Den kristnes förpliktelse mot andra
1. Vad bör varje kristen göra?
TIMOTEUS var en av Paulus’ beständigaste följeslagare i tjänsten. Tillsammans var de upptagna av vittomfattande missionärsverksamhet. Medan de var på besök i Korint sände Paulus sitt brev till de kristna i Rom. Bland annat skrev han till dem: ”Vi som äro starka böra bära deras svagheter, som icke äro starka, och icke vara oss själva till behag. Må var och en av oss behaga sin nästa i det som är till nytta för hans uppbyggande. Ty Kristus behagade icke heller sig själv.” Paulus axlade sin del av det kristna ansvaret gentemot andra, och genom exempel och förmaning inpräntade han hos andra åt Gud överlämnade människor att de borde göra detsamma. Samma tanke kommer till uttryck i Paulus’ (och Timoteus’) brev till filipperna: Må ni ”hava samma kärlek, i det ni äro förenade till själen och bevara en och samma tanke i sinnet och icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna, och icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på edra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras”. Sann kristendom utövas endast när vi omfattar andras intressen och medtjänarna i vår närhet blir uppbyggda i gudaktig tjänst. Liksom Kristus inte behagade sig själv, så måste vi i vår kärlek vara utåtriktade för att bevisa oss vara hans efterföljare. — Rom. 15:1—3; Fil. 2:2—4; NW; Joh. 13:34, 35.
2. Hade Jehova någon anordning för att andra skulle få hjälp före Kristi tid?
2 Detta gudaktiga handlingssätt att vaka över andras intressen i Guds tillbedjan var inte nytt ens då. Långt före Kristi tid gav Jehova en tjänst åt Levi söner som ett heligt anförtrott gods. Aron och de andra i hans familj hade ansvar för mera än blott och bart sin egen personliga tillbedjan av Jehova. I hela Israels intresse tjänade de med att bygga upp och vidmakthålla en ren tillbedjan av Jehova och måste svara inför Jehova för hur allting utfördes. — 4 Moseboken 18.
3. Är det kristligt att isolera sig från andra?
3 De som tillbeder Jehova isolerar sig inte i några högt i bergen liksom ”uppflugna” kloster. De kommer regelbundet tillsammans för tillbedjan i församlingen och för organiserat predikande av de goda nyheterna om Riket, till gagn för andra. På detta sätt kan de bära varandras svagheter och behöver inte bara behaga sig själva. Kristlig gemenskap är praktisk och röner välsignelse från konungen, som sade: ”Var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Den är praktisk, därför att var och en kan hjälpa den andre att bevara sig stark och avvärja fiendens angrepp. Och om den ene skulle snava, står den andre färdig att lyfta upp honom. — Matt 18:20; Pred. 4:9—12.
4. Vad gör den kristne med det som han lär sig, och hur frambringar detta frukt?
4 Sanningen är Jehovas. Den är given åt oss som ett anförtrott gods, som skall brukas till gagn för andra, och räkenskap måste avläggas inför sanningens ägare, källan till all sanning i himlarna, Jehova. Av sanningen måste man dela med sig. Detta gäller alla som vet någonting om sanningen, vare sig litet eller mycket. Vi måste låta det som vi vet gå vidare till andra. Det åligger den kristne att lära andra vad han själv har lärt. Andra måste bli uppbyggda i tjänsten, såsom Paulus skrev till Timoteus: ”Det som du hörde av mig med många vittnens understöd, detta må du anförtro åt trogna män, som i sin tur äro tillräckligt kompetenta att undervisa andra.” När den kristne väl har börjat, måste han fortsätta med att undervisa om dessa ting och ge dessa förmaningar. Detta är Jehovas anordning för att bygga upp världsvid lovprisning i dessa yttersta dagar av Satans välde och tillkännage de goda nyheterna om Riket. När någon lär känna sanningen, förväntar Jehova att han skall öva andra i att vandra på den sanna tillbedjans väg. Var och en hjälper en eller flera, och så blomstrar den teokratiska organisationen, den nya världens samhälle, överallt. Så har det gått till att under de senaste tio åren mer än en halv million nya vittnen för Jehova har slutit upp i leden inom den nya världens samhälle, och detta är välbehagligt för Jehova. — 2 Tim. 2:2, NW.
5. Vilken uppgift har mötena i samband med den kristnes ansvar gentemot andra?
5 Antalet av Jehovas vittnens församlingar uppgår nu till 16.240 världen utöver, och detta utvisar en ökning med mer än 1.500 på ett år. Dessa församlingar håller regelbundna bibelstudier och möten där den kristna tjänsten avhandlas. Genom dessa möten anförtros sanningen åt individer som blir tillräckligt kompetenta att undervisa andra. I andlig bemärkelse är Kristus Jesus mitt ibland dem. Detta är Jehovas anordning för att hans tjänare beständigt skall bli uppbyggda, och var och en bör till fullo inse sitt behov av att vara närvarande. Alla kan inhämta lärdom, och samtidigt kan var och en hjälpa en genom att ”hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla. ... Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” Varje möte eller sammankomst är uppbyggande. Emellanåt kan det finnas någon som har en viss självständighetskänsla och som finner på ursäkter för att inte delta i ett möte. Paulus sade att några har den seden. Ibland är det stoltheten som är i vägen, i det att vederbörande menar sig vara alltför långt kommen för att behöva vara med. Men detta är själviskhet, ty var och en bör hjälpa en, och när någon vet mycket, bör han vara redo att bära deras svagheter, som inte är så starka, och inte bara vara sig själv till behag. Man har då tillfälle att uppegga till kärlek och rätta gärningar. En man kanske känner sig sårad av att få råd och anvisningar i den teokratiska skolan och håller sig därför borta, men i stället för att i brödernas ögon skilja sig från mängden som en försigkommen veteran med många år av predikande bakom sig, som han ju gärna vill försöka göra, så lägger han bristande mognad i dagen och visar därtill likgiltighet och kärlekslöshet mot hela sammanslutningen av bröder. Han vill inte ta på sig sin del av en kristens ansvar gentemot andra. — Hebr. 10:23—25, NW.
6. Vad bevisar att man är en tjänare av det rätta slaget?
6 Utanför församlingens möten finns det många tillfällen då man också kan uppbygga andra. De starkare kan hjälpa de mindre mogna att gå igenom det pensum som skall studeras eller förbereda uppgifter för den teokratiska skolan före församlingens möten. Det finns tillfällen då kristna kan besöka varandra för sällskaplig samvaro och finna möjlighet att samtala om andliga ting hellre än att ägna tiden åt skvaller och onyttigt tal. Sanningen utgör hälsosamma ord, men undvik sådant som är vilseledande, skadligt eller osant. I synnerhet när några avfaller från tron och kommer med vilseledande yttranden, är den mogne kristne pliktig att grundligt förbereda sig på att vederlägga alla falska läror och understödja den andliga styrkan hos dem som inte är så starka och, som intet ont anande kan falla offer för villfarelsen. Vi kan hjälpa våra medkristna genom att samtala med dem om de uppbyggande tingen i Guds sanningsord. Skriften innehåller de bästa råden i världen. ”Genom att giva bröderna dessa råd kommer du att vara en tjänare av det rätta slaget åt Kristus Jesus, en som har blivit närd genom trons och den rätta undervisningens ord, vilka du noggrant har efterföljt.” Mena inte att det endast är tillsyningsmännen i församlingarna som skall ge råd, utan var själv redo att bära några av andras svagheter och ge goda råd, men se till att det är råd från Skriften. — Ef. 4:29; 1 Tim. 4:1, 6, NW.
7. När man är tillsammans med andra, vilka slags diskussioner bör man då undvika?
7 Eftersom förkunnaren är skickliggjord att hjälpa andra att hålla fast vid den rätta läran, så kommer han liksom Timoteus att kunna tillhålla ”somliga att icke förkunna annan lära och att icke heller ägna uppmärksamhet åt falska berättelser och åt släktutredningar, som icke giva något resultat, utan giva upphov till frågor för efterforskning snarare än en utdelning av någonting från Gud i samband med tro”. Det är opraktiskt om grupper av Jehovas vittnen låter sig dras in i gagnlösa diskussioner eller spekulationer. Belysande exempel är de frågor om ras och nationalitet som så lätt blåses upp till flammor av split och oenighet världen runt. Den kristne förkunnaren har inte i uppdrag att reda upp världens problem, och i själva verket kan han inte med allt sitt predikande lösa rasproblemet i någon del av världen. Inte heller får han försöka bevisa att en nation är bättre än en annan, och så kanske bli indragen i politiska konflikter. Det står klart för alla tänkande människor att alla nationer är en del av Satans välde och att den enda lösningen på mänsklighetens problem ligger i den nya värld som Jehova skapar. Genom att predika de goda nyheterna om Guds rike handlar förkunnaren praktiskt och gör den största nyttan. Han hjälper människor att tillväxa i tro och få en klar uppfattning av Jehovas uppsåt och undviker samtidigt många svårigheter för egen del. Genom att öva sig i gudaktig hängivenhet och inhämta den rätta läran bevarar förkunnaren det som blivit honom anförtrott och blir inte förledd till att ”strida om ord, något som icke alls är till någon nytta, eftersom det verkar omstörtande på dem som lyssna”. — 1 Tim. 1:3, 4; 2 Tim. 2:14; NW.
Vi måste öva varandra
8. Hur har Jehova sörjt för att hans förkunnare skall bli övade?
8 Att upprätthålla den rätta läran är bara en av våra förpliktelser mot andra. Vårt förnämsta arbete är tjänsten. På detta fält uppmanas vi att göra de oförtrutnaste ansträngningar. Envar av oss söker beständigt att grundligt fullgöra vad som tillhör vårt ämbete. För att kunna göra det behöver vi den hjälp som Jehova sörjer för att ge oss. Såsom aldrig förut skett i nyare tid har han nu föranstaltat om det världsomfattande övningsprogrammet, vari alla förkunnare som är förbundna med någon av Jehovas vittnens församlingar ger hjälp åt varandra. Det är allas förpliktelse, inte bara tillsyningsmännens, att kärleksfullt bistå sin nästa i att gå framåt till mogenhet i Guds tjänst. Detta utförs på ett organiserat sätt. I den första kristna tiden var det fler än endast apostlarna som utbildade och övade förkunnare. Kristus ”gav några som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare”. Alla brukades i utbildningsarbetet och utgjorde en enhet i tro och i organisation, som var godtagbar för Jehova. Enhet ger resultat. Några kanske föredrar att alltid vara ensamma och gör med avsikt upp om att hålla bibelstudier på söndagsförmiddagarna eller närhelst grupper arbetar tillsammans. Men det finns inget exempel i Skriften som ger dem stöd häri. Aposteln Paulus och missionären Timoteus arbetade strängt för att öva och utbilda andra. Varje kristen bör på detta sätt bära andras svagheter och inte bara behaga sig själv. Uppbygg var och en i församlingen. — 1 Kor. 14:12; Ef. 4:11, 12, NW; 1 Tess. 5:11.
9. a) Vilket program, som Jesus började med, pågår nu i hela världen? b) Varför bör varje förkunnare dra fördel av det?
9 Jesus sände ut några av den första tidens förkunnare två och två. Detta skedde tydligtvis inte bara för trevnadens och sällskapets skull. De behövde mera erfarenhet i att predika från hus till hus och från by till by, och den ene kunde hjälpa den andre. De satte sig inte emot Jesu anordning att de skulle arbeta två och två, utan var tacksamma för hans kärleksfulla omsorg. Förvisso protesterade ingen då mot ett arbete där man gav och fick nyttiga råd om hur man skulle komma till tals med människorna eller taktfullt övervinna invändningar mot det goda verket. Att Jesus nu inte befinner sig på jorden och leder arbetet så att vi kan se honom, utan är i himlarna, där vi inte ser honom, ger oss ingen anledning att se på arbetet från en annan synpunkt. Varje predikare av de goda nyheterna behöver nu andras råd och har gagn av det. Kretstjänarna i den teokratiska organisationen besöker regelbundet församlingarna, i syfte att hjälpa alla att bli dugligare förkunnare, och arbetar därför tillsammans med dem från hus till hus. Innan, de reser vidare för att besöka en annan församling, gör de anordningar för att medlemmar av församlingarna skall bistå varandra i tjänsten på fältet. Sedan detta övningsprogram infördes år 1953, har förkunnarna gjort stora framsteg i att skickligt använda bibeln, när de framför predikningar vid dörrarna. Det utgör en del av varje kristens förpliktelse mot andra att han är med i detta övningsprogram till den nya världens samhälles gemensamma bästa. Vad gör du i detta övningsprogram? Skulle du tillåta Paulus eller Timoteus att ge dig nyttiga råd, om de vore på jorden i denna tid? — Luk. 10:1.
Församlingarnas förpliktelser
10. Vilka får ökade förpliktelser, och hur blir de förordnade?
10 Många organisatoriska angelägenheter krävde den villige tjänaren Timoteus’ uppmärksamhet, förutom att han måste upprätthålla den rätta läran och se till att bröderna fick tillbörlig övning. Den mogne förkunnaren tar villigt på sig organisatoriska förpliktelser. För att kunna tjäna den teokratiska organisationen väl måste Timoteus hålla sig i jämnhöjd med de senaste instruktionerna från den styrande kretsen. Under Paulus’ ledning tog Timoteus del i handpåläggning. Denna innebar att man gjorde teokratiska förordnanden, såsom Sällskapet gör nu. Endast tjänare av det rätta slaget fick lov att förordnas i församlingen. Detta krävde noggrant övervägande: ”Lägg aldrig för hastigt händerna på någon.” Innan någon kunde bli förordnad som tjänare i församlingen, måste han uppfylla fordringarna. Dessa fordringar angav Paulus i 1 Timoteus 3:1—13, och ännu i dag tjänar de som rättesnöre vid förordnandet av tjänare i församlingarna, när Sällskapet avbördar sig sitt ansvar i detta stycke. Varje förordnad tjänare bör ha grundlig kännedom om dem. Nu i vår tid bemyndigar Sällskapet vissa förkunnare, såsom t. ex. landstjänare, att göra förordnanden inom den teokratiska organisationen, och dessa görs alltid i överensstämmelse med Skriftens anvisningar, aldrig för hastigt. Och de som gör förordnandena måste vara exempel för dem som uppfyller de nödvändiga kraven på tjänare, alldeles som Timoteus var. — 1 Tim. 5:22, NW.
11, 12. a) Hur och varför håller tjänarna organisationen ren? b) Vilket samarbete bör förväntas från alla som är förbundna med den?
11 Timoteus’ förpliktelser var emellertid inte slut med detta. Den rena organisationen är vad som behagar Gud. En skyddande vaksamhet måste vidmakthållas, så att organisationen inte bleve fördärvad. Orätta handlingar fick man inte se genom fingrarna med eller förbigå. Tillsyningsmannen måste ”tillrättavisa inför alla åskådare de personer som utöva synd, på det att de Övriga också må hysa fruktan”. Säkert var det obehagligt att träffa på synd i någon församling och att behöva ge tillrättavisning, men Guds tjänare kunde inte dra sig undan ansvaret. Tillrättavisningen gavs efter en opartisk undersökning av saken, såsom Paulus föreskrev: ”Tag icke upp en anklagelse mot en äldre man, annat än efter två eller tre vittnens vittnesmål.” Även om en förtrolig vänskap skulle ha byggts upp genom åren eller den felande vore en nära anhörig, var tillsyningsmannen tvungen att se till, att Jehovas lag hölls i ära, och fick inte göra någonting ”enligt en partisk benägenhet”. Ingen tjänare, ja, ingen kristen över huvud taget kan skydda någon, som har gjort orätt, från ett välförtjänt straff och ändå förvänta Jehovas välsignelse. Det är inte fråga om att blanda sig i en annans personliga angelägenhet, men när orenhet av något slag tillåts i en församling eller ett land, går verket inte framåt. Kom ihåg att Akan måste rensas bort ur Israel, innan välgången återställdes och seger vanns. För organisationens skull och för dens frälsning, som kanske har börjat vandra på en orätt väg, bör man alltså inte skydda en som har gjort orätt, även om denne skulle vara en nära vän eller medlem av ens familj. Det är en del av den kristna förpliktelsen att hålla organisationen ren. — 1 Tim. 5:19—21, NW; Jos. 7:25.
12 När den förordnade tjänaren tar befattning med organisationsangelägenheter, kommer han kanske i konflikt med individer som inte vill följa de teokratiska anvisningarna från Gud, den Allsmäktige. Tjänaren måste behärska sig och handla taktfullt och vänligt, med tålamod och långmodighet, och göra bruk av sin undervisande förmåga. ”En Herrens slav behöver icke strida, utan behöver vara taktfull mot alla, kompetent att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda.” Det är inte lätt att handskas med sådana som ställer till svårigheter, men förordnade tjänare måste ta på sig också denna börda av ansvar, när de uppfordras av Jehova till att göra det. — 2 Tim. 2:24, 25, NW.
13. Vilken tillbörlig inställning hos kristna som tjänar i den teokratiska organisationen i denna tid ådagaläggs genom Timoteus’ exempel?
13 Timoteus var en ung man som gjorts vis genom Guds ord, vilket givits honom genom Paulus. I församlingen råkade han många äldre bröder. De äldre i en församling är värda aktning från var och en. Många har bokstavligen slitit ut sig fysiskt i Jehovas tjänst. På sina äldre dagar förtjänar de aktning och respekt från ungdomarnas sida, i synnerhet gör de det, som på ett gott sätt går i spetsen i tjänsten. ”Må de äldre män som på rätt sätt äro föreståndare anses värda dubbel heder, i synnerhet de som arbeta hårt med att tala och undervisa. Kritisera icke strängt en äldre man. Vädja i stället till honom såsom till en fader, till yngre män såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, med all kyskhet.” Dessa ord ökade Timoteus’ insikt och förståelse. De ungdomar som nu är förenade med den nya världens samhälle måste lära sig respekt för den teokratiska organisationen och respekt för de äldre bröderna och systrarna i organisationen. Och allas gemenskap bör vara höjd över allt klander, utan skrymtaktighet, präglad av äkta kristlig kärlek. — 1 Tim. 5:1, 2, 17, NW.
14. Nämn ännu ett exempel på hur Timoteus åtog sig teokratiskt ansvar.
14 Ännu en plikt i den kristna församlingen kom på Timoteus’ lott, nämligen att klargöra kvinnans ställning i församlingen och se till att tillbörlig organisation upprätthölls. Han skulle också tillvarata de änkors intressen, som tillhörde församlingen, och se till att det sörjdes för dem. Han skulle avgöra, vilka som var värda att få hjälp av församlingen. Likaså måste de förordnade tjänarna i nutiden vidmakthålla tillbörlig församlingsorganisation. Församlingen kommer att besöka och ta sig an alla utblottade eller sjuka, som är värda att få hjälp, och förkunnarna får inte undandra sig denna förpliktelse. — 1 Tim. 2:11; 5:5.
Saker att tänka på i samband med missionärsarbetet
15. a) Är individens tjänsterapport det viktigaste av allt? b) Hur måste vi betrakta våra naturliga förmågor och bruka dem till hjälp för andra?
15 Bland Jehovas vittnen förs register över den mängd tid som ägnas åt tjänst på fältet. Den individuella rapporten över tjänsten på fältet är betydelsefull för varje förkunnare av de goda nyheterna, men detta innebär inte att en förkunnare kommer att undandra sig sitt ansvar gentemot sina bröder bara för att personligen kunna skaffa sig en fin rapport, som han kanske skulle kunna få stoltsera med offentligt. Även om en minimikvot i fråga om timmar är fastställd för heltidsförkunnare, förväntas dessa göra mera än endast sin personliga tjänst på fältet. Många plikter och åligganden kommer på den enskilde kristnes lott, vilka inte faller inom ramen för tjänsten på fältet. Att besöka församlingens sjuka medlemmar är en sådan plikt. Att trösta dem som är i trångmål är en. Att närvara vid möten är en annan. Men det är också mycken förberedelse som måste göras till gagn för andra. Någon kanske får i uppdrag att hålla ett offentligt föredrag eller behandla en programpunkt vid ett tjänstemöte. Han får visserligen inte rapportera den tid han använder till förberedelserna för detta, men de bör ändå vara precis lika viktiga för honom som någon annan uppgift och bör utföras väl. I somliga länder är folkundervisningen mycket begränsad, och många kan inte läsa. När dessa människor blir intresserade av sanningen, måste någon ägna särskild uppmärksamhet åt dem och försöka hjälpa dem att lära sig läsa. Så har det kommit sig att Jehovas vittnen i många länder anordnar kurser i läsning och skrivning, och dessa har rönt Jehovas välsignelse. Några som för en tid sedan inte kunde läsa är nu heltidstjänare. Var och en som vill bemöda sig kan lära sig att läsa bibeln och själv göra anteckningar vid mötena, men det kräver tid, tålamod och någon annans hjälp. Om tio andra kan få hjälp av en till att bli mogna nog att ta del i tjänsten, så kommer de elva tillsammans att åstadkomma mycket mer lovprisning av Jehova än en enda kan göra, och det är därför som det är viktigt att tänka på andra och inte bara på oss själva. Vi måste tänka på organisationen. Så till exempel kan vi kanske hjälpa våra bröder i rättssaker, när de blir arresterade för sanningens skull. Om vi har naturliga förmågor, är vi pliktiga att bruka dem i Jehovas tjänst och att hjälpa våra bröder i stället för att vinna något för oss själva. Det bör inte få oss att vilja framstå bättre än de andra, utan i stället bör vi betrakta naturliga förmågor, av vad slag de vara må, såsom — i förhållande till Gud — endast ett anförtrott gods, och vi är ju skyldiga att bruka allt vi möjligtvis har i hans tjänst. — 1 Tess. 3:2, 3.
16. a) Hur är Timoteus’ sinnelag ett framträdande föredöme för oss? b) Vad fann Paulus sig i för församlingarnas skull?
16 Att hjälpa andra betyder vanligen att ge av vår tid, vår energi, vår kraft, oss själva. Återigen vänder vi oss till den hängivne Timoteus såsom ett föredöme. Om honom skrev Paulus till filipperna: ”För min del hoppas jag i Herren Jesus att inom kort kunna sända Timoteus till eder, så att jag må vara en uppmuntrad själ, då jag får besked om det som rör eder. Ty jag har ingen annan med ett sinnelag sådant som hans, som uppriktigt kommer att hava omsorg om det som rör eder. Ty alla de andra söka sina egna intressen, icke Kristi Jesu. Men ni veta vilket bevis han gav om sig själv, att han slavade tillsammans med mig, likt ett barn tillsammans med sin fader, till befrämjande av de goda nyheterna.” Paulus kunde ha haft bruk för fler män med detta sinnelag, ty den teokratiska organisationen behöver alltid sådana människor. Timoteus’ ofta påkommande fall av magbesvär måste ha varit en följd av hans missionsresor, under vilka han ibland fick dricka förorenat vatten och fick otillräckliga eller oregelbundna måltider, men arbetet som missionär var den uppgift han hade fått, och han uppoffrade sig villigt för andras skull och till gagn för organisationen i sin helhet. Och Paulus gjorde detta i ännu högre grad, som vi ser av dessa hans ord: ”Jag [har] fem gånger fått fyrtio slag på ett när, tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett dygn har jag tillbragt i djupet; ofta på resor, i faror från floder, i faror från rövare, i faror från mitt eget folk, i faror från nationerna, i faror i staden, i faror i öknen, i faror på havet, i faror bland falska bröder, under arbete och möda, ofta under sömnlösa nätter, under hunger och törst, många gånger under fasta, i köld och nakenhet. Förutom dessa yttre ting är det också det som välter in över mig dag efter dag: bekymren för alla församlingarna.” Paulus utsatte sig inte för detta på grund av någon äventyrslystnad, utan han fann sig i alltsammans för deras skull, som han tjänade. Och även när han kunde ha blivit självupptagen på grund av sitt lidande eller sina umbäranden, gällde hans stora intresse och omtanke alla församlingarna, och han önskade kunna styrka dem och hindra dem från att komma på fall. Han var sina bröder hängiven för Jehovas äras och för ämbetets skull. Jehova välsignade honom rikligen för denna kärlek. — Apg. 19:22; 1 Kor. 4:17; Fil. 2:19—22, NW; 1 Tim. 5:23; 2 Kor. 11:24—28, NW.
17. Hur visar mänga heltidstjänare i den nutida organisationen av kristna en missionärs rätta sinnelag, liksom Paulus och Timoteus?
17 Har du, i syfte att vara till tjänst för andra kristna och människor av en god vilja, lidit ens något av det som Paulus fick utstå? Har du en missionärs rätta, kärleksfulla sinnelag, som skulle göra dig villig att uthärda sådant? Kanske har du inte för egen del behövt utstå allt detta, men dina medkristna runt om i världen har gjort det. Missionärer har avslutat kursen på Vakttornets Bibelskola Gilead med ett enda mål i sikte, nämligen att ägna sig åt förkunnartjänsten i avlägsna länder, ofta under främmande och primitiva förhållanden. Många krets- och områdestjänare har också tjänat under stora risker. De har många gånger satt sin hälsa på spel genom att arbeta i länder utan nödvändig sanitär standard och har lidit av tropiksjukdomar, ja, några har till och med dött i någon sådan sjukdom. Somliga har levat mitt ibland oroligheter och våldsdåd och rentav blivit tvångsevakuerade från områden där det varit krigstillstånd. De har gått utan sömn och utan lämplig föda och utan dricksvatten som ej varit hälsovådligt, och de har därför ådragit sig magåkommor liksom Timoteus. De har sovit i infödingshyddor i djungeln och blivit stuckna av feberspridande insekter. Somliga har blivit arresterade eller deporterade, när det uppstått motstånd mot predikotjänsten. Andra håller ut i arktiskt väder och bär fram sanningen till kringspridda folk långt i norr, utan att dra sig tillbaka för köldens eller farans skull. Och ännu i dag lider många av ohälsa som de ådragit sig i missionärstjänsten, men de har inte klagat och kommer lika litet att dra sig tillbaka från tjänsten som Paulus och Timoteus gjorde det. De har samma ande från Jehova över sig och har samma hänsyn för andras behov; fördenskull får de också samma slag av rik välsignelse från Jehova. Dessa trogna missionsarbetare förtjänar den uppmuntran från andra, som kan komma genom brev från medkristna i länder som de har lämnat bakom sig. Missionärer har mycket att göra och har kanske inte alltid tid att svara på dessa brev, men att man med några ord ger uttryck åt sin glädje och berättar några erfarenheter i ett brev blir alltid uppskattat, och man kan göra detta av kärlek och utan att vänta något i gengäld. Missionärerna har lärt sig att glädjen att ge är större än glädjen att få, och alla som uppmuntrar dem får erfara samma glädje. — Fil. 2:17; 4:10—16; Apg. 20:34, 35; 1 Kor. 16:10, 11; Hebr. 13:12.
Är lojala och behöver inte blygas
18. Varför tar den sanne kristne del i lidande och smädelser?
18 I denna tid, då Satans tingens ordning går mot sin tillvaros slut, blir de som förrättar Kristi Jesu tjänst föremål för stor smälek, vare sig de är missionärer eller arbetar i sin hemort. Detta är för oss lika mycket en del av tjänsten som det var för Paulus, vilken utropade: ”Fördenskull fortsätter jag att uthärda allt för de utvaldas skull, för att de också må uppnå frälsningen som är i förening med Kristus Jesus. Om vi fortfara att uthärda, skola vi också härska tillsammans som konungar.” Också vi bör vara villiga att lida för att kunna tjäna andra. Många av våra bröder är i fängelse för sin ostrafflighets skull, alldeles som aposteln Paulus var, när han skrev 2 Timoteus. Det är en stor ära att vara förenad med trogna bröder, som står fasta för Guds ords principer, för rättfärdigheten, även om de blir smädade av gudlösa kommunistiska förföljare, religiösa ledare eller onda människor. Satan skulle gärna vilja göra oss modfällda i tjänsten och förmå oss till att söka undvika den smälek som kommer över oss genom vår förbindelse med de förföljda bröderna. Men vi kommer inte att låta fånga oss i denna sataniska snara, ”Ty Gud har icke givit oss en feghetens ande, utan en ande av kraft och kärlek och sundhet i sinnet. Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre, icke heller för mig, en fånge för hans skull, utan tag din andel i att lida ont för de goda nyheterna genom Guds kraft.” Vi blygs inte över att vara Jehovas vittnen i tider av förföljelse och drar oss inte undan förbindelsen med våra bröder för att undgå smälek. Det anseende vi har hos Jehova, inte hos människor, är vad som betyder något. Om vi måste komma i fängelse för vår tros skull, kan vi fortsätta att predika bland fångarna. När vi har blivit frigivna, återupptar vi arbetet med att tjäna våra bröder enligt det goda exempel som Timoteus gav. Vi är stolta över att vara förbundna med den förföljde Kristus Jesus, aposteln Paulus, de tusental av våra bröder som är i fångenskap på alla håll i världen i dessa onda dagar. Också vi bör bevara vår kristendom och vår tjänst och vara beslutna att göra detta genom vilken smälek eller fångenskap som kan komma i vår väg, med Jehovas hjälp. — 2 Tim. 2:10, 12; 1:7, 8, 12, 16; NW; Hebr. 13:23.
19. Hur vägleder oss Paulus’ exempel nu i tider av förföljelse eller förräderi i diktaturländer?
19 Oförskräckta och vid gott mod kommer vi att vara, även om några lämnar tjänsten under förföljelse. Vi vill fortsätta. Paulus sade till Timoteus att några hade ”farit vilse från sanningen”. ”Alla i provinsen Asien hava vänt sig ifrån mig.” Paulus visste vad det innebar att lida orätt genom falska bröder, men ändå bröt det inte ned hans tro och förtröstan på Jehova, och inte heller kom det honom att sakta farten i sin tjänst för Jehova. Där i fängelset i Rom kunde han lätt ha blivit nedtryckt, när många som hade varit förbundna med honom i gynnsammare tider lämnade tron. Han visste att han alltid hade vår sanne vän på sin sida: ”Alla övergåvo mig; må det icke bliva dem tillräknat. Men Herren stod mig bi och gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat, så att alla hedningar finge höra det.” Visserligen avfaller några, men det storslagna verket att predika de goda nyheterna fullbordas i alla fall. Paulus hade Timoteus, Onesiforus, Priska, Akvila, Lukas, Titus, Krescens och många andra, som alltjämt var förenade med honom i tjänsten, och han fröjdade sig. Hur fröjdas vi inte över att många tusen har fogats till den nya världens samhälle i denna tid! Medan några få kanske visar sig vara falska bröder och förrädare, som det hänt i Ryssland, Tjeckoslovakien och Polen, så är dock många andra trogna. Och även om verksamheten i dessa länder sprängs sönder tillfälligt eller för en tid av sex månader, förblir de sanna och ärliga förkunnarna trogna mot sin överlåtelse åt Gud och håller i med att förtälja de goda nyheterna, tills de kan reorganisera sina möten och återknyta förbindelserna med andra i den nya världens samhälle. Det åligger oss att gå vidare och komma ihåg, att fastän det vid Jesu död var en kort period av avbrott i predikandet, så visade dock Jehovas ande vid pingsten vägen, och den gör det också i vår tid. Vi fröjdas och frambär tacksägelser till Jehova, för att han har givit oss så många lojala, lyckliga medarbetare i tjänsten. — 2 Tim. 2:18; 1:15; 4:11, 16, 17, 19, 20.
20. Vilket gagn har vi av att tänka på det som är upptecknat om hur Paulus och Timoteus påtog sig tjänsteförpliktelser?
20 Det som finns upptecknat om de ämbetsutövningens plikter och den tjänst gentemot andra, som Paulus och Timoteus ägnade sig åt i sin egenskap av Kristi Jesu efterföljare, bör komma oss alla nu i våra dagar att så mycket mera inse vår ämbetsutövnings betydelse och värdesätta den. Den är en dyrbar skatt. Vi bevarar i denna tid detta anförtrodda gods världen runt i vår Guds närvaro såsom en grupp av hans tjänare, som överlämnat sig åt hans tjänst. Det överlämnande som var och en har gjort är verkligt och varaktigt. Nu måste vi ta det på allvar, vara villiga, redo att göra allt som vi uppfordras att utföra under förtroendeuppdraget, alldeles som Paulus och Timoteus var. Sätt det allra största värde på varje tillfälle till teokratisk tjänst, som kommer i din väg. Jehova förväntar att vi skall göra något med den skatt som han har betrott oss. — 2 Kor. 4:5—7.
21. När nu den nya världens samhälle växer så snabbt, vilket ansvar kommer då att vila på varje åt Jehova överlämnad tjänare?
21 Under konungen, Kristus Jesus, har var och en av oss fått ett ansvar att bära. Vi står i ett nära, förtroligt förhållande till Kristus och Gud i vår egenskap av förvaltare av Jehovas ägodelar. Vi förväntas formera det som har anförtrotts åt oss. När vi gör det, får vi ytterligare privilegier och förpliktelser, och vi tar med glädje emot dem. Vi är en del av en ofantlig, världsomfattande organisation av Jehovas lovprisare, den nya världens samhälle. Detta den nya världens samhälle växer nu mycket fort. Från varje land och varje kategori av människor träder tusentals nya lovprisare fram varje månad. De behöver någon som är mera mogen än de är till att bistå dem. Vad gör vi åt den saken? Är vi skickliggjorda till att ge dem andlig vägledning och tröst? Betjänar vi dem, och sätter vi därvid våra egna intressen åt sidan? Ger vi vårt fulla stöd åt den nya världens samhälle, och utgör vi ett präktigt föredöme för våra nya bröder och systrar? Nu som aldrig förr i Jehovas tjänares historia behövs det mogna bröder och systrar som tar ledningen i tjänsten och hjälper andra på den sanna tillbedjans väg. De ”andra fåren” kommer i mängd liksom flockar av duvor. Vem skall hjälpa dem? Svaret är ett enda: Vi skall göra det, under konungens ledning. Det finns ett stort verk att utföra, och uppdraget har anförtrotts åt oss. Låt oss visa att vi är förvaltare, som är värda det. Våra gärningar kommer att tala och berätta vad vi gör. ”Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är, att en sådan må befinnas trogen.” — Luk. 19:13, 25, 26; 1 Kor. 4:1, 2; Kol. 1:24—29.
22. Hur kan vi bäst ådagalägga vår uppskattning av det anförtrodda gods som vi fått av Jehova?
22 Vi förtjänar inte det som Jehova har givit oss. Det finns mycket att ödmjukt tacka honom för. ”Han frälste oss ... icke på grund av våra gärningar, utan på grund av sitt eget uppsåt och sin egen oförtjänta godhet. Denna blev oss given i förbindelse med Kristus Jesus före tider av lång varaktighet.” Må vi liksom nu alltid vara tacksamma för den oförtjänta godheten mot oss och för det sköna gods som anförtrotts i våra händer. Må vi visa uppskattning av det förtroende och den ära som Jehova har givit oss, i det han har hållit oss för pålitliga genom att insätta oss i ämbetet. Det är nu tid att inte bara behaga oss själva, utan att hålla oss verksamma i tjänsten. Inte av tvång, utan villigt, av kärlek och omtanke, bör vi ivrigt ta emot förpliktelsen och kasta allt som inte är till vår ömsesidiga uppbyggelse åt sidan. ”Allting är lovligt, men icke allting uppbygger. Må var och en fortsätta att söka, icke sin egen, utan den andres fördel.” — 2 Tim. 1:9; 1 Petr. 5:2, 3; 1 Kor. 10:23, 24; NW.
(The Watchtower, 1 april 1957)