Frågor från läsekretsen

● Enligt Hebréerna 12:22, 23 (Eng. aukt. övers.) talar aposteln Paulus om ”fullkomnade rättfärdiga människors andar”. Skulle dessa ”människor” kunna vara de trogna, om vilka Paulus skrev i Hebréerna, kapitel 11?

Det är ingen ny tanke att dessa ord skulle vara tillämpliga på människor med fast tro i förkristen tid fram till Johannes döparen. Redan i den engelska moderupplagan av Vakttornet, i numret för 15 augusti 1913, på sidorna 248 och 249, gjordes en försiktig antydan om detta, och den uppfattningen fortsatte man att ha under många år. I den ursprungliga grekiska texten förekommer inte ordet ”människor” i den här versen. Det är därför Nya Världens översättning lyder: ”Och rättfärdigas andliga liv, deras som gjorts fullkomliga.” Enligt 1917 års svenska översättning lyder dessa ord: ”Fullkomnade rättfärdigas andar.” — Se Kingdom Interlinear Translation, Åkeson, Hedegård.

I Hebréerna 11:8—10 talades det om Abraham, Isak och Jakob, och det visades att Abraham lämnade staden Ur i Kaldeen och att han och Isak och Jakob levde som nomader till dess att Jakob flyttade ner till Egyptens land i sin son Josefs dagar. Under den här tidsperioden var de alltså inte fast bosatta på någon bestämd plats såsom en stad. Det finns ingenting i de hebreiska skrifterna som säger att Gud lovade dessa tre män ”staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. Detta är Paulus’ kommentar till skildringen. Det här uttrycket syftar utan tvivel på Guds upprättade regering genom Abrahams säd — den regering under vilken dessa tre patriarker kommer att bo på jorden och vinna mänsklig fullkomlighet vid slutet av de tusen åren. — Gal. 3:16.

Då Gud förde Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar ut ur Egyptens land och in i det land som han hade lovat Abraham, bosatte de sig i kananéernas städer; Jeriko var den enda kananeiska stad som förstördes genom Guds kraft. Därefter hade alla de profeter och kvinnor som hade tro i forna tider stadigvarande hemvist i städer. Följaktligen kunde det inte sägas om dem som det sades om Abraham, Isak och Jakob, nämligen att de sökte en framtida stad på jorden. Jerusalem förstördes år 70 v.t., vilket var 39 år efter det att Johannes döparen blev halshuggen. Också judiska kristna bodde alltså i denna synliga, jordiska stad ända till dess att härföraren Gallus drog sig tillbaka från Jerusalem, då de kristna lydde Jesu profetiska befallning att gå ut ur staden. — Matt. 24:15—22.

Hebréerna 13:12—14 handlar om att Jesus blev hängd på pålen utanför det jordiska Jerusalems murar eller ”utanför porten”. Med tanke på det här förhållandet fortsätter Paulus med att säga: ”Låt oss då gå ut till honom utanför lägret [likt syndabocken eller ”bocken ... åt Asasel”, som sändes ut i öknen på försoningsdagen (3 Mos. 16:10)] och bära den smälek han bar, ty här har vi inte en stad som består, utan vi söker ivrigt den kommande.” Denna ”stad” syftar på det himmelska riket, det nya Jerusalem, som Paulus nämner i Hebréerna 12:22.

Forntidens människor med tro, särskilt från Abraham till Johannes döparen, sökte inte komma till himmelen och komma in i detta himmelska Jerusalem. De kände inte till något sådant. (Matt. 11:11) De kunde inte hysa något sådant hopp, därför att de inte hade blivit pånyttfödda av Guds heliga ande. Detta bevisas i Johannes 7:39, där det heter: ”Detta sade han emellertid om anden, vilken de som satte tro till honom var på väg att få; för ännu fanns det ingen ande, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” Kristna män och kvinnor började inte bli pånyttfödda av anden förrän vid pingsten år 33 v.t. De som från och med då blev pånyttfödda av helig ande såg fram emot att leva i den himmelska staden, som förebildades av det jordiska Jerusalem.

Det var därför Paulus, när han skrev till hebreiska kristna, med rätta kunde säga till dem i Hebréerna 12:22: ”Nej, ni har kommit till ett Sions berg [inte berget Sinai i Arabien] och en stad som tillhör den levande Guden, ett himmelskt Jerusalem, och myriader änglar.” När Paulus skrev detta, var ”församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna” inte fullt 30 år gammal. Församlingen var alltså nära sin begynnelse, och dess antal var långt ifrån 144.000. Fullbordandet av antalet 144.000 ”förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna” sker i slutet av den så kallade kristna eran, som når sitt slut i och med den i Uppenbarelseboken 7:14 och Matteus 24:21, 22 omtalade ”stora vedermödan”. Följaktligen kom Paulus och de hebreiska kristna, till vilka han skrev, till den här ”församlingen” bara med avseende på dess hela medlemsantal om 144.000.

Det heter vidare i Hebréerna 12:23, 24: ”Och Gud, allas domare, och rättfärdigas andliga liv [NW, fotnot: andar], deras som gjorts fullkomliga, och Jesus, ett nytt förbunds medlare, och ett bestänkningens blod som talar bättre än Abels blod.” Gud är alltså allas domare, inbegripet deras som utgör de 144.000 inskrivna. De framtida medlemmarna av den förhärligade ”församlingen” måste därför gå igenom en domsperiod, innan de blir godkända av den högste domaren, Jehova. Detta är orsaken till att det direkt efter omnämnandet av honom heter vidare i versen: ”Och rättfärdigas andliga liv, deras som gjorts fullkomliga.” Dessa är medlemmarna av den av anden pånyttfödda kristna ”församlingen”, vilka har blivit rättfärdiggjorda genom tro. (Rom. 5:1; 8:1—4) Av den här orsaken omtalas de som ”rättfärdiga ... som gjorts fullkomliga”.

I enlighet härmed får de uppmaningen: Framställ ”era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer, er förnuftsmässiga heliga tjänst”. (Rom. 12:1) På så sätt går de ”ut till honom utanför lägret” och bär ”den smälek han bar”. (Hebr. 13:13) Dessa av anden pånyttfödda kristna har nu verkligen ”andliga liv” på jorden, och de blir förmanade att vandra i överensstämmelse med anden, med vilken de blev pånyttfödda.

Aposteln Paulus talar om dessa rättfärdiggjorda kristnas ”andliga liv” i samma kapitel, nämligen i Hebréerna 12:9: ”Skall vi då inte mycket mer underordna oss vårt andliga livs Fader och leva?” Ordagrant lyder den grekiska texten: ”Andarnas Fader.” Han är fadern till den av anden pånyttfödda församlingen, till vilken Paulus skrev, och därför parafraserar Nya Världens översättning på det här stället uttrycket med en personlig anspelning och lyder: ”Vårt andliga livs Fader.” Det här uttrycket förekommer 14 verser före Hebréerna 12:23 — alltså i den närmast omgivande texten.

I Hebréerna 12:1 övergår aposteln Paulus från att ha begrundat män och kvinnor med tro i förkristen tid till att uppmärksamma den av anden pånyttfödda kristna församlingen och den väg i Guds tjänst som låg framför dessa av anden pånyttfödda kristna. I Hebréerna 12:23 går alltså Paulus inte tillbaka till vad han dryftade i kapitel 11. Med tanke på dessa fakta är uttrycket ”rättfärdigas andliga liv, deras som gjorts fullkomliga” ett annat sätt att framställa ”församlingen av de förstfödda som har blivit inskrivna i himlarna” — den beskrivs ur en annorlunda synvinkel — , och därför är det inte fråga om någon onödig upprepning av vad som har sagts i vers 22. Det finns följaktligen inget behov av att försöka tillämpa det här uttrycket på en annan klass av gudfruktiga människor, såsom trons män och kvinnor i forna tider från Abel till Johannes döparen.

Vad som ytterligare begränsar hela innehållet i Hebréerna 12:22, 23 till att gälla den av anden pånyttfödda församlingen är det som Paulus säger i fortsättningen: ”Och Jesus, ett nytt förbunds medlare, och ett bestänkningens blod som talar bättre än Abels blod.” (Hebr. 12:24) Medlemmarna av den av anden pånyttfödda församlingen befinner sig i det nya förbundet, och följaktligen är Jesus deras medlare. De är de som på ett andligt sätt har blivit bestänkta med Jesu Kristi ”blod”, så att det frambringar bättre verkningar för dem än vad martyren Abels blod skulle göra. (Hebr. 11:4) Detta innebär att de nu i själva verket är rättfärdiggjorda eller förklarade rättfärdiga genom tro på detta blod. — Rom. 5:9.

I överensstämmelse med allt detta riktade sig Paulus i Hebréerna 12:25—28 till medlemmarna av den av anden pånyttfödda församlingen, i det han uppmanade dem att bevisa sig värdiga sitt himmelska rike, dvs. den ”stad som tillhör den levande Guden, ett himmelskt Jerusalem”, till vilket de har kommit. Kvarlevan av den av anden pånyttfödda församlingen om 144.000 medlemmar befinner sig nu mycket närmare de ting, som Paulus räknade upp i verserna 22 och 23, än vad dessa hebreiska kristna i det första århundradet gjorde. Och en stor skara av ”andra får” gläder sig med dem över att det förhåller sig så. I våra dagar vandrar i själva verket denna ”stora skara” i tro, precis på samma sätt som män och kvinnor med tro i förkristen tid gjorde.

● Paulus sade att en tillsyningsman i församlingen måste vara ”en enda hustrus man”. Varför skulle han behöva ta upp detta bland kvalifikationerna för tillsyningsmän, eftersom ingen kristen kunde vara bigamist eller polygamist?

I Första Timoteus 3:2 skrev aposteln Paulus: ”Tillsyningsmannen skall därför vara oförvitlig, en enda hustrus man, måttlig i sina vanor.” Uttrycket ”en enda hustrus man” betyder att den mannen var fri från varje misstanke om sexuell omoraliskhet, att han var ett exempel på hur de kristna normerna för äktenskap skulle fungera.

Jesus hade sagt till sina lärjungar att de skulle hålla sig till Guds ursprungliga anordning med äktenskapet — en man skulle ha endast en kvinna. (Matt. 19:5, 6) Följaktligen kunde ingen bli döpt som kristen förrän han upphört att vara polygamist. Men ändå var det bra att Paulus tog upp denna sak angående de äldste, eftersom polygami hade tillåtits bland judarna och kunde förekomma i de länder dit kristendomen skulle spridas. Den som var ny i församlingen skulle genom de äldstes föredöme kunna se att monogami, inte polygami, var det förhållande som var godkänt för de kristna.

Men uttrycket ”en enda hustrus man” kunde innefatta mera. Den moraliska slapphet som då rådde återspeglades i att man ofta och lätt kunde få skilsmässa och sedan gifta om sig.

”Eftersom det var så fördärvligt lätt att skiljas, något som både den grekiska och den romerska lagen tillät, var det mycket vanligt att man och hustru skildes och gifte om sig med någon annan, trots att de båda var vid liv. Därför kunde en man ha tre eller fyra levande hustrur; eller rättare sagt kvinnor som alla i tur och ordning varit hans hustrur.” (Conybeare och Howson: The Life and Epistles of St. Paul) Det skulle råda ett annat förhållande för en kristen. Han eller hon skulle vara fri att ta ut skilsmässa och gifta om sig med någon annan, endast om hans eller hennes äktenskapspartner bedrev ”otukt” (allvarlig sexuell omoraliskhet). (Matt. 5:32; 19:9) Kvalifikationen ”en enda hustrus man” skulle innebära att en äldste skulle föregå med gott exempel och inte vara en man som skilde sig från sin hustru utan skriftenlig orsak och därefter gifte om sig.

Somliga har lagt den betydelsen i 1 Timoteus 3:2 att en äldste inte alls kan gifta om sig. Men enligt vad Jesus tidigare sagt och enligt vad Paulus skrev på andra ställen kan vi förstå att omgifte inte var oriktigt, och det skulle därför inte vara något som skulle göra en man klandervärd eller diskvalificerad för att tjäna som äldste i församlingen. Vi kan också påminna oss att Paulus skrev att det skulle vara bättre för änkor (och logiskt sett också för änkemän) att gifta sig än att vara upptända av passion eller bli sådana som går sysslolösa och lägger sig i andras angelägenheter. — 1 Kor. 7:8, 9, 36—39; 1 Tim. 5:13, 14.

Att en äldste är ”en enda hustrus man” skulle också kunna förmedla tanken att han är oskyldig när det gäller bigami eller äktenskapsbrott. Han skulle vara moraliskt oförvitlig i sitt äktenskap — lojal och trogen mot sin hustru. Därför återger Levande Bibeln versen på detta sätt: Tillsyningsmannen ”måste nämligen vara en god man med ett klanderfritt liv. Han måste vara trogen mot sin fru.”

Följaktligen framhöll Paulus med några få ord, genom att säga att en tillsyningsman måste vara ”en enda hustrus man”, olika aspekter på varför en gift äldste skall vara ett gott föredöme när det gäller höga moraliska principer. Vem som helst skulle kunna betrakta honom och se att han var ett levande exempel på den upphöjda syn på äktenskapet man finner i sann kristendom.