Rikedomen av den fulla vissheten i fråga om vår förståelse
”På det att deras hjärtan må bliva tröstade, på det att de må bliva harmoniskt förenade i kärlek och med tanke på hela rikedomen av den fulla vissheten i fråga om deras förståelse, med tanke på en exakt kunskap om Guds heliga hemlighet, nämligen Kristus.”— Kol. 2:2, NW.
1. Hur vinner vi den fulla vissheten i fråga om förståelse? För vilket ändamål?
JEHOVA Gud vill att hans folk skall förstå hans skrivna ord, bibeln. Genom att förstå vinner vi den fulla vissheten om vad vi tror. Det är endast när vi förstår som vi kan kungöra våra trossatser för andra människor och kan göra detta med fast övertygelse om att vi har sanningen, som är värd att godtagas av alla. Det är inte mycket bevänt med att höra något och ändå inte förstå det, ty då betyder det ingenting för oss. Vi kan aldrig handla rätt utan att förstå vad som är Guds vilja. I stället skulle vi säkert handla dåraktigt i hans ögon, och detta skulle inte vinna hans godkännande. Men när vi förstår hans vilja, som finns framställd i hans skrivna instruktioner, då kan vi göra den. Och när vi gör så, bygger det upp en hoppets fulla visshet i oss, och vi kan stadigt hålla fast vid detta hopp intill slutet, till dess vi ärver vad Gud har utlovat och vi skördar hans goda lön för vår tjänst. Vi önskar förstå hur vi skall kunna nalkas honom på rätt sätt i bön och vad vi bör bedja om, så att vi kan få svar. Då kan vi närma oss honom i full förvissning. Vi önskar klart och tydligt förstå, vad det hopp är som han har förelagt oss, så att vi aldrig behöver lida den missräkning som följer med falska förhoppningar, sedan vi har slösat bort alla våra ansträngningar genom att sträva mot fel mål. (Hebr. 6:11, 12; 10:22, 23; NW) Därför har vi inte råd att underskatta rikedomen av den fulla vissheten i fråga om förståelse.
2. Varför behövde hebréerna på Nehemjas tid få bibeln översatt åt sig?
2. Bibeln, vari Guds vilja och uppsåt finns uttalade, är ju skriven på döda språk, som för de allra flesta människor är obekanta, nämligen hebreiska och forntida folklig (koine’) grekiska. Fördenskull har den ursprungliga bibeln behövt översättas, för att vi skulle kunna veta vad den säger. Och därvid måste den också översättas eller förklaras på ett sådant sätt, att det hjälper oss att förstå vad den säger. Redan fem hundra år före Kristus måste hebréerna eller israeliterna själva få sina egna hebreiska skrifter översatta åt sig för att kunna fatta deras innehåll. Jerusalem hade blivit förstört, och de överlevande hade blivit förda i fångenskap till Babylon. Under de sjuttio år som de tillbragte i landsflykt där hade en ny generation växt upp. Genom att detta uppväxande släkte hade så nära kontakt med babylonierna, hade de tappat bort sitt modersmål och hade kommit att tala arameiska, ett språk som liknade hebreiskan och var besläktat med den. Det var detta de talade, när de återbördades till sitt hemland. Åttiotvå år efter deras återkomst lyckades ståthållaren Nehemja bygga upp Jerusalems murar. Man höll en högtidlighet i samband därmed, varvid prästen Esra och andra leviter läste bibeln för det församlade folket. Men för att åhörarna i allmänhet skulle förstå det lästa, måste dessa föreläsare uttyda det för dem. Härom läser vi, i Nehemja 8:7, 8, att de ”förklarade lagens mening för folket, medan det stod där; de läste ur boken, ur Guds lag, och översatte stycke för stycke och förklarade meningen, så att folket förstod vad som lästes”. (Mo) Genom att få bibeltexten översatt från hebreiska till den arameiska de själva talade kom folket att förstå vad Guds lag var.
3. Varför är moderna översättningar av bibeln lämpliga och av behovet påkallade i våra dagar? Vilken ibland dem är en synnerligen unik översättning?
3. I våra dagar är det i många länder så, att många av våra bibelöversättningar är gjorda på ett numera föråldrat språk och därför inte är fullt förståeliga, utan kräver förklaring i nutida ordalag. Så till exempel blev den romersk-katolska Douay-översättningen av bibeln fullbordad 1610. Den populära tyska översättningen av Martin Luther fullbordades år 1534, men reviderades senare av honom. Den mest populära bibelutgåvan, nämligen Konung Jakobs bibel eller den engelska auktoriserade översättningen, utgavs år 1611. Således är dessa bibelöversättningar hundratals år gamla, och sedan de kom ut har språken hunnit genomgå stora förändringar i fråga om ordens innebörd och om uttryckssättet. Vidare har vår insikt i betydelsen av bibelns hebreiska, arameiska och grekiska grundtext förbättrats, så att det blivit möjligt att göra en mera exakt översättning. Med all rätt har många översättningar, som gör bruk av nutida fördelar, framträtt på ett modernt språk, och alla dessa kastar ett klarare ljus över den Heliga skrifts blad. Vid den tidpunkt då denna artikel publiceras är den engelska översättning som kallas Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna både den senaste och den utan tvivel mest unika som framträtt. Den offentliggjordes först på eftermiddagen onsdagen den 2 augusti 1950, vid Jehovas vittnens internationella åttadagars sammankomst, ”Teokratiens tillväxt”, i Yankee Stadium i staden New York. Att läsa denna översättning, som verkställts av Nya Världens bibelöversättningskommitté, ökar i hög grad vår rikedom av den fulla vissheten i fråga om vår förståelse av Guds ord. Denna översättning har många särskilt framträdande drag. När vi nu här framhåller några av dem, är det lämpligt för alla de läsare, som har ett exemplar av denna nya översättning, att ha den till hands att slå upp i.
Olikheter i fråga om ordens betydelse framhäves
4. Hur skiljer denna översättning mellan ord som tididigare alla översatts med värld?
4. I Konung Jakobs översättning såväl som i andra gamla översättningar har stor missuppfattning vållats genom att man återgivit två eller flera olika ord i den grekiska grundtexten med ett och samma engelska ord. Nya Världens översättning bibehåller emellertid de fina distinktionerna mellan de ursprungliga orden och bidrar därigenom till den rätta uttydningen av Skriften. Tag till exempel ordet ”värld”. I Konung Jakobs översättning användes det till att återge fyra olika grekiska ord: aion’, ge, kos’mos och oikume’ne. I Jesu profetia om denna världsorganisations ände förekommer alla fyra orden. Konung Jakobs översättning gör ingen skillnad mellan tre av dem; den översätter dem alla tre med ”värld”. Men lägg märke till den nya översättningens olika sätt att återge dessa tre ord, där de förekommer i Matteus 24:3, 14, 21; 25:34; NW: ”Medan han satt på Oljeberget, gingo lärjungarna fram till honom, medan de voro ensamma, och sade: ’Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på fullständigandet av [aion’] tingens ordning?’” Jesus svarade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den [oikume’ne] bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullständiga slutet komma.” ”Ty då skall det bliva stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan [kos’mos’] världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera.” ”Kom, ni som hava min Faders välsignelse, tag i arv det rike som är berett för eder från [kos’mos’] världens grundläggning.” Denna översättning kan inte på något sätt leda läsarna till den slutsatsen, att det är vår bokstavliga jord som skall taga en ände, utan det är tingens ordning. Att ordet ”jord”, som i Konung Jakobs bibel återges med ”värld” i Uppenbarelseboken 13:3, kan brukas på symboliskt sätt visas av det nya återgivandet: ”Och hela jorden [ge] följde vilddjuret med beundran.” (NW) Här har ordet jord naturligtvis avseende på de människor som bor på jorden. Alltså ser vi att endast detta ord, kos’mos, återges med värld överallt i den nya översättningen. Det enda ställe där det inte översättes med värld är 1 Petrus 3:3, där kosmos användes om kvinnors prydnad.
5. Vilken förbättring har den beträffande tidigare översättningars term hedningar?
5. Beteckningen hedning (ar) har övergivits, och innebörden i grundtextens ord framhäves genom att det översättes med ”nationer” eller ”man av nationerna” eller ”nationernas människor” eller ”människor av nationer (na)”. (Matt. 24:14; 18:17; 6:7; NW) Vi skall här endast anföra ett exempel, Jesu slutliga befallning till sina lärjungar: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem [människorna och inte nationerna] i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn.” — Matt. 28:19, NW.
6. Hur får den fram innebörden i ordet ”pneuma” på fem sätt?
6. Ordet pneu’ma har grundbetydelsen osynlig, verksam kraft, och den nya översättningen får fram denna betydelse på fem sätt. Först såsom en osynlig kraft i verksamhet, vare sig det är fråga om vinden eller en opersonlig ande. Vi läser: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör ljudet av den, men du vet icke varifrån den kommer och vart den far. Så är var och en som har blivit född av anden.” (Joh. 3:8, NW) För det andra såsom en osynlig, himmelsk varelse: ”Gud är en Ande.” (Joh. 4:24, NW) För det tredje såsom en sinnets inställning eller benägenhet. Medan Konung Jakobs bibel säger: ”Herren Jesus Kristus vare med din ande”, säger den nya översättningen: ”Herren vare med den ande du visar.” (2 Tim. 4:22, NW även Fil. 4:23, NW) För det fjärde såsom en drivande eller inspirerande kraft. I stället för att bruka det obestämda uttrycket ”i anden” låter denna översättning Johannes säga: ”Genom inspiration kom jag att befinna mig på Herrens dag.” (Upp. 1:10, NW) Detta visar att Johannes kom under andens makt eller inflytande. För det femte såsom ett yttrande eller uttalande, som är inspirerat av en osynlig källa: ”Mina älskade, tro icke varje inspirerat uttalande, utan pröva de inspirerade uttalandena för att se, huruvida de hava sitt ursprung hos Gud, ty många falska profeter hava gått ut i världen. ... Detta är antikrists inspirerade uttalande, som ni hava hört skulle komma.” (1 Joh. 4:1—3, NW) ”Och jag såg tre orena inspirerade uttalanden, som sågo ut som grodor, komma ut ur munnen. ... De äro i själva verket uttalanden, som inspirerats av demoner, och utföra tecken, och de gå ut till konungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.” — Upp. 16:13, 14, NW.
7. Hur skiljer den mellan lycka och salighet?
7. Konung Jakobs bibel återger två olika grekiska ord med ”salig”. Den nya översättningen skiljer alltid på dem och återger det ena (maka’rios) med ”lycklig”. Så läser vi till exempel i bergspredikan: ”Lyckliga äro de som äro medvetna om sitt andliga behov, ty himmelriket tillhör dem. Lyckliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.” Och så heter det också i fortsättningen, så vi kan alltså inte längre kalla dessa uttalanden för ”saligprisningar” i enlighet med den latinska Vulgatas ”beati” ( = saliga). I dessa uttalanden framhålles tillstånd av lycka, och vi bör därför hellre kalla dem ”lyckligprisningar”. (Matt. 5:3—12, NW) Med detta överensstämmer det som vi hör Jesu mänskliga moder, Maria, säga: ”Min själ upphöjer Jehova ... Ty se, från och med nu skola alla släktled förklara mig lycklig.” (Luk. 1:46—48, NW) Vi läser likaså om den ”lycklige Guden” och om den ”lycklige och ende Potentaten”. (1 Tim. 1:11; 6:15; NW) Gud och hans Son är lyckliga!
8. Hur visar den, hur lång tid Jehovas vittnen har
8. Med Konung Jakobs bibelöversättning som utgångspunkt har den frågan, varför författaren plötsligt inför ordet ”vittnen” i Hebréerna 12:1, lett till en mångfald av uttydningar; och många har tänkt, att han menar åskådare som bevittnar ett tävlingslopp. Men den nya översättningen visar att det besläktade verb, som betyder ”att bära vittnesbörd”, brukas fyra gånger i det föregående kapitlet, där han avhandlar tron och där han säger: ”Medelst den fingo forna tiders människor vittnesbörd buret åt sig.” Han nämner särskilt Abel och Enok såsom sådana som fått detta vittnesbörd och slutar kapitlet med att säga: ”Och fastän alla dessa fingo vittnesbörd buret åt sig genom sin tro, fingo de likväl icke uppfyllelsen av löftet, eftersom Gud förutsåg någonting bättre för oss.” Han börjar därpå nästa kapitel med dessa ord: ”Då vi alltså hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss, må vi då också lägga av allt som tynger och synden som lätt insnärjer oss, och må vi med uthållighet löpa loppet.” (Hebr. 11:2, 4, 5, 39, 40; 12:1; NW) Vi får alltså upp ögonen för det förhållandet, att författaren menar Jehovas vittnen från Abel och fram till Johannes döparen. Genom detta vet vi att Jehovas vittnen inte hade sin början först år 1931, när vi vid vårt internationella konvent i Columbus i Ohio offentligen vidkände oss och tillkännagav detta skriftenliga namn för att skilja oss från de hundratals sekter och samfund som uppger sig vara kristna.
9, 10. Hur framhåller den den förståndige, trogne tjänarens befordran?
9. Nutida översättningar återger flera grekiska ord med ”husfolk”, inbegripet det ord som förekommer endast en gång, i Matteus 24:45. Men här gör den nya översättningen en slående skillnad, i det den återger denna vers så här: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slav, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk [oiketei’a] till att giva dem deras mat i rätt tid?” (NW) Den liknande texten i Lukas 12:42 vidgar begreppet tjänstefolk genom att använda uttrycket ”tjänareskara”, som ju ytterligare visar vad det är fråga om. Det tycks vara endast en engelsk översättning till som på detta sätt återger ordet med ”tjänstefolk”, och det är Murdocks översättning från den syriska översättningen. A. S. Lewis’ översättning från syriskan återger ordet med ”kamrater, dvs. slavens medslavar. Alla andra översättningar återger det utan åtskillnad med ”husfolk”. Men Ostys franska översättning av år 1949 överensstämmer med NW genom att återge det med ”domestiques” (som betyder just tjänare, tjänstefolk); och de tyska översättningarna av Luther och av Perk (1947) och den likaledes tyska s. k. Elberfeld- översättningen överensstämmer också härmed och likaså de spanska översättningarna av Nácar-Colunga (1948) och av Bover-Cantera (1947) och den spansk-amerikanska samt den portugisiska översättningen av J. F. D’Almeida.
10. Med detta exakta återgivande kan vi förstå, hur vår Herre befordrar denna invigda tjänsteorganisation, som han symboliskt omtalar såsom den ”trogne och omdömesgille slaven” nu i världens ändes tid. Innan slaven blir befordrad, är han satt endast över Herrens ”tjänstefolk”, eller ”tjänareskara”, för att ge dem deras andliga föda i rätt tid, och så kan vi se hur en i hans ställning kunde bli ond och börja slå sina medslavar. Men vilken befordran får den organisation, som visas i bild genom den omdömesgille slaven, för att den troget givit föda åt allt Herrens tjänstefolk? Jesu profetia angående världens ände svarar: ”Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger eder i sanning, att han skall sätta honom över [vad?] ALLA sina tillhörigheter.” (Matt. 24:46, 47, NW; Luk. 12:43, 44) Och nu visar de verkliga förhållandena, att Jesus har befordrat sin smorda slav-klass på detta sätt sedan 1919.
Dödstillståndet, ”helvetet” och själen
11. Hur visar den att dödstillståndet är likt sömnen?
11. Jesus jämförde döden med en sömn. Då han talade om sin käre väns död, sade han: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag begiver mig dit för att väcka honom ur sömnen.” Till förklaring sade han därpå rakt på sak till sina lärjungar: ”Lasarus har dött.” (Joh. 11:11—14, NW) Vår nya översättning visar var verbet ”sova” betecknar död. När martyren Stefanus blev stenad och hade sagt sitt sista ord, läser vi: ”Och sedan han hade sagt detta, insomnade han i döden.” Det säges också att David ”insomnade i döden och blev lagd hos sina förfäder”. Om en hustru heter det, att ”om hennes man skulle insomna i döden, är hon fri att gifta sig med vem hon vill”. Till de kristna säger aposteln: ”Vi vilja icke att ni skola vara okunniga i fråga om dem som sova i döden, för att ni icke skola sörja, som ju de övriga göra, vilka icke hava något hopp.” Och om dem, som i dag gör narr av oss för att vi varnande talar om världens ände, förutsäges det att de skulle säga till oss: ”Från den dag då våra förfäder somnade in i döden fortgår ju allt precis som från skapelsens början.” — Apg. 7:60; 13:36; 1 Kor. 7:39; 1 Tess. 4:13; 2 Petr. 3:4; NW.
12. Vad ordet ”helvete” beträffar, vilka tre grekiska ord är det som den nya översättningen gör skillnad emellan? Hur?
12. I överensstämmelse med det förhållandet, att dödstillståndet för de människor, som återlöses av Jesus, är likt en sömn, skiljer den nya översättningen tydligt mellan tre olika grekiska ord och återger dem med respektive Hades, Gehenna och Tartaros. Konung Jakobs bibel återger alla tre orden med ett och samma engelska ord, ”hell”, som betyder ”helvete”. Detta har givit anledning till mången predikan om ett brinnande helvete och till mycken förvirring och ångest hos dem som har förlorat sina kära i döden. Ordet ”hell” eller ”helvete”, med den fasa varmed religiösa präster och predikanter har laddat det, förekommer inte i Nya Världens översättning. Denna översättnings tillägg innehåller en upplysande förklaring av orden Hades, Gehenna och Tartaros, som visar deras begränsade betydelser och skillnaden mellan dem.
13. Vad visar den att dessa tre grekiska ord har avseende på eller betyder?
13. Fotnoterna nedanför översättningens text visar att Hades svarar mot det hebreiska ordet ”scheol” och har avseende på det av Kristus återlösta människosläktets gemensamma grav, och det kommer en dag att bli fullständigt tömt genom att alla de som befinner sig i sina individuella gravar, får uppstå. Därför tillämpar Petrus profetian på Jesus, då denne var i mänsklighetens gemensamma grav: ”Du skall icke övergiva min själ i Hades.” Han tillägger att profeten David här ”såg ... förut och talade om Kristi uppståndelse, att ... han [icke blev] övergiven i Hades.” (Apg. 2:27, 31, NW) Längre fram säger Jesus till Johannes: ”Jag har nycklarna till döden och till Hades.” Den syn som visar när han använder dessa nycklar är beskriven så här: ”Och döden och Hades, gåvo ifrån sig de döda som voro i dem, och de blevo dömda individuellt i enlighet med sina gärningar. Och döden och Hades blevo slungade i eldsjön. Detta betyder den andra döden, eldsjön.” Det betyder döden eller slutet för Hades. Den symboliska ”eldsjön” svarar mot Gehenna och är en bild av evig tillintetgörelse. Jesus säger oss detta i dessa ord: ”Bliv icke rädda för dem som döda kroppen, men icke kunna döda själen; utan hys hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” Jesus framhåller livet och Gehenna som kontraster, ty att bli dömd till Gehenna betyder att bli utplånad från allt vad liv heter. (Matt. 10:28; 18:9; 23:33; Mark. 9:43—47; NW) Den tredje termen, Tartaros, användes endast i fråga om de fallna änglarna, som är andar, och inte beträffande oss människor. Den förekommer endast en gång, i 2 Petrus 2:4, och betecknar dessa änglars nuvarande förnedrade tillstånd, som de kommit i för sitt syndiga uppror mot Jehova Gud.
14. Hur framhäver den människosjälens dödlighet?
14. I en nyss citerad text tillkännagav Jesus, att Gud har makt att tillintetgöra både den mänskliga kroppen och själen i Gehenna. Det ta öppnar våra ögon för det fruktansvärda faktum, att människosjälen är förstörbar och inte alls odödlig, som de hedniska filosoferna Pytagoras, Sokrates och Platon lärde. Den kristna sanningen om människosjälens dödlighet och förstörbarhet göres osedvanligt framträdande i den nya bibelöversättningen, i det att denna konsekvent översätter det grekiska ordet psyche’ med det enda ordet ”själ” på de 102 ställen där det grekiska ordet förekommer. Detta visar sig vara, inte ett utslag av klåparaktig översättning, utan något som verkligen uppenbarar hur kristenhetens prästerskap har antagit och förkunnat hedniska osanningar om människosjälen i stället för kristen sanning.
15. Hur visar tillägget vad som kännetecknar ”själen”?
15. Tillägget grupperar de ställen där ordet psyche’ förekommer under olika rubriker, för att visa att själen är tydligt åtskild från anden och att levande personer eller skapelser själva är själar. Så till exempel lyder 1 Korintierna 15:45 (NW) så här: ”Den första människan, Adam, blev en levande själ.” Och 1 Petrus 3:20 (NW) lyder: ”Guds långmodighet bidade i Noas dagar, medan arken byggdes, vari några få människor, det vill säga åtta själar, blevo förda i trygghet genom vattnet.” Men beträffande människosjälens dödlighet lägger vi märke till vad Jesus ytterligare sade: ”Är det lovligt på sabbaten att göra en god gärning eller att begå en oförrätt, att frälsa eller att döda en själ?” (Mark. 3:4; Luk. 6:9; NW) Vidare: ”Var och en som söker behålla sin själ i trygghet åt sig skall mista den, men var och en som mister den skall bevara den vid liv.” ”Den som håller sin själ kär tillintetgör den, men den som hatar sin själ i denna världen skall bevara den till evigt liv.” (Luk. 17:33; Joh. 12:25; NW; jämför Josua 10:28, 30, 32, 35, 37, 39; 11:11. På alla dessa ställen står det i 1878 liksom i KJ om hur Josua med svärdsegg slog ”alla de själar, som därinne voro”.) ”Min själ är djupt bedrövad, allt intill döden.” (Matt. 26:38; Mark. 14:34; NW) Och likadant är det med många andra skriftställen. Men denna kristna lära, att våra själar dör och att de döda är omedvetna och overksamma, är i full harmoni med den trösterika läran om uppståndelsen.