Vilka förpliktelser har en kristen mot behövande och sjuka
GIVMILDHET mot behövande är ett gott uttryck för den gudomliga egenskapen kärlek. Det var sådan givmildhet Johannes döparen ivrade för, när han sade: ”Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon; och den som har matförråd, han göre sammalunda.” (Luk. 3:11) Denna osjälviska handling skulle vara ett sätt att visa kärlek till nästan, såsom Gud påbjöd för israeliterna: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” — 3 Mos. 19:18.
I den lag Gud gav Israels nation klargjorde han att de fattiga bland dem inte känslolöst fick ringaktas eller behandlas på ett ovänligt sätt. Han sade till sitt folk: ”Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av dina städer i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig, så skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna honom, vad han behöver i sin brist.” — 5 Mos. 15:7, 8.
Kärleken uppenbaras sålunda genom Guds egen synpunkt med avseende på behövande. Såsom han frikostigt öppnat sin hand då det gällt att sörja för människosläktets behov, så skulle också hans folk frikostigt öppna sina händer för att hjälpa behövande ibland dem. Denna omsorg skulle vara till hjälp för en medisraelit, som drabbades av någon olycka eller som rönte en tillfällig motgång.
Man fick inte orättvist utnyttja en nödställd genom att kräva att han skulle betala ränta på det som gavs honom såsom hjälp, ty det skulle inte vara att öppna sina händer frikostigt. Guds föreskrifter i detta avseende var: ”Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en inhysesman skall han få leva hos dig. Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna honom av dina livsmedel mot ränta.” (3 Mos. 25:35, 37) Att ta ränta under sådana omständigheter skulle inte hjälpa honom utan skulle innebära ett själviskt utnyttjande av hans belägenhet.
Även om Jehovas föreskrifter till israeliterna gällde medisraeliter i nöd, uppenbarar det han genom inspiration låtit nedskriva i Ordspråksboken att egenskapen medbroderlig kärlek inte skulle vara inskränkt utan skulle utsträckas även till en person som kanske hatade dem. ”Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka.” (Ords. 25:21) Jesus Kristus gav ytterligare eftertryck åt denna förmaning då han sade: ”Giv åt den som beder dig och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig. I haven hört, att det är sagt: ’Du skall älska din nästa och hata din ovän.’ Men jag säger eder: Älsken edra ovänner och bedjen för dem som förfölja eder.” — Matt. 5:42—44.
Nar Jesus blev tillfrågad: ”Vilken är då min nästa?”, svarade han med att framställa liknelsen om den gode samariten, som såg en sårad man vid vägkanten och gav honom hjälp, medan däremot två andra gick förbi honom. Därpå sade han till frågeställaren: ”Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?” Efter det att denne medgivit att det var den som handlade barmhärtigt, sade Jesus: ”Gå du och gör sammalunda.” (Luk. 10:29—37) Sålunda fick Jesu efterföljare sin uppmärksamhet riktad på förpliktelsen att visa godhet mot nästan, även mot dem som inte är medbröder i tron. Detta påpekades också av Paulus, en Jesu Kristi apostel: ”Må vi alltså, medan vi hava tillfälle, göra, vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron.” — Gal. 6:10.
Tro ådagaläggs genom gärningar
Den kristne bibelskribenten Jakob förbinder på det närmaste givmildhet mot behövande med ådagaläggande av ens tro, i det han påvisar att tron på gudomliga föreskrifter nödvändigtvis uppenbarar sig i vad en kristen gör. Han sade: ”Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom? Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen och någon av eder då sade till denne: ’Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt’ — vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom, vad hans kropp behövde? Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar.” — Jak. 2:14—17.
En person ger således uttryck för tro, om han materiellt hjälper en medkristen som är i behov av kläder, mat och tak över huvudet på grund av något oförutsett, sådant som en förödande storm, en jordbävning, en eldsvåda eller en svår ekonomisk motgång. Att vara medveten om hans nöd men likväl blott säga till honom: ”Kläd dig varmt och ät dig mätt”, utan att ge honom det som hans kropp behövde, skulle vara att visa varken tro eller kärlek. Skulle inte en sådan uraktlåtenhet att visa kärlek till en kristen broder genom att hjälpa honom i hans nöd vara bevis för att en persons tro är död? Johannes, en Jesu Kristi apostel, skrev: ”Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds kärlek förbliva i honom? Kära barn, låtom oss älska, icke med ord eller med tungan, utan i gärning och i sanning.” — 1 Joh. 3:17, 18.
Givmildhet mot behövande kristna är föranledd av kärlek och mänskligt medlidande. Gud har ådagalagt båda egenskaperna gentemot mänskligheten, och han uppmuntrar oss att ådagalägga dem gentemot varandra. Av kärlek är en kristen villig att dela med sig av sina materiella ting åt en behövande andlig broder under den tid denne befinner sig i nöd, utan att förvänta att få något tillbaka. Guds ord manar till detta i Romarna 12:13: ”Tagen del i de heligas behov. Varen angelägna om att bevisa gästvänlighet.” Sådant bistånd utgör en tillfällig åtgärd för att hjälpa honom att återhämta sig från en oförutsedd motgång.
Men när han ger sådan hjälp, antingen det sker åt medkristna eller åt icke troende, står han inte under någon biblisk förpliktelse att ge åt en lat person som själviskt söker utnyttja hans kristna givmildhet.
Bettlare
Det finns mängder av bettlare som är kända för att bruka allehanda knep i avsikt att förefalla behövande och på så sätt väcka medlidande. Härom skriver Harlam Gilmore i sin bok The Beggar: ”Genom en skicklig kombination av gamla kläder, ansiktsuttryck och verklig eller låtsad fysisk defekt uppvisar tiggaren en beklämmande bild.” Denna bild har han avsiktligt åstadkommit för att väcka mänskligt medlidande och därigenom få folk att ge honom materiellt understöd utan att han behöver arbeta. Förpliktar Skriftens princip om givmildhet en kristen att ge någonting åt sådana människor? Till ledning för kristen givmildhet heter det i 2 Tessalonikerna 3:10: ”Om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.”
I de flesta länder i våra dagar får behövande socialvård av skattemedel. Personer som tigger i dessa länder gör det ofta inte av den orsaken att de inte kan få tag på något arbete, ifall de verkligen önskade detta, och inte på grund av att samhället inte vidtagit någon åtgärd för att sörja för dem som inte kan få någon sysselsättning, utan på grund av att de lärt sig att de kan tjäna mer pengar på detta sätt.
Verkligt behövande
Inom den kristna församlingen under det första århundradet vidtog man åtgärder för att sörja för behövande änkor inom dess krets, vilka inte hade några medel till uppehälle eller några släktingar som kunde hjälpa dem. Beträffande detta sade Paulus: ”Om någon troende, vare sig man eller kvinna, har änkor att sörja för, då må han understödja dem, utan att församlingen betungas, för att denna så må kunna understödja rätta, värnlösa änkor.” (1 Tim. 5:16) Dessa änkor kunde vara sådana ensamstående släktingar som mödrar och far- eller mormödrar. Barn och barnbarn är ansvariga att hjälpa sådana släktingar, såsom Skriften säger: ”Men om en änka har barn eller barnbarn, då må i första rummet dessa lära sig att med tillbörlig vördnad taga sig an sina närmaste och så återgälda sina föräldrar, vad de äro dem skyldiga; ty sådant är välbehagligt inför Gud. Men om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst om sina närmaste, så har denne förnekat sin tro och är värre än en otrogen.” (1 Tim. 5:4, 8) En kristen kommer att fullgöra sitt ansvar att sörja för behövande släktingar, antingen genom att göra det personligen eller i samarbete med andra släktingar eller genom att hjälpa dem att utnyttja sådana samhälleliga föranstaltningar som de kan vara berättigade till.
I de flesta länder har åtgärder vidtagits förmedelst vilka skattemedel brukas till att ge behövande människor socialvård, och en skattebetalare har rätt att utnyttja denna anordning om han kommit i behov av hjälp. Pensioner är ytterligare ett sätt att ge hjälp åt personer som av åldersskäl inte längre är i stånd att förtjäna sitt uppehälle. Dessa och vilket hjälpprogram det vara må som bestrids genom skattemedel kan utnyttjas av behövande, men det finns fortfarande stor möjlighet för enskilda att i handling visa mänsklig hjälpsamhet gentemot sådana personer.
Att besöka sjuka
Att ”älska varandra” såsom Jesus Kristus påbjöd i Johannes 15:12 inbegriper också att man besöker sjuka. En sjuk som är bunden vid sängen eller hemmet behöver få uppmuntrande besök och brev från sina kristna bröder och systrar. Besök i sådana fall visar att man är intresserad av den sjukes välfärd och erbjuder tillfälle att ge honom all den hjälp man kan.
När Jesus framställde en profetia angående tiden för hans andra närvaro, påvisade han att det är en trosgärning att se till kristna som blir sjuka. Han sade: ”Jag var husvill, och I gåven mig härbärge, naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig.” De kristna har naturligtvis inte gjort detta direkt för Jesus, och därför säger han vidare: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” (Matt. 25:35, 36, 40) Att behandla Kristi andliga bröder på detta sätt utgör en vägledande princip, som är väl värd att tillämpas med avseende på medkristna.
Kärleksfull hjälp och omsorg mot behövande och sjuka inom den kristna församlingen stärker det kristna vänskapsbandet. Hjälpsamhet gentemot människor utanför den kristna församlingen tjänar som rekommendation för sanningen om vilken Jehovas folk bär vittnesbörd. Vi bör därför följa aposteln Johannes’ råd: ”Låtom oss älska, icke med ord eller med tungan, utan i gärning och i sanning.” — 1 Joh. 3:18; 2 Kor. 6:4—6.