”Vem är i själva verket den trogne förvaltaren, den omdömesgille?”

”Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara?” — Luk. 12:42.

1. Hur gammal är den fråga som vi nu har framför oss, och vad får de som inte finner ett svar på den inte erfara?

DEN frågan är nu mer än 1.900 år gammal. Många hundra tusen människor som lever i dag tror att de har funnit svaret på den frågan. De som inte finner svaret får inte heller erfara det goda som kan påverka deras eviga framtid. Frågan är denna: ”Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara till att oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid?” — Luk. 12:42.

2. a) När ställdes den frågan för första gången, och av vem? b) Vilka borde vara intresserade av den frågan, och varför det?

² Första gången den frågan ställdes var i landet Israel i Mellersta Östern. Tidpunkten var år 32 enligt vår vanliga tideräkning, någon gång mellan israeliternas firande av lövhyddohögtiden på hösten och deras firande av överlämnandet av det återuppbyggda templet i Jerusalem på förvintern. Den man som ställde frågan har blivit en kontroversiell person över hela världen. Hans namn är Jesus Kristus. Hans fråga bör därför vara av särskilt intresse för kristenheten, eftersom den talar om honom som ”Herre” och menar sig bestå av lärjungar till honom.

3, 4. a) Vad var de som lyssnade på Jesus intresserade av, och vad sade han därför till dem att de inte skulle frukta för? b) Vilka två illustrationer eller liknelser framställde Jesus för att visa varför de behövde hålla sig vakna?

³ Enligt bibelns skildring ställdes den rannsakande frågan som ett svar på en annan fråga och riktades till människor som var intresserade av den största regering som någonsin upprättats eller skall upprättas på jorden, det rike som tillhör Skaparen av himmel och jord, ”Guds rike”. Det var därför Jesus Kristus i förväg sade till sina israelitiska åhörare: ”Hys ingen fruktan, du lilla hjord, eftersom det har behagat er Fader att ge er riket. Sälj era tillhörigheter och ge barmhärtighetsgåvor. Gör er börsar som inte nöts ut, en outtömlig skatt i himlarna, där en tjuv inte kommer i närheten eller mal förtär; för där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.

⁴ Var ombundna om höfterna och ha era lampor brinnande och var själva lika människor som väntar på sin herre, när han återvänder från bröllopet, så att de när han kommer och bultar på genast kan öppna för honom. Lyckliga är dessa slavar som herren vid sin ankomst finner vakande! Jag säger er i sanning: Han skall binda något om sig och få dem att lägga sig till bords och skall komma utmed bordet och betjäna dem. Och om han kommer under det andra vaktpasset, ja under det tredje, och finner dem så, lyckliga är de! Men detta skall ni förstå: om husfadern hade vetat i vilken stund tjuven skulle komma, hade han hållit i med att vaka och hade inte låtit någon bryta sig in i hans hus. Håll er redo, ni också, därför att i en stund då ni inte håller det för troligt kommer Människosonen.” — Luk. 12:32—40.

5. a) Vad kallade Petrus Jesu uppmuntrande framställning, och vad skulle man därför kunna kalla Jesu svar? b) Vilken fråga kan man ställa sig med tanke på vad Jesus svarade, när Petrus stod frågande inför hur Jesu ord skulle tillämpas?

5 Det som Herren Jesus Kristus då sade kallade aposteln Petrus för en ”liknelse”, för Lukas’ skildring fortsätter med orden: ”Då sade Petrus: ’Herre, riktar du denna liknelse [parabolé] till oss eller också till alla?’” (Luk. 12:41) Vad Jesus sade till svar borde därför helt logiskt betraktas som en liknelse, en framställning som i bilder utmålar eller illustrerar vissa realiteter som skall ske i framtiden. Det vill säga, Jesu svar i Lukas 12:42—44 skulle ingå som en del av liknelsen om en viss ”trogen och förståndig förvaltare”. (1917) När vi nu granskar liknelsen, bör vi ha följande fråga i tankarna, den fråga som Petrus ställde och som gällde tillämpningen av denna uppföljande liknelse: ”Herre, riktar du denna liknelse till oss eller också till alla?” (Luk. 12:41) Vi kan därför fråga oss: Skall man tillämpa denna liknelse om ”förvaltaren” på en klass, en ”oss”-klass, på Jesu Kristi 12 apostlar eller på var och en av dem som då lyssnade på Jesus och i våra dagar på varje enskild individ som läser Jesu liknelse, oavsett vilken religiös anknytning han har, oavsett om han tillhör kristenheten eller inte? Är liknelsen någonting som gäller en klass eller en enskild individ?

”HANS HERRE”

6. Med vilken liknelse svarade Jesus på Petrus’ fråga?

⁶ Jesus svarade inte direkt på Petrus’ fråga angående den föregående ”liknelsen”, utan svarade med en annan liknelse. Han sade: ”Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara till att oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så! Jag säger er sanningsenligt: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Luk. 12:42—44.

7. Vem var förvaltarens ”herre” en bild av, och vilken inställning bör därför de som är förbundna med förvaltarens ”herre” bevara under ”avslutningen på tingens ordning”?

⁷ Ingen kommer att ifrågasätta att den trogne förvaltarens ”herre” är en bild av den som berättade liknelsen — Herren Jesus Kristus. I den liknelse som gav upphov åt Petrus’ fråga talade Jesus om sig själv som en brudgum, som på grund av bröllopsfestligheterna återvände hem vid en obestämd tidpunkt på natten eller tidigt på morgonen. (Luk. 12:35—40) Därför borde helt visst de som är inbegripna i uppfyllelsen av Jesu liknelse hålla sig vakna, i synnerhet nu under ”avslutningen på tingens ordning”. — Matt. 24:3.

8. Sedan när har Jesus Kristus varit ”herre” över en ”tjänarskara”, och hur beskriver Uppenbarelseboken 7:1—8 denna?

⁸ När det gäller liknelsen om förvaltaren har hans herre en ”tjänarskara”, och i den ingår förvaltaren själv. Detta stämmer överens med det förhållandet att den som framställde liknelsen, Herren Jesus Kristus, har en familj eller ett ”hus” i andlig bemärkelse. Det är den tanke vi finner nedskriven i Hebréerna 3:4—6: ”Gud är den som har byggt allting. Och Mose var såsom tjänare trogen i hela Hans hus som ett vittnesbörd om de ting som det skulle talas om senare, men Kristus var trogen såsom Son över Hans hus.” Profeten Mose var satt över Israels 12-stammarshus, då den nationen var nybildad. Jesus Kristus, som den större Mose, har varit satt över det andliga Israels hus från pingstdagen år 33 v.t. och ända fram till nu. Uppenbarelseboken 7:1—8 uppenbarar att det ”huset” består av 144.000 andliga israeliter, uppdelade på 12 stammar med 12.000 i vardera. Detta är ett ”hus” som består av andliga söner till Gud, alldeles som deras Huvud, Jesus Kristus, själv. Dessa utgör som ett kollektiv den ”lilla hjorden”, åt vilken, som Jesus sade, det har behagat Jehova Gud; den himmelske Fadern, att ge himmelriket. — 5 Mos. 18:15—18; Luk. 12:32; Apg. 3:19—23.

9. Om man skulle föra fram det påståendet att ”förvaltaren” är en bild av en enskild kristen människa, en människa som förordnades under det första århundradet v.t., vilka problem ställs man då inför när det gäller att fastställa en bestämd tidpunkt för när förvaltarens herre skall komma tillbaka?

9 Med andra ord utgör dessa 144.000 andliga Guds söner ”tjänarskaran”, över vilken förvaltarens ”herre”, Herren Jesus Kristus, har satt ”förvaltaren” i liknelsen. Vem denne ”förvaltare” (grek.: oikonómos; hebr. enl. Delitsch: sokenʹ) i liknelsen utgör är fortfarande en kontroversiell fråga bland många till bekännelsen kristna. Om vi säger att ”förvaltaren” är en bild av en enskild kristen människa, råkar vi i oövervinnliga svårigheter. Som exempel kan nämnas att liknelsen visar att förvaltarens herre reser bort på någon resa och, efter en obestämd tids frånvaro, kommer tillbaka hem igen vid en ospecificerad tidpunkt. Under det första århundradet v.t. kunde man inte ange exakta tidpunkter, för då hade mänskligheten inte sådana moderna bekvämligheter som telefoner, radiokommunikationer och snabba kommunikationsmedel med fastställda tidtabeller.

10. Vilket problem uppstår beträffande hur gammal denna människa skulle vara vid den tidpunkt, då förvaltarens herre kommer tillbaka, om det var fråga om en enskild kristen?

¹⁰ Enligt Jesu ord sattes ”förvaltaren” över ”tjänarskaran” innan förvaltarens herre for i väg på sin resa. Eftersom förvaltarens herre var en bild av Herren Jesus Kristus, blev hans ”förvaltare” förordnad innan han avreste, vilket skedde i och med att han for tillbaka till himmelen 10 dagar före den judiska pingsthögtiden år 33 v.t. ”Förvaltaren” måste dessutom vara vid liv och vara trogen i sitt förordnade uppdrag vid den tidpunkt, då hans herre återvände. Det har nu gått 1.900 år sedan Herren Jesus Kristus begav sig i väg till sin himmelske Faders hem. Om någon skulle föra fram det påståendet att ”förvaltaren” i liknelsen är en bild av en enskild kristen människa i den sanna kristna församlingen, kan man därför fråga sig hur denne person skulle kunna vara vid liv ännu i denna dag efter att ha förordnats av Jesus Kristus år 33 under första århundradet v.t. Ingen människa har någonsin levt så länge, inte ens den omtalade Metusela. — 1 Mos. 5:27.

11. Vad är därför ”förvaltaren” en bild av, om han inte är en bild av en enskild kristen människa, och vilket skriftenligt stöd finns det för denna syn på saken?

¹¹ Förnuftet säger oss, understött av liknande exempel från bibeln, att det är helt klart att ”förvaltaren” (oikonómos) är en bild av en klass, en kollektiv grupp av människor, som motsvarar en juridisk person, likt en korporation som erkänns av landets lag. Jehova Gud kallade till exempel hela den forntida nationen Israel för ”min tjänare, den som jag har utvalt”. (Jes. 43:10) På samma sätt är ”förvaltaren” en bild av den ”lilla hjorden” av andliga israeliter, hela skaran av de överlämnade, döpta lärjungar till förvaltarens ”herre”, Jesus Kristus, som har blivit pånyttfödda av Guds ande och fått del av det himmelska arvet tillsammans med sin ”herre”, den förhärligade Jesus. Denne sammansatte ”förvaltare” var vid liv och kunde bli förordnad av sin Herre, innan denne for sin väg, och en kvarleva av denna ”förvaltar”-klass finns nu på jorden och bevisar sig vara trogen mot sin Herre, Jesus Kristus. Eftersom varje medlem är trogen och omdömesgill, är hela klassen det också.

12. Vad var syftet med att ”förvaltaren” sattes över ”tjänarskaran”, och visar fakta att detta syfte verkställts av ”förvaltar”-klassen?

¹² I liknelsen blev ”förvaltaren” satt över sin herres ”tjänarskara” för att ”oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid”. (Luk. 12:42) Genom den sammansatta ”förvaltar”-klassen har detta uppsåt eller syfte blivit verkställt ända fram i vår tid. Under det första århundradet v.t. förhöll det sig så — under Jesu Kristi 12 apostlars dagar, ända fram till dess den siste av apostlarna, Johannes, dog, den apostel som bidrog med den sista delen av de heliga skrifterna omkring år 98 v.t. (Joh. 21:20—23) Nu, under ”avslutningen på tingens ordning”, som började under det katastrofdrabbade året 1914, borde det i synnerhet vara ”rätt tid” för att dela ut den rättmätiga, ”tillmätta kosten” till ”tjänarskaran”, och det är något som bevisligen också skett. Kvarlevan av ”förvaltar”-klassen har visat sig vara trogen i detta avseende. — Matt. 24:3—14.

13. När Herren Jesus Kristus återvände, vad hade han då tänkt göra med avseende på ”förvaltar”-klassen, och vad hade denna klass gjort fram till dess?

¹³ Detta stämmer överens med det förhållandet att Herren Jesus Kristus fick konungslig makt tillsammans med sin himmelske Fader vid slutet av hedningarnas tider år 1914 och att han således till sist fick det han for i väg för att få. (Luk. 19:12) Han kunde således återvända osynlig i andlig gestalt för att hålla räkenskap med sin ”förvaltare”. Det hade inte varit någon liten uppgift att fram till räkenskapens dag dela ut tjänarskarans ”tillmätta kost i rätt tid”. Men medlemmarna av ”förvaltar”-klassen har samarbetat i att dela ut den andliga ”kosten” till varandra, något som skett progressivt, eftersom Jehova Gud har kallat ytterligare andra till att bli medarvingar med dem till Riket, till att bli medlemmar av den ”lilla hjorden”.

SATT ÖVER ALLA HANS ”TILLHÖRIGHETER”

14. Varför skulle det bli en lycklig tid för ”förvaltaren”, då hans herre återvände och fann honom utföra sina plikter som slav?

¹⁴ I liknelsen om den trogne och omdömesgille ”förvaltaren” talade förvaltarens herre, Herren Jesus Kristus, om honom som en ”slav” och sade: ”Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så!” Varför det? Jesus svarar: ”Jag säger er sanningsenligt: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Luk. 12:43, 44.

15. Varför skulle det komma att bli en lycklig tilldragelse för ”förvaltar”-klassen att bli satt över sin herres ”tillhörigheter”?

¹⁵ Detta innebär att ”slaven” som en belöning för att han bevisat sig vara trogen och omdömesgill och ständigt hållit sig vaken i väntan på sin herres återkomst får större ansvarsuppgifter som ”förvaltare”. Detta var möjligt. Hur då? Jo, på grund av att hans herre så framgångsrikt förvärvat någonting under sin resa och kom tillbaka rikare än han var, då han reste. Hans ”tillhörigheter” hade utökats, och därför fanns det fler ting som hans trogne ”förvaltare” kunde bli satt över. Att han fick fortsätta i sitt ämbete som ”förvaltare” skulle innebära att han fick tjäna med större kapacitet. Hans herre återvände själv med en kapacitet som var större än den han hade, då han for i väg på sitt särskilda uppdrag. I den nutida uppfyllelsen av denna liknelse har det förhållit sig så med avseende på kvarlevan av ”förvaltar”-klassen och dess herre, den förhärligade Jesus Kristus.

16. Vilket uttalande av Jesus, ett uttalande som han gjorde strax efter det att han framställt liknelsen, visar att han berättade liknelsen om ”förvaltaren” vid en brännande het tidpunkt?

¹⁶ Men hur kan vi vara säkra på att detta har varit den rätta tiden för kvarlevan av ”förvaltar”-klassen att bli satt över sin Herres utökade ”tillhörigheter” eller intressen? Jo, därför att Jesus flera verser längre fram, efter dem där liknelsen behandlats, sade: ”Jag har kommit för att framkalla en eld på jorden, och vad mer kan jag önska, om den redan är antänd?” (Luk. 12:49) Detta bildspråk stämmer överens med vad Johannes döparen hade förutsagt om Jesus bara några få månader innan Jesus började sin förkunnartjänst. Johannes sade bland annat följande: ”Denne skall döpa er med helig ande och med eld. Sin kastskovel [som var avsedd att åtskilja sädeskornen från agnarna] har han i sin hand, och han skall fullständigt rensa sin loge och skall samla in sitt vete i sädesmagasinet, men agnarna skall han bränna upp i en eld som inte kan släckas.” — Matt. 3:11, 12.

17. Vilka på Jesu tid skulle få uppleva någonting som kunde liknas vid att gå genom eld, och med vilken katastrof som klimax?

¹⁷ Dessa profetiska ord visar att det skulle komma ett glödhett slut för den judiska tingens ordning. De judar som inte blivit kristna skulle likt agnar få uppleva någonting som kunde liknas vid att gå genom eld. Detta skulle sluta med att Jerusalem förstördes och judarna från Palestina skingrades utöver världen. De romerska legionerna såg till att detta inträffade år 70 v.t.

18, 19. a) Vilken illustration eller liknelse tog Jesus upp i sin profetia om ”tecknet” på ”avslutningen på tingens ordning”, en illustration som motsvarar liknelsen om ”förvaltaren”? b) Visade sig medlemmarna i denna klass vara trogna och omdömesgilla under avslutningen på den judiska tingens ordning i Palestina, och hur har kvarlevan av denna klass handlat nu under ”avslutningen på tingens ordning”?

¹⁸ Trettiosju år innan de symboliska ”agnarna” brändes upp i den okuvliga, outsläckliga ”elden” år 70 v.t., uttalade Jesus Kristus sin profetia, där han gav tecknet på den glödheta, världsvida ”avslutningen på tingens ordning” såväl som tecknet på sin osynliga ”närvaro” i anden. Och i den profetian talade han också om den ”trogne och omdömesgille slaven” som skulle vara verksam på jorden, då denna världsordning närmade sig sitt slut. Det Jesus säger om denne ”slav” liknar mycket det han säger om den ”trogne förvaltaren, den omdömesgille”. Det är tydligt att dessa båda liknelser kan tillämpas på samma klass av människor, men uttrycket ”förvaltare” specificerar arten av det arbete ”slaven” utför.

¹⁹ Lägg märke till Jesu beskrivning: ”Vem är i själva verket den trogne och omdömesgille slaven, som hans herre har satt över sitt tjänstefolk till att ge dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så. Jag säger er i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” (Matt. 24:45—47) Medlemmarna av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass, ”förvaltar”-klassen, tjänade plikttroget ända fram till slutet av den judiska tingens ordning år 70 v.t. De kvarvarande medlemmarna av ”slav”-klassen, ”förvaltar”-klassen, har visat sig vara trogna och omdömesgilla under den nutida ”avslutningen på tingens ordning” sedan år 1914 v.t.

20. De som utgör kvarlevan av ”förvaltar”-klassen i våra dagar är identifierbara på grund av att de handlar i överensstämmelse med vilka ord av Jesus, ord som han uttalade strax innan han for tillbaka upp till himmelen från Olivberget?

²⁰ Det är lätt att identifiera kvarlevan av ”förvaltar”-klassen i våra dagar, för de handlar i överensstämmelse med vad Jesus, förvaltarens herre, sade till den ursprungliga delen av ”förvaltar”-klassen. Strax innan Jesus for tillbaka upp till himmelen från Olivberget sade han till dem: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apg. 1:8) Samtidigt som dessa judiska lärjungar skulle vara vittnen för Herren Jesus Kristus skulle de vara vittnen för hans Gud och Fader, Jehova. De upphörde aldrig med att vara Jehovas vittnen!

21. Vems vittnen var dessa judiska lärjungar på grund av sin naturliga härkomst, och när blev de de första medlemmarna i den sammansatte ”förvaltaren”?

²¹ Dessa judiska lärjungar var tvungna att vara vittnen för Jehova, för de föddes in i den nation, till vars förfäder Gud hade sagt: ”I ären mina vittnen, säger HERREN, I ären min tjänare, den som jag har utvalt. ... I ären mina vittnen, säger HERREN; och jag är Gud.” (Jes. 43:10—12) Följaktligen skulle dessa judiska vittnen för Jehova nu bli vittnen också för hans Son, Jesus Kristus. På pingstdagen, 10 dagar efter hans himmelsfärd, blev de döpta med helig ande och fick på detta sätt av sin förhärligade Herre, Jesus Kristus, myndighet över hans ”tjänarskara” för att ge dem andlig föda. Det var på så sätt som de blev de första eller ursprungliga medlemmarna av den sammansatte ”förvaltaren”. De gav denna klass en mycket god start.

22. För vems namn i synnerhet är ”förvaltar”-klassen ett folk, och på vilket sätt betonades detta faktum vid ett särskilt möte i Jerusalem någon gång efter år 36 v.t.?

²² Denna ”förvaltar”-klass är ett folk för Jehovas namn. Detta faktum betonades vid ett särskilt möte för apostlarna och de äldste i Jerusalemförsamlingen någon tid efter år 36 v.t. Vid detta möte sade Jesu Kristi halvbror Jakob: ”Simeon [det vill säga aposteln Simon Petrus] har ingående berättat om hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna [de oomskurna hedningarna] för att från dem ta ut ett folk för sitt namn.” — Apg. 15:1—14.

23. I ”avslutningen på tingens ordning” kan kvarlevan av ”förvaltar”-klassen inte slingra sig undan sitt uppdrag att vara vittnen för vem och att ha fått vems namn nämnt över sig?

²³ Sådana icke-judar blev en del av ”förvaltar”-klassen under det första århundradet. Som en följd härav kom denna klass att utgöra det smorda folket för Guds namn, som är Jehova. Guds namn, Jehova, nämndes över dem. De kunde inte slingra sig undan uppdraget att vara hans vittnen. Så måste det också vara för den smorda kvarlevan av ”förvaltar”-klassen av i dag, nu när ”tecknet” som varit synligt sedan år 1914 visar att ”förvaltar”-klassens herre återvänt och är närvarande och att ”avslutningen på tingens ordning” kommer att nå sin kulmen vid Har-Magedon. — Matt. 24:3.

Hur skulle du svara på dessa frågor, om du tänker tillbaka på vad som sagts i denna artikel om ”den trogne förvaltaren”?

■ Vem är förvaltarens ”herre” i Jesu liknelse om den ”trogne förvaltaren”?

■ Vem är den ”trogne förvaltaren”?

■ Vilka utgör ”tjänarskaran”?

■ Vad är det för ett ”hus” som omnämns i Hebréerna 3:6 och som Kristus har blivit satt över?

■ Varför kan den ”trogne förvaltaren” inte vara en enskild individ?

■ Är den ”trogne förvaltaren” densamme som ”den trogne och omdömesgille slaven”?

■ Vilken verksamhet går den ”trogne förvaltarens” klass i spetsen för, en verksamhet som gör det möjligt att identifiera denna klass i våra dagar?

[Bild på sidan 15]

”Då sade Petrus: ’Herre, riktar du denna liknelse till oss eller också till alla?’ Och Herren sade: ’Vem är i själva verket den trogne förvaltare[n], den omdömesgille?’” — Luk. 12:41, 42a.