Frågor från läsekretsen
● Lärjungen Jakob vände sig till de ”rika” och sade: ”Ni har mördat den rättfärdige.” (Jak. 5:1, 6, NW) Han skrev ju sitt brev till de kristna, så vad kunde han mena med detta? — USA.
Eftersom uttrycket ”den rättfärdige” står i singularis, syftar det uppenbarligen på Herren Jesus Kristus. Detta bekräftas av aposteln Petrus’ ord, som riktades till judar: ”Ni förnekade denne helige och rättfärdige, och ni bad att en man, en mördare, fritt skulle ges åt er, medan ni däremot dödade den främste förmedlaren av livet.” (Apg. 3:14, 15, NW) På liknande sätt sade lärjungen Stefanus till dem som lyssnade till hans försvar inför Sanhedrin eller Stora rådet: ”Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade, att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt.” — Apg. 7:52.
Det är värt att lägga märke till att Sanhedrin, judarnas högsta domstol, som dömde Jesus till döden, bestod av rika och framstående män. (Jämför Matteus 26:59, 66; 27:57; Markus 15:43; Johannes 3:1; 7:45—51.) Följaktligen var ”rika” män med säkerhet inblandade i mordet på Jesus Kristus.
Men handlingen att mörda den ”rättfärdige” behöver inte begränsas till detta mord på Guds Son. Enligt Jesu ord som vi finner i Matteus 25:40 betraktar Guds Son den behandling som ges hans ”bröder”, hans av anden pånyttfödda efterföljare, som om den hade utmätts åt honom själv.
När Jakob skrev sitt brev (före år 62 v.t.), förföljdes de kristna huvudsakligen av judarna. Den förste kristne martyren, Stefanus, dödades av en judisk pöbel, sedan han framfört sitt försvar inför Sanhedrin. (Apg. 6:15; 7:57—60) Förföljelsen av de kristna genom de romerska myndigheterna började inte förrän år 64, då den stora branden härjat Rom och ödelagt omkring en fjärdedel av staden. Den logiska följden av detta är att de ”rika” som Jakob tänkte på var de rika bland judarna, som direkt eller indirekt (genom sin förföljelse av de kristna) var inblandade i mordet på Jesus Kristus. — Matt. 27:24, 25.
Detta att Jakob vände sig till de rika såsom en klass motsvarar i viss mån vad Jesus Kristus gjorde vid ett tillfälle när han talade till sina lärjungar. Jesus sade, sedan han uttalat flera lyckligprisningar: ”Ve er, ni rika, ty ni har nu till fullo er tröst.” (Luk. 6:20—24, NW) Även om de rika såsom klass uppenbarligen inte skulle läsa Jakobs brev, hjälpte han, genom att använda det litterära greppet med direkt tilltal, de kristna att få den rätta tanken. Det förhållandet att den rika klassen skulle gråta och jämra sig över det elände som skulle komma över dem borde tjäna till att varna de kristna för att bli materialistiska. (Jak. 5:1; jämför Jakob 4:13—15.) Det skulle också vara uppmuntrande för dem att veta att förföljelsen genom den rika klassen skulle upphöra i Guds rätta tid.
Såsom kristna måste vi se upp, så att vi inte gör oss skyldiga till mord på ”den rättfärdige”. I en annan del av sitt brev sade Jakob faktiskt till de kristna: ”Ni fortsätter med att mörda.” (Jak. 4:2, NW) Hur kunde detta komma sig? Det var uppenbart att dessa kristna inte i verkligheten hade dödat någon. Men de hade tydligen underlåtit att göra gott mot sina bröder. Det kan hända att de hade vägrat att hjälpa behövande bröder, fastän de varit i sådan ställning att de kunnat hjälpa. De kan ha sett ned på några av dem som hade en oansenlig ställning och föraktat dem, eller också kan de ha låtit girighet, avund eller stolthet göra att de hatade vissa av sina bröder. På något av dessa sätt kunde de bli skyldiga till mord. (Jak. 1:27; 2:15, 16) En annan bibelskribent, aposteln Johannes, framhöll samma sak: ”Var och en som hatar sin broder är en mandråpare. ... Vi är pliktiga att ge ut våra själar för våra bröder. Men om någon har denna världens medel till livets uppehälle och ser sin broder vara i behov och likväl stänger igen sitt ömma medlidandes dörr för honom, på vilket sätt förblir Guds kärlek i denne?” — 1 Joh. 3:15—17, NW.
Ja, denna mordiska inställning visades till och med av somliga kristna genom att de hade anseende till personen och favoriserade den rike. Fastän Gud i allmänhet hade valt fattiga människor till att bli arvingar till Riket, brukade vissa kristna se till att en rik person som kom till deras möten fick en bekväm plats, medan de brukade anvisa en fattig person att sitta på en mycket oansenlig plats. På så sätt bedömde de en människas värde på grundval av hennes ägodelar. De underlät att erkänna den fattige såsom en medmänniska som var helt och fullt förtjänt av deras kärlek. Jakob framhöll det orätta i ett sådant handlande: ”Ni [har] behandlat den fattige mannen på ett förödmjukande sätt. Är det inte de rika som förtrycker er? Är det inte de som drar er inför domstolarna? Är det inte de som smädar det sköna namn som är nämnt över er? Om ni verkligen uppfyller den konungsliga lagen i enlighet med Skriftens ord: ’Du skall älska din nästa som dig själv’, då är allting gott och väl. Men om ni är partiska i ert förhållande till människor [fortfar att favorisera somliga, NW], då begår ni synd.” — Jak. 2:1—9, Hd.
Är det några av oss kristna som favoriserar personer på grundval av deras ställning i världen, deras överlägsna utbildning eller ekonomiska ställning? Gynnar vi dem mer än andra vid våra möten eller sammankomster? Sådant skulle sannerligen inte vara i harmoni med Jakobs råd. Det finns undantag, men en hård, kärlekslös inställning är alltför vanlig bland de välbärgade och inflytelserika medlemmarna av vår tids mänskliga samhälle. Helt visst bör då ingen av oss mena att människor förtjänar att favoriseras bara på grund av sina ägodelar, och inte heller bör vi förvänta att bli favoriserade, om vi har många ägodelar. Detta är orsaken till att Jakob riktar uppmärksamheten på det förtryck som de rika såsom klass gjorde sig skyldiga till. Det var inte de fattiga utan de rika som oftast drog de kristna inför domstolarna och misshandlade dem.
För att den kristne inte skall göra sig skyldig till att bildligt talat mörda ”den rättfärdige”, måste han följaktligen uppodla intensiv kärlek till sina medtroende. Han bör inte se ned på några av sina bröder, hur oansenliga de än kan förefalla att vara. Om Jehova Gud anser att dessa är förtjänta av hans kärlek, då bör helt visst ingen av hans tjänare mena sig vara större än Han är genom att vägra att älska dem som Han älskar. I stället önskar de osjälviskt bruka sin tid, sina förmågor och sina ägodelar till förmån för sina bröder, utan undantag. Det är som aposteln Paulus sade: ”För min del vill jag gärna för edra själar både offra, vad jag äger, och låta mig själv offras hel och hållen.” — 2 Kor. 12:15.
● Är det tillbörligt att bedja för en person som blivit utesluten (utdriven) ur den kristna församlingen? — Tjeckoslovakien.
Enligt bibeln förefaller det inte lämpligt och tillbörligt för en trogen kristen att bedja för en utesluten person. Bibeln nämner vissa avskyvärda ting som Gud hatar. Bland dessa är otukt, avgudadyrkan, äktenskapsbrott, homosexualitet och stöld. (1 Kor. 6:9, 10; Gal. 5:19—21) Jehovas lag bjuder den kristna församlingen att driva ut dem som bedriver sådant och som inte visar någon djupt känd ånger över sina gärningar. Församlingens trogna medlemmar bör inte ha något andligt umgänge med dem. — Se Vakttornet för 1 oktober 1963, sidorna 449—453, där den bibliska grunden till uteslutning dryftas.
Eftersom domen över dessa personer kommer från Gud genom att den är uttryckt i hans ord, skulle bön för sådana vara detsamma som att bedja Gud att överse med eller blunda för synder som begås av sådana som inte ångrar sig eller som gör orätta gärningar. Dessa uteslutna personer har avvisat den barmhärtighet som Gud, på grundval av Kristi offer, med glädje visar var och en som ångrar sig och vänder om från en ond kurs och uppriktigt ber om Jehovas förlåtelse. — 1 Joh. 1:9; 2:1, 2; 3:4—8; Hebr. 6:1—8; 10:26—31.
Kom också ihåg att bibeln håller de förordnade ”äldre männen” eller tillsyningsmännen i församlingen ansvariga för att se till att dess renhet i fråga om lära och moral bevaras, så att Guds misshag inte kommer över hela församlingen. Aposteln Paulus klargjorde detta, då han gav församlingen i Korint anvisningar att rätta till ett förhållande som inbegrep allvarlig synd, någonting som man hade försummat. — 1 Kor. 5:5—8, 12, 13.
De förordnade ”äldre männen” i en församling skall visa barmhärtighet, om det finns bevis på sann ånger. (Matt. 9:13; Jak. 3:17; 5:11) Men de måste i lika hög grad vara nitiska för det som är rätt och för församlingens ställning inför Jehova. Paulus lovordade bröderna i Korint för den harm de visade, när de insåg hur omfattande synden var och vilken smälek som Gud utsattes för mitt ibland dem. Han lovordade deras nitälskan, när det gällde att rätta till sin tidigare, felaktiga kurs i fråga om att tillåta en sådan ond sedvänja. — 2 Kor. 7:8—11.
Aposteln Johannes ger oss ytterligare ljus över frågan om bön för uteslutna personer, när han säger: ”Om någon ser sin broder begå en synd, som icke är en synd till döds, då må han bedja, och så skall han giva honom liv, om nämligen synden icke är till döds. Det finnes synd till döds; för sådan säger jag icke, att man skall bedja.” — 1 Joh. 5:16.
Men hur skall vi såsom enskilda veta om en person har begått en synd som leder till döden? Det är tydligt att Johannes syftar på avsiktlig, medveten synd i kontrast till synd som inte leder till döden. Då bevisen pekade på sådan avsiktlig, medveten synd, skulle den kristne inte bedja för den som försyndat sig på detta sätt. (Och sådana bevis måste finnas för att en uteslutning skall komma till stånd.) Det är inte fråga om att någon blir överrumplad och tar ett felsteg innan han blir medveten om det och följaktligen fortfarande är förtjänt av våra förböner. (Gal. 6:1; Jak. 5:19, 20) Gud är naturligtvis den slutgiltige domaren vad det gäller syndarens hjärteinställning, men i sådana fall som gäller uteslutning gör den kristne väl i att inte riskera att hans bön blir gagnlös eller misshaglig för Gud.
Men hur förhåller det sig om en medlem av församlingen menar att kommittén av ”äldre män” har handlat hårt eller förhastat när den uteslutit en person? Han bör komma ihåg att det inte är hans angelägenhet att fälla detta utslag. När församlingens kommitté undersöker fallet, inhämtar den alla tillgängliga bevis. Många fakta i saken kan vara okända för dem som inte är i kommittén, och detta gäller också den anklagades inställning inför kommittén. Därför skulle man göra orätt i att döma kommitténs handlande när man inte har alla bevis. (Ords. 18:13) Denne person skulle göra orätt också därför att han enligt Skriften inte är förordnad att döma i saken. Till och med Jesus vägrade att tjäna som domare i en angelägenhet som han inte hade blivit förordnad att ta itu med. (Luk. 12:13, 14) Om misstag eller orättvisor begås, kommer Jesus Kristus, församlingens huvud och den förträfflige herden, helt visst att rätta till alla sådana fel, så att det inte blir någon bestående skada för någon av de trogna. — Kol. 1:18; Joh. 10:14; Upp. 3:19.
Den uteslutne kan vara en släkting eller en nära vän. Det kan också vara så att han, sedan han blivit utesluten, tycks ge bevis på ånger. Skulle det vara tillbörligt att bedja för honom? I lojalitet mot Jehova och hans anordningar avhåller sig den kristne från att bedja för honom. Men samtidigt kan han hämta tröst ur Jehovas uttalande: ”Jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om ifrån sin väg och får leva.” — Hes. 33:11.
I överensstämmelse med detta uttalande av Jehova kan vi vara säkra på att om den person det gäller verkligen ångrar sig och ändrar sinne, så kommer Gud att i sin rätta tid uppresa honom, och se till att han blir återförd till gemenskap med församlingen. Sedan, när han är återupptagen av församlingen, kommer den som troget och orubbligt har hållit fast vid Jehovas lag och stått fast vid församlingen att kunna ge verkligt, livsfrälsande bistånd åt den återupptagne. — 2 Kor. 2:5—8.