Var helhjärtad gentemot den nya världens intressen
”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.” — Mark. 12:30, NW.
1. Vad väntar sig Jehova av sina skapelser?
JEHOVA framhåller med eftertryck i sitt ord att han är en Gud som kräver odelad hängivenhet. Han väntar sig nit och helhjärtad tjänst från sina skapelser. I betraktande av den stridsfråga, som gäller hans namn och överhöghet, kan han inte tolerera likgiltighet eller ljumhet å deras sida, som skall tala å hans vägnar. Han nitälskar själv för sin nya värld, som kommer att vara till ära för honom. Denna nya värld är för honom en angelägen sak, och han stöder helhjärtat dess intressen. Ett karakteristiskt drag hos Jehova är att han är helhjärtad.
2. Varför kan vi säga att Jesus Kristus var helhjärtad?
2 Kristus Jesus var ett fullkomligt exempel på helhjärtenhet i sin tjänst, sina handlingar och sin hängivenhet för Gud. Man fylls av förundran, när man tänker på den stora mängd arbete som han hann med under de tre och ett halvt år hans tjänst varade. Han tjänade en nation om mer än två millioner människor; dag efter dag trängde folkskarorna beständigt inpå honom, och han tjänade dem helhjärtat, så att han ibland måste vänta med att äta eller sova. Efter en lång dags tjänst tog han sig ofta tid till att undervisa och öva sina lärjungar, och det kunde till och med hända att han därefter tillbragte en hel natt i bön. Han utgöt i sanning sin själ till döden. Var han under all denna verksamhet någonsin likgiltig och mekanisk? Slarvade han någonsin ifrån sig sitt arbete? Redogörelsen i Markus 7:37 (Åk) säger att folkskarorna ”förvånades högeligen, övermåttan, sägande: ’Allt har han gjort väl.’” Vilket utmärkt exempel på helhjärtenhet i fråga om tjänst! Han kunde med fog säga: ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” Han hade sin lust i sitt arbete, liksom man njuter av en god måltid. Vad var orsaken? Guds lag var i hans hjärta. ”Var och en som blir fullkomligt undervisad kommer att bliva lik sin lärare” — åtminstone i sin flit och sin odelade hängivenhet för Jehovas nya världs intressen. — Joh. 4:34: Luk. 8:40; NW.
3. a) Kan människan vara helhjärtad? Varför? b) Vilket råd ger Paulus dem som vill vara helhjärtade kristna?
3 Människan återspeglar förmågan att vara helhjärtad i sina jordiska strävanden. Se på en liten pojke, som leker. Hur han lägger hela sitt hjärta och hela sin själ i leken, glömsk till och med av fara, köld, hetta eller trötthet! Han är idel intresse och upprnärksamhet och inte alls angelägen om att sluta. utan gör det först när han blir tvungen. Hur är det med fullvuxna människor? När det gäller saker som de finner intresse i, är de långt ifrån halvhjärtade i sina strävanden. Sportsmannen är ett bra exempel. Vare sig han jagar, fiskar eller idrottar, driver honom hans hjärta och hans håg. Ofta är hans fysiska krafter hårt ansträngda, och ibland räcker de knappast till för de krav som hans häftiga åstundan och aktivitet ställer på dem, men enträget, ja, flämtande söker han nå det mål, som hans intresse är inriktat på. En gång satte en löpare i en tävling in sina yttersta krafter i sitt lopp och nådde målet som vinnare, men föll därpå ned död av utmattning. Han lade hela sitt hjärta i sitt bemödande, till och med på bekostnad av själva livet. Paulus lade märke till nitet och intensiteten hos deltagarna i idrottstävlingarna på hans tid och använde detta för att illustrera den kristnes tävlingslopp. Så här sade han: ”Då vi alltså hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss, må vi då också lägga av allt som tynger och synden som lätt insnärjer oss, och må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betrakta vår tros anförare och fullkomnare, Jesus.” Ja, må vi skjuta allt åt sidan som kan dra oss bort från att helhjärtat vara med i loppet och från att vara helt upptagna av att ge akt pä det fullkomliga föredöme i tro som Jesus gav oss. — Hebr. 12:1, 2, NW.
4. Vilket förhållande råder mellan heljärtenhet och tro?
4 Här har aposteln Paulus riktat vår uppmärksamhet på den roll som tron spelar, när det gäller för oss att vara helhjärtade. Helhjärtenhet är lika litet en hemlig känsla eller inställning som tron är det. Tron bevisas av vad Jehovas tjänare gör. Uthållig tro i verksamhet uppenbarar tjänarens helhjärtenhet gentemot sin Husbonde. Om någon verkligen har tro på Jehova och hans dyrbara löften, finner man att han lägger sin tro i dagen genom vad han gör, genom sin inställning till Jehovas uppsåt och intressen, alldeles såsom Jesus Kristus fullkomnade vår tro. — Jak. 2:17.
Helhjärtad tro i verksamhet
5. Varför är Abel ett exempel för de kristna i våra dagar?
5 Den stora ”sky av vittnen som omgiver oss” och som Paulus talade om till hebréerna omfattar många vittnen för Jehova i forna tider. Deras tro på Jehovas löften om den nya världen var inte halvhjärtad eller vacklande. Utan något som helst tvivel var de helhjärtade och gav sin fullständiga tro till känna genom vad de gjorde. Fastän Abel till exempel hade fått mycket mindre upplysning från Jehova om den nya världen, än vi nu har, visade han sin tro genom att helhjärtat frambära det bästa han hade att tillgå, nämligen ”av det förstfödda i hans hjord”, som offer åt Jehova. Kain bar fram ett halvhjärtat offer ”av markens frukt”. Vilket fann Jehova godtagbart? Det helhjärtade, av tro dikterade offer, som Abel bar fram, det bästa i hans hjord. Ända från människosläktets allra första generation visar alltså sann historia att Jehova har behag till det helhjärtade, inte till det halvhjärtade. — 1 Mos. 4:3—5; Hebr. 11:4.
6. Hur tjänade Enok den nya världens intressen?
6 Fastän bibelns berättelse om Hanok eller Enok är kort, råder det inget tvivel om att han var en Jehovas tjänare, som helhjärtat visade sin tro genom sina handlingar, i det han tjänade såsom Jehovas profet bland onda människor. Han förutsade de ogudaktigas tillintetgörelse, som måste föregå upprättandet av den nya världen, och tjänade så den nya världens intressen. — 1 Mos. 5:22; Hebr. 11:5; Jud. v. 14, 15.
7. Genom vilka handlingar ådagalade Noa och hans familj sin tro?
7 Om Noas helhjärtade tjänst för Jehova finns mycket mera upptecknat. Det uppstod aldrig något tvivel i hans sinne angående det som Jehova förutsade, och detta drev honom till att ge uttryck åt sin tro genom sina handlingar, så att han visade ”gudaktig fruktan och byggde en ark för att frälsa sitt husfolk”. Visserligen hade ingen någonsin sett en vattenflod eller hört talas om en sådan ark förut, men Noa och hans familj drog aldrig ett ögonblick det som Jehova hade sagt i tvivelsmål. De ägnade sig helt åt att bygga arken enligt Jehovas föreskrifter. De måste göra så, ty det var ett jättelikt byggnadsföretag, som skulle vara färdigt inom begränsad tid. Arken var omkring 150 m lång, 25 m bred och 15 m hög och hade tre våningar och många rum inuti. Predikoarbete utfördes också, och allt detta bland en befolkning av onda människor och materialiserade änglar. En gammal värld gick mot sitt slut, en annan värld skulle snart komma. Att Noa och hans närmaste gjorde sitt arbete så grundligt hade lön med sig; den väldiga kistan flöt på vattnet i många månader efter syndaflodens ankomst, och de överlevde. Således fick en annan värld tillvaro, men Jehovas fastställda tid, då det paradisiska tillståndet på jorden skulle återställas, var ännu inte inne. Ytterligare tillfällen skulle erbjudas människor att helhjärtat omsätta sin tro i gärningar. — 1 Mos. 6:9—8:5; 2 Petr. 2:5; 3:6.
8. a) Hur var Abraham helhjärtat för den nya världen? b) Varför blygs inte Jehova att bli åkallad såsom Abrahams, Isaks och Jakobs Gud?
8 Abraham måste vara helhjärtad. Det var ingen småsak att packa ihop alla tillhörigheter och flytta till en främmande trakt med familj, slavar, husdjur och ägodelar, säga farväl till släktingar och lämna en god arvslott bakom sig. Abrahams tro sattes på det svåraste prov, när Jehova befallde honom att offra Isak, den son som han älskade så ömt, såsom brännoffer. Utan, att tveka beredde Abraham sig att offra Isak, i sitt hjärta säker på att Jehova kunde uppväcka honom från de döda. Genom dessa gärningar blev hans tro fullkomnad. Jehova ingrep genom sin ängel, skonade Isak och lovade Abraham att dennes avkomlingar genom Isak skulle bli oräkneliga likt sandkornen på havets strand. Abraham levde länge nog för att få se Isaks söner, och de bodde alla i tält, i det att de ”väntade på den stad som har verkliga grundvalar och vars byggmästare och skapare är Gud”. Fastän de inte väntade att få se den nya världen upprättas i deras tid, var de likväl helhjärtade i sina handlingar i överensstämmelse med Jehovas vilja, och de drevs i allt av sin fasta tro på Jehovas löften. ”I tron dogo alla dessa, fastän de icke fingo uppfyllelsen av löftena, men de sågo dem långt borta och hälsade dem och tillkännagåvo offentligen, att de voro främlingar och tillfälligt bosatta i landet.... Därför blyges icke Gud för dem — att bliva åkallad såsom deras Gud –, ty han har berett en stad åt dem.” Om de hade varit halvhjärtade i sin inställning till Jehovas löften, kunde de ha återvänt till den plats som de hade utgått ifrån, men det gjorde de inte. De tjänade helhjärtat där Jehova hade satt dem. — 1 Mos. 22:1—19; Hebr. 11:8—20, NW; Jak. 2:21—23.
9. Förklara Jakobs och Esaus inställning till den nya världens intressen och vad som blev resultatet.
9 Bibelns ryktbaraste tvillingar var varandras kontraster i sin hållning gentemot den nya världens intressen. Isaks tvillingsöner var av olika sinnelag. När det gällde Jehovas löften, var Jakob helhjärtat intresserad, men Esau hyste mer intresse för sin egen person och för jakt och friluftsliv. Jehovas löfte till Abraham och dennes säd och den del däri, som han såsom ättling kunde ha, föreföll honom ha ringa värde i jämförelse med bröd och linssoppa, och därför visade Esau, att förstfödslorätten tedde sig föraktlig i hans ögon, genom att sälja den till Jakob för litet mat. Och i olikhet med Jakob tog Esau sig hustrur bland de icke troende och vållade därigenom sina föräldrar stor hjärtesorg. Jakob var av allt sitt hjärta intresserad av Jehovas löfte och valde omsorgsfullt hustrur, som trodde på Jehova och som kunde samverka i att vidmakthålla teokratisk undervisning i familjekretsen. Tron drev Jakob att tjäna Jehova med stor nitälskan, och Jehova ändrade hans namn till Israel, i det han blev överhuvudet för den nation, varigenom löftets säd kom. Men Esaus avkomlingar i Edom motstod Jehovas uppsåt och hans folk, ställde sig på Jehovas fienders sida och blev dömda till undergång som folk betraktade. Under mackabéernas krigiska styrelse före Kristi tid blev de fullständigt underkuvade och uppstod aldrig mer som nation. — 1 Mos. 25:27—34; 26:34, 35; 32:28; Jer. 49:7—22.
10. Vilket vist val gjorde Mose i Egypten?
10 Materialismen har trängt ut den rena tillbedjan ur somliga människors liv, men Mose var inte bland dem. Mose föddes i en tid av svårt betryck för hans folk, då gossebarn var dömda att dö redan vid födelsen, men han blev bevarad, och Jehova brukade honom för sitt uppsåt. Mose fick tillbringa sina tidiga barnaår hos sin mor, som fungerade som ”amma” på den egyptiska prinsessans uppdrag. Under den tiden fick Mose undervisning om Jehovas löften och vilja. Senare blev han ”undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar”. Vilken lärdom hade den största verkan på honom? ”Genom tron vägrade Mose, när han hade blivit fullvuxen, att kallas son till Faraos dotter, i det han valde att bliva illa behandlad tillsammans med Guds folk hellre än att till en tid äga syndens njutning — detta därför att han aktade Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han blickade oavvänt hän emot att belöningen skulle givas.” Fastän Mose inte kände sig väl skickad att tala inför Farao, gick han fullständigt upp i de uppgifter som var förbundna med de tio plågorna över Egypten, och han lämnade inget tvivel i egyptiernas sinnen om att han helhjärtat stod på Jehovas sida. — Apg. 7:22; Hebr. 11:24—26, NW.
11, 12, Vilka uppgifter fullgjorde Mose helhjärtat i samband med Israel?
11 Efter befrielsen ur Egypten framstår Mose som ledare och profet i Israel. Han nitälskade för Jehovas sak. Var gång Israel ådagalade en trätgirig eller upprorisk ande, visade Mose hur helhjärtat han var för rättfärdigheten. Hur kunde han bli annat än vred, när nationen gjorde guldkalven för att tillbedja den i stället för att tillbedja Jehova eller när Kora och hans män gjorde uppror mot de teokratiska förordnanden till tjänst som Jehova hade gjort? När Israel tog del i omoralisk tillbedjan av Baal-Peor, gav Mose med rätta befallning om att alla män som var delaktiga däri skulle dödas. Han anförde Israels härar i framgångsrika fälttåg mot de amoreiska kungarna Sihon och Og.
12 Mose ägnade med glädje sina krafter åt att sitta som domare för att hjälpa sina israelitiska bröder. Han var stark och äkta i sin lojalitet mot Jehova och bevisade sin tro genom sina gärningar. Han var ett sådant exempel på helhjärtad tjänst, att hela folket borde ha haft gagn av att bara se honom tjäna Jehova. Hans helhjärtenhet bevisades också genom de kraftfulla råd och föreskrifter som han frambar till folket och som är upptecknade i 5 Moseboken. Hans uttalande i 5 Moseboken 31:1—8 bevisar styrkan av hans tro på Jehova efter många års tjänst. I sin helhjärtenhet gjorde Mose sig kvalificerad att vara en Jehovas profet; till och med en av psalmerna i Psaltaren (Psalm 90) tillskrivs honom, och kanske är Psalm 91 också skriven av honom. Vad skulle han inte ha gått miste om, ifall han hade valt ”Egyptens skatter”!
13. Hur kom en välsignelse en icke-israelit till del, som var helhjärtat för Jehova?
13 För icke-israeliter var Jehovas krav detsamma. Välbehaglig tro visades genom helhjärtade handlingar. En undersökning av Rahabs ord i Josua 2:9—13 bevisar för var och en hennes orubbliga tro på Jehovas makt och på att Jeriko med visshet skulle förstöras. Hon skyddade spejarna, hjälpte dem att komma undan och gav dem korrekta upplysningar om stämningen bland folket med anledning av att Israels nation nalkades, ett budskap som när det frambärs till Josua endast kunde få en uppmuntrande verkan på Israels stridsstyrkor. Noggrant rättade hon sig efter de villkor för räddning, som Jehovas representanter hade uppställt, och därför förgicks hon inte, när Jeriko föll. Det var inte enbart hennes tro som räddade hennes liv, utan också hennes gärningar: ”Blev icke också skökan Rahab ... förklarad rättfärdig genom gärningar, sedan hon hade tagit emot budbärarna gästfritt och sänt ut dem en annan väg?” Rahab vann mer än livet. Hon övergav prostitutionen, blev Salmons hustru och fick privilegiet att bli en av Kristi stammödrar. — Jak. 2:25, NW; Matt. 1:5; Hebr. 11:31.
14. a) Vilka händelser i Gideons liv visar Jehovas inställning till de halvhjärtade? b) Hur visade sig Gideon, teokratisk?
14 De som helhjärtat tjänar Jehova är teokratiska. Gideon förvissade sig om att Jehova var med honom och satte så oförskräckt i gång med förberedelser för strid mot Midjan. Jehova lät det framstå klart att han själv var befriaren, i det han avskilde de halvhjärtade och räddhågade. Trettiotvå tusen man hade församlats. Först drog sig 22.000 tillbaka, och därpå blev 9.700 diskvalificerade. Endast 300 helt vaksamma och påpassliga män återstod. Gideon sviktade inte. Försedda med stora, tomma krukor, facklor och basuner ställde sig Gideon och de 300 männen, som samvetsgrant följde Jehovas ledning, på tre sidor runt omkring det stora fiendelägret, där det fanns mer än 120.000 kämpar. Här var inte platsen för några halvhjärtade män eller män utan tro; Jehova hade avlägsnat dem. Jehovas tillvägagångssätt att låta den lilla hären stöta i basunerna och ropa: ”Jehovas och Gideons svärd!” (Åk) injagade fruktan i hjärtat hos fienderna och kom dem att i vild oordning fly ut i natten. Gideon och hans 300 gick i spetsen för förföljandet, och fastän de var trötta, stannade de inte förrän Midjans konungar hade blivit tagna och segern var fullständig. De helhjärtade ger inte upp förrän striden är över. Att Jehova gav Gideon denna iögonenfallande seger förändrade inte Gideons helhjärtade förhållande till Jehova eller bragte honom ur jämvikten. Han förblev teokratisk i sin åskådning. Han hade blivit brukad av Jehova till att utföra Jehovas verk. Senare bad Israels män Gideon bli deras härskare, men han avslog deras begäran och sade: ”Det är Jehova som skall härska över eder.” — Dom. 8:23, NW; Hebr. 11:32.
Andra exempel på en helhjärtad inställning
15. a) Hur var Barak helhjärtad gentemot Jehova? b) Vilka exempel på trogna kvinnor finner vi på Baraks tid?
15 Tjugo års förtryck vände inte Barak och Debora bort från kärleken till Jehova. De framhärdade i att tro på Jehovas överhöghet och väntade på den tid, då man skulle bli befriad från den kananeiske konungen Jabin och härhövitsmannen Sisera. Fastän fiendernas härskaror var mycket talrikare och försedda med överlägsen utrustning, visade Barak med tio tusen israeliter helhjärtad hörsamhet för Jehovas ord genom profetissan Debora: ”Stå upp, ty detta är den dag då Jehova förvisso skall giva Sisera i din hand. Är det icke Jehova som har dragit ut framför dig?” Genom sin allenarådande makt kunde Jehova förvisso ha besegrat Kanaans krigshärar utan att Barak företog sig någonting, men Jehova ville se att hans folk inte undanhöll någonting, när en stridsfråga uppstod som gällde hans namn, att de var ”ett folk som föraktade sina själar ända till döds”. Därför stred Jehova för sina tjänare och lät översvämmande vatten spola bort stridsvagnarna. Denna strid gav också en annan kvinna, Jael, tillfälle att visa sin helhjärtade önskan att tjäna Jehova genom att ensam och utan fruktan bringa Sisera om livet. — Dom. 4:14, 21; 5:18; NW; Hebr. 11:32.
16. Omtala händelser i Simsons liv, som bevisar hans odelade hängivenhet.
16 En annan kämpe för Jehovas sak var Simson. Filistéerna var Jehovas folks förtryckande fiender, och därför uppreste Jehova Simson till att ”taga ledningen i att frälsa Israel ur filistéernas hand”. Jehovas ande ledde honom till att ta en hustru bland filistéerna, så att han kunde få tillfälle att förgöra många av de onda männen, vilket han också gjorde. Längre fram tillät Simson, i full förtröstan på Jehova, att man band honom och överlämnade honom i filistéernas hand. Med hjälp av Jehovas ande slet han sönder tågen, som höll honom fängslad, och slog ensam ihjäl tusen fiender. Domarboken skildrar de många bedrifter han utförde mot de onda filistéerna. Kulmen nåddes när han drog omkull det hus, där den falska dyrkan av Dagon utövades, över tusentals människor och inte lät filistéerna tillskriva sin demongud förtjänsten av att Simson blivit tillfångatagen. Det allvarliga fysiska handikappet att han blivit blind slog inte ned hans mod. Jehova brukade sin trogne tjänare ända till slutet. — Dom. 13:5, NW; 16:30; Hebr. 11:32.
17. Varför avgav Jefta sitt löfte?
17 Jefta framstår som en helhjärtad kämpe för den nya världen. Att han var son till en prostituerad och föraktad av andra avkylde honom inte i hans tjänst för Jehova. Det var inte det som var den viktiga frågan. Vad som främst låg honom om hjärtat var att vräka undan Ammons herravälde över Jehovas tillbedjare. Under Jehovas andes påverkan drog Jefta ut till striden, men innan han angrep fienden, avgav han sitt ryktbara löfte, löftet från en man som var helt intresserad av att vinna seger för Jehovas namns äras skull: ”Om du giver Ammons barn i min hand, så lovar jag, att vad helst som ur dörrarna till mitt hus går ut emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn, det skall höra HERREN [Jehova] till och det skall jag offra till brännoffer.” — Dom. 11:30, 31.
18. Hur är Jefta och hans dotter exempel för teokratiska familjer i vår tid?
18 När Jefta triumferande återvände efter vunnen seger, vem skulle väl då komma ut och möta honom om inte hans dotter, hans enda barn. Tydligtvis hade Jefta fostrat sin dotter till att vara lika helhjärtad som han själv, ty också hon visade först och främst intresse för Jehovas seger, och hon gav uttryck åt sin starka önskan att rätta sig efter löftet. Hon hade blivit helgad åt Jehova, och därför måste hon överlämnas åt prästerna vid tabernaklet i Silo, där hon inte fick lov att ha man eller barn utan tjänade tillsammans med gibeoniterna i Jehovas tillbedjan, Denna ande av självuppoffring hos Jefta och hans enda barn framstår i bibeln såsom ett exempel på helhjärtenhet för alla teokratiska föräldrar och barn sedan den tiden. — Dom. 11:34—39.
19. Genom vilka händelser i sitt liv bevisade David sig helt för Jehova?
19 David avancerade från herdegosse till konung. Vände han sig bort från sin helhjärtade inställning till Jehova Gud, därför att han vann en framskjuten plats, makt och myndighet? Som yngling kämpade han mot Goljat, i härskarornas Jehovas namn, och bar tro i hjärtat i stället för sköld och spjut i händerna. Senare utsattes han för faror genom kung Sauls mordiska anslag och för faror i filistéernas land. Han anförde kampen i många hårda strider och övervann jebuséerna och tog säte i Jerusalem, och därpå fick han herravälde över filistéerna, som så länge varit Israels fiender, och utvidgade rikets gränser genom militära segrar. Vad familjelivet beträffar, uppstod ett svärd inom hans eget hus, när Absalom gjorde uppror, och han hade också svårigheter med sin hustru Mikal, Sauls dotter. Davids helhjärtade tro och hans kärlek till Jehovas tillbedjan och hans nitälskan för Jehovas ära, hans stora intresse för Jehovas ark och hans iver att bereda material för templet i Jerusalem, som Jehova uppdrog åt Salomo att bygga, allt detta visar att David var en sann och nitisk tillbedjare hela sitt liv. De psalmer han diktade återspeglar hans hängivenhet. Hans avskedsförmaning till Salomo, sin efterträdare på tronen, att hålla Jehovas bud visar hans hjärtetillstånd såsom helt för Jehova. I allt vad David fick uppleva bevisade han sig vara odelat hängiven Jehova och en ståndaktig lovprisare. — 1 Kon. 2:3; Ps. 108:2, 4; Hebr. 11:32.
20. Vem är ett framträdande exempel på hur en hel livstid använts till tjänst för Jehova, och vilka prov fick han gå igenom?
20 Före Jesu tid fanns det många profeter. Bland de mest framträdande är Samuel. Här har vi ett exempel på ett vittne för Jehova, som tjänade odelat från den tid då han blev avvand och till sin död. I sin ungdom tjänade han hos översteprästen Eli vid tabernaklet i Silo, men följde inte det onda exempel som Elis söner gav, vilka låg hos de kvinnor som hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet. Han förblev moraliskt ren. Samuel fördömde avgudiska sedvänjor bland Jehovas förbundsfolk, frambar tillbörliga offer och var domare i Israel, så länge han levde, i det han regelbundet färdades omkring i landet liksom en kretstjänare nu för tiden. Det var han som blev bedrövad i sitt hjärta, när folket begärde en konung och förkastade Jehovas styrelse över dem. Det var Samuel som utan fruktan för vad den olydige kung Saul skulle göra trädde upp emot honom med orden: ”Har Jehova lika stort behag till brännoffer och slaktoffer som till att man lyder Jehovas röst? Se, att lyda är bättre än ett slaktoffer, att giva akt än det feta av baggar, ty upproriskhet är detsamma som spådomssynd... . Eftersom du har förkastat Jehovas ord, så förkastar han dig såsom konung.” Senare utförde Samuel Jehovas vilja genom att smörja David till att bli konung, trots det att Samuel fördenskull möjligen kunde bli dödad av Saul. En profet av så helhjärtat slag var välbehaglig för Jehova. — 1 Sam. 2:22; 7:16; 15:22, 23, NW; Hebr. 11:32.
21. Vilken makalös skildring finns bevarad, så att vi nu kan begrunda den, och vilken verkan bör kännedom om den ha på oss?
21 Tro och helhjärtad hängivenhet för Jehova måste finnas hos de forntida män som visade sig vara välbehagliga för Jehova. Genom Jehovas ande lämnade de under århundradenas gång stoff till en skildring, som ingen annan grupp av människor lämnat maken till, varken Egyptens mäktiga män eller Babylons präster eller Persiens och Greklands furstar. Endast Jehovas trogna vittnen kunde beskrivas såsom sådana som ”genom tro besegrade riken i strid, verkade rättfärdighet, fingo löften, tillstoppade lejons mun, höllo tillbaka eldens kraft, undgingo svärdets egg, efter svaghetstillstånd gjordes fulla av kraft, blevo tappra i krig, drevo främmande härar på flykten. Kvinnor fingo mottaga sina döda genom uppståndelse; men andra människor blevo torterade, emedan de icke ville taga emot befrielse på grund av någon lösen, på det att de måtte uppnå en bättre uppståndelse. Ja, andra fingo sin provsättning genom begabberi och gisselslag, och förvisso mer än så, genom bojor och fängelse. De blevo stenade, de blevo satta på prov, de blevo söndersågade, de dogo genom att dräpas med svärd, de gingo omkring i fårhudar, i gethudar, medan de ledo brist, voro i trångmål, under misshandel; och världen var dem icke värdig. De strövade omkring i öknar och berg och jordens hålor och grottor.” Ja, som Paulus skrev, tiden skulle inte räcka till, om man skulle i detalj berätta om alla de bedrifter och troshandlingar som är skildrade för oss i de hebreiska skrifterna. Men skildringen finns där och det för ett gott ändamål: för att vi måtte gripas av dessa exempel, som givits oss av helhjärtade människor, vilka för hundratals år sedan handlat i full tro på upprättandet av den rättfärdiga, nya världen, som nu är så nära, och för att vi skall lära oss att det är de män och kvinnor, vilka har en odelad tro och älskar Jehova av hela sitt hjärta, som vinner godkännande från uppståndelsens och livets store Givare. — Hebr. 11:32—38; 1 Kor. 10:11; NW.