Ödmjukheten — kärlekens komplement

ÖDMJUKHETEN är inte en populär dygd, ty det är inte lätt att vara ödmjuk. Fördenskull är jämförelsevis ytterst få människor verkligt ödmjuka. Visst finns det en stor mängd människor som menar sig vara ödmjuka. Och de tycks verkligen vara det, så länge allt går som de vill. Men om de får motgångar eller blir kritiserade eller om deras planer eller förhoppningar gäckas, då tar det eld i dem! Och vart har då ödmjukheten tagit vägen?

Inte ens en undfallande människa med starka mindervärdeskänslor kan alltid sägas vara ödmjuk, även om hon kanske förefaller att vara det för dem hon umgås med. Hennes ringhetskänslor kanske beror på fruktan för vad andra kan tänka om henne.

Men varför skall man sträva efter att vara ödmjuk, när det inte faller sig lätt för en, när så få människor är verkligt ödmjuka? På grund av det som Guds ord, bibeln, har att säga om ödmjukhet: ”Gud står emot de högmodiga, men han giver oförtjänt godhet åt de ödmjuka.” Har vi råd att få Gud emot oss? ”Vi äro icke starkare än han, eller hur?” Behöver vi inte hans ynnest, hans oförtjänta godhet? Jo, helt visst gör vi det! — 1 Petr. 5:5; 1 Kor. 10:22; NW.

Eftersom det ligger i vårt eget intresse att odla ödmjukheten, vad kan väl hjälpa oss att vara ödmjuka? Kärleken. Ja, ödmjukheten hör samman med kärleken, i så hög grad i själva verket, att ödmjukheten kan sägas vara ett komplement till kärleken.

Ingen mer eller mindre än Skaparen, Jehova Gud själv, ger oss en lektion i denna princips tillämpning. Hans ord säger oss: ”Gud är kärleken.” Innebär detta att Gud också är ödmjuk? Ja, det gör det sannerligen. I jämförelse med Gud är människor inte stort mer än gräshoppor och hela nationer inte mer än det fina dammet på vågskålen eller en droppe vatten från ett ämbar. Eftersom Gud är så högt upphöjd och tronar så högt över jorden och dess inbyggare, krävs det ödmjukhet från hans sida för att han alls skall lägga märke till jorden och människan: ”Vem är lik Jehova, vår Gud, honom som tager sin boning i höjden? Han nedlåter sig [ödmjukar sig, AS] till att betrakta himmelen och jorden och reser upp den ringe ur själva stoftet.” — 1 Joh. 4:8; Ps. 113:5—7, NW; Jes. 40:15—23.

Hur visade inte Gud ödmjukhet i sitt handlingssätt mot Israels nation! Hur prövade de honom inte om och om igen genom sitt upproriska beteende, sina hädelser och sin avgudadyrkan! Men han fortfor att bönfalla dem till deras eget bästa. Man behöver ödmjukhet för att kunna bönfalla, i all synnerhet när man skulle kunna tillgripa maktmedel och när det man gör är uteslutande till gagn och nytta för andra. Ja, Gud bönföll dem: ”Jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva. Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke viljen I väl dö, I av Israels hus?” — Hes. 33:11; 2 Krön. 36:15, 16.

Att kärleken bereder väg för ödmjukheten, att ödmjukheten hör samman med kärleken, det får vi också belyst genom det föredöme som Jesus Kristus givit oss, ”vilken, fastän han var till i Guds gestalt, icke alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” Vad var det som föranledde honom att slå in på denna ödmjuka kurs? Han säger oss det själv: ”Jag älskar Fadern.” ”Ingen har större kärlek än denna: att någon skulle utgiva sin själ för sina vänner.” — Fil. 2:6—8, NW; Joh. 14:31; 15:13, NW.

Ja, Jesu hela jordiska förkunnargärning kännetecknades av ödmjukhet tillskyndad av kärlek. Behövde han inte ödmjukhet för att stå ut med alla de smädliga tillmälen som de religiösa ledarna på hans tid överöste honom med? Behövde han inte ödmjukhet för att fortsätta med att undervisa lärjungarna trots deras många svagheter och de många missuppfattningarna från deras sida? Han var ett levande exempel på ödmjukhet, och han predikade också ödmjukhet, såsom när han tog ett litet barn och ställde det mitt ibland dem till ett exempel, när han talade om den stolte fariséen och den ödmjuke skatteindrivaren, vilka gick upp till templet för att bedja, och när han tvådde lärjungarnas fötter. — Matt. 18:1—4; Luk. 18:9—14; Joh. 13:1—17.

Jesu Kristi förträfflige efterliknare, aposteln Paulus, påminde om sin Mästare också i fråga om ödmjukhet. Han blev ödmjukt ”allting för människor av alla slag”, på det att han ”i alla händelser måtte frälsa några”. (NW) Ja, detta krävde ödmjukhet. Paulus visade samma ödmjukhet, när han hade med sina bröder att göra: ”Begick jag en synd genom att ödmjuka mig för att ni skulle bliva upphöjda?” (NW) I stället för att hålla på sina rättigheter såsom en Jesu Kristi apostel och så bli en börda för andra gav han ödmjukt ut sig själv för deras skull. Varför det? Därför att han älskade sina bröder. — 1 Kor. 9:1—23; 2 Kor. 11:7; 12:15; 1 Tess. 2:7—12.

Att ödmjukheten är kärlekens komplement framgår klart och tydligt av det som Paulus har skrivit: ”’Kunskapen’ uppblåser, men kärleken uppbygger.” ”Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke ... den förtörnas icke.” Varför gör kärleken inte något av allt detta? Därför att den inte är stolt utan ödmjuk. Eftersom kärleken är ödmjuk, är det också så att den villigt ”fördrager allting ... uthärdar allting”. — 1 Kor. 8:1; 13:4—7.

Vi får följande råd: ”Ödmjuka eder därför under Guds mäktiga hand.” Detta innebär att vi ödmjukt skall rätta oss efter Guds principer och föranstaltningar. Det kan ibland vara besvärande att underordna sig på detta sätt, men kärleken hjälper oss att ödmjukt underordna oss — kärleken till Gud och kärleken till dem som vi måste underordna oss. Kärleken hjälper oss att vara ”lydiga mot dem som hava ledningen” bland oss i den kristna församlingen och att vara dem undergivna. Kärleken hjälper hustrurna att rätta sig efter förmaningen att ”såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så må hustrur också vara sina män undergivna”. Och kärleken gör det lätt för barnen att vara ”lydiga mot” sina ”föräldrar i förening med Herren”. — 1 Petr. 5:6; Hebr. 13:17; Ef. 5:24; 6:1; NW.

Vi kan inte komma ifrån det. Ödmjukheten är den visa och förståndiga kursen, ty genom den vinner vi Guds ynnest — för att inte tala om att den skapar bättre förhållanden till våra medmänniskor. Kärleken till Jehova Gud och till vår nästa hjälper oss att odla ödmjukheten, ty ödmjukheten hör samman med kärleken; den är kärlekens komplement.