Jesus, ”föremål för fientlighet”, upprätthåller Jehovas ställning såsom Gud

”Betrakta noga den som har uthärdat sådan motsägelse av syndare, emot deras eget intresse.” — Hebr. 12:3, NW.

 1. Hur kan man påstå att Jesus var den större Job i detta dramas förstahandsuppfyllelse?

NAMNET Job betyder ”föremål för fientlighet”.a Under sin provsättning var Job sannerligen föremål för fientlighet från Satans och sina babyloniserade så kallade vänners sida! Nu förhåller det sig så att allt det som då inträffade utgör ett detaljrikt profetiskt drama, vars förstahandsuppfyllelse har den större Job, Jesus Kristus, till huvudperson. Men innan vi kan begrunda de många lärorika bevisen härför, måste vi göra en kort historisk överblick över de religiösa förhållanden som var förhärskande i Palestina och i den kringliggande hedniska världen under de fem hundra åren närmast före Jesu dagar. Under hela denna tid, 500 år, frambragte Satan försåtliga religiösa krafter och förvirrande läror, som skulle bereda den utlovade ”säden” det svåraste tänkbara prov, närhelst han skulle framträda här på jorden. (1 Mos. 3:15) Såsom vi kommer att få se var den fullkomlige mannen Jesus verkligen redo och i stånd att vara den större Job, ett ”föremål för fientlighet” i ännu högre grad än Job. För att stridsfrågan, som gäller Jehovas ställning som den suveräne Guden, skulle bli avgjord till hans förhärligande, uthärdade Jesus motsägelse av syndare. — Hebr. 12:3.

Den religiösa skådeplatsen bereds för Jesu framträdande

2, 3. a) Hur kom det sig att det uppstod två judiska centra — ett i Palestina och ett i Babylon? b) Hur gick det till att den judiska religionen blev utbredd vida omkring, och vad var det som utgjorde centrum för judarnas religiösa liv?

² Av såväl den bibliska historien som världshistorien framgår det att endast ett mindretal av de judar, vilka hade varit landsförvista till Babylon mellan år 607 och år 537 f.v.t., återvände till Jerusalem år 537 f.v.t. och därefter för att ta del i att återställa den rena gudsdyrkan där och återuppbygga templet under Serubbabels ledning. (Esr. 2:1, 2) Flera år senare gav Nehemja sitt bistånd åt återuppförandet av Jerusalems murar (Neh. 7:1), och Esra bidrog med att till Jerusalem återföra ett stort antal präster. Detta medförde att allt som ingick i den dagliga gudstjänsten i det återuppbyggda templet kunde bli utfört. (Esr. 7:1—7) Esra tog också ledningen i det omfattande arbetet med att framställa många tillförlitliga avskrifter av de heliga hebreiska skrifterna, vilka kunde cirkulera bland judarna. Flertalet av de landsfördrivna judarna föredrog emellertid att stanna kvar i Babylonien, där de hade fått det bra i materiellt avseende, även om de bodde kringspridda i många delar av landet.b Dessa judar, som blev kvar i Babylon, bevarade åt eftervärlden en form av Abrahams, Mose och profeternas sanna religion, som man skulle kunna kalla ”hebraism”.

³ Från och med 400-talet f.v.t. blev många judar från Babylonien och Palestina affärsmän och ägnade sig åt köpenskap. De slog sig ned tillsammans med sina familjer och anförvanter i bestämda områden i de stora hedniska städerna runtom i Mesopotamien, Egypten, Grekland och romarväldet och slutligen omkring hela Medelhavet. Detta innebar att det då uppstod judekvarter, liksom det har gjort i vår tid, i så gott som varje del av den civiliserade världen. Dessa judar förde med sig sin hebreiska religion, vanan att komma tillsammans för att bedja och studera utan några tempelritualer eller offer. En enkel sammankomstlokal var centrum för deras religiösa liv. I början kallades detta centrum för bet ha-keneset (bönehus) eller bet ha-midrasch (lärohus).c Längre fram kom dessa byggnader, på grund av grekiskt inflytande, att kallas för synagogor.d

 4. Hur mycket omfattade den världsskådeplats som bereddes åt Jesus och där han skulle komma att tjäna?

⁴ På detta sätt ”exporterade” judarna sin religion till den sig då utbredande hedniska världen. Med tiden kom dessa judiska ”kolonier” utanför Palestina att vida övergå hemlandets judar i antal, och de kom att kallas judarna i förskingringen (diasporan), dvs. judar ”kringspridda bland folken”. (Jak. 1:1) I flera hundra år ägnade sig judarna på ett framträdande sätt åt en omfattande missionsverksamhet, i det att de förmedlade sin religion till hedningarna. ”Synagogorna lockade till sig hundratusentals människor som blev omvända”, skriver Josefos, och som gjordes till proselyter.e (Matt. 23:15) En gång vart tredje år företog de judiska männen och männen bland proselyterna en pilgrimsfärd till Jerusalem för att bevista högtiderna.f Josefos uppger att inte mindre än 2.700.000 män var församlade där till en av judarnas påskhögtider.g Den helleniserade juden Filon gör antydningar härom, då han talar om Jerusalem såsom en huvudstad ”inte för en nation utan för alla nationer”.h

Detta hjälper oss att förstå hur mycket den världsskådeplats omfattade, som bereddes åt Jesus och där han skulle tjäna såsom ett ”föremål för fientlighet”.

Hellenismens inflytande på köttet

5, 6. a) Vad menas med hellenism? b) Hur ”exporterades” hellenismen till Palestina? c) Vilket inflytande på köttet blev judarna utsatta för, och hade detta någon inverkan på deras religion?

⁵ Låt oss nu övergå till att undersöka hur all denna förkristna religion, som judarna omfattade, blev besmittad av ett österländskt, babyloniskt religiöst tänkesätt, vilket skedde dels direkt genom judarnas babyloniska fångenskap och dels mera försåtligt genom grekerna, som blivit påverkade av ett österländskt väsende. Grekerna kallades i forntiden för hellener, och deras kultur och religiösa livsåskådning benämndes hellenism. De många forntida grekiska filosoferna var i själva verket hellenismens ”profeter”, och deras skiljaktiga ”skolor” eller åsiktsriktningar kom att utgöra olika partier eller sekter inom den hedniska hellenismen. Inom hellenismens många olika partier lade man huvudvikten vid en hednisk vädjan till ”köttets begärelse” (1 Joh. 2:16), t. ex. vid konsten, musiken, dansen, gymnastiken, idrottslekarna, sinnliga levnadssätt, sökandet efter tillfredsställelse i köttet, materialism, tron på människosjälens odödlighet och dyrkan av ett panteon, dvs. en mängd olika gudar. När den helleniserade konungen Alexander den store lade under sig den forntida värld, som existerade på hans tid, ”fördrev inte grekerna befolkningen i de underkuvade länderna, såsom Österlandets stora erövrare hade gjort, utan de förde med sig sitt eget land till dem”.i I likhet med judarna exporterade alltså grekerna sin hellenistiska kultur till de olika nationerna. I överensstämmelse med detta tillvägagångssätt, som Alexander och hans efterträdare följde, anlades till exempel tio grekiska städer, som kallades Dekapolis (tio städer), mitt i det judiska landet. (Matt. 4:25; Mark. 5:20; 7:31) Detta gjorde man för att bryta ned samhörighetskänslan bland judarna. Åtgärden förde med sig en atmosfär, en världslighetens ande, som på ett frestande sätt var laddad med försåtligt hellenistiskt inflytande. (1 Kor. 2:12) För de judiska ungdomarna framstod dessa städer såsom skådeplatser för idrottsspel och lockade genom att vädja till det estetiska sinnet, till sinnet för förfining, för det smakfulla och sköna i fråga om kroppskultur.j På detta sätt strömmade grekiska maner, grekiska ord, grekiska uppfattningar i en strid ström ut över Palestina.

⁶ Men alla dessa hellenistiska kulturformer och religionsåskådningar hade redan börjat röna påverkan av österländska eller babyloniska uppfattningar vid den tid då Alexander hade lagt hela perserväldet under sig.k ”När [hellenismen] uppblandades med österländska uppfattningar, blev den fördärvad och blev alltigenom en sinnlighetens och rationalismens hybridväxt.”l Det har sagts om judarna i såväl Palestina som i förskingringen att ”sakta men säkert började judarna med sig införliva de folks religiösa uppfattningar som fanns ibland dem och betrakta Skriften under påverkan av dessa uppfattningar”.a Detta innebar följaktligen att den tidigare hebraismen nu blev ytterligare avfällig och framträdde såsom en religionsform benämnd judaism, ”judiskt väsende” eller ”judendom” (1878; Åk), med alla dess traditioner såsom ideligen utskjutande nya utväxter och dess icke-bibliska stadgar. (Gal. 1:13; Mark. 7:13) Låt oss nu härnäst begrunda bevisen för att judaismen blev babyloniserad och därpå sönderföll i olika partier eller sekter fram till Jesu tid.

Judarna tillägnar sig ett babyloniskt tänkesätt

 7. Vilken benämning kom babylonierna att använda på sin gud?

⁷ Lägg först och främst märke till att det var Marduk (Merodak) som ansågs vara ”den förnämste, den äldste guden” i Babylon, Babylons stadsgud. (Jer. 50:2)b Marduks uråldriga bakgrund går tillbaka ända till Nimrod. ”Nimrod ... den mest antagliga motsvarigheten är Marduk, Babylons främste gud, förmodligen dess historiske grundläggare, alldeles som Assur, Assyriens riksgud, tycks ... vara det assyriska väldets grundläggare.”c Långt före den tid, 700-talet f.v.t., då Jesaja levde (Jes. 46:1) hade man i Babylon lagt sig till med sedvanan att om sin store hedniske gud Marduk (Merodak) rätt och slätt använda den allmänna titeln ”herre” eller Baal, såsom de forntida hedniska kananéerna hade gjort. (Dom. 2:11—13) ”Marduk ... är Babylons stadsgud, och hans tempel där kallades Esagila. ... Hans egennamn byttes så småningom under senare tidsskeden ut mot appellativen Belu ’herre’, så att han till sist vanligen kallades [med titeln] Bel.”d — Jer. 51:44.

 8. Påverkades judarna av den här nämnda babyloniska sedvanan att om den gud man dyrkade använda rätt och slätt en titel?

⁸ Som bekant handlade judarna på liknande sätt efter sin babyloniska fångenskap. De kallade nämligen inte längre sin Gud, Jehova, med hans rätta egennamn, utan de använde om honom uteslutande titeln ”Herren” (Adonaj). Ja, under århundradena före Jesu framträdande med det kraftiga babyloniserande inflytande, som då gjorde sig gällande, utbytte de judiska soferim på 134 ställen i den hebreiska heliga texten Jehova (יהוה) mot Herren (אדני) för att främja denna avfällighetens sedvana eller sibbolet-vana.e Av detta framgår det med vilken försåtlighet som judarna under judaismen påverkades av Satan till att dölja själva namnet på sin sanne Gud genom att följa denna sibbolet-vana hämtad från en babylonisk sedvana att om den Gud man dyrkade rätt och slätt använda en titel. Det var nu slut på det varma, personliga förhållandet till Gud, eftersom de inte längre kallade honom Jehova utan ersatte detta namn med en obestämd titel, Herren.

9, 10. a) På vilket vördnadsfullt sätt använde de sanna tillbedjarna av Jehova, enligt vad man har iakttagit, benämningen Herre, då de avsåg Jehova Gud? b) Vad kan man lägga märke till beträffande Nebukadnessars sätt att uttala sig om Jehovas ställning som den suveräne Guden?

⁹ Från Abrahams dagar till profeternas tid använde de forntida sanna tillbedjarna av Jehova, närhelst de talade om honom såsom Herre (Adonaj), också själva gudsnamnet i förbindelse med benämningen Herre.f I de fall då de enbart använde denna benämning, Herre (Adonaj eller Adon), utan något ”Jehova”, skedde detta antingen i förbindelse med hans överhöghet över andra, hedniska, så kallade herrar eller gudar (5 Mos. 10:17; Jos. 3:11, 13), eller också är det han allena som åsyftas, och då med uttrycket ha-adon, den sanne Herren.g Jesaja uttalade sig på schibbolet-vis, på det korrekta sättet: ”Ja, Jehovah vår Gud, andra herrar [adoním] än den du är hava varit herrar över oss [baalúnu’], och genom dig allena prisa vi ditt namn.” — Jes. 26:13, My.

¹⁰ Dessutom framgår det tydligt och klart att babylonierna i likhet med andra hedningar aldrig kallade sin främste gud med den särskiljande, enastående benämning, vars betydelse är ”den sanne guden”, såsom de sanna och äkta hebreiska tillbedjarna av Jehova gjorde, då de sade ha-elohim. När Nebukadnessar tvingades erkänna Jehovas, hebréernas Guds, ställning såsom Gud, såsom den sanne Guden, använde han inte någon gång det hebreiska uttrycket ha-elohim utan bara det arameiska ordet elaha (determinativ), gud. — Dan. 3:28, 29.

11. Redogör för några ytterligare vittnesbörd om att judarna tillägnade sig ett babyloniskt religiöst tänkesätt.

¹¹ Den babyloniska ”föreställningen om treenigheter av gudomliga makter” tillägnade sig judarna genom egyptiskt inflytande.h Tron ”på själens odödlighet” kom in i judaismen från Babylon och Grekland. ”Under 100-talet [f.v.t.] anammade de palestinska såväl som de alexandrinska judarna läran om själens odödlighet.”i Detta ledde i sin tur till att de mot slutet av 100-talet hade kommit att omfatta tron på en ”uppståndelse för kroppen”, i vilken den odödliga själen ansågs kunna fortsätta att ha sin boning.j I den bok bland apokryferna, som kallas Vishetens bok och som skrevs av en jude före Jesu tid, lägger författaren till exempel fram den grekiske filosofen Platons läroåskådning om en åtskillnad mellan själ och kropp. (1:4; 9:15) Boken för fram den grekiska predestinationstanken, som går ut på att den redan existerande själen tar sin boning i kroppen. (8:19, 20) Ett framtida liv vinns inte genom Messias utan genom vishet. (8:13) Boken lär att människan skapades till att vara oförgänglig och odödlig. (2:23; 6:19; 12:1) Den grekiska uppfattningen att hades är en plats där orättfärdiga själar lider läggs också fram (1:14; 3:1—10), såväl som tanken att det förnuftigaste en människa kan göra är att nu leva ett njutningsfyllt liv. — 2:7—9.

Judiska partier med påtryckartendenser

12—14. Ge i tur och ordning en beskrivning av tre av de judiska partierna med påtryckartendenser.

¹² Inom judaismen eller judendomen började det uppstå söndring, och olika partier eller sekter bildades, allteftersom man godtog eller förkastade de olika tvivelaktiga uppfattningarna som kom från den hedniska världen. Dessa partier kom att öva kraftig påtryckning, inte bara i religiöst avseende utan också i politiskt. Under denna period framträdde sadducéerna. Sadducéerna ”omfattade en stor del av den prästerliga klassen, och de ärvde de tidigare hellenisternas syn på tingen. ... De var i huvudsak materialister; de delade inte folkets förhoppningar beträffande Messias, utan förlitade sig helt på förnuftet; deras självtillit, deras stränga tillämpning av den rabbinska lagens bokstav och deras förnekande av uppståndelsen utgör en återspegling av den ande som präglade stoikerna [en grekisk filosofisk skola].”k

¹³ Esséerna, ett annat judaistiskt parti, hade lagt sig till med de hellenistiska puritanernas uppfattningar, som byggde på Pytagoras’ idéer. Dessa hellenister trodde ”inte bara på den dualistiska läran om kropp och själ utan vinnlade sig också om kroppslig renhet, ceremoniella tvagningar, förkastade blodiga offer, uppmuntrade till celibat [att man i själva verket skulle göra sig till eunuck]”.l

¹⁴ De skriftlärda utgjorde också vad man kan kalla ett parti eller en sekt. De blev tidigt förbundna med chasidim (de fromma). De skriftlärda höll strängt på Mose lag, ty de var dess uttolkare. De intog merendels en fientlig hållning till det grekiska språket och de grekiska uppfattningarna.a

15—17. Nämn några intressanta detaljer om tre andra sådana judiska partier.

¹⁵ Det fanns ännu ett parti, fariséerna, som kom till under denna förkristna period, och de kallade sig själva för chaberim, som betyder ”kamrater” och har anknytning till ordet ”nästa”. Att de gjorde anspråk på att vara ”kamrater”, andra människors ”nästa”, ”ökade den makt som [fariséerna] hade på grund av sitt inflytande hos folket”.b När Jesus vid ett tillfälle talade till fariséerna och därvid framställde liknelsen om den ”barmhärtige samariten”, hade hans fråga som vi väl förstår en speciell udd, då han sade: ”Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?” (Luk. 10:25—37) Fariséerna höll strängt på de många judiska traditioner som hade fogats till Mose lag. De trodde på änglar och andar och på ”kroppens uppståndelse”.c (Apg. 23:6—8) De lärde också att människosjälen är odödlig och att de döda får lida i hades. Josefos vittnar härom och säger: ”[Fariséerna] anser att varje själ är odödlig; endast de goda människornas själar överflyttas till en annan kropp; de ondas själar skall utstå evigt straff.”d

¹⁶ En ytterligare grupp, som kunde utöva påtryckningar, var de så kallade herodianerna, ”Herodes’ partianhängare” (NW). (Matt. 22:16) De var ett parti bestående av nationalister, som understödde den herodianska dynastien i dess maktutövning under romarna.e

¹⁷ En sista grupp med påtryckartendenser kom själva den domstol att utgöra, som kallades Sanhedrin och som fungerade såsom en enhet. Dess medlemmar utgjordes av präster och ledare ur dessa andra partier eller sekter. Därmed har vi kommit till slutet på listan över de sekteriska partier, som visade påtryckartendenser och som hade bildats fram till den tid, då Jesus skulle börja utföra sin förkunnargärning.

Den större Job framträder på skådeplatsen

18, 19. Nämn några slående likheter mellan Jesus och forntidens Job.

¹⁸ Dramat med Job började på ett storslaget sätt uppfyllas i Jesu dagar. Jesus själv blev den större Job, ett det mest framträdande ”föremål för fientlighet”, vilket namnet Job anger. Det är häpnadsväckande hur många detaljer som kom till synes under Jesu jordiska förkunnartjänst och som utgjorde en direkt uppfyllelse av det som hände Job, även om händelserna inte alltid inträffade i samma ordningsföljd. Dessutom befann sig Jesus, som var en fullkomlig människa med fullödig kunskap, i en långt bättre situation för att kunna möta de allt större och större påtryckningar som han utsattes för genom den hand, som Satan och hans babyloniserade påtryckargrupper tilläts göra bruk av. Vi har stort gagn av att undersöka de talande vittnesbörden om hur Jesus på ett mästerligt sätt stödde sin Faders, Jehovas, ställning som den suveräne Guden.

¹⁹ När Jesus, den till konung utsedde, blev smord av Guds ande vid floden Jordan år 29 v.t., fick han i själva verket äganderätten till hela jorden med alla dess rikedomar och djur. Jesus Kristus var verkligen i juridisk bemärkelse oändligt mycket rikare än Job någonsin var. Såsom en fullkomlig man kunde Jesus ha haft fullkomliga barn, även om han hade tagit en ofullkomlig kvinna till hustru. Hur så? Jo, därför att det beror på fadern och inte på modern om barnen blir fullkomliga. Detta bevisas av att den fullkomlige fadern, Jehova, använde den ofullkomliga modern, Maria, till att föda det fullkomliga gossebarnet Jesus. På detta sätt kunde Jesus ha befolkat hela jorden med fullkomliga människor i uppfyllelse av det som framställdes i symbol genom Jobs tio barn. Men nu gav Jehova Gud inte Jesus en mänsklig, jordisk hustru, utan gav honom något som kunde motsvara barn. Han gav honom ”barn” i trogna lärjungars gestalt, lojala efterföljare, som han kunde undervisa och ta vård om, alldeles som en jordisk far gör med sina barn. Om Jesus hade det profeterats: ”Se, jag och barnen som Jehova har givit mig äro såsom tecken och såsom under i Israel.” — Jes. 8:18, NW; Hebr. 2:13; Mark. 10:13—16.

Jesus stöder Jehovas ställning såsom Gud

20. Redogör för det första provet som Satan satte Jesus på. Hur utföll det?

²⁰ Liksom det var i Jobs fall sökte Satan, djävulen, för all framtid beröva Jesus såväl den för honom avsedda jordiska rikedomen som hans andliga barn. Till skillnad från det som hände i Jobs fall, då Satan höll sig i bakgrunden, satte nu Satan själv direkt i gång ett eldprov av ”fientlighet” mot detta främsta ”föremål”, mot människan Jesus. Han gjorde detta genom att tre gånger direkt fresta Jesus i öknen. Såsom frestare i egen person satte Satan Jesus på prov i tre avseenden. Provet gällde 1) materialism, 2) personlig ryktbarhet och 3) ett förnekande av Jehovas ställning såsom Gud. Jesus avgick med segern i vart och ett av dessa första prov. I alla tre fallen slog Jesus tillbaka Satan genom att göra bruk av den Heliga skrift, där Jehovas officiella namn förekommer. (Matt. 4:1—11, NW) Ja, Jesus, den större Job, stödde framgångsrikt Jehovas ställning såsom Gud alltifrån början.

21. Vad är det som i Jesu fall tycks utgöra en motsvarighet till att Jobs barn rycktes bort och att Jobs hustru vacklade i sin tro?

²¹ I det tredje året av Jesu förkunnartjänst (år 32 v.t.) vållade Satan strax före den judiska påsken att ett stort antal av lärjungarna avföll från Jesus, liksom Jobs tio barn (ett fullständigt tal) rycktes bort. Under sin förkunnartjänst förlorade Jesus verkligen några av dem som bekände sig vara lärjungar till honom, såsom vi till exempel läser i Johannes 6:66—68, men han hade likväl barnlika lärjungar som förblev trogna mot honom ända fram till den bittra upplevelsen i Getsemane örtagård den natt då han blev förrådd till sina blodtörstiga fiender. Men denna avgörande natt förlorade han alla sina lärjungar, vilket hade framställts i symbol genom att Jobs barn uppgick till ett fullständigt antal och vilket även hade förutsagts i profetian i Sakarja 13:7. (Matt. 26:31) Först förrådde aposteln Judas Iskariot Jesus, och sedan begärde Jesus att endast han själv, och inte hans andra elva apostlar, skulle gripas. Men av fruktan för människor flydde nu alla elva apostlarna (som föreställde alla hans lärjungar) fullständigt självmant, övergav honom där han stod omgiven av sina fiender. (Matt. 26:56) Det blev alldeles som han hade sagt dem: ”Ni skall ... lämna mig ensam.” (Joh. 16:32, Hedegård; 18:8) Men detta var fiendens ”stund, och ... mörkrets makt” rådde nu. — Luk. 22:53.

Jesus utsätts för påtryckningar som vore han en syndare

22. Hur blev Jesus utsatt för svåra påtryckningar som hade han varit en syndare?

²² För de materialistiska judarna i Israel föreföll Jesus sannerligen vara mycket fattig. ”Då svarade Jesus honom: ’Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats, där han kan vila sitt huvud.’” (Matt. 8:20) Liksom det var i Jobs fall, så tycktes Jesus, i judarnas ögon, vara en syndare. Vid ett tillfälle kom fariséerna med denna beskyllning: ”Vi veta, att denne man är en syndare.” (Joh. 9:24) Vidare föreföll det judarna som om Jesus väl visste vad sjukdom vill säga. ”Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet.” ”Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han.” (Jes. 53:3; Matt. 8:17) I samband med fientligheterna mot Job tvingades Job att sitta ”mitt i askan”, dvs. invid stadens soptipp utanför stadsporten såsom en utstött. ”Det är uppenbart att Jobs val av dynghögen (askan, Job 2:8) utanför porten inte vittnar om hans känsla av hopplöshet, utan han hade tvingats dit, därför att han hade blivit utkastad av sina medinvånare i staden.”f Anmärkningsvärt nog ansågs också Jesus, den större Job, vara utstött av sina samtida bland judarna, och bibeln underrättar oss om att det var så: ”Därför var det ock utanför stadsporten, som Jesus utstod sitt lidande, för att han genom sitt eget blod skulle helga folket. Låtom oss alltså gå ut till honom ’utanför lägret’ och bära hans smälek.” — Hebr. 13:12, 13; se även Rom. 15:3; Ps. 69:8—10.

Fientlighet från partierna med påtryckartendenser

23. Vilka utgör en motsvarighet till Jobs ”tre vänner”? Ge skäl för svaret.

²³ Satan lät nu de fientligt sinnade partier, som han i flera hundra år hade förberett till att öva påtryckning, träda i verksamhet. Det skulle bli ett långvarigt, hårt eldprov, som var avsett att bryta ned Jesu hjärtas ostrafflighet inför Jehova och att leda till en triumf över Jehova i den stridsfråga som gällde ställningen såsom Gud. Vi finner att det på Jesu tid fanns en motsvarighet till de ”tre vännerna” i Jobs dagar, nämligen alla åsiktsriktningarna eller sekterna inom judaismen jämte deras hopar av lärjungar, som borde ha varit vänner till Jesus i att på rätt och tillbörligt sätt stödja Jehovas ställning såsom Gud och bibelns sanna lära. Dessa den falska lärans redskap blev i stället brukade till att göra hätska, våldsamma läromässiga angrepp på Jesus. Talet tre, som i bibeln anger eftertryck, framhävde träffande hur eftertryckligt och totalt angreppet från alla dessa ledande partier eller sekter i Jesu dagar var, vilka hade blivit läromässigt besmittade av ett babyloniskt tänkesätt. En noggrann undersökning utvisar att Jesus hade ett fyrtiotal skärmytslingar eller häftiga ordväxlingar med dessa olika partier, som utövade en sådan påtryckning. Två av dessa hade Jesus med sadducéerna, två med herodianerna, fem med medlemmar av Sanhedrin, åtta med de skriftlärda, en tycks ha varit med esséerna (Matt. 19:12) och trettiotre med det ledande partiet, fariséerna.

Jesu svar förhärligar Gud

24. Nämn några uttalanden beträffande sanningen, som Jesu svar innehöll. Vilken parallell finner vi, om vi jämför med Jobs svar?

²⁴ Jesu många svar på de snärjande frågor som dessa mot honom fientliga parti- eller sektanhängare framställde innehöll ett ymnigt flöde av nya sanningar, som nu vällde fram för att berika kristendomens sanna religion. I likhet med Job gjorde Jesus invändningar mot den grundlösa beskyllningen att han skulle vara en syndare just därför att han blev satt på prov med avseende på sin ostrafflighet. (Job 10:14, 15; Luk. 5:30; Joh. 8:46; 9:24) I likhet med Job förkastade Jesus den babyloniska falska läran att människan har en odödlig själ genom att klart och tydligt framhålla att människan är dödlig och att hon, när hon är död, är omedveten, försänkt i sömn. (Job 7:9, 17, NW; 10:18; Joh. 11:11—14) I likhet med Job lärde Jesus att det skall bli en uppståndelse för själen, individen själv, och inte en ”kroppens uppståndelse”, som fariséerna felaktigt förkunnade. (Job 14:7, 14, 15, NW; Joh. 5:25, 28, 29) I likhet med Job lärde Jesus att man inte kan vinna framtida liv genom gärningar i köttet eller laggärningar, utan att man vinner det genom den rättsliga föranstaltningen om lösen genom en återlösare. (Job 19:25, 26, NW; Matt. 20:28) Detta är bara några få av de paralleller man finner, då man jämför de motargument, som Jesus framlade inför sina religiösa motståndare, och de snarlika erfarenheter som Job hade.

25. Redogör för hur Jesus vid ett mångomtalat tillfälle vederlade sina motståndare.

²⁵ Låt oss begrunda en framträdande händelse då Jesus vederlade sina främsta sekteriska motståndare, fariséerna. I Jesu skickligt framställda liknelse om den rike mannen och Lasarus liknar han fariséerna, bland andra, vid den rike mannen. (Luk. 16:14, 19—31) ”Den rike mannen dog och blev begraven. Och i hades lyfte han upp sina ögon, där han befann sig i plågor, och han såg Abraham långt borta och Lasarus på platsen invid hans bröst.” (NW) Med dessa ord förpassade Jesus fariséerna till just den plats, dit de på sitt hånfulla sätt falskeligen lärde att alla de fattiga var på väg, sådana som tiggaren Lasarus var en bild av. Detta innebär emellertid inte att Jesus lärde att det finns en pinoort benämnd dödsriket, hades eller helvetet, där själar får lida. Jesus själv kom till det bokstavliga hades eller ”helvetet”, men han utstod inte någon plåga där, och han kom ut därifrån på tredje dagen, och nu har han ”nycklarna till döden och dödsriket”, ”hades” (NW), för att han skall kunna befria alla andra därur vid Guds bestämda tid. (Ps. 16:10; Apg. 2:30—32; Matt. 16:18; Upp. 1:17, 18) Bibelns ”dödsrike”, hades, scheol eller ”helvete”, är följaktligen den döda mänsklighetens gemensamma grav, från vilken det ges en uppståndelse.g Detta innebär att det också i vår tid är omöjligt för de många babyloniserade religiösa lärarna att kunna använda just denna liknelse om den rike mannen och Lasarus såsom stöd för sin lära om ett brinnande helvete.

26. Vad klargjorde Jesus beträffande ställningen såsom Gud, då fientligheterna tilltog?

²⁶ Fientligheterna tilltog mer och mer. Fariséerna anklagade Jesus för att utföra sina underverk ”med Beelsebul, de onda andarnas furste”. (Matt. 12:24) Hans motståndare fann det svårt att behärska sig och ville flera gånger få Jesus dödad.h Sedan uppkom den ömtåliga frågan om Jehovas ställning såsom Gud och vem som är den sanne andlige fadern. Frågan som skulle avgöras gällde vem man har till andlig Fader, Jehova eller djävulen. ”Om Gud vore er fader, älskade ni mig, ty jag har gått ut från Gud och kommer från honom. Er fader är djävulen, och ni vill göra det som han har åtrå efter.” (Joh. 8:42, 44, Hedegård) Jesus bekräftade ytterligare dessa sina ord med sitt kraftfulla fördömande av dessa sektanhängare: ”Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare! I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?” (Matt. 23:29, 33) De blev alltså avslöjade såsom hörande till ormens ”säd”, hans som nu stod efter att krossa Jesu, Guds kvinnas säds, ”häl”. — 1 Mos. 3:15, NW.

Jesus använder Jehovas namn

27. Hur förhöll det sig med bruket av Guds namn under dessa religiösa ordtvister på Jesu tid?

²⁷ I likhet med de tre så kallade vännerna på Jobs tid, vilka inte använde Guds namn en enda gång i sina tal, vilket däremot Job gjorde, använde inte heller de sekteriska ledarna på Jesu tid Guds namn. Inte en enda gång använde de Guds namn, Jehova, då de framförde sina många snärjande frågor. I de fyra evangelieberättelserna omvittnas det att Jesus själv använde Guds namn tjugofem gånger.i Till skillnad från judarna var Jesus inte bunden av den babyloniska sedvanan att bara använda benämningen Herren i stället för att uttala Guds namn. Ja, ett utmärkande drag hos Jesus var att han undervisade sina lärjungar om namnet. — Joh. 17:6, 26.

28, 29. a) Vad tycks utgöra en motsvarighet till den neutrale iakttagaren Elihu? Förklara, b) Vilken bekräftelse gav Jehova?

²⁸ Under detta eldprov för Jesus, som varade i tre och ett halvt år, hände det inte att detta ”föremål för fientlighet”, Jesus, syndade eller att han vacklade i sin ostrafflighet såsom Jehovas förnämste livsförmedlare. (Apg. 3:15, NW) Vem var det då som svarade mot den fördomsfrie, neutrale iakttagaren Elihu och som kunde avgöra vilkendera sidan som hade rätt, de judiska sekteriska ledarna eller Jesus? (Job 32:2, 3) Det kan ha varit den styrande kretsen inom den nybildade unga kristna församlingen på pingstdagen år 33 v.t., femtio dagar efter Jesu uppståndelse från de döda. Innan Elihu tog till orda i Jobs dagar, uppfylldes han av Jehova Guds ande. (Job 32:9, 18—20) På motsvarande sätt skedde det att när Petrus och hans medapostlar tog till orda för att hävda och förhärliga Gud och hans Son, Jesus Kristus, på pingstdagen, hade de först blivit uppfyllda med Guds heliga ande och talade följaktligen under inspiration. De bevisade att Gud var sannfärdig och att Jesus var Kristus, som nu blivit upphöjd till himmelen. — Apg. 2:22—37.

²⁹ En parallell till kan vi lägga märke till. Den består i att Jehovas röst i Jobs dagar talade ur stormvinden, under det att i Jesu dagar Guds röst tre gånger hördes tala direkt från himmelen — och talet tre vittnar om eftertryck — såsom en bekräftelse på att Jehova Gud godkände Jesus som sin officielle representant. — Matt. 3:17; 17:5; Joh. 12:28.

Fientligheterna når höjdpunkten — återupprättandet

30. Hur nådde fientligheterna en höjdpunkt, och hur reagerade Jesus?

³⁰ Fientligheterna nådde en höjdpunkt, när alla Satans krafter samfällt slöt upp och lyckades vålla Jesu död på tortyrpålen. Ja, Satan hade nu lyckats krossa ”sädens” häl. (1 Mos. 3:15) Under den tid Jesus låg död i en annan mans grav var han sannerligen berövad allt — barn och ägodelar. Men ända fram till sin dödsstund på tortyrpålen utanför Jerusalem var Jesus, i likhet med Job, fullständigt ostrafflig, han ”syndade ... icke eller tillskrev Gud något otillbörligt”. (Job 1:22, NW) Jesu läppar och hjärta var syndfria, då han sade: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande” och därefter: ”Det är fullbordat”, varpå han slutligen gav upp andan. — Luk. 23:46; Joh. 19:30.

31, 32. a) Gör en jämförelse mellan återupprättandet av Job och av Jesus. b) Vilket lyckligt slut får detta drama i Jesu fall?

³¹ I likhet med Jobs återupprättande, då han fick dubbelt så stor rikedom och tio barn, blev Jesus, sedan han återupprättats genom en mirakulös uppståndelse, ”arvinge av allt”. (Hebr. 1:2) Liksom Jobs hustru födde honom tio barn till, så frambragtes förmedelst Guds hustrulika organisation, som företräddes av den himmelske Jesus, vilken utgöt den heliga anden, en stor mängd nya andliga barn vid pingsten år 33 v.t. och därefter, vid detta dramas förstahandsuppfyllelse i första århundradet. De var ”barn” som Jesus fått av Gud. (Jes. 8:18; Hebr. 2:10—13) Såsom präst skulle Job också frambära ett offer och bedja å de tre ångerfulla vännernas vägnar, på det att de skulle bli återupprättade. (Job 42:8) Också detta fick sin motsvarighet, i det att ett ångerfullt mindretal av de judiska sektanhängarna efter pingsten år 33 v.t. blev tron lydiga och fick sina synder överskylda tack vare Jesu prästadömes tjänster och återlösningsoffret. — Apg. 6:7.

³² När nu detta dramatiska skådespels storslagna höjdpunkt har nåtts, kan Jehova såsom den suveräne Guden — med hänsyftning på hela Guds familj i himmelen och på jorden — säga till Satan och hela skapelsen: I hela universum finns ingen som är lik Jesus Kristus. (Job 2:3) Jehova har alltså gjort Jesus, som hävdar och förhärligar honom i hans ställning såsom Gud, synnerligen lycklig. Också vi prisar Jesus lycklig till evig tid. (Jak. 5:11) I det följande numret av Vakttornet inflyter en redogörelse för den lyckliga utgången för dem som är ”föremål för fientlighet” nu i de yttersta dagarna.

[Fotnoter]