och blåses omkring.” (Jak. 1:6) Ja, tvivel gör oss sårbara. Jakob tillägger att tvivlaren är ”en obeslutsam man ... ostadig på alla sina vägar”. — Jak. 1:8.

¹⁸ Stark tillit till Jehova, hans ord och hans organisation undanröjer förlamande tvivel och medför verklig lycka. Detta är den sanna vishetens kurs. ”Men”, säger Jakob, ”om någon av er saknar vishet, må han då fortsätta att utbe sig sådan av Gud, ty han ger frikostigt åt alla och utan att förebrå; och den skall ges honom. Men han må fortsätta att be i tro, och inte alls tvivla.” — Jak. 1:5, 6.

19. Varför bör vi undvika ”världens ande”? Vad kommer att hjälpa oss att hålla fast vid ”den tillförsikt vi hade i början”?

¹⁹ Om vi skulle lägga oss till med ”världens ande”, skulle tvivlet bli en del av vårt tänkesätt. Men Paulus skriver: ”Nu har vi inte fått världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi skall veta vad Gud har gett oss i sin ynnest.” (1 Kor. 2:12) Om vi är helt medvetna om allt ”vad Gud har gett oss i sin ynnest”, och om vi uppriktigt inser att vi har fått veta allt detta genom att studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, kommer vår djupa tacksamhet mot Jehova att förmå oss att förjaga ur sinnet allt tvivel, så att ”vi intill slutet stadigt håller fast vid den tillförsikt vi hade i början”. — Hebr. 3:14.

20. Vilka är två av de belöningar tillit och tillförsikt ger?

²⁰ Om vi håller fast vid vår tillit och tillförsikt till Gud, hans ofelbara ord och hans jordiska församling under Kristi ledning, kommer vi att skörda rika belöningar både nu och i framtiden. En av dessa, som inte bör underskattas, är sinnesfrid. Psalmisten skrev: ”Överflödande frid tillhör dem som älskar din lag, och för dem finns ingen stötesten.” (Ps. 119:165, NW; se också Kolosserna 3:15.) En stor belöning är också vårt hälsosamma umgänge med trogna kristna, som uppskattar det som ”Gud har gett oss i sin ynnest” genom sin ande, sitt ord och sin synliga organisation. — Ps. 1:1—3; 2 Tess. 3:6, 14; Hebr. 10:24, 25.

21, 22. a) Vilka andra fördelar ger tillit och tillförsikt? b) Vad kommer att undersökas i följande artikel?

²¹ Att vi ”håller fast vid den tillförsikt vi hade i början” gör det möjligt för oss att vara nitiska i Guds tjänst, och det kommer att glädja Jehova och oss själva. (Ords. 27:11) Den glädje vi känner är en belöning i sig själv (Matt. 25:23), men den är dessutom ett skydd, vårt ”starka fäste”. (Neh. 8:10, NW) Sådan glädje i Jehovas tjänst ger oss en positiv framtidssyn, och den blir allt ljusare allteftersom vi ser profetiorna bli uppfyllda. Vi har ett uppsåt i livet. Vi vet vart vi är på väg. Vi har ett storslaget hopp, som är koncentrerat till den ”stad” eller det messianska rike som Abraham såg fram emot. — Hebr. 11:10, 16.

²² Emellertid är det så att ”det inspirerade uttalandet säger uttryckligt att i senare tidsperioder skall några avfalla från tron”. (1 Tim. 4:1) Varför är det så, och varför bör inte detta påverka oss på ett otillbörligt sätt? Vi kommer att undersöka detta i följande artikel.

Förbli ”fasta i tron”

”Det inspirerade uttalandet säger uttryckligt att i senare tidsperioder skall några avfalla från tron.” 1 Tim. 4:1.

1. Bör vi bli överdrivet oroade, om någon faller bort från tron?

BLIR du djupt chockerad och överdrivet oroad, då du får se eller höra en kristen som du känner ge uttryck åt tvivel, svalna och kanske till och med bli upprorisk i sådan grad att han överger den kristna församlingen och försöker dra andra med sig? Om det är på det sättet, kan du, hur sorgliga sådana händelser än kan vara, finna tröst i att veta att bibeln varnar oss för att sådant skulle inträffa.

2, 3. a) Vad ligger i ordet ”avfall”, och vem var den förste avfällingen? b) Vad drog en avfällig kurs över Israel och Juda?

² Ordet ”avfall” är översatt från ett grekiskt ord som betyder ”avhållande från”, ”gående ifrån varandra, söndring”, ”avfall, avhopp”, ”uppror, övergivande”. Den förste som avföll från den sanna tillbedjan av Jehova var Satan, djävulen. Han var därför den förste avfällingen. (Joh. 8:44) Han förmådde det första människoparet att avfalla. (1 Moseboken, kapitel 3) Mycket tidigt