Ordinerade tjänare åt Gud

”Därför är det som vi också tacka Gud oavlåtligen, för att ni, när ni mottogo Guds ord som ni hörde av oss, godtogo det, icke såsom människors ord, utan — som det ju i sanning är — såsom Guds ord, vilket också är verksamt i eder som tro.” — 1 Tess. 2:13, NW.

 1. Vilken kontrast finner vi mellan ordinationsceremonierna bland kristenhetens präster och Jesu ordination?

RELIGIÖSA organisationer, såsom t. ex. de protestantiska och de katolska, gör mycket väsen av sina prästers ordination. Den som skall bli pastor i en församling måste först ha studerat vid en teologisk läroanstalt ett antal år, och sedan han tagit sin examen, anses han vara färdig att inträda i det prästerliga ståndet. Nu följer en noga uttänkt ceremoni med mycken pomp och ståt. Många framträdande prästmän och andra ämbetsinnehavare är närvarande för att officiera och bevittna ceremonien. Personen i fråga blir invigd eller avskild till att tjäna och tillbedja sin Gud. Om prästen sedan stiger i graderna från vanlig präst till biskop eller ärkebiskop, blir det nödvändigt för honom att gå igenom fler ceremonier med ännu mera glans och prål å prästerskapets sida. Många präster i kristenheten ordineras eller bekläds med sitt ämbetes värdighet i stora kostbara katedraler, varvid en slösande prakt utvecklas och allmänheten får ett lysande skådespel att betrakta. Men den sanna kristendomens grundare ordinerades eller förordnades genom helig ande från himmelen, sedan han hade blivit nedsänkt i floden Jordans vatten av en man som ”hade kläder av kamelhår och bar en lädergördel om sina länder” och vars ”mat var gräshoppor och vildhonung”. — Matt. 3:4.

2, 3. Vad visar att Jesus var väl kvalificerad att börja sin tjänst, fastän han inte hade någon teologisk utbildning?

² Vilken skillnad i fråga om ordination! Jesus genomgick en så enkel procedur för att bli Jehovas ordinerade tjänare. Dessutom finns det ingenting omtalat i Skriften om att Jesus gick i någon särskild skola för att utbildas för sitt ämbete, fastän han helt visst såsom ung man studerade Guds ord, de hebreiska skrifterna. Det är alldeles tydligt att han inte blev undervisad i någon särskild skola av de skriftlärda och fariséerna, de religiösa ledarna på hans tid. Men vi läser om att Jesus vid tolv års ålder ägnade sig åt sin ”Faders arbete” (AV) och ställde frågor till dessa män, dvs. de skriftlärda och fariséerna. Historieskrivaren Lukas säger att Jesu föräldrar sökte efter honom, när de efter påskhögtiden var på väg hem från Jerusalem, och började ”leta efter honom bland sina släktingar och bekanta. Men då de icke funno honom, återvände de till Jerusalem och sökte ihärdigt efter honom. Nåväl, efter tre dagar funno de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade till dem och frågade dem. Men alla de som lyssnade på honom voro hela tiden överväldigade av förundran över hans förstånd och hans svar.” — Luk. 2:44—47, NW.

³ Denne unge gosse, endast tolv år gammal, sade till sina föräldrar: ”Visste ni icke, att jag måste vara i min Faders hus?” Emellertid följde Jesus med sina föräldrar hem, och berättelsen säger: ”Jesus fortfor att gå framåt i vishet och i fysisk växt och i ynnest hos Gud och människor.” — Luk. 2:49, 52, NW.

4, 5. a) Vilken avgörandets tid kom för Jesus, och hur visade hans Fader sitt godkännande av hans val av verksamhet? b) Var hans ordination ett praktfullt ceremoniellt skådespel?

⁴ Den tid kom emellertid, då Jesus skulle ägna sig åt sin Faders arbete hela tiden, och när han nådde trettio års ålder, begav han sig till Johannes döparen, en Jehovas profet som döpte i floden Jordan. På denna avsides belägna plats hördes ”en röst av en man som ropar i öknen: ’Bered Jehovas väg, gör hans vägar räta.’” Det var Johannes döparen, och han sänkte ned Jesus fullständigt under vattnet och reste upp honom ur det. På detta sätt symboliserade Jesus sitt överlämnande åt att göra sin Faders vilja, och Jehova erkände honom såsom sin älskade Son, i vilken han hade funnit behag. ”Sedan Jesus hade blivit döpt, kom han genast upp ur vattnet; och se, himlarna öppnades, och han såg Guds ande fara ned likt en duva och komma över honom. Se, det kom också en röst från himlarna, som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’” (Matt. 3:3, 16, 17, NW) Jesus var nu Kristus, den smorde. Han var ordinerad av Gud och måste börja sitt stora predikoverk såsom en ordinerad förkunnare av Guds ord. ”Vidare var Jesus själv, när han började sitt verk, omkring trettio år gammal.” — Luk. 3:23, NW.

⁵ Ingen kan säga att Jesu ordination skedde under pomp och ståt och med många prästmän närvarande. Det förekom ingen procession. Inte heller hade han blivit utexaminerad från någon framträdande teologisk undervisningsanstalt. Han var son till en timmerman och var själv en timmerman som nu hade stigit fram för att börja utöva kallet som Ordets förkunnare.

 6. Hur blev Jesu lärjungar ordinerade tjänare, och hur många av dem som på den tiden blev kristna ordinerades till att utöva ämbetet som Guds tjänare?

⁶ Alla Jesu lärjungar blev döpta på liknande sätt, helt nedsänkta i vatten, och sedan Jesus hade undervisat dem om att Guds rike var nära, sände han ut dem att predika budskapet om Riket, alldeles såsom han själv gjorde. De var väl övade. De kände Guds ord och vilja och levde så som Jesus uppmanade dem att leva. De hade inte gått igenom någon teologisk läroanstalt, men ändå var de ordinerade tjänare åt Gud, förkunnare av hans ord. Jehova brukade dem senare till att organisera de första kristna i församlingar, och de utsåg tillsyningsmän till att vara herdar för Guds hjord, inte till att spela herrar över den. På den tiden blev var och en som blev kristen också en ordinerad tjänare, ty Jehova gjorde dem till ”sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom” dem. — 2 Kor. 5:20, NW.

 7. Vilken befallning från Jesus visar att hans lärjungar hade blivit ordinerade som tjänare?

⁷ Det var efter Jesu uppståndelse från de döda som han talade till sina församlade lärjungar och sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW) När det gällde att döpa sanna efterföljare till Kristus Jesus, fick apostlarna inte i uppdrag att göra något som skilde sig från det som hade gjorts i deras eget fall eller från det exempel som Kristus Jesus hade givit. Det finns alltså ingen formell religiös ritual som man måste gå igenom för att bli en av Guds ordinerade tjänare. Kristus Jesus angav det enkla mönstret.

 8. Vem är det som i själva verket ordinerar Guds tjänare, och vilket samband har dopet med denna sak?

⁸ Att någon blir döpt i vatten gör honom naturligtvis inte till en ordinerad tjänare. Gud ordinerar den som blir döpt, som redan har erkänt Jehova Gud såsom den suveräne härskaren och Kristus Jesus såsom sin frälsare och även insett och erkänt att han själv är en syndare och att han behöver Kristi offers förtjänst för att kunna komma i en rätt ställning inför Gud. När någon blir döpt i vatten har detta en djup innebörd, ty därmed ger den döpte offentligt till känna att han är överlämnad åt eller avskild för Jehovas tjänst och tillbedjan. Naturligtvis måste han veta vad han gör och måste fortsätta att bevisa sig värdig detta mycket höga uppsåt. När Gud tar emot den döpte, ordinerar han honom till att utföra tjänst åt Gud.

9, 10. a) Vad betyder det att bli ordinerad? b) Hur visade Jesus vad detta bemyndigande innebar att han skulle göra?

⁹ Att bli ordinerad betyder att bli beklädd med ämbetsvärdighet, få ämbetsåligganden anförtrodda åt sig, av en behörig myndighet. Jesus blev ordinerad av en behörig myndighet, av Gud, till att utföra en särskild tjänst som var Guds vilja med avseende på honom. 1 synagogan i Nasaret läste Jesus upp ur Jesajas bokrulle vad som var hans ämbetsåligganden: ” ’Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.’ Därmed rullade han ihop rullen, räckte den tillbaka till den tjänstgörande och satte sig; och allas ögon i synagogan voro riktade mot honom med spänd uppmärksamhet. Därpå började han säga till dem: 1 dag uppfylles denna Skriftens utsaga, som ni nyss hörde.’” — Luk. 4:18—21, NW.

¹⁰ Det var profeterat i Jesaja 61:1, 2 att Kristus skulle utföra detta verk, och därför kunde Jesus citera detta skriftställe och säga att han uppfyllde det. Jesus blev ordinerad till att utöva denna tjänst, vid sitt dop i floden Jordan. Där kom Jehovas ande över honom, och nu var han bemyndigad att utföra Guds verk. Tiden var nu inne för honom att tala och att förkunna offentligen. Detta gjorde Jesus i sanning!

11. Vad får vi veta om Jesu arbete, när vi läser de kristna grekiska skrifterna, och kom hans uppdrag att utföra detta arbete att åläggas andra? Vilka?

¹¹ Alla människor som har läst de kristna grekiska skrifterna känner till det ofantliga prediko- och undervisningsprogram som Jesus fullföljde under de tre och ett halvt år som hans tjänst varade. De känner också till den verksamhet som apostlarna bedrev, en verksamhet som aposteln Paulus talade om, när han sade: ”Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” (Rom. 10:10, NW) De kristna i våra dagar kan inte handla annorlunda. Samma uppdrag som Jesus fick — att kungöra goda nyheter, att predika frigörelse för fångar, att skänka syn åt de blinda och att predika Jehovas godtagbara är — ålades hans trogna kristna efterföljare. Ett liknande och mycket bestämt uttalande om denna sak gjordes för vår tid av Jesus själv, när han satt på Oljeberget. Han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Men apostlarna och alla Jesu efterföljare skulle göra predikandet av goda nyheter till sitt uppdrag i livet.

Vad ämbetsutövningen omfattar

12. Hur viktigt är det arbete som följer med ämbetet, och vilka välmotiverade frågor framställs?

¹² Att vara en ordinerad tjänare inför Gud eller inför världsliga regeringar är inte något man kan ta lättvindigt. Det inbegriper alla ens ord, tankar och handlingar, det innebär att man verkligen följer de principer som framställdes av Kristus Jesus, ja, att man vandrar i hans fotspår. Hur vitträckande är denna en kristens ordination inför Gud? Är en Guds ords tjänare ordinerad endast under den tid, då han predikar dessa goda nyheter för någon? Eller är det, eftersom han är överlämnad åt Jehova Gud, en ordination som gäller under dygnets tjugofyra timmar? Kan en person för en kort tid frångå den kallelse han bekänner sig ha och handla på något annat sätt, eller är han förpliktad att beständigt behålla sin ämbetsdräkt på sig? Skriften visar att Jesus som ung man var timmerman, men han bytte om sysselsättning eller levnadskall. Han skulle gärna ha bytt sysselsättning tidigare i livet, men det var inte Guds vilja. Han måste uppnå trettio års ålder först, den ålder då en levit var mogen för prästtjänst enligt den judiska lagen. När Jesus då blev ordinerad av Gud, lät han sitt sinne först och främst upptas av tanken på att göra sin Faders vilja, som var att han skulle predika att himmelriket var nära. Sina lärjungar övade han i att göra samma slags arbete eller följa samma kallelse.

13. Vad är den teologiska innebörden av ordet ”kallelse”? Vem måste följa en sådan kurs?

¹³ Den teologiska innebörden av ordet ”kallelse” definieras så här: ”En kallelse till tjänst för Gud i en särskild levnadsställning eller särskilda levnadsförhållanden, i synnerhet inom det prästerliga ståndet eller det religiösa livet, vilken ger sig till känna genom vederbörandes lämplighet, hans naturliga böjelser och ofta genom övertygelsen om en gudomlig maning. Den ställning eller de förhållanden i livet, som någon sålunda finner sig kallad till. En officiell inbjudan, ett förslag till utnämning, till någon särskild ecklesiastik befattning, som t. ex. ett pastorat.” Jesus hade i sanning ”en kallelse till tjänst för Gud”. Han hade fått en speciell verksamhet eller levnadsbana anvisad åt sig. Hans livskall var nu att ”först söka riket och hans rättfärdighet”. (Matt. 6:33, NW) Följaktligen måste också vilken människa som helst, som blir en ordinerad efterföljare till Kristus Jesus, därefter leva ett kristet liv på det sättet. Jesu apostlar måste göra detta för att bevisa att deras kallelse var att verka som ordinerade tjänare inför Gud, även om de inför världsliga regeringar blev av människor betraktade som fiskare, skatteindrivare eller tältmakare.

14. a) När kommer sådana kall eller yrken som att t. ex. vara snickare, murare, ingenjör eller läkare i andra rummet? b) Varför får man aldrig lämna tjänsten, när man väl har blivit ordinerad?

¹⁴ Att vara en åt Gud överlämnad kristen i denna tid är lika litet någon deltidssysselsättning som det var det på den tiden. Det är ett heltidskall. En sann kristen är inte en kristen bara några timmar på söndagen, medan han är i kyrkan eller på ett bönemöte. Den som i sanning är överlämnad åt Gud, en ordinerad tjänare inför Gud, måste vara en kristen i hela sitt liv från den stund då han börjar följa Kristus Jesus och gå i hans fotspår. I världen kan en person säga att hans kall eller yrke är att vara snickare, murare, ingenjör, läkare och att han skaffar sig sitt levebröd genom denna sysselsättning. Men om denne man överlämnar sitt liv åt Jehova Gud och blir döpt i vatten, så blir detta världsliga yrke, som han utövar, en underordnad sak, och hans kristna tjänst måste bli det mest betydelsefulla, ja, i verkligheten nu hans livsuppgift, hans kallelse, eftersom han har blivit kallad till Guds tjänst. Jesus sade: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder.” En kristens främsta arbete, hans förnämsta intresse, är då hans kallelse att leva ett kristet liv. Det måste vara så. Han måste inför Jehova Gud ägna sig åt en ordinerad tjänares kall. Han kan lämna sitt förvärvsarbete, men han får aldrig överge sin gudomliga kallelse till Guds tjänst. Om en kristen lämnar denna tjänst, så förlorar han sitt eviga liv. Vilket är alltså det viktigaste?

15. Vad kungör den som överlämnar sig, och hur betraktar han Guds ord?

¹⁵ Att man överlämnar sig åt Jehovas tjänst och symboliserar detta överlämnande genom vattendopet innebär inte att man ansluter sig till någon jordisk religiös organisation. Ett så oväsentligt steg är det inte. Det är det betydelsefullaste steg man någonsin har tagit i livet. Att man blir nedsänkt i vatten är en kungörelse inför alla medkristna och alla människor i världen att man hädanefter är överlämnad åt Gud, åt att verka som hans tjänare. Detta är ens kallelse, och från och med nu måste hela Guds ord, sådant det är framställt i bibeln, vara ens vägvisare. Som en sann kristen har man handlat såsom Paulus sade: ”När ni mottogo Guds ord som ni hörde av oss, godtogo [ni] det, icke såsom människors ord, utan — som det ju i sanning är — såsom Guds ord, vilket också är verksamt i eder som tro.” — 1 Tess. 2:13, NW.

16, 17. a) När man har godtagit Guds ord, vad inbegrips då i detta? b) Hur visade Paulus att det är så?

¹⁶ Du har tagit emot Guds ord och godtagit det, eller hur? Vad inbegrips nu i detta? Aposteln Paulus sade att det inbegrep till och med ens ätande och drickande. Detta kan låta orimligt, men låt oss läsa vad han skrev till korintierna: ”Därför, vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära. Avhåll eder från att bliva orsak till anstöt vare sig för judar eller för greker eller för Guds församling, alldeles såsom jag strävar efter att vara alla människor till lags i allting och icke söker min egen fördel utan de mångas, på det att de må bliva frälsta.” (1 Kor. 10:31—33, NW) Paulus var intresserad av att frälsa liv genom sitt ätande eller drickande eller vad han annars gjorde. Men hur bidrar ens ätande och drickande till att frälsa liv? Paulus förklarar det i 1 Korintierna 8 och 10.

¹⁷ Paulus visste att de kristna skulle avhålla sig ”från sådant som offrats åt avgudar” (Apg. 15:29, NW), men han förklarade för korintierna: ”Allting som säljes på ett köttorg, fortsätt med att äta det, i det att ni icke göra någon förfrågan för edert samvetes skull, ty ’jorden tillhör Jehova, och det gör också dess fullhet’. Om någon av de icke troende bjuder eder och ni önska gå, ät då av allting som sättes fram för eder, i det att ni icke göra någon förfrågan för edert samvetes skull. Men om någon skulle säga till eder: ’Detta är något som blivit offrat åt en gud’, ät då icke, för dens skull som yppade det och för samvetets skull. ’Samvetets’, säger jag, icke edert, utan den andra personens. Ty varför skulle det vara så, att min frihet blir dömd av en annan persons samvete? Om jag äter därav med tacksägelse, varför skall jag då bliva omtalad på ett skymfligt sätt för det som jag frambär tacksägelse för?” (1 Kor. 10:25—30, NW) Det kunde hända att det kött som såldes på köttorgen hade blivit offrat åt avgudar, men hur skulle en person kunna veta det? Han kanske inte hade frågat om djuret, eller just den del därav som han köpte hade offrats åt en avgud. Om någon bjuder dig på middag, säger Paulus därför, så ät vad han har. Paulus visste ”att en avgud ingenting är i världen och att det icke finnes mer än en enda Gud”. (1 Kor. 8:4, NW) Men om någon som äter tillsammans med dig säger: ”Detta är något som blivit offrat åt en gud”, så bör du inte äta någonting därav för den människans samvetes skull. För ditt eget samvetes skull? Nej, utan för den andra personens samvetes skull. Du kan komma honom att snava genom att du äter.

18, 19. a) Varför hade Paulus sådan omsorg om sina bröders samvete? b) Bör Kristi efterföljare i våra dagar ha likadan omsorg? Varför?

¹⁸ Paulus hävdade att en kristens frihet eller kunskap inte finge på något sätt bli ”en stötesten för dem som äro svaga”. Om du skulle äta den åt avgudar offrade maten, sedan du tackat Gud för den, så skulle du likväl kunna vålla en människas undergång. ”Men när ni människor på detta sätt synda mot edra bröder och såra deras samvete, som är svagt, då synda ni mot Kristus. Alltså, om mat bringar min broder på fall, vill jag aldrig någonsin mer äta kött, för att jag icke må bringa min broder på fall.” (1 Kor. 8:9, 12, 13, NW) Paulus’ ordination, hans avskiljande för Guds tjänst, inbegrep också vad han åt och drack. Det omfattade alla hans handlingar i vardagliga ting. Paulus var intresserad av att frälsa liv. Därför sade han: ”Vålla icke genom din mat, att den går under, för vilken Kristus har dött. ... Ty Guds rike betyder icke ätande och drickande, utan betyder rättfärdighet och frid och glädje med helig ande.” ”Allting är lovligt, men icke allting är fördelaktigt. Allting är lovligt, men icke allting uppbygger. Må var och en fortsätta att söka, icke sin egen, utan den andres fördel.” — Rom. 14:15, 17; 1 Kor. 10:23, 24; NW.

¹⁹ Får de kristna i våra dagar se annorlunda på saker och ting och tillåta att deras ätande och drickande bringar en jude eller en grek eller en broder i församlingen på fall? Nej! Vi befinner oss i samma ställning som Paulus gjorde. Han ville hellre sträva efter att vara alla människor till lags i allting och inte söka sin egen fördel utan de mångas, ”på det att de må bliva frälsta”. (1 Kor. 10:33, NW) Skulle du göra detsamma? Om du är en ordinerad tjänare lik Paulus, skulle du det.

Mat, dryck, ord och gärningar

20. a) Ätandet av mat kanske inte är något problem för de kristna nu, men vad är ett problem för dem, och vilka argument framförs för dess användning? b) Vad måste vi emellertid tänka på, när det gäller våra dryckesvanor?

²⁰ Men, säger någon, sådant händer inte i våra dagar. Folk offrar inte mat åt avgudar. Nåväl, men hur förhåller det sig med dina dryckesvanor? Det dricks en hel del nu för tiden, och Paulus nämner drickande som något man måste ge akt på. Folk dricker alla slags drycker, men det drickande som vållar den största rubbningen och störningen i somliga människors sinnen är inmundigandet av alkoholhaltiga drycker. Det kan hända att en människa, som önskar dricka vin, framhåller att Paulus uppmanade Timoteus att dricka litet vin för sin mages skull. En annan kanske säger att Jesu första underverk bestod i att han gjorde vin. Åter en annan kan säga att vin gläder människans hjärta. Detta är sant, och i de flesta länder och stater är det tillåtet i lagen att man har och använder alkoholhaltiga drycker, men är det till en annan broders fördel? Tjänar det ett uppbyggande syfte att du dricker en sådan dryck? Låt oss inte tänka på vår egen fördel, utan på den andres.

21, 22. a) Vilket dåligt exempel skulle en tanklös tillsysningsman kunna ge åt bröder? b) Vem mer än bröder skulle kunna ta anstöt?

²¹ Antag att det är en tillsyningsman i en församling av Guds folk, en man med inflytande, en som man ser upp till, som går ut en kväll med vänner. Han aktar sig inte, utan dricker mer än han tål, och han blir berusad. Bibeln säger mycket bestämt att drinkare inte kommer att ärva Riket. ”Vad! Veta ni icke, att orättfärdiga människor icke skola ärva Guds rike? Låt eder icke vilseledas. Varken otuktiga människor eller avgudadyrkare ... varken tjuvar eller giriga människor eller drinkare ... skola ärva Guds rike.” (1 Kor. 6:9, 10, NW) Även om några av er var sådana, innan ni kom in i sanningen, säger Paulus, så har ni blivit rentvagna. Varför då gå tillbaka till detta slags sedvänja igen och bringa er broder på fall? Nu kanske en broder får se denne berusade tillsyningsman vandra gatan fram i sicksack. Den som ser honom blir chockerad och oroad och stöter sig på att en ordinerad tjänare i hans församling har så låg tanke om sin ordination inför Gud, att han blir en drinkare. Denna vårdslöshet i fråga om att dricka har blivit en orsak till anstöt för en broder i Guds församling.

²² Låt oss följa denne druckne man litet längre. När han närmar sig sitt hem, får hans granne, som han studerar bibeln med, se honom i hans druckna tillstånd, och också han tar anstöt, ty han menade att denne ordinerade tjänare levde ett kristet liv. Nåväl, grannen bestämmer sig för att inte längre studera bibeln tillsammans med denne man och säger till sin hustru: ”Om detta är vad bibeln har gjort för honom, så finns det män att vara tillsammans med som är bättre än han, fastän de inte ens tror på Gud. Varför skulle jag ändra min livsföring och börja med något nytt, när jag här ser att en av de framträdande personerna i församlingen, som påstår sig vara en ordinerad tjänare åt Gud, är drucken?”

23. På vilket sätt är Paulus’ ord i brev till korintierna och romarna mycket välmotiverade?

²³ Hur rätt hade inte Paulus, när han sade: ”Därför, vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” (1 Kor. 10:31, NW) Var detta till Guds ära? Säkert vill inte en kristen bli till anstöt för vare sig en jude, en grek, en granne, en vän eller någon av bröderna i Guds församling. Vad varje ordinerad tjänare måste vara intresserad av är att frälsa alla människors liv för Guds nya värld. ”Må vi alltså sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes. Sluta upp med att riva ned Guds verk bara för mats skull. Det är sant att allt är rent, men det är skadligt för den som äter, om det föranleder honom att snäva. Du gör väl i att icke äta kött eller dricka vin eller göra någonting, som bringar din broder att snäva.” — Rom. 14:19—21, NW.

24, 25. I vilka andra avseenden måste en kristen ge akt på sina steg?

²⁴ En kristen måste ge akt på sina steg också i andra ting. Paulus framhåller denna sanning, när han skriver till kolosserna: ”Må Kristi ord bo i eder i rikt mått i all vishet. Håll i med att undervisa och förmana varandra med psalmer, lovprisning till Gud, andliga sånger med ljuvt behag, i det ni sjunga i edra hjärtan till Jehova. Och vadhelst det är som ni göra i ord eller i gärning, gör allt i Herren Jesu namn, i det ni tacka Gud, Fadern, genom honom.” — Kol. 3:16, 17, NW.

²⁵ Paulus säger att man skall ge akt på sina ord och sina gärningar, sitt arbete, som ju upptar en god del av vår tid varje dag. Hur talar vi till folk, och hur arbetar vi för vår arbetsgivare? Vår kristna fostran kommer förvisso till uttryck i dessa båda saker.

26. Vad för slags ord bör ordinerade tjänare bruka, och varför är det ibland svårt för oss att bemästra vårt tal?

²⁶ Är de ord som går ut ur vår mun anständiga, rena, gagneliga och aktningsvärda? Skulle vi vilja att Gud lyssnade på oss i allt som vi säger? Jakob skrev om våra ord, när han sade: ”En källa låter icke det söta och det bittra porla fram ur samma öppning, eller hur? ... Icke heller kan salt vatten frambringa sött vatten.” Om tungan, den där lilla lemmen i vår kropp, säger han: ”Tungan är en eld. ... Icke en enda av människorna kan få den tämjd. Oregerlig och skadlig som den är, är den full av dödsbringande gift. Med den välsigna vi Jehova, honom som är Fadern, och likväl förbanna vi med den människor som hava blivit till ’i Guds likhet’. Ur samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Det är icke tillbörligt, mina bröder, att det fortfar på detta sätt.” En ordinerad tjänares mun bör undervisa och förmana andra på ett behagligt och tilltalande sätt. Det får inte förekomma att någon skryter och ljuger mot sanningen. Munnen bör alltid prisa Jehova. ”För övrigt blir fröet till rättfärdighetens frukt sått under fridfulla förhållanden för dem som stifta frid.” — Jak. 3:6—12,18, NW.

27. Kan en ordinerad tjänare ha två olika slags ordförråd? Vad säger Paulus och Petrus om det?

²⁷ Jehovas ordinerade tjänare kan inte vara dubbelpersonligheter med två olika ordförråd, det ena rent och oförvitligt, det andra smutsigt och ondskefullt. En kristen kan öva sig i och bli i stånd till att begagna goda ord, som uttrycker hans tankar med klarhet och kraft. Den kristne har inte ett ordförråd, som han använder i församlingen av Guds folk, och så en annan uppsättning av grymma, hårda, smutsiga ord, som kommer till användning på hans arbetsplats. Kom ihåg vad Paulus säger: ”Vadhelst det är som ni göra i ord ..., gör allt i Herren Jesu namn, i det ni tacka Gud, Fadern, genom honom.” Petrus bekräftar också detta och brukar därvid goda, uttrycksfulla ord: ”Ty ’den som vill älska livet och se goda dagar, må han avhålla sin tunga från det som är skadligt och sina läppar från att tala svekfullt, ja, må han vända sig bort från det som är skadligt och göra det som är gott; må han söka friden och sträva efter den. Ty Jehovas ögon vila på de rättfärdiga, och han öron äro vända till deras bön, men Jehovas ansikte är emot dem som göra skadliga ting.’” — 1 Petr. 3:10—12, NW.

28. a) Hur bör den ordinerade kristne tjänaren betrakta sitt förvärvsarbete? b) Hur kan någon stjäla utom genom att direkt ta av andras ägodelar?

²⁸ Så har vi den andra delen av det kristna livet — gärningarna, arbetet. Åtskillig tid används till något slag av arbete, men hur utför den kristne sitt arbete och förtjänar sitt dagliga bröd? Alla personer ingår i själva verket ett kontrakt eller en överenskommelse med sin arbetsgivare. När en arbetsgivare anställer en man till att utföra ett bestämt arbete, så samtycker han till att betala arbetaren en viss arbetslön. Den anställde bör då inte söka dra sig undan från sitt arbete, göra mindre än han har gått in på att göra. Han bör vara ärlig och ge sin arbetsgivare fullt mått. Om någon är anställd som snickare under så och så många timmar om dagen och han får så och så mycket betalt för dessa timmar, så bör han naturligtvis under den tid anställningen varar beflita sig om att utföra ett gott snickararbete under alla dessa timmar. Han har inte betalt för att slå dank. Han har betalt för att arbeta. Om en kristen arbetar i en butik som ägs av en rik man, så har han inte rätt att stjäla från den rike mannen därför att denne har gott om det, och inte heller har han rätt att stjäla från kunder genom att ta mera betalt av dem än varorna är värda och så behålla skillnaden. Detta är stöld. En man kan också stjäla från sin arbetsgivare genom att maska i arbetet. Mannen förväntar att få betalt av sin arbetsgivare. Varför kan då inte arbetsgivaren förvänta att få arbetet gjort för de pengar han betalar ut? ”Vadhelst det är som ni göra ... i gärning [i arbete], gör allt i Herren Jesu namn.” Gör du det?

29. Vad var aposteln Paulus’ åsikt beträffande slaven Onesimus, sedan denne väl hade blivit kristen?

²⁹ Paulus tyckte inte att Onesimus, som var Filemons slav, skulle hållas borta från sin arbetsgivare. När Onesimus blev kristen, fick Paulus reda på att han var slav och sände honom tillbaka till hans ägare. Slaven, som nu var kristen, tillhörde fortfarande Filemon, fastän Filemon också var kristen. Paulus skrev om Onesimus och sade: ”Jag beder dig [Filemon] för min son, den som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus, som förut ingalunda var dig ’till gagn’, men som nu är både dig och mig till stort gagn. Denne sänder jag här tillbaka till dig; och när jag så gör, är det, såsom sände jag åstad mitt eget hjärta.” Fastän Paulus själv hade det största gagn av Onesimus, vilken hade rymt från sin ägare, ville Paulus likväl att Onesimus skulle fara tillbaka till sin ägare, därför att detta var rätt och därför att det var där som han enligt lagen hörde hemma samt för att Filemon skulle ”få honom igen för alltid, nu icke längre såsom en träl, utan såsom något vida mer än en träl: såsom en älskad broder”. ”Detta”, sade Paulus, ”är han redan för mig i högsta måtto; huru mycket mer då för dig, han, din broder både efter köttet och i Herren!” (Filem. v. 10—12, 15, 16) Skriften anger, att vilket tillstånd en kristen än befinner sig i, han må vara slav eller en fri arbetare, så bör han arbeta som om han gjorde det i Herren Jesu namn, och med tack till Gud, Fadern, genom honom.

30. Vad måste alltså de kristna vara?

³⁰ De kristna måste vara ärliga. De måste vara sanningsenliga. De måste bevisa att de är ordinerade tjänare, inte endast när de predikar de goda nyheterna, utan i allt vad de gör, så att människor av alla slag måtte bli frälsta. Därigenom bevisar de att Guds ord är verksamt i dem som tror. Är du en kristen som gör goda gärningar, när du äter, dricker, talar, arbetar, predikar eller gör något annat, i det att du gör allt till Guds ära, på det att någon måtte bli frälst? Söker du friden och strävar efter den? En kristen vet att ”Jehovas ögon vila på de rättfärdiga”, hans ordinerade tjänare. — 1 Petr. 3:11, 12, NW.