Att finna behag i lidande

1. På vem är kapitel 53 i Jesajas bok tillämpligt, och hur kan detta bevisas?

JESAJA blev inspirerad att nedteckna många profetior beträffande Jehovas tjänare, som var och är Kristus Jesus, Messias. Hela det femtiotredje kapitlet i Jesajas bok skildrar Messias’ lidande, död och begravning. Att detta är den inspirerade tillämpningen av det här kapitlet är allmänt erkänt, och detta beror på de många citat från det som förekommer i de grekiska skrifterna. De inledande orden i Jesaja 53:1 citeras av Johannes i Johannes 12:37, 38, och enligt skildringen i Lukas 22:37 tillämpade Jesus ett av de avslutande uttrycken i Jesaja 53:12 på sig själv.

2. a) Vilken oriktig slutsats kan man komma fram till på grund av första delen av Jesaja 53:10? b) Vilken regel måste man följa när man söker den rätta förståelsen av ett skriftställe?

² I Jesaja 53:10 läser vi: ”Men Jehova själv fann behag i att krossa honom; han gjorde honom sjuk.” (NW) Om man tar detta uttryck isolerat, någonting som ofta görs av kristenhetens lärare, kan en kritiker eller kommentator utropa: ”Vilken sadistisk Gud, som finner behag i att krossa sin egen Son!” Vi måste emellertid komma ihåg att när vi söker förstå någon del av Guds ord är det av största vikt att noga granska sammanhanget. Man bör inte bara begrunda den närmaste inramningen utan också alla andra skriftställen som har samband därmed, i det man vet att den sanna insikten kommer att vara i överensstämmelse med alla sådana hänsyftningar; det förekommer aldrig några motsägelser. Det är den utbredda underlåtenheten att iaktta denna vägledande princip som är orsak till att det framförs många tolkningar som gör att bibeln förefaller att motsäga sig själv.

3. a) Vad måste först göras för att Jehovas behag skall ha framgång? b) Varför kunde Jehova finna behag i att krossa sin tjänare?

³ I detta fall bör vi lägga märke till den intressanta upplysning vi får när vi läser hela versen: ”Men Jehova själv fann behag i att krossa honom; han gjorde honom sjuk. Om du vill sätta hans själ såsom ett skuldoffer, skall han få se sina avkomlingar, han skall förlänga sina dagar, och i hans hand skall det som är Jehovas behag ha framgång.” (Jes. 53:10, NW) Lade du märke till sambandet mellan de två bruken av ordet ”behag”? Du har inte råd att skilja dem åt. ”Det som är Jehovas behag” har sin medelpunkt i hans rike. Detta skall åstadkomma att hans vilja eller goda behag utförs framgångsrikt. Först av allt måste emellertid människans skuld, som beror på nedärvd synd, skjutas åt sidan på ett sätt som uppfyller kraven i Guds rättvisa. Detta skulle öppna vägen för att återställa en rättfärdig ställning inför Gud för dem som tacksamt tar emot en sådan barmhärtig föranstaltning. Inte en enda av Adams söner kunde åstadkomma en sådan föranstaltning. Jehova gjorde därför den anordningen att hans tjänare, hans Son, skulle komma till jorden och ge sig själv som en ”motsvarande lösen för alla”. Ja, Kristus blev ”offrad en gång för alla för att bära mångas synder”. Dessutom var det Jehovas goda behag att ställa fram en beprövad, lojal tjänare, som skulle vara fullt kvalificerad att verkställa alla de förträffliga mål som Guds rike har. Detta skulle inbegripa en konungs verk och plikter och även de uppgifter som åligger en överstepräst som kunde träda emellan till förmån för eller lägga sig ut för den fallna människan. Vem skulle vara bättre än den som blivit ett ”försoningsoffer” för ”hela världens” synder? För att han skulle bli ”fullkomnad” för en sådan maktpåliggande ställning krävdes det att han blivit satt på prov till det yttersta. Han ”lärde ... lydnad genom sitt lidande”. På grund av att det fanns ett ärorikt och behagfullt mål i sikte får vi hjälp att förstå varför Jehova ”fann behag i att krossa” sin tjänare. Det var inte så att ändamålet helgar medlen. Medlen var, trots att de var så smärtsamma, i sig själva värdiga medel, vilket vi skall se mera fullständigt. — 1 Tim. 2:6; Hebr. 9:28; 1 Joh. 2:2; NW; Hebr. 5:8—10; Rom. 3:25, 26.

4. Hur ger sammanhanget ytterligare stöd åt denna uppfattning?

⁴ Vi ser dock genast hur en ytterligare blick på sammanhanget bekräftar de föregående skriftställena och kommentarerna och även visar att Jehovas tjänare skulle bli tillfredsställd genom utgången. ”Ja, av den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och så bliva mättad; genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, i det han bär deras missgärningar. ... Han bar själv många människors synd, och för överträdarna började han lägga sig ut.” — Jes. 53:11, 12, v. 12 enl. NW.

5. Vilka frågor uppstår beträffande Jesu egen syn på sina lidanden?

⁵ Även om man är överens om att Jehova inspirerade den profetiska skildringen beträffande att han finner behag i att avgöra sin tjänares levnadssätt och lidande, kan det uppstå en fråga beträffande tjänarens egen syn på saken. Tvingades detta lidande på honom? Visste Jesus, Guds tjänare, från början av sin förkunnartjänst vilket slags lidande som väntade honom? Kände han på förhand till det förkrossande svåra prov som skulle göra ände på hans liv på jorden? Om det var så, gav han då uttryck åt sina innersta känslor, sin sinnesinställning i detta avseende?

6. Vad får vi veta när vi tänker på Jesu bakgrund?

⁶ Innan vi tar del av vad Jesus själv sade om detta, tänker vi på att han, i likhet med Timoteus, alltifrån den tidiga barndomen hade blivit undervisad i de heliga skrifterna och att han därtill kom ihåg dem med ett fullkomligt minne. Han fick veta vad ängeln Gabriel hade sagt till hans mor vid tiden för avlelsen, och han fick också kännedom om Simeons inspirerade ord om att ett långt svärd skulle tränga igenom henne för hans skull. Hans ord vid tolv års ålder visar att hans sinne och hjärta var koncentrerade på hans sanne Fader och på hans Faders hus. (2 Tim. 3:15; Luk. 1:30—35; 2:34, 35, 49) När han kom till Johannes för att bli döpt, och förmodligen under lång tid dessförinnan, förstod han syftet med att han kom till jorden för att åvägabringa det fullt tillräckliga syndoffer som skulle vara en uppfyllelse av de förebildliga djuroffren under lagen. Han skulle säga alldeles som det var förutsagt: ”Till att göra din vilja, o Gud, har jag behag.” (Ps. 40:7—9, Åk; se också Hebréerna 10:5—9.) Han förstod innebörden i Johannes döparens presentation av honom: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” Tidigt under sin förkunnartjänst, när han första gången renade sin Faders hus, gav han en antydan om sin egen våldsamma död och likaså om sin uppståndelse. Nära slutet av sin förkunnartjänst gav han mycket tydliga svar på de föregående frågorna, och dessa svar förtjänar att vi noga begrundar dem. — Joh. 1:29; 2:18—22.

Jesu sinnesinställning

7. Vilket gensvar gav Jesus på grekernas begäran att få se honom? Varför handlade han så?

⁷ Med denna bakgrund i tankarna kan vi inse den djupa innebörden i det som Jesus sade till Andreas och Filippus. Det var efter det att han kommit till Jerusalem såsom konung och väckt mycken uppmärksamhet och även blivit orsak till att fariséerna kände förtret. Då fanns där några greker som hade kommit till påskhögtiden, och de bad att få se Jesus. (Joh. 12:20—22) Men Jesus visste att han under denna påskhögtid, inom bara några dagar, skulle behöva möta och uthärda den fruktansvärda påfrestningen av allt det lidande som var förutsagt beträffande honom, det som skulle få sitt slut med den kvalfulla döden på tortyrpålen. Nu var det inte tid att söka vinna popularitet eller tillfredsställa något övergående intresse. Med några få ord uppenbarade han i stället för Andreas och Filippus exakt vad som låg framför honom, hur han betraktade det och vilka känslor han hade inför det, och han nämnde också de underliggande principer som påverkar var och en av oss. Detta är vad Jesus sade:

8. Vad sade Jesus i den förklaring han gav Andreas och Filippus?

⁸ ”’Stunden är kommen, att Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv. Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom. — Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn.’ Då kom en röst från himmelen: ’Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.’” — Joh. 12:23—28.

9. Hur visade Jesus sin fullständiga överensstämmelse med Guds uppsåt för honom?

⁹ Jesus var utan tvivel klart medveten om vad som låg framför honom. Det gav honom en försmak av de intensiva profetiska orden i Psalm 116:3: ”Dödens band omvärvde mig, och dödsrikets ångest grep mig; jag kom i nöd och bedrövelse.” Om det bara kunde undvikas! Men nej, det var som han sade: ”Just därför har jag kommit till denna stund.” Han var i full överensstämmelse med hela förfaringssättet, varje del av det. Hans inledande och avslutande ord visar detta tydligt, i det han nämner först sitt eget förhärligande och därpå kommer in på det slutliga förhärligandet av sin Faders namn. Och vilken styrka och tröst måste det inte ha varit att genast och tydligt höra Faderns bekräftelse av detta, huvudfrågan: ”Jag har redan förhärligat det [mitt namn], och jag skall ytterligare förhärliga det.” Från begynnelsen till slutet av sin förkunnartjänst var Jesus besluten att fullfölja den levnadskurs som var utstakad framför honom. I början av den övervann han Johannes’ motstånd mot att han skulle bli döpt, och när han nalkades slutet, ”inriktade han sig bestämt på att bege sig till Jerusalem”. (NW) I detta sammanhang fick han på nytt direkta och underbara bevis på sin Faders godkännande. Han bevisade att hans sinnesinställning var exakt den som blivit förutsagd i samma psalm, nämligen Psalm 116: ”Mina löften skall jag infria åt Jehova, ja, i allt hans folks åsyn.” — Matt. 3:13—17; Luk. 9:28—35, 51; Ps. 116:14, 18, NW.

10. Vilken tillämpning på sig själv gjorde Jesus med avseende på ett vetekorn?

¹⁰ Lägg därnäst märke till den goda bevisföring och den träffande illustration, som visar hur nödvändigt det är med en offerdöd, vilken omnämns i Johannes 12:24, 25. Ett vetekorn kan inte bli fruktbart och ge flera vetekorn, om det inte kommer ner i jorden och dör. Detta hade en särskild tillämpning i Jesu fall. Om han själviskt höll fast vid sitt mänskliga liv och handlade tvärtemot sin Faders vilja, skulle han misslyckas. Då skulle han dessutom bara kunna ge kortvarigt gagn åt andra. Men om han var villig att ge ut sin själ, sitt liv, ”i denna världen”, såsom den store såningsmannen, Jehova, föreskrivit, skulle han inte bara få ”evigt liv” i Guds nya ordning, utan han kunde då bli fader till evig tid för otaliga andra. Det är som Paulus sade: ”Ty därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han skall vara herre över både döda och levande.” — Jes. 9:6; Rom. 14:9.

11. Hur vet vi i samband med detta att Jesus inte tänkte bara på sig själv?

¹¹ Det framgår emellertid tydligt av vad Jesus sade därnäst, i Johannes 12:26, beträffande dem som skulle tjäna honom, att han inte tänkte bara på sig själv. Det är sant att han visste att han skulle komma att dö en offerdöd på en tortyrpåle och att en unik förtjänst skulle vara förbunden med ett sådant offer. Men han visste också att det var hans Faders goda behag att han skulle ha nära och förtroliga efterföljare eller lärjungar. De skulle inbjudas att följa ett liknande handlingssätt, som betydde att de förnekade sig själva, tog upp tortyrpålen och följde honom beständigt. Detta bekräftas av vad Jesus sade tidigare, strax före sin förklaring. Hans ord återges i nästan identiska ordalag av var och en av evangelieskribenterna: ”Om någon vill efterfölja mig, då må han förneka sig själv och ta upp sin tortyrpåle och beständigt följa mig. Ty vemhelst som önskar frälsa sin själ skall mista den; men vemhelst som mister sin själ för min skull skall finna den.” — Matt. 16:24—27, NW; Mark. 8:34—38; Luk. 9:23—26.

12. a) Hur beskriver Paulus Jesu sinnesinställning? b) Vilka goda resultat framhåller Paulus därpå?

¹² Lägg märke till Paulus’ utmärkta beskrivning av Kristi Jesu sinnesinställning i samband med att han framför en kraftfull uppfordran till dessa efterföljare. Lägg också märke till hur Paulus visar att det är som ett direkt resultat av Kristi lidanden som det sker att ”i hans [Kristi] hand skall det som är Jehovas behag ha framgång”. (Jes. 53:10, NW) Paulus skrev: ”Bevara denna sinnesinställning i er, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, inte alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bli jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som är i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — Fil. 2:5—11, NW.

13. Vad var nödvändigt för att Jesus skulle vinna och bevara den rätta inställningen?

¹³ Hur kan vi vinna och behålla samma sinnesinställning som Jesus hade och som han gav bevis för genom hela sitt levnadslopp? Hur bevarade Jesus själv en sådan förträfflig inställning i sinne och hjärta? Svaret är helt visst att han var noga med att få den rätta synen på allt som hade med hans liv och förkunnartjänst att göra. Han förvärvade denna syn genom att grundligt ta till sig av sin Faders ord, alldeles som det var förutsagt beträffande honom: ”Din lag har jag i mitt inre.” Det var detta som gjorde det möjligt för honom att i begynnelsen av sin förkunnartjänst och sitt av prövningar fyllda levnadslopp säga: ”Till att göra din vilja, o Gud, har jag behag.” — Ps. 40:9, Åk.

14. a) Är detta tillämpligt också på oss? b) Hur framfördes den oriktiga synen i Evas fall, och vilken ond inställning ledde detta till?

¹⁴ Samma förhållande gäller oss. Den rätta synen är nödvändig, om vi skall bygga upp och bevara den rätta sinnesinställningen. Omvänt gäller att den orätta synen, även om den är uppriktig, sannolikt kommer att leda till en orätt inställning. Detta är vad som hände med Eva. Lägg märke till de inledande orden, som framhåller Guds frikostighet och givmildhet, när han ”pålade ... mannen denna befallning: ’Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt.’” Därpå kom det enda undantaget: ”Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.” Lägg nu märke till Satans inledande ord, som uttalades genom ormen, när den ”började ... säga till kvinnan: ’Är det verkligen så att Gud har sagt att ni inte får äta av varje träd i lustgården?’” Å, det var raka motsatsen till det Gud hade sagt! På grund av den slutsats som detta uttalande i frågeform ledde till var det i själva verket den första lögnen, som gav en falsk syn, skapade en atmosfär av tvivel och ledde till den första direkta lögnen: ”Ni skall inte oundvikligen dö.” (1 Mos. 2:16, 17; 3:1—5; NW) Att Eva lät sig bli ”grundligt bedragen” ledde snabbt till en ond inställning, och på så sätt kom hon att ”vara i överträdelse”. Vi bör ta detta som en uttrycklig varning som får oss att vara på vår vakt, alldeles som Paulus sade: ”Jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva genom sin illfundighet, så kan på något sätt edra sinnen bli fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni är skyldiga den Smorde”, Kristus. — 1 Tim. 2:14; 2 Kor. 11:3; NW.

Gläd dig över att ha del i Kristi lidanden

15. Hur visar kapitel 53 i Jesajas bok kontrasten mellan de två uppfattningarna beträffande Guds tjänare?

¹⁵ Denna varning är särskilt nödvändig då det är fråga om lidande, som ju i allmänhet betraktas som någonting som till varje pris skall undvikas. Detta är huvudargumentet i Jesaja, kapitel 53. En lidande Messias? Inte för judarna, vare sig då eller nu. ”Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet. ... Vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad.” (Jes. 53:3, 4) De betraktade Messias från en självisk, mänsklig synpunkt, som ledde till en inställning som betydde hat och till och med mord. Tänk vilken välsignelse det blir som kontrast härtill när vi får Jehovas synpunkt och lär känna varför han fann behag i sin Sons villiga offer och lidande. Vi kan med djup uppskattning och tacksamhet säga: ”Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig. ... Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull.” — Jes. 53:4—6.

16. a) Varför är det nödvändigt för den kristna församlingen att ta del i Kristi lidanden? b) Varför bör vi inte ge tappt, när vi blir tuktade?

¹⁶ De som utgör den kristna församlingen har emellertid inte enbart gagn av Kristi lidanden, utan de inbjuds också att ha del i dem. Ja, det är nödvändigt att de gör det. Det är som Paulus förklarar: ”Det var passande ... att — när han skulle föra många söner till härlighet — göra den främste förmedlaren av deras frälsning fullkomlig genom lidanden”, och vidare att ”han [måste] bli lik sina ’bröder’ i alla avseenden, för att han skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst, ... ty i det att han själv har lidit, när han har blivit satt på prov, är han i stånd till att komma dem till hjälp, som blir satta på prov.” (Hebr. 2:10, 17, 18, NW) Ja, det var passande och nödvändigt att det skulle förekomma en liknande provsättning och ett liknande fullkomnande för alla som har del såsom präster och konungar med den främste förmedlaren i hans himmelska tron. (Upp. 20:6) Sådan svår provsättning inbegriper betryck, tuktan, uthärdande, rening och luttring, vilket alltsammans innebär lidande. Det är som Paulus senare säger: ”Må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betraktar den främste förmedlaren och fullkomnaren av vår tro, Jesus.” Han ger därpå eftertryck åt den rätta synpunkten: ”’Förringa inte agan från Jehova, och ge inte heller tappt, när du blir tillrättavisad av honom; ty den som Jehova älskar, den agar han; ja, han gisslar var och en som han tar emot såsom son.’ ... Det är sant att ingen aga i det närvarande tycks vara till glädje, utan i stället till bedrövelse; likväl ger den sedermera åt dem som har blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet.” — Hebr. 12:1—11, NW.

17. Hur bekräftar Jakob och Petrus detta?

¹⁷ Bibelskribenten Jakob bekräftar detta, när han säger: ”Betrakta det enbart som en glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika prövningar, då ni ju vet att denna er tros beprövade beskaffenhet verkar uthärdande. Men låt uthärdandet göra sitt verk fullständigt, för att ni må vara fullständiga och sunda i alla avseenden och inte brista i något.” (Jak. 1:2—4, NW) Gläds, nej, inte åt prövningen själv, utan åt slutresultatet, om man tar det på rätt sätt. Petrus bekräftar också detta i sitt första brev, och sedan han gett varningen: ”Må ... ingen av er lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden”, avslutar han: ”Må då också de, som lider i överensstämmelse med Guds vilja, hålla i med att anbefalla sina själar åt en trofast Skapare, medan de gör vad gott är.” — 1 Petr. 1:6, 7; 4:15, 19, NW.

18. Hur utfyllde Paulus det som fattades beträffande Kristi lidanden?

¹⁸ Det är tydligt att Gud på förhand visste och bestämde exakt hur mycket lidande och vedermöda som skulle behövas i fråga om Kristus och hans församling. Paulus var för sin del villig att genomlida sin andel, alldeles som han sade: ”Jag fröjdas nu i mina lidanden för er; och jag, i min tur, utfyller i mitt kött vad som fattas i Kristi vedermödor för hans kropps skull, vilken är församlingen.” Hans egen skildring vittnar om hur mycket han uthärdade. (Kol. 1:24, NW; 2 Kor. 11:23—27) Det var inte heller så att han blev överrumplad, det vet vi av vad Herren sade till Ananias: ”Jag skall visa honom [Paulus], huru mycket han måste lida för mitt namns skull.” — Apg. 9:16.

19. Tar den nuvarande ”stora skaran” av ”andra får” del i lidandet? För vilket syfte gör de det?

¹⁹ Fastän de föregående skriftställena har sin huvudsakliga tillämpning på den kristna församlingen är de underliggande principerna också tillämpliga på den nuvarande ”stora skaran” av ”andra får”. Mycket av lidandet beror på motstånd från Satans värld. Allteftersom den närmar sig sitt slut, ökar motståndet. Det är som Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni skall bli föremål för hat från alla nationer för mitt namns skull”, och tillfogade: ”Men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bli frälst.” Han fullföljde detta med liknelsen om fåren och getterna, i det han visade att ”fåren” är de som öppet identifierar sig med och tjänar Kristi ”bröder” i deras lidanden på grund av hunger, sjukdom och fängelsestraff. — Matt. 24:9—13, NW; 25:35—40.

20. Hur bör den kristne betrakta lidande som beror på nöd orsakad av sjukdom och andra orsaker?

²⁰ Kan vi i denna skriftenliga syn på lidandet inbegripa all sorg och nöd som beror på sjukdom och dödsfall och andra ting som är gemensamma för hela mänskligheten? Ja, om vi tar det som ett tillfälle att utveckla en högre grad av uthärdande, tro och ostrafflighet. Skriftens regel för de kristna är att de skall göra allting ”till Guds ära”, ja, också när det gäller att äta och dricka och göra allt annat som ingår i det dagliga livet. (1 Kor. 10:31) På denna grundval ger följaktligen allt sådant lidande en god möjlighet att ställa sig på Guds sida i den stora stridsfråga som väckts av Satan. — Job 1:8—11; 2:3—5.

21. Hur kan vi finna behag i lidande, kollektivt och individuellt?

²¹ Vi kan därför lära oss hur vi skall finna behag i lidande, vare sig vi betraktar det kollektivt eller individuellt. Kollektivt gläds vi åt att leva på den dag då Jehova genom sin ”förbundets budbärare” har blivit ”lik en luttrares eld och lik klädtvättares lut” för den smorda kvarlevan och därigenom har uppfyllt löftet att ”de skall sannerligen bli för Jehova människor som frambär en offergåva i rättfärdighet”. För din egen del kan du i likhet med Job ta lärdom genom att ”lida ont och utöva tålamod”, och inte bara lära utan verkligen erfara att ”Jehova är mycket ömsint i sin tillgivenhet och barmhärtig”. — Mal. 3:1—4; Jak. 5:10, 11, NW.