Gud belönar allvarliga sökare
”Utan tro är det för övrigt omöjligt att behaga honom väl, ty den som nalkas Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söker honom.” — Hebr. 11:6, NW.
1. Vad är nödvändigt om familjelivet skall bli lyckligt, och hur kan man belysa detta?
ÄR DU far eller mor, eller är du kanske medlem av en familj och bor hemma hos dina föräldrar? I vartdera fallet håller du säkert med om att det är mycket nödvändigt att man kan yttra sig fritt och otvunget alldeles som man känner ett behov eller en önskan att göra detta, om familjelivet skall bli lyckligt, eller hur? Det händer ofta under nuvarande förhållanden att människor inte kan finna ett normalt eller tillbörligt utlopp för sådana behov och önskningar utan måste undertrycka dem. Men behoven och önskningarna finns där, och det är inte lätt att undertrycka dem, och därför finner de kanske utlopp på ett sådant sätt som blir till skada. En människas behov och önskningar gör sig klart påminda ända från den tidigaste barndomen. Ett litet barn gråter för att väcka medlidande och uppmärksamhet i förbindelse med de mest obetydliga saker. Om det tycker om en sak, vill det visa den för någon som reagerar genom att visa förståelse. Vem av oss har inte sett ett litet barn som gjort sig illa under lek utomhus men som håller tillbaka sina tårar, medan det rusar in för att hitta sin mor, och först därpå tycker sig kunna ge utlopp åt sina känslor!
2. Vilka egenskaper och förmågor är det som väcker den starka längtan hos människan efter att få meddela sig?
2 Ja, människan har förmåga och en varm önskan att meddela sig med andra, att tala med dem om sådant som hon går och tänker på och intresserar sig för. Hon söker allvarligt komma till tals med andra, antingen för att hon tycker att det är ett rent nöje att tala eller också för att få hjälp, när hon har det svårt, eller för den glädje hon känner, då hon kan hjälpa någon annan som har det svårt. Kan vi spåra upp källan till denna varma önskan? Ja, visst kan vi det. Människan har ett resonerande och spörjande sinne. Hon kan utforska, uppfinna och organisera. Hon har en klar uppfattning om vad som är rätt och vad som är orätt. Hon kan välja mellan olika ting och bilda sig ett omdöme om det ena och det andra. Hon kan söka få grepp om olika ting och kan mer och mer fördjupa sin uppskattning av ting och människor. Det är då helt naturligt att hon själv önskar bli förstådd och uppskattad av andra. Hon har förmåga att visa kärlek och längtar intensivt efter att denna kärlek skall besvaras, och hon känner sig i högsta grad tillfreds och uppmuntrad, när hon märker att hennes kärlek verkligen blir besvarad. Har du inte upplevt detta? Dessa underbara förmågor och egenskaper finns där för att utnyttjas och pockar helt naturligt på att få komma till uttryck, vilket leder till att en människa önskar meddela sig med andra, få kontakt med dem.
3. a) Vilken annan faktor kommer in i bilden? b) Hur vet vi att båda dessa faktorer är av stor betydelse ända från barndomen?
3 Men med denna önskan är en annan viktig faktor förbunden, nämligen förhållandet till andra. De här båda faktorerna hör nära samman, de är beroende av varandra. Du kan inte meddela dig fritt och fullständigt, om inte ett gott förhållande bevaras. Men du kan inte heller skapa ett gott förhållande till andra utan att inhämta kunskap om hur du skall meddela dig med dem. Man måste omsorgsfullt ägna sig åt båda faktorerna, och för att bevisa detta vill vi åter ta ett exempel från barnens värld. Barn har en naturlig önskan att yttra sig, och detta gör de spontant, i det att de tar den kärleksfulla uppmärksamhet som ägnas dem, det goda förhållandet, såsom något självklart. Men om de får en rätt fostran, lär de sig ganska tidigt att inse att inte ens mamma alltid är redo att omedelbart höra på dem. De lär sig att det finns tillfällen då de måste hålla tyst. De blir fostrade till att förstå att ett gott förhållande till andra kan rubbas genom dåligt uppförande. Allteftersom de växer upp, lär de sig att de här båda faktorerna, kontakt, dvs. möjligheten att meddela sig med andra, och ett gott förhållande, har en viktig uppgift att fylla i alla situationer i livet, det må vara i skolan, när vänskapsband skall knytas, särskilt med dem som hör till det motsatta könet, eller när man beger sig ut i världen för sin utkomsts eller för sitt nöjes skull. Ja, de här båda faktorerna bidrar en hel del till en människas lycka och framgång i livet. Vi får aldrig sluta upp med att lära oss hur vi bättre skall kunna utnyttja dessa båda faktorer och på så sätt främja och skydda våra främsta intressen i livet.
Ett högre plan
4. Är det förståndigt att begränsa ett utnyttjande av dessa faktorer till kontakter människor emellan?
4 Kan vi lyfta det här dryftandet upp på ett högre plan? Många skulle nöja sig med att låta ett dryftande av de här faktorerna begränsas till kontakter människor emellan, men är det rätt eller förnuftigt att göra det? Skulle vi inte på det sättet kunna gå miste om en ännu djupare känsla av tillfredsställelse med varaktigare och pålitligare goda verkningar? Att människan äger sådana utmärkta egenskaper och förmågor som dem vi redan nämnt är sannerligen i sig självt bevis för att hon inte är en produkt av någon blind och opersonlig kraft utan är produkten av ett suveränt, mästerligt sinne, en intelligent formgivare och Skapare, som själv besitter just dessa egenskaper i oöverträfflig grad. Dessutom är människan ingen robot, styrd av instinkt, utan hon är fri att efter eget gottfinnande bruka eller missbruka dessa gåvor. Det talas mycket i denna tid, både man och man emellan och nationerna emellan, om att leva sitt eget liv och att själv utstaka sin framtid. I själva verket har både enskilda och nationer föredragit att bortse ifrån att det finns en Skapare, som har ett bestämt uppsåt med vår jord och med människan på den. Men är det rätt eller förnuftigt att anlägga en sådan syn på saken och att följa en sådan kurs?
5. Vilka frågor uppstår på grund av att människan äger dessa förträffliga egenskaper?
5 Vi tror fullt och fast att vi redan har lagt fram tillräckliga skäl för att det är vist och förståndigt att inte handla såsom världen gör eller låta sig påverkas av dess ande. Om vi är överens om detta och förutsätter att det finns en Skapare, är det då inte förnuftigt att såsom nästa steg ta reda på om inte denne Skapare har gett människan en uppenbarelse av sig och sitt uppsåt? Människan äger ju ett resonerande och spörjande sinne, jämte förmåga att visa tro och kärlek och hängivenhet — och skulle inte dessa förträffliga gåvor tala för att han som gett människan dem också frikostigt skulle ge henne möjlighet att låta dessa egenskaper komma till uttryck på det mest upphöjda sätt och att han skulle belöna dem som allvarligt söker honom? Sedan vi nu har sett hur betydelsefulla de här tingen är i kontakter människor emellan, skall vi undersöka om det förhåller sig på ett likartat sätt, när vi lyfter det här dryftandet upp på ett högre plan, med mycket mer lönande resultat.
6. Endast hur kan vi verkligen tillfredsställa våra behov och önskningar, och hur har en sådan möjlighet öppnat sig?
6 Eftersom det är av så stor betydelse människor emellan att kunna meddela sig och bevara ett gott förhållande, måste detta ju vara ännu betydelsefullare i kontakten mellan Skaparen och oss själva. Om till och med barn är medvetna om sina behov i det här avseendet, är det då inte helt naturligt att vi har ett behov och en önskan att stå i ett gott förhållande till vår Skapare och att lätt — såsom hans barn — kunna meddela oss med honom? Om dessa önskningar skall bli tillfredsställda, beror naturligtvis helt och hållet på Skaparen. Endast han kan möjliggöra detta, och vilken glädje är det inte att kunna säga att han faktiskt har möjliggjort just detta! Ja, han har sannerligen uppenbarat sig och har gett oss möjlighet att nå honom genom bönen. Hur har han då gjort det? I första hand genom sitt skrivna ord, bibeln, och dessutom, såsom bibeln själv förklarar, genom ett levande Ord, sin älskade Son, Jesus Kristus, som har fått titeln: ”Guds Ord”. — Upp. 19:13; Joh. 1:1.
7. Vilken uppmuntran får de som söker Gud?
7 I det skrivna ordet finner vi utmärkt stöd för det föregående argumentet. När aposteln Paulus talade till atenarna, som var ”mycket ivriga gudsdyrkare” och bodde i en stad som var ”uppfylld ... med avgudabilder”, begagnade han tillfället att avge en förklaring om Skaparen. Han sade att han är ”den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är”. Han intygade att det behagade Skaparen att människor söker ”Gud, om de till äventyrs skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han ju icke är långt ifrån någon enda av oss. Ty i honom är det, som vi leva och röra oss och äro till, såsom ock några av edra egna skalder hava sagt: ’Vi äro ju ock av hans släkt.’” — Apg. 17:16, 22—28.
8. Vilket slags upplysningar behöver vi, om vi skall kunna närma oss Gud på ett välbehagligt sätt?
8 Med denna uppmuntran såsom grundval går vi vidare för att undersöka om bibeln ger några särskilda upplysningar till ledning för oss beträffande hur vi skall kunna meddela oss och uppnå ett rätt förhållande, så att vi verkligen skall kunna finna Gud och lära oss hur vi skall bedja till honom på ett godtagbart sätt. I likhet med barn är vi kanske ofta mer medvetna om behovet av att den ”linje” som används för meddelandena är framkomlig, men i själva verket är den andra faktorn, ett gott förhållande, långt viktigare. Därför skall vi dryfta den först. Underrättar bibeln oss om vilka steg vi allra först måste ta för att vi skall kunna vinna Guds ynnest och behaga honom?
Tre grundläggande krav
9. a) Hur framhäver Guds ord det första kravet? b) Varför är det rimligt att tro att det finns en personlig Skapare, och vilka frågor ger detta upphov till?
9 Det första kravet är tro. Paulus framhåller detta klart och tydligt, då han säger till hebréerna att ”utan tro är det för övrigt omöjligt att behaga honom väl, ty den som nalkas Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söker honom”. (Hebr. 11:6, NW) För den som har ett ärligt, spörjande sinne bör det inte vara svårt att tro att Gud finns till, även om han, jämte alla sina egenskaper, är osynlig för människan. Anledningen härtill framhåller Paulus på ett annat ställe, då han säger att ”vad man kan känna om Gud är ... uppenbart. ... Ty hans osynliga väsen [egenskaper, NW], hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de [människor som inte vill bry sig om Gud och som undertrycker sanningen] då utan ursäkt.” Med tanke på vår växande kännedom om den outtömliga energi som fyller rymden, verkar på ett lagbundet sätt och antyder att det måste finnas ett centrum, varifrån denna energi utgår såväl som behärskas, kan vi utan vidare hålla med om detta. Men vilken försäkran har vi om att Gud är ”deras belönare, som allvarligt söker honom”, och hur hjälper detta oss med avseende på vårt förhållande till honom? — Rom. 1:18—20.
10. Vilken grundval hade Abraham för sin tro, och vilket ytterligare krav riktar detta vår uppmärksamhet på?
10 Också i det här avseendet får vi hjälp av den bibliska skildringen. Mycket tidigt, i Första Moseboken, kapitel 15, finner vi berättelsen om en man som allvarligt sökte Gud, som utövade tro på honom och som fick löfte om en stor belöning. (1 Mos. 15:1, 6) Hans namn var Abram, vilket senare ändrades till Abraham. Hur kom det sig att han alls hade någon tro på Jehova såsom den sanne Guden? Svaret på den frågan är betydelsefullt, eftersom det leder oss till krav nummer två. Abraham kände väl till den skrivna redogörelse som genom hans förfäder, Noa och Sem, hade bevarats till hans dagar och som längre fram kom att utgöra första delen av Pentateuken, de skildringar som vi nu finner i Första Mosebokens inledande kapitel. Av dessa tillförlitliga upplysningar fick Abraham exakt kunskap, som utgör den nödvändiga grundvalen för sann tro. Till gagn och nytta för oss såväl som för att hjälpa oss att sätta oss i Abrahams ställe och bättre kunna uppskatta hans utmärkta exempel skall vi här litet närmare undersöka något av detta som allra först blev nedtecknat.
11. Vilka nyttiga upplysningar finner vi i skildringen av hur människan skapades?
11 Som en bekräftelse av vad vi tidigare framhållit finner vi att det klart och tydligt påpekas att människan blev skapad till Guds avbild och utrustades med egenskaper och förmågor som gjorde det möjligt för henne att lägga jorden under sig och att råda över allting på den. Människan stod i nära kontakt med sin Skapare, ägde hans välsignelse och kunde glädjas åt ett gott förhållande till honom. Hon var väl medveten om sin Skapares ”makt och gudomshärlighet”, men den förste mannen hade dessutom fått överflödande bevis på Guds många kärleksfulla föranstaltningar, som fullkomnades av den slutliga gåvan: en idealisk maka och medhjälp, varigenom hans lycka blev fullständig och ännu fler möjligheter till glädjebringande kontakt och ett gott förhållande öppnade sig. — 1 Mos. 1:26—31; 2:18—23.
12. Vad blev följden av människans olydnad, och vilket tredje krav betonas på så sätt?
12 Men det första människoparet var inga robotar, och först utnyttjade kvinnan och därpå mannen sin frihet att själva välja till att uppsåtligt visa olydnad mot Jehovas uttryckliga befallning. De ville leva sitt eget liv och själva utstaka sin framtid. Vad blev då följden? Bland annat skadade de kraftigt sitt goda förhållande till sin Skapare och sin möjlighet att meddela sig med honom, och på samma sätt gick det med deras inbördes förhållande. De ”gick och gömde sig för Jehova Guds ansikte”, och när Gud anställde förhör med mannen, sökte denne skjuta skulden på Gud och kvinnan med orden: ”Kvinnan som du gav till att vara med mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag den.” (1 Mos. 3:8, 12, NW) Här har vi en mycket viktig lärdom att hämta, vilket utan tvivel Abraham gjorde. Adam och Eva visste att de hade Jehova att tacka för livet och allt gott som de kunde glädjas åt. Under den tid de satte värde på detta och hängivet fortfor att underkasta sig sin Skapare, var de välsignade genom att de stod i ett gott förhållande till honom och kunde glädjas åt att vara i nära kontakt med honom. Men så snart som de förlorade sin hängivenhet och tog saken i egna händer, förverkade de omedelbart dessa välsignelser. Så förhöll det sig på den tiden, och så förhåller det sig nu. Detta hjälper oss att inse att det finns ett tredje betydelsefullt krav, som ofelbart hör samman med tron och den exakta kunskapen, och det är att man av hela sin själ är Jehova Gud hängiven.
13. Redogör för det nära sambandet mellan de här nämnda kraven.
13 De här tre kraven hör mycket nära samman. Tron är inte bara sinnets bifall till eller erkännande av att det finns något som är osynligt; det är inte något som kan kallas för blind tro. Nej, tron är i stället den säkra förvissningen om ting som fastän de är osynliga likväl bär sanningens och verklighetens prägel. Detta vittnar om behovet av exakt kunskap såsom en grundval för denna tro. Paulus förklarade att tron är ”det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda”. Den största osedda verkligheten är Jehova. Hans ”osynliga egenskaper kan tydligt ses” och förmås att framträda genom de frambragta tingen. Hans ord, bibeln, äger sanningens prägel, såsom Jesus sade: ”Ditt ord är sanning.” En sådan tro eller säker övertygelse är kraftfull, levande och bär ofelbart frukt i överensstämmelse med sin grundval av exakt kunskap och uppnådd insikt i Guds ord. Den som har en sådan tro är övertygad om att Gud är ”deras belönare, som allvarligt söker honom”. Det är vad ett hängivet överlämnande innebär, en önskan och fast beslutsamhet att fortsätta med att söka Jehova, att finna glädje i att göra hans vilja såsom den är framställd i hans ord. Jesus själv hade denna inställning, såsom det profetiskt har sagts om honom: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag [ditt ord] är i mitt hjärta.” — Hebr. 11:1, 6; Rom. 1:20, NW; Joh. 17:17; Ps. 40:9.
14. Hur gav Jehova i Eden ett kraftigt stöd åt tron och hoppet?
14 Men Abraham lärde sig också något annat av denna tidigt nedtecknade skildring, vilket i hög grad stärkte såväl hans tro på löftet om en belöning som hans kärleksfulla hängivenhet för honom som gav detta löfte. Din egen tro och hängivenhet kan också stärkas. När Jehova kungjorde sin dom i Eden, sedan uppsåtlig olydnad hade brutit ut där, uttalade han en märklig profetia i samma andedrag så att säga. I kryptiska eller hemliga ordalag innefattade den ett löfte som ingav säkra förhoppningar om en belöning. Den förutsade att fiendskap skulle uppstå mellan ormens säd och kvinnans säd, men utan att säga vem kvinnan var. Därpå sade Gud: ”Denna [kvinnans säd] skall söndertrampa ditt [ormens] huvud”, vilket antydde att den som använde ormen, dvs. Satan, djävulen, skulle drabbas av förkrossande nederlag och lida döden. — 1 Mos. 3:15; se också Johannes 8:44.
15. Till vilka välsignelser och vilken belöning leder tro på Jehova och hängivenhet för honom?
15 Detta skulle uppfattas som en stor belöning för kvinnans trogna säd. Det skulle också inge hopp om befrielse från träldom under synd och död, som blev följden av det ursprungliga upproret, för dem som utövade tro på Jehova och var honom hängivna. Den förste av dessa människor var Abel; han var den förste i en lång rad av trosstarka män och kvinnor som är omnämnda i Hebréerbrevet, kapitel 11. Abraham är medtagen där, och belöningen för honom och andra sägs bestå i en varaktig plats i Guds anordning som påminner om en stad, där de skall få glädjas åt ett fullständigt återställt gott förhållande till Gud och nära kontakt med honom i fullkomlighet. Ja, på grund av sin tro kunde dessa män och kvinnor i sin egen livstid, medan de alltjämt var ofullkomliga, i stor utsträckning glädjas åt sådana välsignelser. Såsom vi skall påpeka längre fram visar Paulus i samma brev att män och kvinnor i våra dagar kan bli föremål för liknande välsignelser till och med i större utsträckning. — Hebr. 11:8—10, 16.
16. Vilken särskild belöning fick Abraham på grund av sin tro och hängivenhet?
16 På tal om Abraham vill vi framhålla att skildringen i 1 Moseboken 22:1—18 visar att det behagade Jehova att ge honom en alldeles speciell belöning. Sedan Abraham hade utstått ett svårt prov, som gällde hans tro och hängivenhet, i det att han fick bevisa att han, om det var nödvändigt, var villig att frambära sin älskade son Isak såsom offer, uppenbarade Jehova att den säd, som löftet i Eden hade talat om, skulle komma genom Abrahams familj och att ”i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord”. Jehova hade ännu tidigare sagt till Abraham: ”Din lön skall bliva mycket stor.” — 1 Mos. 22:18; 15:1.
Att allvarligt söka Jehova
17. Finns det några bevis på att folk i allmänhet önskar kunna vända sig till Gud när de är i stor nöd?
17 Sedan vi här ingående dryftat de allra första stegen som leder till ett gott förhållande till Jehova, återstår ännu frågan hur man skall kunna upprätta en ”linje” för att stå i kontakt med honom och hålla denna framkomlig. Detta kan vara ett verkligt problem, även om önskan visar sig vara nästan instinktiv hos oss. Det är känt att förhärdade människor, svurna ateister, har vänt sig till Gud, då de råkat i stor nöd eller fara. Också Kain, den förste mördaren, vände sig till Jehova med rop och klagan: ”Mitt straff för förseelse är alltför stort att bära” (NW), och ett skäl härtill var att, såsom, han sade, ”jag måste gömma mig undan för ditt ansikte”. Eva var också angelägen att ta Gud med i bilden vid hennes barns födelse, fastän hon då hade fått sin dom av Gud. Eva sade nämligen: ”Jag har förvärvat en man med Jehovas hjälp” (NW), och längre fram: ”Gud har beskärt mig en annan livsfrukt till ersättning för Abel.” — 1 Mos. 4:1, 13, 14, 25.
18. Vilken uppgift har tydligen bönen vid så gott som alla religiösa gudstjänster?
18 Ännu ett vittnesbörd om hur vittomfattande denna djupt rotade önskan är får vi, om vi söker svaret på den här frågan: Är det inte sant att i flertalet religioner, för att inte säga i alla, intar bönen en framträdande plats i en eller annan form under gudstjänsterna? Men är det inte också i allmänhet så att vare sig det gäller bekännelsekristna eller andra, så lägger man det största eftertrycket vid en traditionell och formbunden gudstjänst, med endast små avvikelser vid särskilda tillfällen och religiösa högtider, såsom vid jul och påsk? Detta gäller också om bönerna, som ofta mässas i mer eller mindre sjungande ton på ett monotont sätt ur en bönbok. Hos ett stort antal människor, i synnerhet i kristenheten, som från sin barndom inte vetat av något annat slags religiös gudstjänst, kanske detta formväsen inte väcker någon undran. De som är vana vid det erfar en viss känslobetonad tillfredsställelse. Allting är avsett att inge detta, byggnaden, musiken och skrudarna inbegripna, vartill ofta kommer en viss mystik, vilket alltsammans skapar en atmosfär av andlig lyftning och frid. De har en förnimmelse av att de varit i kontakt med heliga ting, med en annan värld.
19, 20. Är det ofta på samma sätt med enskilda böner, och vilka frågor uppstår helt naturligt?
19 Men hur förhåller det sig med de enskilda bönerna; har inte dessa ofta samma karakteristiska drag? De som ber har fått lära sig att bedja på ett visst sätt från barndomen. Barnen får lära sig vissa bestämda fraser att läsa upp såsom en bön vid måltiderna eller när de skall lägga sig. Vuxna människor följer ofta samma metod och läser från en bok eller ur minnet, kanske i korus, under det att de tummar sina radband eller utför någon annan ritual, t. ex. vrider på en bönekvarn.
20 I synnerhet när den enskilde utför sådana handlingar, sker det ofta med allt allvar, men är detta verkligen böner i det ordets sanna bemärkelse? Den som ber kanske känner ett visst mått av tillfredsställelse, men är det något som Gud finner behag i? Säger han att han kommer att lyssna till och besvara böner av vilket slag som helst, bara de frambärs med allvar och i all uppriktighet? Låter han oss avgöra vad som är välbehagligt i det här avseendet? Och när det gäller större sammanhang, har då någon enda religiös organisation, hur stor och gammal den än kan vara, rätt att bestämma om sådana här saker i kraft av sin egen myndighet, varvid man, såsom ofta är fallet, tungt stöder sig på traditionen?
21. Hur betraktar ofta det uppväxande släktet traditionen och sedvänjorna, och vilken slutsats kan man därför komma till?
21 Vi har just framhållit att former och uttrycksmedel för gudsdyrkan i många fall inte väcker någon undran. Men är det inte ett påfallande kännetecken för vår tid att folk knappast låter något passera utan att ifrågasätta det, varvid de intar en mycket kritisk hållning? Den unga generationen är inte inställd på att ta något för givet. Många är inte benägna för att respektera någonting, frånsett materiella saker, t. ex. framsteg på de mänskliga bedrifternas område, eller någon politisk eller militär hjälte. Det är obestridligt att flertalet människor, både inom och utanför de religiösa kretsarna, till följd härav har glömt bort hur man skall bedja, med undantag av dem som följer ett visst formväsen och menar att de ber när de använder radband eller läser böner på ett mässande sätt.
22, 23. a) Vart kan vi tryggt vända oss för att få vägledning när det gäller bönen? b) När vi söker Gud, vilken fråga uppstår då?
22 Hur det än må förhålla sig med detta, tror vi att det finns ett mycket stort antal människor som — om de fick hjälp i rätt riktning — skulle vara mycket glada över att få lära sig hur de skall kunna bedja med den tillförsikten att deras böner är välbehagliga för den store Skaparen. Såsom vi redan har sagt kan detta inte avgöras vare sig på grundval av någon mänsklig myndighet eller någon enskild människas känslor eller stämningar. Att lära sig att bedja är inte detsamma som att lära in vissa ord. I stället vill vi här, i det att vi fortsätter på den inslagna vägen, vända oss till Guds ord, bibeln, med säker förväntan. Vi har funnit att bibeln innehåller nyttiga upplysningar med avseende på de steg man måste ta för att kunna nalkas Gud på ett godtagbart sätt. Vi har funnit att i synnerhet Hebréerbrevet ger oss praktiska råd i den här saken. Du minns säkert att i kapitel 11 finns en lång lista med namnen på människor av tro som fick Guds ynnest och välsignelse. Alla trodde de att Gud ”blir deras belönare, som allvarligt söker honom”. — Hebr. 11:6, NW.
23 I samma brev påvisar Paulus emellertid att inte bara dessa människor av tro utan vi alla, som är överlämnade åt Gud, allvarligt måste söka något annat dessutom. Ja, detta är något absolut oundgängligt, om vi skall lyckas vinna Guds ynnest. Vad är det?
Att allvarligt söka Guds stad
24. Vad säger Paulus om den stad som vi allvarligt måste söka, och vad säger han att den är?
24 I Hebréerna 13:14 (NW) ger Paulus dem som han skriver till en påminnelse med orden: ”Vi har inte här en stad som förblir, utan vi söker allvarligt den som skall komma.” Vad är det för en stad som vi allvarligt måste söka? Det var om Abraham som Paulus allra först sade att ”genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land. Ty han väntade på ’staden med de fasta grundvalarna’, vars byggmästare och skapare är Gud.” Om Abraham och hans son Isak och hans sonson Jakob säger Paulus likaså att de öppet hade ”bekänt sig vara ’gäster och främlingar’ på jorden”, dvs. de övergav sin plats i den gamla tingens ordning i Kaldeen och ägde inget landområde i Kanaan. I stället, säger Paulus, ”sträcker de sig efter en bättre plats, det vill säga en som tillhör himmelen [men inte en plats i himmelen, lägg märke till det]. Därför blygs inte Gud för dem — att bli åkallad såsom deras Gud —, ty han har berett en stad åt dem.” (NW) Längre fram identifierar Paulus klart och tydligt den här staden. Sedan han först talat om att det köttsliga Israel hade kommit till Sinai berg under Mose ledning, framhäver han därpå en motsats, i det att han säger till de sanna kristna, som utgör det andliga Israel: ”Men ni har närmat er ett berg som heter Sion och en den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” — Hebr. 11:9, 10, 13—16; 12:18—22, NW.
25. Av vad är en stad en passande symbol, och hur beskrivs ytterligare Guds stad?
25 En stad används i bibeln såsom en lämplig symbol av en sammanslutning av människor som lever och verkar som en fast sammanhållen organisation under en central styrelse. Johannes fick i en syn se ”den heliga staden, ett nytt Jerusalem”, och vad den består av klargörs i Uppenbarelseboken. Enligt Johannes’ syn och beskrivning är den ”färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum”. Johannes får vidare höra en ängel kalla dess medlemmar för ”bruden, Lammets hustru”, och han syftar då på Kristus Jesus och hans brudeskara, den sanna kyrkan eller kristna församlingen. — Upp. 21:2, 9; se också Uppenbarelseboken 14:1, 4.
26, 27. a) Redogör för uppfyllelsen av bilden med Guds stad i denna tid. b) Vilka befinner sig i nära gemenskap med dem som har hopp om himmelskt medborgarskap? c) Vilken fråga ser vi fram emot att få besvarad?
26 Inser du hur mycket vi lär av denna bild av Guds stad? I förebilden var den bokstavliga, jordiska staden Jerusalem, som låg på Sions berg, den högt älskade huvudstaden för det forntida, köttsliga Israels hela land. I själva verket kunde bara några få israeliter göra anspråk på att vara invånare eller medborgare i själva Jerusalem. På motsvarande sätt utgör Kristus Jesus och den sanna församlingen, som är med honom i himmelen, i uppfyllelsen den huvudstadslika organisation som härskar över hela Guds jordiska domän, och det är denna anordning som frambringar ”nya himlar och en ny jord”. (2 Petr. 3:13) I denna tid, vid den gamla tingens ordnings avslutning, har redan i sann bemärkelse överlämnade kristna med himmelska förhoppningar och ett himmelskt medborgarskap blivit återställda till en fast sammansluten enhet. (Fil. 3:20) I nära gemenskap med dem befinner sig en ”stor skara” åt Gud överlämnade män och kvinnor med förhoppningar om liv på jorden såsom Guds rikes undersåtar. De ”ägnar helig tjänst åt honom [Gud] dag och natt i hans tempel”, i gemenskap med kvarlevan av dem som utgör Guds andliga hus eller tempel. (Upp. 7:15, NW; Ef. 2:19—22) Med samma villighet som den Abraham, Isak och Jakob visade måste dessa åt Gud överlämnade män och kvinnor av i dag överge den gamla tingens ordning. Framför allt måste de fly från den onda symboliska stad som kallas det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. I stället måste de, för att ge bevis för sin levande tro, allvarligt söka Guds stad, hans stadslika anordning, som är så tydligt uppenbar bland Jehovas vittnen.
27 Men du kanske ändå frågar: Hur kan jag få hjälp i mina böner, om jag finner Guds stad? Vi ser fram emot att få dryfta den frågan i följande artikel.
[Bild på sidan 9]
Abraham visade sin tro genom att vara villig att frambära sin son såsom offer. ”Nu vet jag”, sade Jehova, ”att du fruktar Gud”, och han gav Abraham en alldeles speciell belöning