Hur man tillrättavisar personer som bedriver synd

”Dem som bedriver synd skall du tillrättavisa inför allas ögon, för att de övriga också må hysa fruktan.” — 1 Tim. 5:20.

1, 2. Vilka föreskrifter gav Paulus åt Timoteus medan denne var i Efesus, och vilka frågor väcker detta?

NÄR aposteln Paulus gav råd åt sin medarbetare Timoteus om hur han skulle behandla problem i Efesus, där somliga uppväckte gagnlösa diskussioner och förkunnade motsägande läror, sade han bland annat: ”Dem som bedriver synd skall du tillrättavisa inför allas ögon, för att de övriga också må hysa fruktan.” — 1 Tim. 5:20; 1:3—7; 6:3—5.

² Vad menade aposteln med uttrycket ”bedriver synd”? Om en person skulle inlåta sig på något orätt mer än en enda gång, skulle då detta automatiskt göra honom till en som ”bedriver” synd?

HUR MAN AVGÖR VILKA SOM ”BEDRIVER” SYND

3, 4. Vad är innebörden i det grekiska uttryck som Paulus här använde, och hur lyder därför vissa översättningar?

³ Om vi går tillbaka till det språk (grekiska), på vilket aposteln Paulus skrev, finner vi att det ord som svarar mot uttrycket ”bedriver synd” är hamartaʹnontas, presens particip med aktiv betydelse av verbet ”synda” på grekiska. Vad säger det oss? Lägg märke till vad som sägs i bibelkommentarer (kursiveringen tillfogad av oss för eftertryckets skull):

I bibelutgåvan The Expositors’ Greek Testament heter det: ”... att presens particip används tyder på att det är vanemässiga syndare dryftandet gäller. ... Paulus talar om dem som framhärdar såsom syndare.”

I Critical, Doctrinal and Homiletical Commentary (Schaff-Lange) uppges det: ”Syndarna framställs som sådana som vid det aktuella tillfället fortfarande lever i synd. Detta är orsaken till att presensformen [av verbet] används där man annars skulle förvänta perfektum.”

⁴ Paulus använde därför en form av verbet som beskriver handling i nuvarande tid, inte i förfluten; den har avseende på ett handlingssätt som fortsätter, inte ett som har övergetts. Detta bekräftas av lydelsen i olika bibelöversättningar. Här är några exempel:

Darby: ”Dem som synda, ...”

Benelius: ”... de felande.”

Knox: ”... dem som lever illa.”

Revised Standard Version: ”Vad dem beträffar som framhärdar i synd, ...”

New American Standard: ”De som fortsätter i synd ...”

5. a) Vad blir följden av upprepning av synd? b) Vad är likväl den viktigaste faktorn när det gäller att avgöra vilka som med rätta skall beskrivas som personer ”som bedriver synd”?

⁵ Det kan inte råda något tvivel om att den allvarliga karaktären i det orätta handlingssättet växer för varje gång en synd upprepas. Och var och en som utsträcker sitt syndande över en långvarig period gör det helt visst till en vana — han bedriver synd. Men av de upplysningar som lagts fram här ovan kan vi förstå varför enbart det förhållandet att en person har begått ett visst fel mer än en gång, kanske två eller tre gånger, inte av sig självt skulle placera honom bland dem som Paulus beskriver som ”dem som bedriver synd”. Den viktiga frågan är: Har den här personen vänt sig bort från det orätta, har han övergett det? Eller är det något som han fortsätter med, ett handlingssätt som han framhärdar i? Är det på det senare sättet, då motsvarar personen verkligen apostelns beskrivning.

6, 7. Hur illustrerar Matteus 7:7 vad som menas med att bedriva någonting?

⁶ Andra skriftställen där de grekiska verbens presensform används belyser denna punkt. I Matteus 7:7, för att ta ett exempel, förekommer presensformen (som här uttrycker imperativ) av verbet tre gånger i grekiskan, och versen återges på följande sätt i Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna:

”Fortsätt med att be, så skall det ges åt er; fortsätt med att söka, så skall ni finna; fortsätt med att bulta på, så skall det öppnas för er.”

⁷ Jesus menade helt visst inte att vi rättar oss efter denna förmaning helt enkelt genom att vi ber Gud om någonting mer än en gång — kanske ett par gånger. Nej, vi måste fortsätta med att be, söka och bulta på.

8. Vilka är det alltså som åsyftas i 1 Timoteus 5:20, och vilka är det som inte åsyftas?

⁸ I 1 Timoteus 5:20 talas det alltså om ett syndigt handlingssätt, som kräver tillrättavisning inför allas ögon just av det skälet att vederbörande framhärdar i det, inte upphör med det. Härav tycks det tydligt framgå att aposteln inte talar om människor som kan ha begått något orätt en eller flera gånger men som sedan har ångrat sig och verkligen övergett det orätta.

ATT INTE DRA SIG FÖR ATT SÖKA DEN HJÄLP MAN BEHÖVER

9. Vad visar att en som handlat orätt, men ångrat sig, aldrig bör dra sig för att söka hjälp från kristna äldste?

⁹ Finns det då någon anledning för en församlingsmedlem, som har råkat göra sig skyldig till något orätt — vare sig det orätta rör det sexuella eller är av något annat slag — och som uppriktigt har ångrat det orätta, att dra sig för att söka de äldstes hjälp för att på så sätt bli stärkt, så att han inte i framtiden återigen råkar göra sig skyldig till ett sådant orätt handlingssätt? Låt oss ta del av vad lärjungen Jakob tillråder i Jakob 5:14—16:

”Är någon sjuk bland er? Han må kalla till sig församlingens äldste, och de må bedja över honom och smörja honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall resa upp honom. Och om han har begått synder [pluralis, vilket visar att det kunde gälla mer än ett tillfälle då synd begicks], skall det förlåtas honom. Bekänn därför öppet era synder för varandra och bed för varandra, så att ni kan bli läkta.” — Jämför Psalm 41:2—5.

10, 11. a) Vilken verkan bör det ha på den som handlat orätt och som ångrar sig att han vet att de äldstes önskan är att läka eller hela? b) Illustrera detta.

¹⁰ Vilken uppmuntran att följa rådet att öppet bekänna ”synder för varandra” bör det inte vara för den som har handlat orätt och uppriktigt ångrar sig, om han vet att de som han avger bekännelse inför först och främst är intresserade av att hjälpa honom att bli läkt eller helad från sin andliga ohälsa! Om å andra sidan en sådan ångerfull person skulle ha den känslan att de automatiskt skulle komma att behandla honom som en som förtjänar att tas i upptuktelse inför hela församlingen såsom en ”som bedriver synd”, då kunde detta få rakt motsatt verkan.

¹¹ Låt oss ta en illustration: En man som då och då drack litet för mycket, innan han blev kristen, råkar vara ensam hemma under flera dagar. Under den här tiden dricker han så mycket vin eller öl att han blir berusad, ja, det kanske händer två gånger under några få dagar. Efteråt känner han sig kanske mycket skamsen och ångrar djupt vad han har gjort. Han inser att han var på väg att återfalla till sina gamla vanor, och han skulle kanske mycket gärna vilja söka de äldstes hjälp för att bli styrkt i sitt beslut att inte upprepa det orätta. Om han då trodde att de äldste, på grund av att han mer än en gång har inlåtit sig på det som var orätt, automatiskt skulle anse att hans orätta handlingssätt måste offentliggöras för församlingen, skulle han kanske dra sig mycket för att söka deras bistånd.

12. Vilken barriär bör inte finnas, och vad kommer att hindra den från att uppkomma?

¹² En sådan inställning skulle kunna skapa en barriär mellan församlingens herdar och dem som verkligen skulle behöva deras hjälp att övervinna en tendens till att fortsätta att handla orätt. Om — å andra sidan — den tillförsikten funnes att de äldste skulle komma att ta hänsyn till uppriktigheten i strävandena att komma bort från det orätta och i de allvarliga bemödandena att aldrig återfalla till det, då skulle detta helt visst vara en uppmuntran för den som hade syndat att gå till de äldste, lika tacksam för deras hjälp som ett vilsekommet eller sjukt får är för hjälp från sin herde. — Jämför, såsom en motsats, Psalm 23:1—5 med Hesekiel 34:4.

13. Varför kan äldste ibland behöva ta initiativet när det gäller någon som handlat orätt?

¹³ Det kan hända att de äldste får höra om ett orätt handlingssätt av allvarlig art och att denna underrättelse kommer från något annat håll än den person det gäller. Som herdar för hjorden bör de av sin omsorg om denne medlems andliga hälsa förmås att tala med honom om det de har hört. De kan finna att han uppskattar deras hjälp men inte sökte den på grund av blyghet eller därför att han kände sig alltför skamsen eller hade andra liknande skäl av personligt slag. De kan till och med finna att han redan har ångrat det orätta och har upphört med det orätta handlingssättet.

14. Vad kommer de äldste fortfarande att göra, även om de är övertygade om att den som handlat orätt har blivit i grund tillrättavisad av sitt eget hjärta?

¹⁴ Ifall de äldste är övertygade om att en sådan person i sann mening har blivit tillrättavisad av sitt eget hjärta och samvete och genom Guds ords kraft, då kan deras ansträngningar inriktas på att bygga upp den personen, så att han vinner andlig hälsa. De bör ge sunda, skriftenliga råd avsedda att styrka den ångrande, så att han inte gör om det orätta, och de bör inskärpa hos honom hur allvarlig situationen är. De bör hjälpa honom att mera helt och fullt inse hur farligt det är att brista i vaksamhet, ens för ett ögonblick, och att han ”med fruktan och bävan” måste ”arbeta på” sin ”egen frälsning”. — Fil. 2:12.

HUR MAN MED BALANS OCH OMDÖME BEDÖMER BEHOVET

15. Vad är det följaktligen som avgör i vilken riktning de äldstes ansträngningar kommer att gå?

¹⁵ I varje sådant fall av allvarligt orätt handlingssätt bör emellertid församlingens äldste, vare sig den ångrande söker deras hjälp eller de i stället går till honom, vilja försäkra sig om att vederbörande uppriktigt ångrar sig och ivrigt strävar efter att hålla fast vid ett rätt handlingssätt. Om personens eget hjärta inte har tillrättavisat honom och förmått honom att överge det orätta, då är de äldste pliktiga att sträva efter att hjälpa honom att ta dessa nödvändiga steg.

16. Kan någon som begår en synd en enda gång vara en som ”bedriver” denna synd? Hur kan det vara så?

¹⁶ Antalet gånger en orätt handling har begåtts är helt visst en allvarlig faktor att begrunda och ta i övervägande, men detta är ändå inte i varje sådant fall den avgörande faktorn när det gäller en persons behov av skriftenlig tillrättavisning. Någon kan ha begått otukt en enda gång. Men om han inte uppriktigt har ångrat detta orätta, är han fortfarande en som ”bedriver” otukt. Hur så? Därigenom att han inte har förkastat eller avvisat denna orätta böjelse i sitt hjärta. Jesus sade att en man som såg på en kvinna med passion för henne begick äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. (Matt. 5:28) Så om någon fortfarande ser tillbaka på en syndig handling med ett mått av njutning i stället för med avsky och djup ledsnad och en föresats att undvika att upprepa den, har han fortfarande denna synd i sitt hjärta. Han har inte blivit renad från synd förmedelst Guds förlåtelse genom Jesus Kristus, och därför är han fortfarande oren. (1 Joh. 1:9; 2:1) Han kommer antagligen att inlåta sig på detta orätta igen, om tillfälle erbjuder sig och han menar att han kan göra det utan att bli avslöjad.

17. I synnerhet gentemot vilka måste de äldste vara mycket försiktiga när det gäller bedyranden om ånger?

¹⁷ De äldste har därför goda skäl att noga överväga bedyranden om ånger i sådana fall då vederbörande har visat sig vara skyldig till skrymteri, lögn och avsiktliga ansträngningar att bedra eller där det är uppenbart att den orätta handlingen föregicks av avsiktligt planerande, kanske på ett kallt och beräknande sätt. Detta är något helt annat än när någon ”dukar under” på grund av mänsklig svaghet under oväntade påtryckningar genom vissa omständigheter som utgör en speciell frestelse. Tänk till exempel på Ananias och hans hustru Safira, som tillsammans planerade att genomföra ett bedrägeri, i det de i sitt hjärta föresatte sig denna onda handling. — Apg. 5:1—11.

18. a) När den orätta handlingen utförs på ett skändligt och fräckt sätt, behöver de äldste då tveka att utesluta personen i fråga? Vilket bibliskt exempel kan nämnas? b) Om någon som öppet visat ringaktning för rättfärdiga normer längre fram blir återupptagen på grund av sann ånger, vilken stor försiktighet bör då visas?

¹⁸ Om således en gift man i hemlighet flirtar med en annan kvinna — medan han hela tiden låtsas vara ren och kanske till och med tar emot ansvarsuppgifter i församlingen — och sedan också överger sin hustru och flyttar samman med den andra kvinnan, bör då de äldste tveka att utesluta en sådan person ur församlingen? Uppenbarligen inte. När aposteln Paulus fick vetskap om en man som levde tillsammans med en kvinna som uppenbarligen fortfarande var hans fars hustru, rekommenderade Paulus en snabb åtgärd från församlingens sida för att ”avlägsna den onde mannen ur ... [sin] krets”. (1 Kor. 5:1—5, 12, 13) Likaså bör de äldste vara verkligt försiktiga när det gäller att ta emot en anhållan om återupptagande från en sådan person, eftersom han inte har gett dem någon verklig grund till att lita på honom och tro att han menar allvar med sina ord. Om han längre fram blir återupptagen, bör de helt visst för framtiden vara mycket försiktiga med att anförtro honom någon ansvarsuppgift i församlingen.

19. Hur kan någon som ännu inte har övervunnit det problem som gäller orätta handlingar ändå visa en bättre önskan i hjärtat än de personer som beskrivits här förut?

¹⁹ Som kontrast till sådana kan vi tänka på en församlingsmedlem som går till en äldste för att få hjälp och som kan tala om för denne att han fortfarande vid den tiden kämpar med ett problem. Fastän han ännu inte varit i stånd att helt och hållet övervinna det orätta, kan han visa en uppriktig önskan i hjärtat att göra det, och därför kommer herdarna i församlingen, såvida det inte finns andra bevis som sätter detta i tvivel, att hjälpa honom i överensstämmelse med detta. Han skiljer sig helt visst mycket från den som planerar att vilseleda andra eller som försöker rättfärdiga ett orätt handlingssätt. — Ps. 51:3—5, 12, 19.

20. Vilket självbedrägeri inlåter sig den på som framhärdar i synd, och varför är han en fara för församlingen?

²⁰ Den som framhärdar i ett orätt handlingssätt ursäktar i allmänhet sig själv i sitt eget sinne och kan rentav övertyga sig själv om att Gud kommer att ha överseende med det han gör. (Jämför Psalm 36:3; 50:17—21.) Vad som är ännu värre är att han kan påverka andra till att följa ett sådant handlingssätt. I Ordspråksboken 10:17 läser vi: ”Att taga vara på tuktan är vägen till livet, men den som ej aktar på tillrättavisning, han far vilse [den som överger tillrättavisning vållar kringirrande, NW].” För hans eget bästa och för allas bästa behöver han ställas till räkenskap och föras till rätta.

ATT TILLRÄTTAVISA MED ALL LÅNGMODIGHET OCH UNDERVISNING

21. Hur skall de äldste enligt Skriften ge tillrättavisning, när sådan behövs?

²¹ Hur går församlingens herdar till väga, när omständigheterna visar att någon behöver tillrättavisning? Om den som handlat orätt inte erkänner det, är de äldste förpliktade att framlägga ”övertygande bevisning” för honom i fråga om hans orätta handlingssätt. De kan inte göra detta om allt de har är blott och bart hörsägen. (Jämför Johannes 16:8; Jesaja 11:3.) De kan finna det nödvändigt att ställa frågor för att fastställa viktiga fakta. Tillrättavisning kräver emellertid i synnerhet att de använder skriftenliga bevis och argument för att vederlägga varje tanke från hans sida om att ett sådant syndigt handlingssätt skulle kunna vara förlåtligt i Guds ögon. De bör söka hjälpa honom att se det orätta sådant det i verkligheten är och förstå varför han bör hata det. (Hebr. 1:9) Därigenom korrigerar de honom och hjälper honom att ”bringa ordning i förhållandena”. Deras mål som herdar är att förmå honom att ångra sig och att överge det orätta handlingssättet, inte bara i gärning, utan också i sinne och hjärta. — Tit. 1:9; Jak. 1:25; 2:8, 9.

22. Hur kommer slutmålet för kristen tillrättavisning att vägleda de äldste i deras ansträngningar, och hur kan de fullgöra föreskriften att tillrättavisa ”med all långmodighet och undervisning”?

²² När de äldste har en klar blick för syftet med tillrättavisning, kommer de inte att betrakta sig som enbart en äldstekrets som skall reda ut fakta eller fastställa skuld. Det är inte så att de helt enkelt förebrår en som handlat orätt (fastän deras tillrättavisning kan inbegripa en förebråelse). De har det ädla och kärleksfulla målet att omvända ”en syndare från hans vägs villfarelse” för att rädda en själ ”från döden”. (Jak. 5:19, 20) De bör helt visst inte känna sig jäktade, som om deras bemödanden att uppnå detta mål måste begränsas till ett enda samtal på en viss dag. Om de menar att det behövs mera tid, kan de råda personen i fråga att tänka över saken och lägga fram det de har sagt i bön till Gud, och sedan kan de komma överens om att tala med honom igen. Detta kan göra det möjligt för deras ord av råd och tillrättavisning att sjunka ned i hans sinne och hjärta. Och även sedan de nått fram till en viss slutsats (efter ett eller flera samtal med honom), kommer de att ha klart för sig att de för att kunna återföra honom till andlig hälsa kan behöva ägna honom ytterligare uppmärksamhet under en tid och ge honom hjälp. Men de kommer att äga tillfredsställelsen att veta att de, alldeles som det sägs i 2 Timoteus 4:2, har tillrättavisat och förmanat ”med all långmodighet och undervisning”. Resultatet är värt den tid och ansträngning som krävdes.a

23. a) Kommer de som ångrar sig och vänder om från ett orätt handlingssätt nödvändigtvis att fortsätta att ha alla de församlingsuppdrag som de hade tidigare? Ge skäl för svaret. b) Vilka faktorer kommer de äldste att ta i övervägande i varje enskilt fall?

²³ Det förhållandet att en person har tillrättavisat sig själv i sitt eget hjärta betyder inte nödvändigtvis att han skulle fortsätta att ha hand om alla de uppgifter i församlingen som han tidigare har skött. Alldeles som en person, som håller på att återhämta sig från en fysisk sjukdom, inte kan dra samma lass som andra, så är det med honom. De äldste kan anse det välbetänkt att inte använda en sådan person till ansvarsfulla uppdrag under en tid, i det de kanske menar att denna restriktion skulle kunna bidra till att personen i fråga blir förd ”till rätta igen”. (Gal. 6:1) Och när det gäller någon som ångrar sig bara som ett resultat av att han blivit tillrättavisad av andra, dvs. sedan han blivit övertygad om ett syndigt handlingssätt, för att man skall få honom att verkligen ångra sig, då kan han fråntas ansvarsfulla uppgifter eller privilegier såsom ett led i ”tuktan i rättfärdighet”. (2 Tim. 3:16; Hebr. 12:5, 6) I varje enskilt fall måste de äldste ta sådana faktorer i övervägande som hur allvarligt det orätta är som har blivit begånget, hur lång tid som har gått sedan det inträffade, de omständigheter som ledde fram till det och den grad i vilken vederbörande har visat ett mått av uppsåt bakom handlingen eller underlåtit att följa tidigare givna varningar och råd.

24, 25. a) Vad kräver dessa bibliska principer att de äldste visar? På vilket sätt? b) Vad återstår nu att begrunda?

²⁴ Allt detta kräver sannerligen balans och omdöme, urskillning och insikt. De äldste måste ta i noggrant övervägande både individens intressen och församlingens intressen som helhet. Först och främst måste de ha en stark känsla för sin förpliktelse inför Gud att förhindra att ett orätt handlingssätt tränger in i församlingen och sprider sig i den. Samtidigt måste de visa sig lika djupt angelägna om att alltid behandla sina bröder på ett sätt som återspeglar Jehova Guds egna visa och barmhärtiga vägar. — Jämför Apostlagärningarna 20:28—31; Judas, verserna 3, 4, 21—23.

²⁵ Hur förhåller det sig då med Paulus’ föreskrift att de som framhärdar i synd skall tillrättavisas ”inför allas ögon”? Låt oss undersöka hur denna föreskrift skall fullgöras.

[Fotnoter]