en sanning, men så fördunklas den av någon felaktig uppfattning, alldeles som ett förbipasserande moln tillfälligt kommer i vägen för en del av strålarna från solen. Senare kommer denna sanning så att säga tillbaka med större klarhet, när den felaktiga uppfattningen röjs ur vägen. Att Guds ande vilar över organisationen framgår av de framsteg den gör på de bibliska sanningarnas väg.

En människa som låter ett frö av missnöje mot Jehovas organisation gro, så att det blir till en giftig rot, försätter sig själv i stor fara. (Hebr. 12:15) Om hon skulle lämna hjorden, vart skulle hon då gå? Hon vet att djävulens värld och dess religiösa organisationer inte har livets ord. Hon vet hur dåraktigt det är att förena sig med desertörer, som nu bekämpar organisationen. Om hon skulle lämna den, försätter hon sig i samma ställning som de människor, om vilka Johannes talade, när han sade: ”De gingo ut från oss, men de voro icke av samma slag som vi; ty om de hade varit av samma slag som vi, skulle de hava stannat kvar hos oss.” — 1 Joh. 2:19, NW.

De som förblir lojala mot Jehovas organisation anlägger samma syn på saken som apostlarna gjorde, när många av Jesu lärjungar inte längre ville vandra med honom. Petrus uttryckte deras känslor så här: ”Herre, vem skola vi gå bort till? Du har utsagor om evigt liv.” (Joh. 6:68, NW) De lojala ”fåren” förstår att man på vägen till livet måste vandra med Jehovas trogna organisation.

I likhet med sällskapliga får, som håller tillhopa i en enda hjord och finner tillflykt och skydd i en enda fålla, finner de som tillber Jehova i våra dagar skydd och överflöd på andlig mat i hans organisation av vittnen. Under dess ledning utför de det som är förträffligt i Guds ögon, och hans ande ger dem lycka och välgång. Till dem sade aposteln Paulus: ”Låt oss icke upphöra med att göra vad som är förträffligt, ty i sinom tid skola vi skörda, om vi icke förtröttas.” — Gal. 6:9, NW.

Kända genom sitt uppförande

EN UNG flicka, som var elev vid ett läroverk i staden Maceió i Brasilien, lade märke till att Jehovas vittnen besökte hemmen där och blev nyfiken på att få veta vad det var för ett budskap de hade att framföra till de besökta. När ett vittne besökte hennes granne, gick hon dit och bad vittnet komma och förklara budskapet för hennes föräldrar. De goda nyheterna om Guds rike tilltalade denna unga flicka. Snart började hon komma till möten i Rikets sal, och kort därefter blev hon inbjuden att närvara vid Jehovas vittnens områdessammankomst. På sammankomstens första dag förlorade hon sin portmonnä, som innehöll alla hennes pengar. Ett av vittnena fann den och lämnade in den till avdelningen Förlorat och upphittat, och litet senare blev hon befriad från sitt bryderi, när hennes portmonnä återlämnades till henne med hela innehållet i behåll. Den ärlighet, kärlek och endräkt som ådagalades av dessa Jehovas kristna vittnen gjorde djupt intryck på henne, och hon tog fast ståndpunkt för Guds sanning. Hon symboliserade sitt överlämnande till Gud genom vattendopet tre månader senare.

I en annan stad i Brasilien gick ett Jehovas vittne till polisstationen för att få en viss blankett. Medan han var där, kunde han inte undgå att höra en man anklaga flera personer för att ha stulit hans höns. De anklagade personerna försvarade sig så gott de kunde och förnekade att de begått ett sådant brott. Detta ledde till en förvirring av anklagelser och motanklagelser. Mitt i det hela frågade någon mannen, varför han inte hade anfört klagomål mot en av sina grannar, som råkade ha höns av samma sort. Anklagaren svarade då, i samma upphetsade anda som förut, att han inte skulle be polisen förhöra hans granne, ”eftersom han är en sann kristen, ett av Jehovas vittnen, och fördenskull aldrig skulle begå en sådan ovärdig handling”.