, Satan, djävulen, upphovsmannen till det som är ont och dåligt. (1 Mos. 3:15) Denna Guds kvinnas säd är hans Son, Jesus Kristus. Det är Gud som fastställer tider och stunder och som låter saker och ting inträffa i exakt överensstämmelse med sin tidtabell. Alltså fastställde han en bestämd tid, då Satans välde skulle upphöra. Detta betydde att han också fastställde en bestämd tid, då han skulle börja härska över jorden genom sitt utlovade rike. Vi befinner oss nu i det som för Satans styrelse är ”ändens tid”. Den började för några och trettio år sedan, år 1914. Detta årtal kan fastslås med hjälp av tidtabellen i Guds bok, bibeln.
40, 41. a) Varför utmärkte 1914 den tid då Guds rike började? b) Vilka förhållanden vittnar om att det började då och att vi lever i tiden för världens ände?
40. Då utlöpte ”nationernas fastställda tider”, emedan dessa nationer är Satan, djävulen, underdåniga och förtrycker Guds folk. Nationerna, som är underställda den djävulske underkuvaren, har övat vanstyre över jorden och underlåtit att skänka befrielse åt det förtryckta folket. När de ”fastställda tiderna” för deras välde utlöpte år 1914, kom den tid då Gud, Skaparen, skulle återtaga sin makt över jorden, hans skaparverk, så att han skulle härska över den liksom över hela det övriga universum. (Luk. 21:24, NW) Detta gjorde han genom att upprätta sitt rike i himlarna till att utöva regeringen över jorden och dess folk från och med då, och denna regering lade han i händerna på sin smorde Konung, Jesus Kristus. Det behöver inte råda någon ovisshet om detta i någon ärlig människas sinne. Kort före sin offerdöd förutsade Jesus det tecken, som skulle ge vid handen att vi befann oss i ”ändens tid”, i tiden för ”fullständigandet av denna tingens ordning”, och att det fullständiga slutet på denna slaveriets förtryckande värld närmade sig. Vi ser nu tecknet. Varje upplyst person känner världens historia sedan 1914. Den började med det första totala kriget, då hela nationer ställde upp sig mot hela nationer och hela riken mot hela riken.
41. Detta första världskrig åtföljdes av livsmedelsbristens, farsoternas och jordbävningarnas fasor, av att sanna kristna, som är arvingar till Guds rike, våldsamt förföljdes och att alla fredssträvanden och alla fredsallianser misslyckades och att nationernas farhågor växte, då de inte kände till någon utväg som kunde åstadkommas med mänskliga medel. Alla dessa erfarenheter, som denna generation fått gå igenom, förutsades av Jesus Kristus såsom de kännetecken som skulle utmärka vår tid såsom ”ändens tid” för Satans värld och den tid då Guds rike skulle härska mitt ibland alla sina fiender, både synliga och osynliga. Jesus sade: ”Må ni också veta, när ni se dessa ting inträffa, att Guds rike är nära. Jag säger eder i sanning: Detta släktled skall ingalunda försvinna, förrän allt inträffar.” — Luk. 21:31, 32, NW.
42. Vad är därför nära, som skall medföra människosläktets befrielse?
42. Guds rike med hans Son, Jesus Kristus, som regent är den enda befrielseregeringen. Översteprästen Kristi Jesu stora försoningsoffer har blivit framburet i himmelen, och under de gångna nitton århundradena har hans trogna efterföljare fått röna gagnet därav genom tro. Nu kommer därtill, att Jehovas teokratiska herradöme med Kristus som Konung har blivit upprättat. Såsom folkets befriare måste det fullständigt tillintetgöra djävulens världsorganisation, den synliga delen därav såväl som den osynliga, och bringa den till ett fullständigt slut. Detta kommer det att göra i det universella kriget vid Harmageddon, den slutliga strid vartill alla nationer nu föres fram under Satans och hans demoners inflytande. — Upp. 16:14—16.
43, 44. a) Hur förutsade Jesus det kungörande av jubelåret som nu sker? b) Vad bevisar detta kungörande?
43. Då människosläktets synder nu kan bli överskylda genom Kristi offer och då Guds rike nu är upprättat, är det nu den tid då kungörelsen om jubelåret för hela människosläktet skall utbasunas. Vem skall utropa detta budskap? Kristi smorda efterföljare och alla människor av en god vilja som tar emot budskapet med tro och glädje. Jesus sade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullständiga slutet komma.”
44. Jesus inbegrep detta predikande av Riket för alla nationer bland de många dragen i det tecken, som skulle utmärka ”ändens tid” och tiden för hans närvaro i Riket. På ett anmärkningsvärt sätt har sedan 1919 dessa goda nyheter om Guds upprättade rike blivit predikade, av Jehovas vittnen överallt på jorden för alla nationer. För varje år tillväxer detta vittnesbörd om Riket, trots motstånd och förföljelse från religiöst, politiskt, juridiskt och militärt håll. Här har vi alltså ännu ett kraftigt, synligt bevis för att det Rike, som har människosläktets befrielse till uppgift, har tagit makten och nu härskar mitt ibland sina fiender, innan det förgör dem i Harmageddonslaget. — Matt. 24:3—14, NW; Mark. 13:4—9; Luk. 21:7—28.
45. a) Var och hur kommer slavägarnas välde att slås sönder? b) Vad måste därför frihetsälskande människor göra nu?
45. När vittnesbördet om Riket, som i vår tid svarar mot klangen av jubelårsbasunen, har blivit framburet överallt i den utsträckning som Gud har påbjudit, då skall på den dag och i den stund som han själv har bestämt striden vid Harmageddon komma plötsligt, som en tjuv, över Satans värld. Dess förslavande välde över denna jorden och dess inbyggare kommer att slås sönder och för alltid avlägsnas. Alla som förblir i frivilligt slaveri under den kommer att bli tillintetgjorda med den. Det är av den orsaken som det nu skall stötas i jubelårsbasunen, genom att vittnesbördet avgives om Guds rike, den regering som skänker evigt liv i en fri ny värld. Genom den makt och kraft, som sanningen om Guds rike förlänar, måste människor av en god vilja, som hör jubelbasunen, bryta sig ut till frihet från den slaveriets värld som Satan härskar över. De måste fly till Guds rike såsom det rättmätiga herradömet över hela människosläktet, det rike som är det enda svaret på den bön som Jesus lärde oss:, ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bliva helgat. Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:9,10, NW) Han gav oss också denna försäkran: ”Ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” Han sade vidare, att Guds ord i den heliga bibeln är sanningen. (Joh. 17:17) Lyssna därför nu, i denna korta period före striden vid Harmageddon, på kungörandet av jubelåret, lär känna sanningen och handla sedan i överensstämmelse med den utan vidare dröjsmål, så att ni kan vinna er frihet. Förena sedan, som fria män och kvinnor, edra krafter hela världen utöver för att ”utropa frihet i landet för alla dess inbyggare”. Genom detta handlingssätt kan ni få genomleva striden vid Harmageddon och aldrig behöva dö!
46. Hur kommer den nya världen att fullborda människosläktets befrielse?
46. Guds rättfärdiga Harmageddonstrid kommer att befria människosläktet från Satans, herravälde. Därpå kommer den nya världen att börja och kommer också att fullborda människosläktets befrielse. Kung Död kommer inte längre att regera, utan alla de syndfulla verkningarna av vår härstamning från Adam, vilka har medfört döden, kommer att avlägsnas från alla dem som lyder Guds rike. Ja, döden kommer att tvingas till att släppa dem fria, som den håller livlösa i gravarna, ty Kristus Jesus skall låta sin röst ljuda, och alla de som är i gravarna skall höra hans röst och komma fram. Alla kommer att bli undervisade om Guds, den Högstes, rättfärdiga fordringar och hans sanning, och alla de lydiga kommer att lyftas upp ur sitt syndiga, ofullkomliga tillstånd till ställningen som fullkomliga män och kvinnor.
47. Vad kommer att ske med landet eller jorden som en motsvarighet till vad som skedde under jubelåret?
47. Det förblir för evigt sant, att ”Jorden är Jehovas och allt vad därpå är, världen och de som bo däri”. (Ps. 24:1, AS) Aldrig mer kommer giriga jorddrottar att slå under sig jorden, och aldrig mer kommer man att föra krig för att utvidga ländernas områden eller för att lägga beslag på naturtillgångar, krig som föröder jordens yta och försänker folket i hemlös fattigdom. Inte heller kommer jorderosion och utarmning av jorden att lägga landet öde och göra det obeboeligt. Konungen Kristus Jesus kommer att åt varje trogen undersåte anvisa en plats på jorden att odla och njuta av till glädje för Jehova, den store jordägaren. Under gudomlig välsignelse kommer jorden att bli oändligt fruktbar och kommer att ge fullt upp av allt som människorna behöver. Paradiset kommer att bli en hela jorden omfattande verklighet.
48. Hur kommer människoläktet att vinna rätten tili evigt liv?
48. Konungen, Kristus Jesus, kommer att låta de gagneliga verkningarna av sitt fullkomliga mänskliga offer vederfaras alla sina lydiga undersåtar i uppfyllelse av profetian: ”Hans namn skall vara: ... Evig fader.” (Jes. 9:6) De som då bevisar sin trohet mot Jehovas universella suveränitet och mot hans Konung kommer att förklaras värdiga rätten till evigt liv i fridens, hälsans och lyckans ändlösa värld.
49. Vilket ord, som Gud har givit, kommer på detta sätt att bevisas vara sant?
49. Här kommer alltså den store himmelske befriaren, Jehova Gud, att bevisa sanningen av det ord som han har givit, nämligen ”att skapelsen själv också skall försättas i frihet från slaveri under fördärvet och få Guds barns härliga frihet”. (Rom. 8:21, NW) Må de härliga goda nyheterna om denna frihet, som nu är nära, ropas ut med hög röst i hela landet för alla jordens inbyggare. Gör din del!