Uppskattning av vår Guds frälsning

1, 2. Vilket stort misstag begår så många av människorna, och vad blir resultatet av det?

ÄR GUD skyldig oss någonting? Många människor handlar som om han vore det. De betraktar livet som någonting som skall användas enbart till penningförvärv och självisk njutning. Men de vinner inte någon verklig tillfredsställelse av livet. Detta beror på att de bryter mot det första och det andra budet, enligt vad Jesus Kristus förklarade: ”Det första är: ’Hör, o Israel! Jehova, vår Gud, är en Jehova, och du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.’ Det andra är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” — Mark. 12:29—31, NW.

² Mycket få människor i vår tid är intresserade av att lyda dessa befallningar. De liknar den rike mannen i en av Jesu liknelser, han som sade: ”Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år: giv dig nu ro, ät, drick och var glad.” Men denne man förlorade sin själ samma natt. (Luk. 12:16—21) Så är det i vår tid. De som underlåter att bli rika inför Gud och i stället gör sig ett eget materialistiskt paradis i denna tingens ordning kommer att förlora allt under den ”stora vedermöda” som snart kommer att svepa in över jorden. Deras intressen är materiella och fysiska — inte andliga. — Matt. 24:21, 22; Jer. 25:31—36; Jak. 5:1—5.

3. Ställ den framtidsutsikt som den ”själiska människan” har i kontrast till den som den ”andliga människan” har.

³ Hur kortsynt är inte denna ”själiska människa”! De ting som hör Guds ande till är dårskap för henne, så att hon inte kan se bortom en livstid av sjuttio år, eller åttio år, på sin höjd. Men den ”andliga människan” kan se in i evigheten. Också andliga människor som har materiella ägodelar får rådet ”att arbeta för det goda, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig — och därigenom i trygghet samla åt sig en skatt som en förträfflig grundval för framtiden, så att de må gripa fast tag om det verkliga livet”. ”Förträffliga gärningar” krävs av oss alla som söker ”det verkliga livet”. I den spegel som Guds fullkomliga lag utgör kan vi se i vilken utsträckning vi kan mäta oss med kraven för evigt liv. ”Den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.” — 1 Kor. 2:14, 15; 1 Tim. 6:18, 19; NW; Jak. 1:25.

4. Vad är nödvändigt, om vi skall söka och finna Guds vishet?

⁴ Paulus talar om den frälsning som först kommer till judarna och därpå till nationerna och förklarar: ”O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outgrundliga äro icke hans domar och huru outrannsakliga hans vägar!” (Rom. 11:33) Betyder detta att Guds vishet är så djup att vi aldrig kan förstå hans vägar? Nej, långt därifrån! Men vi måste komma till Guds ord med den rätta inställningen i sinne och hjärta. Vi bör inte förvänta att bibeln skall vara som en världslig roman, vars syfte enbart är att underhålla. Bibeln kräver studium, studium med ett rätt motiv. På Jesu tid var det somliga som kom till honom med orätta motiv, i det de sökte någon självisk fördel eller någon svag punkt för att kunna snärja honom. (Joh. 6:26, 27; Luk. 20:20—26) Men det var bara åt dem som sökte honom ödmjukt av ett rent hjärta som Jesus gav insikt om de djupare andliga tingen i Guds ord. (Matt. 13:10—15; Luk. 13:23, 24) Det är angeläget att vi också i hjärtat får uppskattning av bibelns läror, som skiljer sig så mycket från världsliga filosofiska uppfattningar.

”Synd” och ”lösen”

5. a) Vilken är den skriftenliga synen på ”synd”? b) Hur är frigörelse från synd en oförtjänt omtanke?

⁵ Tänk till exempel på frågan om ”synd”. Vi kan leva i ett efterlåtet samhälle eller något annat slags samhälle som inte inser vad ”synd” betyder. Men ”synd” har funnits till ända sedan upproret i Eden. Det innebär att förfela fullkomlighetsmålet eller att vara i saknad av Guds rättfärdighet. (Rom. 3:23, 24) Vi har ärvt synd från vår olydige förfader Adam, och därför är vi allesammans syndare. I forna tider behövdes Guds lag, som getts genom Mose, för att det skulle tydligt visas vad synd är, även om den död som blivit resultatet av synden hade härskat som kung över människorna i tusentals år. Denna lag visade också tydligt att människan av sig själv inte kan finna frigörelse från synd. Vi i denna tid bör också vara djupt medvetna om synden och dess följder. (Rom. 5:12—14; 7:7, 21—25) Hur ovärdiga frigörelse från synden och dess verkningar är vi inte i oss själva! Tänk vilken oförtjänt omtanke Gud då visar genom att på grundval av sin Sons fullkomliga offer ge frigörelse från synd! — Ef. 2:4—8.

6. a) Vad är grundvalen för frigörelse från synd? b) Vilka är det som inte kommer att finna det svårt att förstå lösen?

⁶ Detta leder fram till bibelns lära om ”lösen”. Frigörelse från synd kommer på grundval av Jesu lösenoffer. Är denna fråga om ”lösen” så svår att vi inte kan vinna insikt om den, ja, är den så svår att vi inte kan förklara den tydligt för andra? Aldrig må det sägas så! I själva verket är bibelns lära om lösen, när man förstår den rätt, fängslande och inspirerar till tro! Om vi skulle ansluta oss till kristenhetens prästerskaps läror — vilka beskriver Jesus som ”Gud i köttet” och följaktligen till hälften Gud och till hälften människa — eller om vi skulle gå helt upp i den österländska filosofiska uppfattningen att människans mål bör vara glömskan i nirvana, då skulle vi kunna finna det vara svårt att förstå lösen. Men om vi strävar efter ”rättfärdighet, tro, kärlek, frid, tillsammans med dem som åkallar Herren av ett rent hjärta”, kommer det inte att vara alltför svårt att förstå Jehovas underbara föranstaltning med lösen och glädjas över den. — 2 Tim. 2:22, NW.

7. Hur kan ”lösen” definieras?

⁷ Som en fullkomlig människa — ingenting mer och ingenting mindre — och den exakta motsvarigheten till den en gång fullkomlige Adam kunde Jesus ge ”sig själv till en motsvarande lösen för alla”, dvs. för alla syndaren Adams ofullkomliga avkomlingar. (1 Tim. 2:5, 6, NW) Det grekiska ordet antiʹlytron, som används bara på detta ställe i bibeln, definieras på detta sätt: ”en lösen, ett återlösningspris eller snarare en motsvarande lösen. ’Det betecknar rätteligen ett pris, varmed fångar lösas från fienden, och det slags utbyte, där ens liv lösköpes medelst en annans liv.’ Så brukar Aristoteles verbet antilytróo i betydelsen lösa liv med liv.”a Ja, också den högmodige Aristoteles förstod tanken med ”lösen”. Men om han hade levat fyra hundra år senare, skulle hans filosofiska uppfattningar — som omfattade treeniga gudar, evolution och själens odödlighet — utan tvivel ha hindrat honom från att inse och uppskatta innebörden i Jesu lösen.b

8. Hur och i vilken ordningsföljd skall alla ”göras levande”?

⁸ Den syndiga människans själ är inte odödlig! Den har ingen rätt till liv. Bibelns lära är tydlig: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hes. 18:4, 20, 1878 års sv. övers.; Matt. 10:28) Ja, den syndiga människans själ dör, men bibeln framhåller ett underbart hopp: ”Ty alldeles såsom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin egen ordning: Kristus såsom förstlingen, efteråt de som hör Kristus till under hans närvaro.” Lika säkert som Kristus blev uppväckt från de döda skall nu, vid tiden för hans osynliga närvaro, den lilla skaran av hans smorda efterföljare ”göras levande” med honom. (1 Kor. 15:20—23, NW) I tillbörlig ordningsföljd kan också andra människor som utövar tro förvänta att försättas i frihet ”från slaveri under förgängligheten och få Guds barns härliga frihet”. — Rom. 8:21, NW.

Två familjer

9. På vilket sätt står Jesu efterföljare i kontrast till Adams familj?

⁹ Denna lära om lösen gör att vår uppmärksamhet fästs vid två familjer — Adams familj och Jesu Kristi familj. Båda familjerna sägs bestå av ”många”. (Rom. 5:15) Det finns inte något särskilt krav för att bli en av Adams syndiga familj. Alla är födda in i den genom det naturliga sätt på vilket vi blir till. Men om det som Jesus gjorde är det skrivet: ”Ty inte ens Människosonen kom för att bli betjänad, utan för att tjäna och för att ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Mark. 10:45, NW; Matt. 20:28) Hur ”många”? Som vi redan har sett gav han sig själv till ”en motsvarande lösen för alla”. Han smakade döden ”för varje människa”. (1 Tim. 2:5, 6; Hebr. 2:9; NW) Under de gångna sex tusen åren har Adams familj tillväxt i antal och uppnått milliarder medlemmar. Kristus har förvärvat dem alla. Men för att åtnjuta en godkänd ställning inför Gud var de tvungna att utöva tro på Jesus Kristus såsom den genom vilken Gud har gjort evigt liv tillgängligt för dem. (Joh. 3:16, 36) Det är skrivet om Jesu efterföljare: ”Så många som verkligen tog emot honom, åt dem gav han myndighet att bli Guds barn, därför att de utövade tro på hans [Jesu] namn; och de blev födda, inte av blod eller av en köttslig vilja eller av mans vilja, utan av Gud.” — Joh. 1:12, 13, NW.

10. Varför skaffade sig Jesus inte en egen, vanlig familj?

¹⁰ Det är på samma sätt med dem som genom Jesu offers syndförsonande värde vinner evigt liv i Jesu familj på jorden. Också de måste utöva tro på Jesu blod, som är grundvalen för deras återlösning från synd och död. (Hebr. 9:12, 28; Rom. 5:8—11) Som fullkomlig människa kunde Jesus ha gift sig och skaffat sig en egen familj, och vilken begåvad och framstående familj skulle det inte ha blivit! Men var detta vad Jesus önskade? Var detta Jehovas syfte med att sända Jesus till jorden? Jesus var intresserad av att göra sin Faders vilja, och den inbegrep frågor som var långt viktigare än att han skulle skaffa sig en egen ny familj. (Joh. 5:30; 6:37—40) Framför allt var Jesus intresserad av att se Jehovas heliga namn och uppsåt hävdas och rättfärdigas i förbindelse med den ursprungliga mänskliga familjen. Gud hade ju vilat från sina skapargärningar i tillförsikt om att hans storslagna uppsåt med att fylla en paradisisk jord med rättfärdiga avkomlingar av Adam skulle bli fullgjort vid slutet av hans sju tusen år långa vilodag. — 1 Mos. 2:1—3; 1:27, 28.

11. a) Hur blir Jesus ”Evig fader”? b) Vilka adopterar Gud först som andliga söner?

¹¹ Människan blev skapad av Gud och hade därför varit fullkomlig, och det fanns ett sätt på vilket fullkomlighet kunde återställas. Varför skulle då en ny mänsklig familj få sin början? Vad som krävdes var i stället offret av den fullkomlige Jesus, så att de avkomlingar av Adam som älskade Gud och var lydiga kunde omplanteras i Jesu familj eller så att säga adopteras in i den och han då i kraft av lösen skulle bli ”Evig fader” för dem. (Jes. 9:6) Men först var det Guds uppsåt att en ”förstling”, ett litet antal av Adams familj, på grundval av sin tro på Jesu offer skulle adopteras som andliga söner för att genom en andlig uppståndelse få del med Jesus i hans himmelska rike över den mänskliga familjen. — Rom. 8:23; Jak. 1:18.

12. a) Vad möjliggör lösen för människorna? b) Hur bör vi reagera för anordningen med lösen?

¹² Lösen öppnar vägen för enastående välsignelser åt människosläktet i allmänhet — att paradiset återställs över hela jorden, att många som älskar rättfärdighet får leva in i detta paradis, att milliarder döda människor blir uppväckta och att sjukdom, synd och död skaffas bort. Lösen möjliggör frid, tillfredsställelse och harmoni för hela Jehovas skapelse. (Ps. 37:10, 11; 72:7, 8; Joh. 5:28, 29; Jes. 33:24) Hur gör inte begrundan av dessa härligheter att vi glöder i uppskattning av Jehovas underbara kärlek och oförtjänta omtanke som är uttryckt genom hans Son! Detta är sannerligen ”oförtjänt omtanke på oförtjänt omtanke”! (Joh. 1:14, 16, 17, NW) Det är inte att undra på att Jesu lärjungar skrev om lösen med sådan uppskattning! (Rom. 3:21—26; 1 Petr. 1:18, 19; 1 Joh. 1:7; Jud. v. 20, 21) Ja, är inte ditt eget hjärta överflödande i tacksamhet för Guds stora kärlek i fråga om att ge lösen och för allt som kommer genom den? — Rom. 8:38, 39; Jes. 65:17, 18.

Vi visar vår tacksamhet

13, 14. a) Av vad bör uppskattningen av lösen förmå oss att flöda över? b) Vad bör avskräcka oss från att någonsin bedriva synd?

¹³ Till sina medtroende skrev aposteln Paulus: ”Och detta är vad jag ständigt ber om: att er kärlek måtte överflöda allt mer och mer, med exakt kunskap och full urskillning, att ni måtte skaffa er visshet i fråga om de ting som är viktigast, så att ni måtte vara felfria och inte bringa andra att ta anstöt fram till Kristi dag och kunna bli uppfyllda av rättfärdig frukt, som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris.” (Fil. 1:9—11, NW) Om uppskattning av lösen förmår oss att överflöda mer och mer i kärlek, bör den också göra att vi överflödar i att hata det som är ont.

¹⁴ Gud drar försorg om förlåtelse för synder på grundval av Jesu offer, men detta ger oss inte tillåtelse att synda. Det är sant som vi läser i 1 Johannes 2:1 att om någon på grund av nedärvd ofullkomlighet ”verkligen begår en synd, har vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig”. (NW) Å, men får vi verkligen sådan hjälp, om vi uppsåtligt tar oss friheter i fråga om att begå synd? Kan vi förvänta att Jesu offers syndförsonande värde skall tillämpas på oss, om vi förhärdar oss på syndfulla vägar? I Första Johannes 3:2, 6, 8 heter det: ”Älskade, nu är vi Guds barn. ... Var och en som förblir i förening med honom, han bedriver inte synd; ingen som bedriver synd har vare sig sett honom eller lärt känna honom. Den som utövar synd har sitt ursprung hos djävulen, ty djävulen har hållit på med att synda från begynnelsen. Fördenskull manifesterades Guds Son, nämligen för att han skulle upplösa djävulens verk.” (NW) Detta gör han genom sin kärleksfulla föranstaltning med lösen. Ingen som uppskattar denna underbara föranstaltning genom Kristus skulle sannerligen någonsin önska inlåta sig på att bedriva synd!

15. Varför är det oförståndigt att hänge sig åt synd i tanke att Jesu offer skall medge förlåtelse?

¹⁵ Någon skulle kunna tänka att det inte är så farligt att vara i närheten av att bryta mot lagen eller att skaffa sig någon njutning i ”utkanterna” utan att helt och hållet störta ned i synd. Någon annan skulle kunna tänka: ”Bara en enda gång och inte mer — Jesu offer kommer att ge mig förlåtelse.” Men är detta ett sunt resonemang? Det innebär att börja uppodla smak för köttets gärningar, motsatsen till att uppodla andens frukt, och bibeln ger den tydliga varningen att ”de som ägnar sig åt sådant skall inte få ärva Guds rike”. (Gal. 5:19—24, NW) Det är så lätt att börja med orätta sedvänjor! Du bör av ett rent hjärta motstå lockelser. (Matt. 5:8) När vi ställs inför en frestelse att göra orätt, bör vi förmås att säga: ”Nej. Jag vill inte ha någon del i det. Hur skulle jag, efter allt vad Gud och Kristus har gjort för oss i fråga om att bereda lösen, någonsin kunna göra någonting som detta, som skulle visa sådan brist på uppskattning?” Må vi alltid, när vi begrundar lösen, säga från hjärtat: ”Nu är vi inte av det slaget som drar sig undan, så att de förgås, utan av det slaget som har tro, så att själen bevaras vid liv.” — Hebr. 10:39, NW; se också Hebr. 10 vers 29.

16. Hur kan vi undvika att så att säga dra oss undan in i synd?

¹⁶ Må vi, i stället för att vara av det slaget som ”drar sig undan” in i synd och brist på tro, växa allt närmare vår Gud. Detta betyder också att vi växer närmare våra bröder. Vi bör älska våra bröder av hjärtat. ”Var och en som inte utövar rättfärdighet har inte sitt ursprung hos Gud, och det har inte heller den som inte älskar sin broder. Ty detta är det budskap som ni har hört från begynnelsen, att vi skall ha kärlek till varandra.” (1 Joh. 3:10, 11, NW) Hur visar vi denna kärlek till varandra? Genom att tillbringa tid med varandra — före mötena, efter mötena och vid andra tillfällen. (Ps. 133:1; Rom. 12:9, 10) Ja, vi gör det genom att vi intresserar oss för varandra, bygger upp varandra i kärlek och gläds över att tillsammans ha del i de goda andliga välsignelser Jehova ger genom Herren Jesus Kristus. — 1 Tess. 5:11—13.

Positiv uppskattning

17. a) Vilket positivt uttryck för vår tro kan vi göra? b) Vad inbegriper detta ofta?

¹⁷ Lösen bör förmå oss till positiva handlingar, trosgärningar som återspeglar vårt innerliga tack för allt vad Jehova och Kristus har gjort för oss. På så sätt kan vi vara förvissade om att vara bland dem som är omnämnda i Psalm 11:7: ”Ty Jehova är rättfärdig; han älskar i sanning rättfärdiga gärningar. De rättrådiga är de som skall skåda hans ansikte.” (NW) I denna tid finns det mer än en och en halv million Jehovas vittnen spridda över jorden, vilka gör rättfärdiga gärningar till hjälp för andra människor med ärligt hjärta. Deras förkunnartjänst inbegriper att besöka andra människor i deras hem, frikostigt undervisa dem från bibeln och visa dem vägen till evigt liv, vilket kan vinnas bara genom exakt kunskap om Gud, Kristus och lösenanordningen. (Joh. 17:3; 14:6) All denna förkunnartjänst utförs frivilligt och utan tanke på materiell belöning. Ofta inbegriper den också att bevara ostraffligheten inför hårt och till och med grymt motstånd. — Matt. 10:28—39.

18. Hur visade en femåring uppskattning av Jehovas anordning?

¹⁸ Tänk till exempel på denna femåriga flicka: Hennes mor undervisade henne troget, så att hon utvecklade djup kärlek till Jehova och hans Son. Men hennes icke troende far sände henne till en buddistisk lekskola. Här blev hennes kristna trosuppfattningar satta på ett svårt prov. Hon vägrade att ge hyllning åt buddhabilden då hon gick in genom porten till skolan. I klassrummet vägrade hon att böja sig för bilden av Buddha. Hennes lärarinna grälade ofta på henne. Men det fanns tillbedjan av det rätta slaget som hon kunde utföra, ja, också i denna lekskola. Varje dag före middagsmålet böjde hon sitt lilla huvud i tyst bön till Jehova genom Kristus. Lärarinnan var förbittrad över detta också och försökte hindra henne, men det var förgäves! Till sist, när lärarinnan hade misslyckats med att få henne att ta del i en buddistisk högtid, frågade hon: ”Är det för att din mor har sagt att du inte skall göra det?” Den lilla flickan svarade: ”Nej, det är för att det inte skulle behaga Jehova Gud.” Detta var verkligen ett mycket gott uttryck av tro grundad på lösen!

19. a) Hur välsignar Jehova dem som söker honom av ett rent hjärta? b) Hur visade en äldre person uppskattning av denna välsignelse?

¹⁹ Jehovas lösenanordning möjliggör evigt liv för människor av alla slag. Genom sina änglar församlar han dem som visar uppriktig önskan att lära känna hans vilja och göra den. (Upp. 14:6, 7) Följande brev har mottagits vid ett av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor: ”Jag är sextioåtta år gammal och helt blind. Jag har varit många år på ett sjukhus utan någon att lita till. I november 1970 förlorade jag viljan att leva och underkastade mig tanken att dö. Så en morgon hejdade jag mig vid shintokapellet vid ingången och uttalade denna bön: ’Må det förunnas mig att en enda gång, innan jag dör, möta den sanne Guden, som inte är det slags Gud som finns i detta kapell.’ Medan jag ännu bad, hoppade jag till, då jag hörde en röst vid dörren. Till min förvåning sade denne person: ’Jag kungör goda nyheter som ett vittne för den sanne Guden, Jehova.’ Jag bad omedelbart den här personen komma in, och jag lyssnade ivrigt till allt som sades. Från den dagen har jag aldrig försummat ett möte för Jehovas vittnen. I maj 1971 började jag själv predika från hus till hus, och den 4 december samma år symboliserade jag mitt överlämnande åt Gud genom vattendop vid en kretssammankomst för Jehovas vittnen. Den 25 december började jag tjänsten som tillfällig pionjär. Aldrig förut under mina sextioåtta år, inte ens under de tjugoåtta år då jag kunde använda mina ögon, har mina dagar varit fyllda av sådant hopp och sådan glädje.” Som ett påtagligt uttryck för sin glädje bifogade denna kristna syster i sitt brev en frikostig gåva till byggnadsprogrammet för teokratisk utvidgning i hennes land.

20. Hur ”frälsar” Jehova sitt folk?

²⁰ Jehova har sannerligen uppfyllt löftet att frälsa sitt folk. Han har frälst dem från det religiösa stora Babylon och fört in dem i ett förhållande av vänskap med honom, ja, in i ett andligt paradis. Att vara i detta andliga paradis betyder otaliga välsignelser för återlösta troende. ”Då skola de [andligt] blindas ögon öppnas och de [andligt] dövas öron upplåtas. Då skall den [andligt] lame hoppa såsom en hjort, och den [andligt] stummes tunga skall jubla.” Redan i vår tid uppfylls profetian: ”Och det skall helt visst komma att finnas en farväg där, ja, en väg [ut ur det stora Babylon]; och Helighetens väg skall den kallas. Den orene skall inte färdas på den. Och den skall vara för den som vandrar på vägen, och inga dåraktiga skall irra omkring på den.” Tillträdet till denna farväg är fritt för alla som utövar sann vishet genom att ödmjukt lära känna Jehovas krav och godta hans föranstaltning för liv genom Kristus. ”Och just de som förlossats av Jehova [från slaveri i det stora Babylon] skall återvända och ofelbart komma till Sion [Guds messianska rike] med ett fröjdefullt rop; och glädje till obestämd tid skall vara på deras huvud. Fröjd och glädje skall de uppnå, och sorg och suckan måste fly bort.” — Jes. 35:4—6, 8, 10; v. 8, 10 enl. NW.

21. Vilket hopp har vi, och hur bör det påverka oss?

²¹ Dessa andliga underverk kommer snart att mångfaldigas! När då? Under Guds kommande tusenårsrike genom hans Son, Jesus Kristus. Ja, när Jesus Kristus var på jorden för nitton hundra år sedan, utförde han bokstavliga underverk av dessa slag. Som konung kommer han att göra sådana ting på nytt, i det återställda bokstavliga jordiska paradiset. (Luk. 23:43) Vilket glädjande hopp! Och profetior som nu uppfylls visar att vi står just på tröskeln till denna tid av fröjd. Helt visst behöver vi nu mer än någonsin tidigare bemöda oss kraftigt, så att vi verkligen får vandra i vänskap med frälsningens Gud — genom den ”stora vedermödan” och in i de eviga välsignelser som ligger bortom den. — Luk. 13:24.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 563]

Gud har berett lösen från synd på grundval av Kristi offer