Att erhålla barmhärtighet genom att visa barmhärtighet

MÄNNISKOR är barmhärtiga mot sig själva. De önskar att andra skall visa dem barmhärtighet. Alla människor behöver barmhärtighet, ty de har alla svagheter och ofullkomligheter, som gör att de behöver få förlåtelse av andra. Men hur är det ofta? Jo, de som verkligen själva behöver barmhärtighet vägrar att visa barmhärtighet mot andra. Visst visar de ett slags självisk barmhärtighet genom att vara mycket fördragsamma mot och visa stor förståelse för dem som har samma slags svagheter som de själva, men i sådana saker, där de är starka och behöver ringa förlåtelse, är de benägna att döma hårt. En person, som kanske inte själv lider av spritbegär, kan visa sig mycket intolerant mot dem som lider under det, medan han å sin sida lätt faller offer för orätta, sexuella lockelser och är i stort behov av barmhärtighet för både sig själv och andra på grund av denna svaghet. Skvallerbyttan kanske fördömer den girige, den girige pekar finger åt den hetlevrade, som i sin tur smädar drinkaren, vilken hånar avgudadyrkaren, som rynkar på näsan åt horkarlen, under det att var och en av dessa tar det lika lätt, när det gäller de egna bristerna, som han är hård och obeveklig mot andras svagheter.

Synd är synd, av vad slag den vara må. Om vi överträder Guds lag på en punkt, så har vi brutit hans lag. Skvallerbyttan gör sig skyldig till överträdelse lika väl som horkarlen, och Gud räknar dem båda som överträdare, syndare, och båda behöver hans förlåtelse och barmhärtighet. ”Ty vemhelst som håller hela lagen, men begår ett felsteg i fråga om en föreskrift, han har blivit överträdare i fråga om dem alla.” — Jak. 2:10, NW.

Tre verser längre fram tillfogar lärjungen Jakob denna betydelsefulla påminnelse: ”Den som icke utövar barmhärtighet skall få sin dom utan barmhärtighet. Barmhärtigheten triumferar över domen.” Om vi skulle dömas rigoröst på grundval av vad som är rätt och orätt, kunde ingen av oss bestå; men Guds barmhärtighet kommer till vår hjälp, triumferar över domen och hjälper oss igenom den. Om vi skall få mottaga denna barmhärtighet från Gud, måste vi emellertid utöva barmhärtighet mot andra, och inte bara i de ting där vi själva kommer till korta och därför förstår så bra, utan också i fråga om synder som vi aldrig dukar under för och som vi inte kan fatta att andra kan begå. Kristna människor, som söker barmhärtighet från Gud, bör inte glömma Jesu ord: ”Om ni förlåta människor deras överträdelser, skall eder himmelske Fader också förlåta eder; men om ni icke förlåta människor deras överträdelser, skall icke heller eder Fader förlåta edra överträdelser.” — Matt. 6:14, 15, NW.

Ofta får man höra folk fördöma trogna bibliska gestalter. Kanske någon indignerat pekar på konung David och hans omoraliska handling vid ett tillfälle; en annan talar nedsättande om Noa och kallar honom drinkare. Det är sant, att David begick äktenskapsbrott med Batseba och att Noa drack för mycket vin vid ett tillfälle. (1 Mos. 9:21; 2 Sam. 11:4) Och vidare har vi Mose, den saktmodigaste bland människor, som överilade sig i sitt tal och därför inte fick komma in i löftets land; Elia flydde på grund av fruktan från sin profettjänst; Jona gav sig i väg i motsatt riktning, därför att han inte gillade sitt tilldelade distrikt; Jeremia beslöt att sluta upp med sitt predikande, därför att det gjorde honom till föremål för smälek och hån; Petrus förnekade Jesus och kompromissade vid ett annat tillfälle i en lärofråga på grund av fruktan. (4 Mos. 12: 3; 20:10—13; 1 Kon. 19:1—18; Jer. 20: 7—9; Jon. 1:1—3; Matt. 26:69—75; Gal. 2:11—14) Men vad bevisar detta? Att de var förhärdade syndare och onda? Nej, det visar endast att de var ofullkomliga och i behov av Guds barmhärtighet. De tog emot den tillrättavisning Herren tilldelade dem, blev återställda från sitt tillfälliga fall i synd och fortsatte sedan troget.

Vad deras självrättfärdiga kritiker inte kan inse, är att dessa män inte missbrukade Guds barmhärtighet mot dem genom att låta det bli en vana att synda för att tillfredsställa köttets svagheter. De reagerade på rätt sätt för Guds tillrättavisningar och bevisade att Guds barmhärtighet inte var förspilld på dem, utan att den bidrog till att återföra dem till rättfärdighet. I sin iver att hacka på dessa män och framhålla sig själva såsom de, vilka vidmakthåller högre normer än Gud, inser dessa kritiker inte hur nämnda och liknande fall upphöjer Guds barmhärtighet, som Paulus uttrycker det: ”Där synden överflödade, där överflödade den oförtjänta godheten ännu mera.” (Rom. 5: 20, NW) Inte heller fattar de Jesu ord: ”Sluta dessutom upp med att döma, och ni skola ingalunda bliva dömda; sluta upp med att fördöma, och ni skola ingalunda bliva fördömda.” (Luk. 6:37, NW; Rom. 14:4) Otvivelaktigt är dessa förmätna kritiker i större behov av barmhärtighet än de som de kritiserar, och om deras synder skulle upptecknas och publiceras för världen, skulle de kanske framstå såsom skyldiga till samma försyndelser och dessutom många andra. De påminner om de egenrättfärdiga fariséerna, som pöste av högmod över att de inte var lika andra, men Jesus sade att skökor skulle komma in i Riket före dem. — Matt. 18: 23—35; 21:31; Luk. 18:11.

Ingen bör emellertid av det här sagda draga den slutsatsen, att man kan ge upp kampen och låta synderna och köttets begärelser taga herraväldet och så förlita sig på att Guds barmhärtighet skall förhjälpa oss in i den nya rättfärdiga världen. De som strävar efter rättfärdighet är inte fullkomliga; de faller, men de måste bättra sig och stå upp igen. (Ords. 24:16) En del människor kanske har varit drinkare, avgudadyrkare, tjuvar, horkarlar osv., innan de kom till kunskap om vad Jehova fordrar, men då de bestämmer sig för att följa i Jesu fotspår, skyr de de vanor och stigar de följde i sitt orena förflutna. (1 Kor. 6:9—11) De måste strida mot köttets svagheter för att kunna vandra i harmoni med Guds ande.

Aposteln Paulus påpekade denna strid mellan kött och ande, då han sade: ”I mig, det är mitt kött, bor intet gott; ty förmåga att önska är väl tillstädes hos mig, men förmåga att göra det som är rätt är icke tillstädes. Ty det goda, som jag önskar, gör jag icke, utan det dåliga, som jag icke önskar, det bedriver jag. Jag fröjdar mig verkligen över Guds lag med min inre människa, men jag blir i mina lemmar varse en annan lag, som strider mot mitt sinnes lag och för mig i fångenskap under syndens lag, som är i mina lemmar.” (Rom. 7:18, 19, 22, 23, NW) Han fortsätter i sin bevisföring att påpeka hur segern kommer från Gud genom Kristus till dem ”som vandra icke efter köttet, utan efter anden”. — Rom. 8:1—8.

Alltså är vi alla ofullkomliga syndare, som behöver barmhärtighet. Barmhärtighet som verkar till vår frälsning kommer från Jehova: ”Hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse.” (Dan. 9:9) Den förmedlas till oss av Kristus Jesus, ”genom vilken vi hava vår frigörelse förmedelst lösen, våra synders förlåtelse”. (Kol. 1:14, NW) Och så till sist, vi måste visa barmhärtighet mot andra, om vi skall erhålla barmhärtighet för egen del: ”Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, så som Jehova villigt förlät eder, böra ni också göra. Lyckliga äro de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” — Kol. 3:13; Matt. 5:7; NW.