Hur man visar andens frukt

 1. a) Vilka är köttets gärningar? b) Kan en kristen undvika dessa gärningar, fastän världen är full av dem? Hur?

DENNA världens ande frambringar ”köttets gärningar”. De är mycket uppenbara. Paulus säger att de är ”otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, avgudadyrkan, utövande av spiritism, hat, missämja, svartsjuka, vredesutbrott, stridigheter, söndringar, sekter, avund, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant”. ”Vad dessa saker angår, vill jag varna eder på förhand, liksom jag redan har varnat eder: de som hängiva sig åt sådant skola icke få ärva Guds rike.” (Gal. 5:19—21, NW) Detta är alltså några av de saker som man måste vinnlägga sig om att bli fri ifrån, om man önskar få evigt liv. Paulus’ beskrivning passar sannerligen in på denna världen i våra dagar, liksom den passade in på den forntida romerska värld han levde i. Men kan en kristen leva i vår tid i en sådan värld som denna och ändå förändra sig eller göra om sig? Ja, det kan han, även om han är omgiven av människor som gör ”köttets gärningar”. Den kristne kan frambringa andens frukt. Säkert skulle inte Paulus och alla de andra inspirerade skribenterna uppmana oss att göra detta, om det inte kunde ske genom Jehovas ande.

Vi måste utöva kärlek

 2. Vilken kärlek behövs först och främst för att man skall kunna frambringa andens frukt? Och vilken därnäst?

² För att frambringa ”andens frukt” måste den kristne först och främst älska Jehova Gud, vilket betyder att följa det stora bud som Jesus citerade, nämligen: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne.” Jesus tillade: ”Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” (Matt. 22:37, 39, NW) Detta betyder att älska mycket, men det betyder också livet för dig.

 3. Vad betydde kärleken för aposteln Paulus, och visade han personligen att han hade denna egenskap?

³ I Galaterna 5:22 beskrivs kärleken av Paulus såsom den första frukt som måste komma till synes hos en kristen. Paulus, som hyste så stor kärlek till Gud och till hans Son, Jesus Kristus, stred för kristendomen med ”andens svärd”. Han förklarade att detta var Guds ord. (Ef. 6:17, NW) Paulus hatade inte människorna; han älskade människorna. Han ville att människorna skulle lära känna sanningen. Eftersom Paulus var uppfylld av kärlek, hade han mycket att säga om kärleken, men han fann det ganska svårt att ge en koncis beskrivning av den. I 1 Korintierna 13 talar han om för oss att även om han talade människors och änglars tungomål, men inte hade kärlek, så skulle han låta som ett stycke malm eller en skrällande cymbal. Även om han hade profetians gåva och förstod alla Guds heliga hemligheter och hade den största tro som någon människa i världen kunde ha, tillräcklig till att förflytta berg, men inte hade kärlek, så vore han ingenting. Hur reste inte Paulus omkring, och hur arbetade han inte! Vilken energi använde han inte i tjänsten! Han skonade inte sitt liv. Han gav ut det genom att predika de goda nyheterna. För en grek var Paulus grek, för en jude var han jude. Men om Paulus inte hade kärlek, kärlek till Jehova Gud, till hans Son och till sina kristna bröder, så skulle han vara, som han själv sade, ”ingenting”. Kärleken, sade han, är hjälpsam. Paulus gjorde saker och ting för andra, utan att vilja ha eller vänta sig något i gengäld. När han gav akt på en broders framgång, var han inte avundsjuk på denne broder, ty kärleken är inte avundsjuk.

 4, 5. a) Vad är en kristens främsta intresse? b) Vilken kurs i livet följer han alltså?

⁴ En kristen måste vara intresserad av bara en sak, och det är den sanna tillbedjan av Jehova. När den kristne utövar denna tillbedjan, skryter han inte med vad han har gjort. Kärleken blir aldrig uppblåst på grund av vad den har åstadkommit, och den uppför sig sannerligen inte oanständigt. Kärleken tar sig uttryck i gott uppförande. En kristen, som visar kärlek, fortfar inte att leva så som världen gör, fastän han är i den. Kärleken kommer honom att ändra sitt handlingssätt för att följa den rätta vägen.

⁵ När den kristne frambringar denna andens första frukt, kärlek, kommer han inte alltid att söka sina egna intressen, inte alltid att vilja vara främst och förmer än andra. Han blir inte uppretad över varje småsak som någon annan gör, ty kärleken blir inte uppretad. Och när någon gör något emot den kristne eller rentav går så långt, att han tillfogar honom en oförrätt, kommer den kristne som har denna andens frukt, kärlek, inte ens att lägga oförrätten på minnet. När någonting händer en kristen som inte är rätt eller rättvist, kommer inte kärleken att glädja sig över orättfärdigheten. Det finns endast en sak som kärleken kan glädja sig i, och det är sanningen.

 6. Hur vet Guds församling av människor att den tillhör Kristus?

⁶ Kärleken är en egenskap som Jehova Gud nedlade hos den fullkomlige mannen, Adam. Varför inte låta den på nytt inta sin plats? Dessutom vet vi att ”Gud är kärlek”, och det är honom vi tillbeder. Kärleken är en nödvändig egenskap för varje kristen. Han kan inte reda sig utan den. Det är angeläget att varenda kristen då och då hejdar sig för att tänka efter hur mycket han älskar andra människor. Hur mycket älskar han sina bröder? Den måttstock, med vars hjälp någon kan avgöra om han är en kristen eller ej, är kärlek. Jesus sade: ”Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” — Joh. 13:35, NW.

 7. a) Vad fattas, om vi är rädda för att yttra oss? b) Betyder det att det inte finns något hopp för oss?

⁷ Är du rädd för att tala med människor om din tro på bibeln? Gör du anspråk på att vara en kristen och är ändå rädd för att gå från hus till hus och utföra samma slags arbete som Jesus och hans lärjungar utförde? Är du rädd för att yttra dig till och med inför dina egna bröder på ett möte i församlingen? Säger du: ”Ja, jag är rädd”? Då har du inte fullkomlig kärlek, och du vet att du behöver bättra dig. Johannes, som verkligen älskade Mästaren, skrev detta: ”Det finnes ingen fruktan i kärleken, utan fullkomlig kärlek driver ut fruktan, ty fruktan verkar som ett återhållande band.” (1 Joh. 4:18, NW) Har du något återhållande band som hindrar dig från att ge uttryck åt din kristna tro? Om den fruktan finns, så måste den gren som du utgör rensas, så att det blir möjligt för dig att bära mera frukt. Jesus sade: ”Var och en [gren] som bär frukt rensar han, för att den må bära mera frukt”, och han sade också: ”Var gren i mig som icke bär frukt tager han bort.” (Joh. 15:2, NW) Vill du bli uppbyggd genom att bli beskuren och tuktad, eller bli fullständigt avhuggen från vinträdet såsom en som inte frambringar andens frukt?

 8. Varför är kärleken andens förnämsta frukt?

⁸ ”Kunskap uppblåser, men kärlek uppbygger.” (1 Kor. 8:1, NW) De kristna måste visa kärlek och bygga. Kärlek är inte bara ett ord som kan användas hur som helst. Det är ett ord som är fullt av djup innebörd. Kärleken är levande, verksam. Den som har denna egenskap, kärlek, kommer att visa den varje dag och i allt som han gör. ”Hav i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12:10, NW) Kärleken är visserligen bara en av andens frukter, men den är den förnämsta. Den är grundläggande, väsentlig, därför att alla de övriga av andens frukter är olika sidor av kärlekens uttryck. De håller alla kärleken i verksamhet. Odla därför dessa egenskaper och visa mera kärlek.

Glädje och frid

 9. a) Definiera glädje. b) Beskriv en kristens glädje.

⁹ Glädje är någonting som en kristen måste ha eller få, ty det är den andra i ordningen av andens frukter som Paulus omnämner. Vad innebär det att ha glädje? Glädje är ”en känsla av intensivt eller livligt välbehag, som framkallas av något närvarande eller förväntat gott”. (The American College Dictionary) En kristens största glädje kommer av att predika, av att höra goda nyheter och erfarenheter från dem som har predikat. Så var det med de första kristna. Vi läser i Apostlagärningarna 15:3: ”Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.” Hur framkallades denna ”stora glädje”? Genom att de resenärer det gällde ”utförligt [förtäljde] om hedningarnas omvändelse”. De hade talat med folk om Guds rike. De hade haft underbara upplevelser i tjänsten på fältet, som de nu kunde berätta för andra. Detta skänkte både dem som lyssnade och dem som berättade stor glädje. Att höra om hur andra människor lyssnar till sanningen och sedan kommer in i sanningen skänker glädje. Kärleken drev lärjungarna till att predika; glädje blev följden. — Apg. 13:45—52; 2 Kor. 7:13.

10. a) Vad är frid? b) Hur strävar en kristen efter frid?

¹⁰ Frid är en andens frukt. Den som är fridsam är ”fri från strid eller oordning”. Han är rofylld och lugn. Petrus förmanade de kristna att ”söka friden och sträva efter den”. Hans uppmaning till dem att följa denna underbara väg till liv lydde så här: ”Den som vill älska livet och se goda dagar, må han avhålla sin tunga från det som är skadligt och sina läppar från att tala svekfullt, ja, må han vända sig bort från det som är skadligt och göra det som är gott; må han söka friden och sträva efter den.” (1 Petr. 3:10, 11, NW) För att man skall kunna ha frid med sina medmänniskor, måste man vakta sin tunga. Ord kan vålla en hel mängd svårigheter, i synnerhet skadliga ord. Goda ord skapar goda förhållanden människor emellan. Men när någon börjar tala bedrägligt och skymfligt, går friden snart sin kos. En fridsam människa, som har ett fridens budskap, kan tala om Jesus Kristus och himmelriket och om hur Gud kommer att på jorden införa frid bland människor av en god vilja. (Luk. 2:14, NW) En kristen kommer att använda sin tunga till att välsigna. Paulus sade till korintierna: ”Hållen frid; då skall kärlekens och fridens Gud vara med eder.” — 2 Kor. 13:11; Matt. 10:12—14.

Långmodighet

11, 12. a) Hur vill du definiera långmodighet? b) Redogör i korta drag för Jesu långmodighet mot Saulus, som blev aposteln Paulus. c) Hur bör vi förhålla oss med tanke på den långmodighet som visats mot oss?

¹¹ ”Långvarigt och tålmodigt uthärdande av oförrätter eller utmaningar” är vad som betecknas såsom ”långmodighet”. Detta är en andens frukt. Somliga människors långmodighet har nått sin gräns på omkring trettio sekunder, andras på en eller två minuter, men några kan uthärda oförrätter eller utmaningar under lång tid. Kom ihåg att Paulus sade att ”kärleken är långmodig och hjälpsam”. (1 Kor. 13:4, NW) Och han nämnde Guds långmodighet mot människosläktet, när han skrev till romarna: ”Föraktar du hans godhets och fördragsamhets och långmodighets rikedom, emedan du icke vet att Guds godhet försöker leda dig till bättring?” (Rom. 2:4, NW) Jesus visade förvisso långmodighet mot Saulus, som slutligen blev omvänd och som sade: ”Men orsaken till att barmhärtighet vederfors mig var att Kristus Jesus förmedelst mig såsom det främsta fallet skulle ådagalägga all sin långmodighet, till ett exempel på dem som komma att med tro förtrösta på honom för att få evigt liv.” (1 Tim. 1:16, NW) Paulus måste ofta ha tänkt tillbaka på de dagar då han var en farisé, som förföljde de kristna, som var stolt över sin ställning och hade sin lust i att ödelägga den kristna organisationen. Han var då en fördärvare, inte en uppbyggare. Men när han ”nalkades Damaskus, omstrålade honom plötsligt ett ljussken”, och han hörde en röst säga: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Det framgår av förhållandena att Paulus uppskattade Kristi Jesu långmodighet, som tillät honom att komma till kunskap om sanningen.

¹² Alla människor på jorden i våra dagar och i synnerhet de kristna borde ge till känna denna tacksamhet mot Jehova Gud och Kristus Jesus för deras långmodighet att ha tillåtit dem att leva till nu. Nu kan de i sin tur öva långmodighet mot andra, när de som de talar till inte är överens med dem. I det att de gör så, försöker de visa sina åhörare vägen till evigt liv i Guds nya rättfärdiga värld. Visa långmodighet också mot dina bröder. — 1 Tess. 5:14.

Vänlighet

13. a) Beskriv en vänlig person. b) Hur visade folket på Malta denna egenskap, vänlighet, mot Paulus och dem som lidit skeppsbrott tillsammans med honom?

¹³ Vänlighet, den femte av de andens frukter som uppräknas, är någonting som kan uttryckas på så många sätt. När någon är vänlig, visar han en god och välvillig inställning, är omtänksam och hjälpsam. Vänlighet är inte något som vi visar endast mot dem vi tycker om. Vi måste vara vänliga mot människor som vi inte ens känner. Paulus fick röna sådan vänlighet, och om detta läser vi: ”Och när vi hade kommit i trygghet, kommo vi underfund med att ön hette Malta. Och folket där, som talade ett främmande språk, visade oss utomordentlig människovänlighet, ty de tände upp en eld och togo hjälpsamt emot oss alla för regnvädrets och köldens skull.” (Apg. 28:1, 2, NW) Dessa malteser gjorde sig omak för att hjälpa de skeppsbrutna. De kände inte dessa fullständiga främlingar, vilkas avsikt ju kunde ha varit att invadera ön. Men öinvånarna, som talade ett främmande språk, betraktade inte saken på det sättet. Här var ett tillfälle att visa utomordentlig människovänlighet.

14, 15. Hur visar Jehovas vittnen sin vänlighet mot människorna?

¹⁴ Varje kristen har detta tillfälle, ibland på mer än ett sätt. Jehovas vittnen försöker visa utomordentlig människovänlighet genom att bära ut livets budskap direkt till människorna i deras hem, göra återbesök hos intresserade och leda bibelstudier, och detta för med sig en hel del utgifter för dem själva och tar mycket av deras tid. De begär ingenting i gengäld. Många människor uppskattar inte denna vänlighet från Jehovas vittnens sida. Men likväl måste vittnena alltjämt visa denna vänlighet, därför att detta är Guds vilja. Skriften ger till känna att hela mänskligheten måste få veta att Jesus har köpt hela människosläktet genom att ge ut sitt liv. Genom att göra detta har han erbjudit alla människor det eviga livets gåva, fastän inte alla kommer att ta emot den. Detta kommer på vars och ens eget ansvar.

¹⁵ Om en kristen skall äga denna andens frukt, vänlighet, så måste den ådagaläggas i hans dagliga verksamhet gentemot alla människor, inte bara några få utvalda.

Godhet

16, 17. a) Ge en definition av godheten, och som motsats till vilka egenskaper framhålls den? b) Hur nödvändig är denna egenskap i en kristens liv?

¹⁶ Godheten är beundransvärd. Den innebär ”moralisk förträfflighet, dygd”. För att särskilt betona godheten låter Paulus den framträda genom kontrast. Han säger: ”Må otukt och orenhet, av vad slag det vara må, och girighet icke ens nämnas bland eder ... och icke heller ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt. ... Ty ni veta detta och inse det själva, att ingen otuktig, ingen oren människa, ingen girig — vilket betyder att vara en avgudadyrkare — har någon arvedel i Kristi och Guds rike.” (Ef. 5:3—5, NW) Paulus ger därpå de kristna den föreskriften, att de måste hålla sig avskilda från detta slags människor. Det finns inte rum i de kristnas liv för någon samhörighet med dem. Han säger: ”Bliv därför icke delaktiga med dem. Ty ni voro en gång mörker, men ni äro nu ljus i förbindelse med Herren. Fortfar att vandra såsom ljusets barn, ty ljusets frukt består av varje slag av godhet och rättfärdighet och sanning.” (Ef. 5:7—9, NW) Ett rätt, anständigt, aktningsvärt levnadssätt, det är godhet. Till och med i denna onda, urartade värld är godheten en nödvändig frukt av anden, säger Paulus.

¹⁷ Godheten är en egenskap som man måste vara aktsam om, och förvisso måste den vara målet för den som överlämnar sig åt Jehovas tjänst. Innan någon kan kallas en kristen, måste han lägga bort ett skamligt uppförande. Om vi inom oss skall frambringa andens frukter och göra oss kvalificerade att få leva i Guds nya värld, då måste vi sannerligen ha denna andens frukt, godhet.

Tro

18. Hur lyder Paulus’ definition av tro, och hur nödvändig visar han att tron är för en människa?

¹⁸ ”Tron är den säkra förväntan om ting som man hoppas på, det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda.” (Hebr. 11:1, NW) Så definierade Paulus tron. En kristen kan inte vara utan tro, ty ”utan tro [är det] omöjligt att vinna Guds välbehag, ty den som nalkas honom måste tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom”. (Hebr. 11:6, NW) Lärjungen Jakob visade sin tro, och han påpekade att tron måste understödjas av gärningar. (Jak. 2:26) Om någon tror på Jehova Gud, Kristus Jesus och hans rike, då kommer han att bevisa sin tro genom vad han säger, genom vad han gör, genom det sätt varpå han lever.

19. a) Vad är nära förbundet med tro? b) Vilka är exempel på tro och gärningar i verksamhet?

¹⁹ En människas tro kan dö eller bli svag. Många som en gång har trott på Jesus Kristus såsom människosläktets återlösare och frälsare har avfallit. De har vänt sig till utvecklingsläran. De förkastar bibeln. Och ändå kallar sig dessa människor kristna och går i kristenhetens kyrkor. Jakob skulle säga så här till dem: ”Sålunda är också tron, om den icke har med sig gärningar, död i sig själv.” (Jak. 2:17, NW) Tron vill komma till uttryck. Den förkunnar. Paulus sade: ”Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” (Rom. 10:10, NW) Ens tro blir starkare, när man använder sitt hjärta, sitt sinne och sin mun till att offentligen förkunna sin tro på Guds rike såsom människans enda hopp. Jesus sade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Detta görs nu inte endast av en kvarleva av den ”lilla hjorden”, som har tro och som Jesus började församla för nitton hundra år sedan, utan också av en ”stor skara” människor från alla nationer, som har samma slags tro. På grund av denna tro å de många kristna människornas sida har stora gärningar blivit gjorda i dessa mycket svåra tider.

Mildhet

20. a) Hur visade Jesus att mildhet inte är svaghet? b) Vad sade Paulus i denna förbindelse?

²⁰ Mildhet misstolkas ibland som svaghet. När man läser om Kristi liv, sådant det skildras av dem som skrivit de fyra evangelierna, ser man Jesus såsom en man med milt sinnelag. Men glöm inte att läsa Matteus’ tjugotredje kapitel, där du får se Jesus med kraft fördöma det onda. Han var oförskräckt. Han hade fullkomlig kärlek, och sådan kärlek driver ut fruktan. Bland dem som önskade lära var han älskvärd, blid, balanserad och behärskad i sina känslor och sitt beteende mot alla. På grund av sin mildhet kunde Jesus undervisa människor. Han sade till dem: ”Bliv mina lärjungar, ty jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, och ni skola finna vederkvickelse för edra själar.” (Matt. 11:29, NW) De hade förtroende för honom. De blev inte rädda när Jesus talade den osminkade sanningen, ty han gjorde det i kärlek. De var redo att lyssna. Paulus kände värdet av mildhet och sade till Timoteus: ”En Herrens slav behöver icke strida.” Strid är inte sättet att hjälpa någon att få tag i sanningen. Paulus sade vidare: Herrens slav ”behöver vara taktfull mot alla, kvalificerad att undervisa, i stånd till att lägga band på sig under onda förhållanden; han bör med mildhet visa dem till rätta, som icke äro gynnsamt inställda”. (2 Tim. 2:24, 25, NW) Guds ord, framfört på rätt sätt, är vad som kommer en människa att ångra och bättra sig, inte tvång eller maktmedel.

21. a) Har katolska kyrkans historia visat att den är en organisation med en mild inställning? Motivera svaret. b) Hur är den sanna kristendomen annorlunda i detta avseende?

²¹ Hur annorlunda handlade inte den romersk-katolska hierarkien, som ännu i vår tid utövar stor makt i världen, under inkvisitionens dagar. Denna krets av målsmän för den falska religionen kan aldrig utplåna historien om den tortyr som den utövat, om hur män och kvinnor lades på sträckbänk, hur deras lemmar slets loss från kroppen, hur människor hängdes upp i tummarna. Dessa inkvisitorer som bekände sig vara kristna — ja, präster, som ordnade så att judar, morer och ”kättare” fick lida kvalfull pina –, de hade sannerligen inte någon mild ande. Dessa religiösa ledare stred för att driva folk in i den romersk-katolska kyrkan. Vad har de åstadkommit genom sina krig och sin tortyr? En värld av fred och endräkt? Nej! Den falska religionen har drivit människor bort från Gud genom sina krig och korståg. Ingen kan någonsin göras till kristen genom att man brukar köttsliga vapen. Om någon tar emot sanningen, så sker det därför att förkunnaren är mild och tålmodig mot dem som inte är gynnsamt inställda till bibelns budskap. Jesus använde den metoden, och det gjorde apostlarna också. Sanna kristna i våra dagar måste också använda den. Mildheten är en frukt av Guds heliga ande, och att man gör bruk av den ger varaktiga resultat av arbetet med att kungöra Guds rike.

Självbehärskning

22. a) I vilken utsträckning påverkar självbehärskning en kristens liv? b) Bland vad för slags människor inräknas de som saknar självbehärskning?

²² Självbehärskning är en svår sak för ofullkomliga människor. Men varför påstå att man inte kan behärska sig? Försök att göra det. Självbehärskningen är en av andens frukter. Den måste alltså vara uppnåelig. Att ha självbehärskning betyder att kunna behärska sig själv, sina handlingar, ord, mat- och dryckesvanor, ja, till och med sina känslor. I Paulus’ ögon hör den som inte kan öva ett visst mått av självbehärskning hemma i en ganska ömklig hop av människor. Dem som inte har någon självbehärskning hänför han till en klass av föga aktningsvärda individer, vilken bibeln säger skulle vara särskilt framträdande i de yttersta dagarna. Paulus skrev så här till Timoteus: ”Men vet detta, att i de yttersta dagarna skola kritiska tider, svåra att komma till rätta med, vara här. Ty människorna skola älska sig själva, älska pengar, vara inbilska, högmodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, utan tacksamhet, i avsaknad av kärleksfull godhet, utan naturlig tillgivenhet, omöjliga att komma överens med, bakdantare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda.” (2 Tim. 3:1—3, NW) Varför låta sig inräknas bland sådana pliktförgätna människor, därför att man saknar självbehärskning? Salomo skrev: ”Allt sitt humör är vad en dåre släpper löst, men den som är vis bevarar det lugnt till det sista.” (Ords. 29:11, NW) Om en kristen inte har någon självbehärskning eller förlorar den han har, hur lätt är det inte då för honom att glida tillbaka i köttets sedvänjor och bli diskvalificerad, så att han inte får ärva Guds rikes välsignelser! Hur dåraktigt är det inte då att inte bemöda sig om att frambringa också denna frukt, nämligen självbehärskning! Man visar kärlek om man har självbehärskning.

23. Vad måste vi göra för att bygga upp oss själva och förbli i Guds byggnadsarbete?

²³ Alla dessa andens frukter ställer Paulus som motsats till köttets gärningar. En förändring måste ske, när en troende överlämnar sig åt att göra Guds vilja. Han kan inte längre handla som världen gör, utan ”de som tillhöra Kristus Jesus fastnagla köttet — tillika med dess passioner och begärelser — vid pålen”. (Gal. 5:24, NW) Det måste ske en förändring, ett uppbyggande av människan i fråga. ”Om vi leva genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande. Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” (Gal. 5:25, 26, NW) Att man frambringar andens frukt gör en kvalificerad att vara i den nya världens samhälle, som tillhör Jehova. Om du alltså ger ”ständigt akt på dig själv och på din undervisning”, så medför detta någonting åt dig. ”Du [kommer] att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” (1 Tim. 4:16, NW) Bygg upp dig själv genom att ge akt på hur du frambringar andens frukt och hjälp samtidigt till med att komma Jehovas nya världs samhälle att tillväxa. De kristna måste leva i endräkt med varandra, de måste visa enhet ”likt en fårflock i fållan, likt en boskapshjord mitt på sin betesmark”. Tillägna dig föda tillsammans med Jehovas får och var delaktig i deras endräkt och enhet, ty ”i den rättfärdiges hus finnes det ett överflödande förråd, men den ogudaktiges avkastning är förbunden med vansklighet”. — Ords. 15:6, NW.