Befrielse från ett klimat av fruktan
MANNEN höll på att åldras. Om det alls var möjligt höll han sig i närheten av en kamrat, och han gick sällan långt bort utan sällskap. Han fruktade nämligen att han i annat fall skulle kunna möta döden utan att det fanns någon i närheten som kunde hälla litet vatten i hans strupe. Detta skulle vara ödesdigert, trodde han, eftersom han skulle vara i stort behov av vatten för att kunna klättra uppför det branta berg som leder in i evigheten. Dessutom skulle alla följeslagare, som var i hans närhet när han dog, bönfalla hans ande att inte låta något ont komma in i det hus som han lämnade och dessutom bönfalla hans ande att låta kvinnorna i hans familj föda barn.
I en annan världsdel var det en man som också med skräck betraktade möjligheten att dö. Bland hans folk förekom en tro att den döde fortsatte att äga sinnesförnimmelser en tid efter döden. Han trodde att han först skulle känna gravens pressande tyngd och därpå evigt mörker. Sedan skulle han på något sätt stödja sig på två käppar som hämtats från hans trädgård, när dödens änglar kom till honom och frågade hans ande: ”Vem är din Gud?” Medan han utfrågades skulle hans huvud slå mot gravstenen, och han skulle nysa och säga: ”Pris och ära ske Allah, universums herre.” För att kunna svara rätt efter döden upprepade denne man så länge han levde denna förklaring varje gång han nös.
Samtidigt var det långt därifrån en annan man som var ängslig att han skulle kunna dö en plötslig eller våldsam död, men inte på grund av själva dödssättet, utan därför att han kanske inte skulle ha tid att bli ”skriftad” (få syndaförlåtelse genom en prästs försorg) och därigenom till sist uppnå frid med Gud. Hans släktingar var till och med ängsligare än han själv, eftersom de snabbt måste öppna alla dörrar och fönster i det ögonblick han dog för att själen skulle bli frigjord. Detta beror på att de tror att de måste vara mycket försiktiga för att inte förolämpa de dödas själar, vilka tros ha kraft att göra skada. En familjemedlem lägger händerna över den dödes hjärta och sluter hans ögon för att han inte skall förtrolla de efterlevande. Speglarna i huset täcks över, så att varken de levande eller de döda skall kunna se spegelbilden av den döde eller av döden själv. Mannens kreatur och bin, som nu tillhör en ny ägare, underrättas snabbt om dödsfallet, så att de inte blint följer sin tidigare herre i döden.
Ja, fruktan för döden och i synnerhet fruktan för de döda förekommer överallt i världen. De tre personer som beskrivits här var i tur och ordning en inföding från Västafrika, en muhammedan från Iran och en katolsk bonde från Polen. Deras uppfattningar skilde sig i detaljerna, men de hade samma fruktan för döden och de döda.
Inte ens i Ryssland har den materialistiska kommunistregeringens ansträngningar fått bort dödens mysterium och fruktan för döden och inte heller önskan att leva vidare efter döden. Det som kommunisterna har gjort då de låtit balsamera Lenins kropp och göra den till ett utställningsföremål — vilket de också senare har gjort med Josef Stalins kropp — påminner i mycket hög grad om den förfädersdyrkan som utövas av stammar i Afrika och Asien. Det utgör i själva verket en kult av nationalhjältar. Och de påkostade statsbegravningarna och ceremonierna i samband med dem visar att kommunisternas intresse för döden är större än de skulle vilja erkänna.
En författare skriver: ”Också den mest förhärdade materialist, som hela sitt liv högljutt har uttalat övertygelsen att döden är slutet, inser när dödens stund nalkas att hans teori bara är en hypotes som lika gärna kan vara oriktig som riktig. Han lägger då också märke till att han som människa är någonting annat än ett djur med en särskilt stor och differentierad hjärna. Han förstår då att hans materialistiska teori inte omfattar hans personlighet och att den förklaring av döden som han anför inte är någonting annat än okunnighet.”
Det slaveri som fruktan för döden medför
Bibeln har därför alldeles rätt när den talar om ”dem som hela livet igenom av fruktan för döden var underkastade slaveri”. (Hebr. 2:15, NW) Hur många som lever under en diktators välde har inte önskat tala ut i fråga om de illdåd de har sett bli begångna, men deras läppar är förseglade av fruktan för döden! Hur många har inte hållits under kontroll genom hot mot släktingar som lever i diktaturer! Men fruktan för de döda, i synnerhet förfäder och döda familjemedlemmar, gör att millioner människor lever i ett klimat av fruktan.
Hindun tror till exempel att han har många liv att leva igenom under en reinkarnationsprocess fram till dess att han uppnår ett tillstånd av återuppgående i eller identitet med ”översjälen”, brahma, universums innersta natur, som är immateriell, oskapad, tidlös. En hindu berättade att han hela sitt liv hade levat i fruktan för de många ”dödsfall” och ”liv” som han hade framför sig, eftersom han skulle komma tillbaka i olika djur- och människoformer under en obestämd tidsperiod.
Buschmännen i Afrika menar att alla sjukdomar och motgångar i hög grad beror på de dödas andar och att en person som underlåter att blidka sina förfäder kan bli orsak till att andra lider skada. I Mexico finns en stam mayaindianer som kallas Chamula. De är visserligen ”kristnade” som katoliker, men de har ändå sedvänjan att bränna röd peppar för att försöka få en död människas själ att lämna huset. Man tror att röken driver ut själen, så att den inte dröjer sig kvar i närheten av huset.
Bibeln beskriver döden som en fiende till människan, inte som en vän. (1 Kor. 15:26) Döden medför verkligen chock, bedrövelse, ensamhet, förvirring, en känsla av förlust och ofta också stor skada på de efterlevandes personlighet. Den rycker ofta bort män och kvinnor i deras krafts dagar, då de har bästa möjlighet att göra gott för sina medmänniskor. Åldrandet, som i verkligheten är den gradvis skeende dödsprocessen, försvagar många långt innan de verkligen dör. Döden är en bitter fiende.
Men varför förekommer det sådan fruktan för de döda eller för deras ”själar” eller ”andar”? Och varför förekommer det fruktan för möjligheten att komma till en ”helveteseld” eller ”skärseld”? Allt detta beror på en lära som inte finns i bibeln — tron på själens odödlighet. Och varför är den så vitt spridd att den är känd på varje språk och inom varje stam? På grund av att den har sitt upphov långt tillbaka i tiden, så långt tillbaka att den berör alla nationer. När och var uppstod den?
Ursprunget till falska trosuppfattningar om de döda
Det finns ingen skriftlig uppteckning om tro på själens odödlighet från tiden före syndafloden. Det var uppenbarligen så att floden utraderade alla tidigare skriftliga vittnesbörd, utom det som ingår i bibeln, som inte talar om någon sådan tro före floden. På den tiden kunde man fortfarande se Edens lustgård; floden tillintetgjorde denna trädgård. Skildringen av Adams uppror och det som följde på det — döden för alla hans avkomlingar — var någonting som alla kände till.
Under någon tid efter syndafloden fortsatte alla människor att tala ett enda språk och att stå under det patriarkaliska ledarskap som utövades av Noa, Guds tjänare. Det var under denna tid efter floden som Nimrod, Noas sonsonsson, framträdde som upprorsman och människans föregivne välgörare. Han sökte hindra att människorna lydde Guds bud att sprida sig över jorden och föra med sig den sanna tillbedjan av Gud. Om Nimrod är det skrivet att han var ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1 Mos. 10:8—10, NW) Under hans ledarskap beslöt de som lämnat den tillsyn som utövades av Noa och hans son Sem att bygga ett torn. Detta torn byggdes i ett religiöst syfte som inte var bemyndigat av Gud.
Det människorna företog sig under Nimrods ledning var verkligen ett uppror mot Gud. Det visades av att Gud omintetgjorde deras ansträngningar genom att förbistra deras språk. Nu gav de sig i väg åt alla håll, och de hade sin falska religion med sig. (1 Mos. 11:1—9) Somliga stannade kvar i Babel, och denna stad blev ett religiöst centrum. I babyloniernas trosuppfattningar beträffande döden kan vi se begynnelsen till de trosuppfattningar beträffande de döda som framträder i alla nationers religioner.
Vad trodde babylonierna om de döda? Robert W. Rogers säger i The International Standard Bible Encyclopaedia (band 1, sid. 373): ”I Babylonien ställdes den stora frågan under alla tidsåldrar — ’skall en människa som dör få leva igen?’ — och det gjordes ett försök att besvara den. Svaret var vanligen dystert och nedslående. Man antog att människornas själar fortsatte att existera efter döden. ... De levde i mörka rum mitt i dammet och bland flädermössen och var klädda i en dräkt av fjädrar. ... De som föll i strid tycks ha rönt särskild ynnest. De fick friskt vatten att dricka, medan de som inte hade några efterkommande, som lade offergåvor på deras gravar, fick lida ont och utstå många försakelser.”
Vägen till frigörelse
Finns det någon väg till frigörelse från detta klimat av fruktan för döden och de döda, vilket råder bland alla nationer? Ja, man kan vinna befrielse genom att få kunskap om bibelns sanning och genom att lära känna vilket slags Gud Skaparen är och vad han har berett för människan. Aposteln Paulus förklarar att Guds Son, Herren Jesus Kristus, kom till jorden, föddes som människa av kött och blod — men inte för att hjälpa änglar eller göra någonting för de änglar som hade valt olydnad — utan ”för att han genom sin död måtte tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen, och för att han måtte frigöra alla dem som hela livet igenom av fruktan för döden var underkastade slaveri”. — Hebr. 2:14—16, NW; Jud. v. 6.
När människorna i nationerna frambär offergåvor åt de döda, är det alltså inte så att de hjälper eller försonar några förmenta ”andar” efter döda människor, eftersom det inte finns några sådana andar. I bibeln heter det: ”De levande är medvetna om att de skall dö; men vad de döda angår, är de inte medvetna om någonting alls, inte har de heller längre någon lön. ... Och de har till obestämd tid ingen del mera i någonting som skall ske under solen.” — Pred. 9:5, 6, NW.
Vi har därför ingenting att frukta av de döda. De har ingen medvetenhet, ingenting som lever vidare för att störa eller besvära dem som fortsätter att leva ”under solen”. Det är meningslöst att sätta ut mat åt dem eller att frambära gåvor i form av vapen, kläder eller särskilda offer.
Den som har hållit människor i fruktan är djävulen. Han hade inte makt att döda Adam och Eva. Det var Jehova Gud som dömde dem till döden och drev ut dem ur Edens lustgård, bort från ”livets träd”. Men genom att djävulen gjorde så att alla människors stamfader, Adam, syndade, blev han orsak till att synd och död genom arv kom över alla människor. (Rom. 5:12) Guds motståndare kan begagna sig av mäns och kvinnors svagheter och benägenhet för synd liksom också deras okunnighet som inte känner sanningen. Han kan leda människor till en död i förtid. De som tror på den falska uppfattningen att döda människor fortfarande är vid liv på något sätt faller i den snara som gillras av djävulen och de med honom förbundna ondskefulla demonerna, som verkligen existerar. Man ger i själva verket demonerna ett övertag, om man frambär offer och utför riter för att hjälpa de döda, betalar pengar för att befria själar ur en ”skärseld” eller någon annan uppdiktad plats eller för att blidka de döda. Om sådant skriver aposteln Paulus: ”Vad nationerna offrar, det offrar de åt demoner och inte åt Gud.” — 1 Kor. 10:20, NW.
Eftersom döden är en fiende, är den verkligen inte önskad, och den är smärtsam för var och en som älskar livet. Men den bör inte vara orsak till överdriven, förkrossande bedrövelse för den som känner sanningen om döden och om Guds uppsåt att uppväcka de döda under den tusenåriga regering som utövas av hans messianske konung. De kristna i staden Tessalonika hade runt omkring sig grekiska sedvänjor som var grundade på den babyloniska tron på själens odödlighet, och till dessa kristna skrev aposteln: ”Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp.” — 1 Tess. 4:13.
Detta sanna hopp ger Gud för att befria människor från fruktan för vad som kommer efter döden, den store fiende som har orsakat så mycken sorg. Dödens smärta avlägsnas, när man vet att Herren Jesus Kristus, sedan han tömt hela mänsklighetens grav, också kommer att göra slut på varje spår av synd (som medför fördömelse till död) hos alla lydiga människor. Som den siste av människans fiender som försvinner skall den adamitiska döden själv kastas i ”eldsjön”, symbolen för evig förintelse. På så sätt skall de döda människornas uppståndelse under Kristi tusenåriga regering göra slut på det klimat av fruktan som människorna har levat i under hundratals år. Denna fruktan skall avlägsnas för evigt. Vilken storslagen befrielse är inte detta! — Upp. 20:13, 14; 1 Kor. 15:26; Rom. 8:20, 21.