Varför moget omdöme är av livsviktig betydelse

”Mogna människor ... hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt ... låt oss sträva framåt mot mognad.” ”Han ... skall formera de alster som eder rättfärdighet frambringar.” — Hebr. 5:14—6:1; 2 Kor. 9:10; NW.

 1. Intar varningar en framstående plats i Skriften, och vad antydes därigenom?

HAR DET någonsin frapperat er, hur mycket av Jesu upptecknade ord och av hans apostlars ord och skrifter, som har karaktären av en varning? Det skulle inte vara någon större överdrift att säga att det finns en varning på var sida. Varningarna är kraftiga och träffande, inte alls milda. Förutom de många som är riktade till kristenheten och världen i övrigt finns där också de varningar som gäller Guds sanna folk och som faller under olika rubriker. Gång på gång är de grundade på de hebreiska skrifterna, såsom när Paulus skrev om Israels upptecknade missgärningar: ”De blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit.” (1 Kor. 10:11, NW) Dessa många varningar antyder logiskt behovet av moget omdöme, och vi ämnar ta upp några av dem till behandling.

 2. Hur bör ett sådant studium betraktas, vilka viktiga frågor leder det till, och vilket uppsåt bör fylla vårt sinne i detta sammanhang?

² Hör vi nu någon säga: ”Jag är rädd för att det här studiet kommer att bli ganska tungrott, men jag antar att man måste betrakta det som tråkigt men nödvändigt”? Som vi redan påpekat, består en ansenlig del av Skriften av varningar, och det skulle säkert vara orätt och misshagligt i Guds ögon att kalla något avsnitt av hans ord eller studiet därav för ”tråkigt”. Ja, i själva verket är det så, att till de förnämsta frågorna av njutbart och stimulerande intresse och gagn hör just denna: Vad uppenbarar bibeln om Jehovas uppfattningsförmåga och hans inställning med avseende på det onda och dem som gör vad ont är? Vidare, vad kan sägas om Kristus i denna förbindelse, och vad om oss själva? Då vi kommer ihåg att ett moget omdöme är särskilt nödvändigt och angeläget i denna sena tid, bör vi ge noga akt på dessa av Gud givna varningar och även på vårt behov av Guds ande för att kunna uppnå den nödvändiga mogenheten. — Upp. 12:17.

 3. a) Uppenbarar Skriften Jehovas uppfattningsförmåga? b) På vilken grund kan denna förmåga inses vara rimlig?

³ När vi nu tar upp det första av dessa spörsmål, frågar vi: Vilken uppfattningsförmåga har Jehova, och vilken är hans inställning med avseende på det onda och dem som gör vad ont är? Vart vi än vänder blicken, fylls vårt sinne av häpnad och vördnad, när vi ser vilken genomträngande urskillnings och omdömesförmåga som den Högste äger och utövar. Följande citat visar endast två exempel: ”Jehova rannsakar alla hjärtan och förstår alla tankars uppsåt.” ”Det finnes intet skapat, som icke är uppenbart för hans ögon, utan allting är naket och blottat för dens blickar, inför vilken vi skola avlägga räkenskap.” (1 Krön. 28:9, Åkeson; Hebr. 4:13, NW) Det går inte att komma ifrån, eller hur? I synnerhet inte när vi kommer ihåg att ”Gud, som har förlänat sinnet åt människan, vet ... hur detta sinne verkar. ... [Han] upptäcker omedelbart den inriktning eller benägenhet som människans sinne har, och han vet vad den kommer att leda till. Det är därför som han varnar oss för de säkra följderna.” (Vakttornet, 1 april 1952, sid. 149, § 11) Detsamma gäller den andliga skapelsen, inbegripet den kerub som senare blev känd som Satan, djävulen. (Joh. 1:3; Kol. 1:16) Jehova vet precis hur det onda verkar från dess allra första ansats. Det finns ingenting så svåråtkomligt eller invecklat och kroklinjigt i sinne eller hjärta, att inte han kan läsa det som en öppen bok. Men innan vi tränger djupare in i saken just från denna synpunkt, skall vi ta upp nästa fråga som vi lovade att behandla.

 4. Uttalar bibeln sig tydligt om Kristi uppfattningsförmåga?

⁴ Hur förhåller det sig med Kristi uppfattning och inställning beträffande det onda och dem som gör vad ont är? Inte endast ådagalade han vid sin första ankomst ett klart och skarpt omdöme i fråga om både vän och fiende, utan han utövar mycket större krafter och förmågor vid sin andra ankomst. Inte bara i allmänhet, utan också när det gäller individer, såsom framgår av dessa hans ord: ”Alla församlingarna skola veta, att jag är den som rannsakar de innersta tankarna och hjärtana, och jag skall giva åt eder individuellt enligt edra gärningar.” Och förvisso skulle det vara orimligt, om det levande Ordet, Kristus Jesus, hade mindre förmåga att uppfatta än den som tillerkännes det skrivna ordet! — Joh. 1:14; Upp. 2:23, NW; Hebr. 4:12 (där det enligt NW säges om Guds ord, att det ”är i stånd till att uppdaga hjärtats tankar och avsikter”); Luk. 9:47; 20:23.

 5. Vilken varning frambäres och vilket handlingssätt föreslås, i medvetandet om att vi lever på domens dag?

⁵ Börjar vi inte redan få en klarare insikt om varför det är så livsviktigt att ha ett moget omdöme, en mogen urskillningsförmåga? Må vi taga emot en varning i rätt tid, i medvetande om att vi nu lever på domens dag. (Mal. 3:1-3) Må vi inte vara så dåraktiga att vi för ett ögonblick tror att vi kan bedraga den, åt vilken Fadern har överlåtit all dom, eller för honom dölja något i vårt privata liv eller vårt innersta hjärta. Må vi ärligt och ödmjukt rannsaka våra egna hjärtan, ty ”om vi urskilde, vad vi själva äro, så skulle vi icke bliva dömda. När vi bliva dömda, bliva vi emellertid agade av Jehova, på det att vi icke må bliva fördömda med världen.” — 1 Kor. 11:31, 32, NW.

 6. Uppenbarar Skriften klart vilken inställning de högre makterna har till det onda, och hur kan det svar den ger sägas vara ett moget svar?

⁶ Vi har inte ännu sagt någonting om frågan beträffande den inställning som Jehova och hans älskade Son har till det onda och till dem som gör vad ont är. Det skriftställe som vi särskilt skulle vilja hänvisa till är riktat till Sonen, men det uppenbarar också den himmelske Faderns inställning gentemot samma fråga. Vi citerar från Hebréerna 1:9 (NW), vilket i sin tur är ett citat från Psalm 45:8: ”Du älskade rättfärdighet och hatade laglöshet. Det var därför som Gud, din Gud, smorde dig med den stora glädjens olja i rikare mått än dina medbröder.” Detta uttryck: ”Du hatade laglöshet”, ger ett svar på vår fråga som inte endast är rakt på sak, utan också moget. Genom att vi också får se den sidan av saken, får vi båda sidorna belysta och får alltså en fullständigt balanserad uppfattning, sann och stark, av den mogna inställningen hos Kristi eget sinne och hjärta gentemot både rättfärdighet och laglöshet, varigenom han vann ett obetingat godkännande och en belöning framför alla andra.

 7. a) Vilken praktisk vägledning får man genom förståelse och uppskattning av detta mogna svar? b) Hur blir vi förmanade att sträva efter denna mogenhet och för vilket ändamål?

⁷ Se, hur detta blir en ovärderlig vägledning för var och en särskilt. Det är till föga gagn, att du säger och påstår dig hysa hat till all laglöshet, om du inte samtidigt i praktiken ger till känna att du hyser en lika intensiv kärlek till rättfärdigheten, Guds rättfärdiga sak och heliga tjänst. Gör du det? Å andra sidan är det till föga gagn, att du säger och påstår dig hysa kärlek till rättfärdigheten, om du samtidigt blundar för eller ägnar dig åt någonting som är i strid med Guds lag, vars höga måttstock kommer till synes i Jesu ord i Matteus 5:21—28. Vi uppmanas till att sträva framåt mot just denna mogenhet i vår inställning genom att noggrant ge akt på och oavvänt betrakta vår tros anförare och fullkomnare, vilken för den stora glädje som var honom förelagd uthärdade så mycket, då han lade sin brinnande kärlek till rättfärdigheten och sitt intensiva hat till laglösheten i dagen. Och med vilket gagn för oss själva? ”På det att ni icke må bliva trötta och giva tappt i edra själar.” Detta är en av de mest värderade välsignelser som mogenhet medför, nämligen ståndaktighet och pålitlighet. — Hebr. 12:1—3, NW.

 8. Vari består mogenhet, och hur kan detta illustreras?

⁸ Det synes vara på sin plats att redan här göra en sammanfattning av de punkter som vi har gått igenom och visa vari mogenhet består och varför den är så önskvärd och hur man vinner den. Denna sammanfattning synes komma att te sig på följande sätt: I betraktande av den starka tonvikt som lägges både på att älska rättfärdighet och på att hata laglöshet blir det därför av väsentlig betydelse att man har ett exakt begrepp och en hjärtats insikt om vad dessa båda stora motsatser innefattar. Uttryckt med Skriftens ord, är det livsviktigt att ha ”den ande som skänker vishet och uppenbarelse i den exakta kunskapen om honom, i det att edert hjärtas ögon hava blivit upplysta”. Och vi måste ha en ”uppfattningsförmåga” som är ”övad till att urskilja både rätt [rättfärdighet] och orätt [laglöshet]”. (Ef. 1:17, 18; Hebr. 5:14; NW) Mogenhet innebär med andra ord, att man har sann och stark jämvikt eller balans i fråga om förstånd och insikt. Vi kan använda en illustration (lik den i Hebréerna 5:11—14) och tänka oss ett litet barn i motsats till en fullvuxen, stark man. Fastän barnet är litet, kan det visa prov på verklig balans genom att stå fullkomligt upprätt, men det äger inte någon stark balans, eller hur? Nej, till och med en plötslig vindstöt är nog för att få det att vackla. (Ef. 4:14) Men se på den där mannen, som har ridit ut många stormar, hur han står likt en klippa, stadig och bredbent, och bevarar en sann och stark jämvikt och dessutom är i stånd till att hålla en fullkomlig balans, när han fast och säkert går alldeles rakt framåt. Är det så vi bör uppföra oss ”på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna” och ”stå fasta i en ande .... och icke i något avseende låta skrämma [oss] av [våra] motståndare”? — Fil. 1:27, 28, NW.

 9. Vad är det skriftenliga svaret på invändningar mot att man bör göra framsteg?

⁹ Ja, säger du, det där låter bra, men jag skulle aldrig kunna hoppas på att uppnå en sådan standard av mogenhet, som den som nu har beskrivits. Mina förhållanden är så emot mig: jag har så liten tid för studier och är så på efterkälken, därför att jag inte brydde mig något vidare om min utbildning, när jag var barn (eller inte alls fick någon). Till och med att läsa är mödosamt för mig. Vi svarar: Om du också tycker att du är efter alla de andra, så var inte ledsen för det. I själva verket är många i samma båt. Ja, vi är sannerligen alla i samma båt och har alltid mycket att lära och möjlighet att denna rutin” betyder inte att vi skall ”gå i gamla spår” av hopplöshet, utan det betyder att vi skall ”vandra ordningsfullt” genom att ständigt öva vår uppfattningsförmåga genom läsning och studium, både privat och tillsammans med andra, genom att tänka på dessa ting och gå upp i dem och förbli vid dem, i det vi beständigt ber om Jehovas hjälp och ande, och dessutom genom ytterligare ett annat medel, som ännu återstår att nämna. — 1 Tim. 4:15, 16.

Det ondas kännemärken

10. a) Meddelas det oss precis hur det onda började verka? b) Hur blev hjärta och sinne berörda?

¹⁰ En ytterligare hjälp till att vinna mogenhet i omdöme och urskillningsförmåga får vi, om vi tänker på vad Skriften lär om hur det onda verkar ända från sin allra första början. Detta kommer att hjälpa oss att vara på vår vakt och stå emot dessa första ansatser hos oss, varjämte vi lär oss hur vi skall urskilja det ondas kännemärken eller tecken, varhelst vi finner dem. Jehova har nådefullt uppenbarat i sitt ord precis hur orättfärdigheten började och först påträffades hos den förste upprorsmakaren, lögnens fader, Satan, djävulen. (Joh. 8:44; 1 Joh. 3:8) Lägg märke till hur det säges till honom såsom den ”överskyggande keruben” i klara och tydliga ordalag: ”Du var fullkomlig på dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. ... Ditt hjärta blev högmodigt på grund av din skönhet; du har fördärvat din vishet på grund av din glans [prakt, AT; Ro].” (Hes. 28:15, 17, AS) Lägg märke till att det gällde både hjärtat och sinnet. Hjärtat är sätet för känslor och böjelser och för hängivenheten, som är drivkraften. För att en skapelse skall kunna bevara sin fullkomlighet, måste han hysa kärleksfull och osjälvisk hängivenhet för Jehova, en sådan hängivenhet som Jesus gav exempel på. Men den ”överskyggande keruben” riktade med berått mod sin hängivenhet inåt, mot sig själv, och hans hjärta blev ”uppblåst av högmod” (AT). Sinnet är sätet för visheten, förmågan att tänka och resonera. Det är i högsta grad intressant att lägga märke till att hans vishet blev fördärvad [”ödelagd”, AT], Med andra ord, han kunde inte längre tänka logiskt och komma till sanna och korrekta slutsatser. Själv kunde han emellertid inte inse detta. Något av det viktigaste som vi måste komma på det klara med är att synden är så bedräglig i sitt inflytande. Den förblindar och förmörkar sinnet. Den naturliga följden av dess påverkan är att onda människor bringas att ”bliva allt värre, vilseleda andra och själva bliva vilseledda”. — 2 Tim. 3:13, NW.

11. Vilka ytterligare upplysningar får vi i Jesaja 14:13, 14, och vilka kännemärken bär den ”ursprunglige ormen”?

¹¹ Vidare får vi i Jesaja 14:13, 14 exakt besked om det blinda resonemang och den själviska, onda drivkraft, som satte sig fast i Satans högmodiga och upproriska hjärta, så att han till och med gick så långt att han förklarade : ”Jag vill ... göra mig lik [jämlik, Ro] den Högste.” Hur ytterligt fördärvad, självisk och högmodig han var i sinne och hjärta, och hur ömkligt han bedrog sig själv! Den överskyggande keruben i Eden var alltför lysande och alltför stor i sina egna ögon. Detta är några av de kännemärken eller tecken som denne ”ursprunglige orm” bär. (Upp. 12:9, NW) Fastän teckningen varierar i detaljerna på olika individer bland hans yngel, så förblir mönstret dock i stort sett detsamma: högmod, förmätenhet, självisk lusta och, undantagslöst, smicker och inställsamma ord, lögner, hat, mord och alltid ett fördärvat sinne. (Rom. 16:17, 18, NW) Det är detta sistnämnda som kräver mogen urskillning och omdömesförmåga å vår sida, och låt oss därför gå vidare i vår undersökning.

12. Hur är Guds ord till hjälp med sina varningar beträffande ett fördärvat sinne?

¹² Låt oss till vårt skydd ge akt på den vädjan och varning som är uttalad i Romarna 12:1—3 (NW), där aposteln, sedan han givit råd åt dem som har överlämnat sig åt Jehova, förmanar var och en att ”icke tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan att tänka så att han har ett sunt sinne”. För vilket syfte? ”På det att ni icke må bliva uppblåsta.” (1 Kor. 4:6, NW) Men ge akt på hur samme apostel, förutom vad oss själva angår, också gör oss vaksamma beträffande andra genom att påvisa det vittomfattande fördärv som den ”ursprunglige ormen” givit upphov åt. Han säger: ”Jag är rädd för att liksom ormen förledde Eva genom sin förslagenhet, så kunna på något sätt edra sinnen bliva fördärvade och dragna bort från den uppriktighet och den kyskhet, som ni äro skyldiga Kristus.” (2 Kor. 11:3, NW) Läs själv i 2 Korintierna 11:12—15, vad för slags män det var som aposteln varnade för, män som listigt förvandlade sig till rättfärdighetens tjänare och intog exakt samma pose som Satan, när denne närmade sig Eva. Många i Korint måste ha varit mycket omogna, ty Paulus säger att när en sådan falsk apostel kom till dem, ”hava ni gärna fördrag med honom”. (2 Kor. 11:4, NW) De saknade en sann och stark jämvikt och var ännu inte fasta och ståndaktiga som Jesus, som är ”densamme i går och i dag och i evighet”. Därav kommer den tillbörliga varning, som följer här: ”Låten eder icke ryckas med av olika och främmande läror; ty det är rätt att hjärtat gives fasthet.” — Hebr. 13:8, 9, NW.

13. Kan man tryggt draga den slutsatsen, att ingenting kan komma en att förlora kunskapen om sanningen, när man en gång vunnit den?

¹³ Begå inte det misstaget att tro, att när du väl en gång har kommit in i sanningen och fått en klar kunskap om den, så kan ingenting komma dig att ändra dig, ingenting att bedraga dig. Sanningens ljus tillväxer beständigt, såsom det är utlovat (Ords. 4:18), och redan genom detta sättes din verkliga hjärteinställning, din ödmjukhet och villighet att lära på prov, ett prov som många har stupat på. Kom ihåg att det inte så mycket är kunskapen om sanningen i ditt huvud som kommer att frälsa dig som fastmer ”kärleken till sanningen” i ditt hjärta. — 2 Tess. 2:10.

Ännu en hjälp

14. I vilka avseenden är vi både föremål för och samtidigt i besittning av kraftiga förmågor i fråga om omdöme och urskillning?

¹⁴ Låt oss rikta din uppmärksamhet på ännu en sak som är till hjälp, när det gäller att få en välbalanserad uppfattning, så att du kan bli väl skickad till allt gott verk. De som befinner sig i Herrens organisation är inte endast föremål för den ingående granskningen från det levande, kraftiga, skarpa och genomträngande ”Guds ord”, utan vi är också i besittning av det. Det har givits oss för att vi skall använda det i teokratisk krigföring, för att vi skall bli experter i konsten att handskas med det, vårt enda anfallsvapen för striden, ”andens svärd”. Håller du inte med om att detta är ytterligare något som påkallar en mogen omdömes- och urskillningsförmåga? Vi befinner oss i sanning i en säregen och mycket gynnad ställning. Vi är under ständig rannsakning från Jehovas sida, fastän vi inte är underkastade rannsakning från någon människa. Likväl är vi samtidigt, genom Guds andes hjälp, själva fria att blicka in i och rannsaka, allting. — Hebr. 4:12; Ef. 6:17; 1 Kor. 4:4; 2:15; NW.

15. Hur ger Psalm 139 en god sammanfattning av de olika synpunkter som kommit fram i vårt studium?

¹⁵ Om det lämpar sig och du läser detta för dig själv, föreslår vi att du här läser igenom Psalm 139, ty i långt skönare och mera målande ordalag ger den ett storslaget sammandrag av vårt studium i alla dess olika faser beträffande uppfattning och inställning. Den breder ut liksom en guldglänsande sidenduk, invävd med ett fullständigt välavvägt mönster av sanningens silvertrådar med inslag här och där av trådar i varnande rött. I verserna 1 till och med 6 talar den om hur grundligt och ingående Jehova rannsakar och förnimmer allting som gäller hans tjänares tankar, ord och beteende. Sedan psalmisten därefter har beskrivit, hur Jehova på ett underbart sätt danar och frambringar sin tjänare ur moderlivet (vilket liknar framställningen i Jesaja 44:2, etc.), talar han i verserna 17 och 18 om hur denne tjänare själv har det stora privilegiet att tränga in i och förnimma Guds egna tankar: ”Hur dyrbara äro icke dina tankar för mig, o Gud! Hur stor är icke summan av dem! Skulle jag räkna dem, vore de fler än sandkornen i antal! Skulle jag komma till slutet av dem, måste min livslängd vara lik din!” (AT) Insikt om Guds tankar eggar tjänaren till harm mot Guds fiender, som missbrukar hans namn, och han kungör frimodigt sin inställning gentemot dem: ”Jag hatar dem med starkaste [fullkomligt, AS] hat; ja, mina fiender hava de blivit.” Därpå beder tjänaren slutligen, i fullständig tillit till den Gud, vilkens uppfattningsförmåga och kärleksfulla godhet är utan gräns: ”Rannsaka mig, o Gud, och kännjnitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar och se om det finnes någon ond väg i mig, och led mig på den eviga vägen.” — Ps. 139:22—24, v. 23, 24 enl. AS.