”Löna ingen med ont för ont” — varför inte?
HUR annorlunda skulle inte världen vara, om enskilda individer, organisationer och nationer beaktade det inspirerade rådet: ”Löna ingen med ont för ont”! Det är emellertid ett sorgligt faktum att enskilda individer, organisationer och nationer i våra dagar, mer än någonsin tidigare i människans historia, handlar tvärtemot detta visa råd. — Rom. 12:17, Hd.
Vad är all den förstöring av egendom och det dödande som både katoliker och protestanter nästan dagligen gör sig skyldiga till i Nordirland, om inte vedergällning av ont med ont? Vad är alla de blodiga striderna mellan Israel och dess grannar, om inte detsamma? När ett passagerarplan i februari 1973 tvingades ner i Mellersta Östern, varvid 106 passagerare dödades, svor den kränkta nationen att hämnas och sände stridsflygplan över Medelhavet för att söka efter något passagerarplan från den angripande nationen att skjuta ner. Att man lönar ont med ont ger också upphov till rasupplopp, industrisabotage och strider inom familjekretsen, strider som inte bara leder till upplösning av familjen utan ibland också till att äkta män skjuter sina hustrur och hustrur skjuter sina män.
Att löna ont med ont är uppenbarligen en yttring av ”denna världens visdom”. Trupperna i Skottland har sålunda som sitt valspråk (ordagrant översatt): ”Jag vedergäller var man med ont för ont.” Världen har också sådana talesätt som ”hämnden är ljuv” och ”ljuv är hämnden — i synnerhet för kvinnor”. Och i uttrycket att ”ge någon betalt för gammal ost” ligger också tanken på hämnd. I gångna tider har många människor tagit del i släktfejder, vendettor och dueller i den bestämda föresatsen att löna ont med ont, i synnerhet på Korsika och Sicilien och i Kentucky och Tennessee i Förenta staterna.
Att löna ont med ont är ett utmärkande drag hos små barn, och om den tendensen inte ändras genom fostran, gör den sig märkbar hela livet igenom och förvärras med åren. Ja, på grund av nedärvd ofullkomlighet och själviskhet har människan en benägenhet att löna ont med ont. Blir någon behandlad med förakt? Tendensen är då att visa förakt tillbaka. Om människor blir tilltalade på ett barskt sätt, har många en benägenhet att svara i barsk ton. Blir en människa knuffad och skuffad? Tendensen är att knuffa tillbaka. De som är snåla har en benägenhet att få andra att bli snåla, och så vidare.
Men detta är fullständigt fel. Varför det? Därför att det skadar både den som får ta emot det onda och den som vedergäller det onda. Det gör bara saken ännu värre, vilket framgår av att vendettor och släktfejder pågått i åratal. Den gudomliga visheten ger därför följande råd: ”Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord kommer harm åstad.” Därför att någon annan har begått ett felsteg har vi ingen orsak att handla fel, eller hur? Att ge igen med samma mynt vittnar sannerligen om ett kortsynt tänkesätt eller om att man inte tänker alls, för vi läser också: ”En människas insikt dämpar i sanning hennes vrede, och det är skönhet å hennes sida att överse med överträdelse.” — Ords. 15:1; 19:11, NW.
Bibeln manar oss upprepade gånger att övervinna denna benägenhet att löna ont med ont, utan tvivel därför att den är så djupt rotad hos den mänskliga naturen. De kristna i Tessalonika fick exempelvis följande uppmaning: ”Se till att ingen vedergäller någon annan med oförrätt för oförrätt, utan far alltid efter det som är gott gentemot varandra och mot alla andra.” Säkert måste aposteln Paulus ha reagerat starkt mot att man lönade ont med ont, eftersom han skrev så. Och i sin bergspredikan gav Jesus följande råd: ”I ... skolen [icke] stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig [med flata handen, NW] på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.” I förbigående kan nämnas att dessa Jesu ord ofta blivit missförstådda. Jesus predikade inte här pacifism. Ett slag med flata handen var en förolämpning, inte en våldshandling. När en Jesu Kristi efterföljare blir utsatt för verkligt våld, ger han varken igen eller tigger om mer, utan flyr om möjligt; om han inte kan fly, gör han vad han kan för att skydda sig. — 1 Tess. 5:15, NW; Matt. 5:39.
Att löna ont med ont är inte bara oförståndigt, eftersom det förvärrar situationen, utan också kärlekslöst. Det kan mycket väl vara så att det onda vi fått utstå gjordes oavsiktligt, att det orsakades av ett missförstånd, ett förbiseende eller en felsägning. Eftersom något av detta mycket väl kan ha varit orsaken, varför inte då hellre fria än fälla, utöva självbehärskning, motstå lusten att ge igen och fortsätta som om ingenting hänt? Uppmanar inte bibeln oss att älska vår nästa som oss själva och att handla mot andra som vi önskar att de skall handla mot oss? Jo, det gör den, och bibeln säger också att kärleken ”lägger inte oförrätten på minnet”. — Mark. 12:31; Luk. 6:31; 1 Kor. 13:4, 5, NW.
Inte nog med detta, det mest sannolika är dessutom att den som gjort sig skyldig till förseelsen inte hyser någon illvilja mot oss; han kan helt enkelt ha handlat i tanklöshet, utan att speciellt ha utvalt oss. Men om vi lönar ont med ont, är det fråga om uppenbar illvilja från vår sida. Därför kan faktiskt den som lönar någon med ont för ont moraliskt sett vara mer straffvärd och klandervärd.
Det finns ett ännu allvarligare och starkare skäl till att vi inte bör löna ont med ont. I omedelbar anslutning till detta bud om att inte löna någon med ont för ont säger Paulus vidare: ”Hämnens icke eder själva, mina älskade, utan lämnen rum för vredesdomen; ty det är skrivet: ’Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren.’” (Rom. 12:19; Hebr. 10:30) Betraktat från den synpunkten är det förmätet att löna ont med ont; det innebär att för egen del göra anspråk på den ställning som innehas av den högste domaren, Jehova Gud. De kristna skall överlämna både dömandet och bestraffandet åt Gud. Jesus sade följaktligen: ”Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda.” — Matt. 7:1.
Guds ord ger oss sannerligen ett utmärkt råd, när det uppmanar oss: ”Löna ingen med ont för ont.” Detta är otvivelaktigt det mest förståndiga handlingssättet, det handlingssätt som också är rätt och kärleksfullt.