Kärleken ger inte någon orsak till anstöt
”På intet sätt giva vi någon orsak till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare.” — 2 Kor. 6:3, 4, NW.
1. a) Vad har kärleken sagts vara? b) Varför är kärleken värd att odla?
KÄRLEKEN har sagts vara ett osjälviskt intresse för andra människor grundat på principer. I den föregående framställningen har vi talat om hur ett utövande av kristlig kärlek kan hjälpa oss att komma till rätta med personliga problem som kan uppstå; men kärleken kan göra mycket mer än så. Detta osjälviska intresse för andras andliga välbefinnande kan i många fall till och med förhindra att sådana problem uppstår. Genom att man på lämpligt sätt utövar sådan kärlek kan man också avlägsna stötestenar från andra människors stig, redan innan de kan bli någon orsak till anstöt för dem. Kärleken till Gud och till nästan kommer samtidigt att ge oss förmåga att se oss själva och andra i en rätt dager, så att vi inser att vi alla är födda ofullkomliga, är behäftade med mänskliga svagheter och skröpligheter och har våra begränsningar, och detta kan hjälpa oss att undvika att ta anstöt av det som andra kan göra eller säga. Alltså måste kärleken såsom en av Guds andes frukter vara en egenskap som är väl värd att odla, eller hur?
2. a) Hur kan man påstå att en kristens uppförande med nödvändighet kommer att påverka andra? b) Varför är det något så allvarligt att ge andra orsak till att ta anstöt?
2 Framför alla andra kommer de åt Gud överlämnade kristna att inse behovet av att i det dagliga livet frambringa denna andens frukt. De ägnar sig åt en världsomfattande förkunnargärning, förmedelst vilken de kan påverka många människors liv, och deras önskan är att de skall kunna utöva ett gott inflytande på dessa människor och att det skall medföra livgivande välsignelser för dem som de kommer i beröring med. De vill att deras uppförande skall få en gynnsam inverkan på andra och inte få dem att ta anstöt eller att snava. Också aposteln Paulus insåg hur viktigt detta var och skrev: ”På intet sätt giva vi någon orsak till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare.” (2 Kor. 6:3, 4, NW) Att vi inte bör ta lättvindigt på denna sak, möjligheten av att vi kan vara andra till anstöt, framhölls klart och tydligt i Jesu ord, som är återgivna i Matteus 18, ett kapitel där det talas om förhållandet kristna bröder emellan. Jesus sade: ”Men vemhelst som får en av dessa små, som sätta tro till mig, att snava, det är nyttigare för honom att få en åsnekvarnsten hängd om sin hals och att bliva sänkt i det vida, öppna havet. Ve världen för stötestenarnas skull! Ja visst, stötestenarna måste nödvändigtvis komma, men ve den människa genom vilken stötestenen kommer!” — Matt. 18:6, 7, NW.
Ta inte anstöt
3. a) Vilka två sidor av det här med stötestenarna kommer vi att ta upp? b) Vilken egenskap kan vi utöva och därigenom få hjälp att undvika att ta anstöt av andra?
3 Det här med stötestenarna har två sidor, dels kan en kristen ta anstöt av andra människor, och dels kan han bli orsak till att andra tar anstöt. Låt oss då först dryfta hur man kan undvika att själv ta anstöt av det som andra kan göra eller säga. Vi framhöll i början av artikeln att den kristna kärleken kommer oss till hjälp i detta avseende, ty denna egenskap förhjälper oss till en rätt syn på andra människors begränsningar och till att inse att vi behöver vara förlåtande gentemot dem, när det gäller allehanda mindre förseelser som de begår emot oss. Ber vi inte i bönen Fader vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”? Och när Jesus hade givit sina lärjungar denna mönsterbön, sade han vidare: ”Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder.” (Matt. 6:12, 14) Om vi skall förbli stående inför Jehova Gud, det beror alltså på vår förmåga att förlåta andra alla obetydliga förseelser som de kan göra sig skyldiga till gentemot oss. För att detta skulle etsa sig kraftigare in i vårt medvetande framställde Jesus vid ett annat tillfälle en livfull liknelse, som är återgiven i Matteus 18:23—35.
4, 5. a) Redogör i korta drag för den liknelse som Jesus framställde för att påvisa att vi måste förlåta andra. b) Vad ville han att de som hörde honom klart och tydligt skulle inse?
4 Strax innan Jesus framställde denna liknelse, hade aposteln Petrus kommit med en fråga, en fråga som många av läsarna av denna tidskrift kan ha ställt någon gång i livet. Petrus frågade: ”Herre, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag skall förlåta honom? Ända till sju gånger?” Sade Jesus då att vi bör vara redo att förlåta vår felande broder ända upp till sju gånger? Lyssna här till hans svar: ”Jag säger dig icke: Ända till sju gånger, utan: Ända till sjuttiosju gånger.” (NW) Därpå gav han större kraft åt sina ord genom att framställa en liknelse om en konung, som ville hålla räkenskap med sina slavar. En slav, som fördes fram till konungen, var skyldig honom 10.000 pund eller talenter (omkring 50.000.000 kronor), men när slaven bad att hans herre skulle ha tålamod med honom och visa honom barmhärtighet, ömkade konungen sig över honom, ja, han gick så långt att han efterskänkte honom hela hans skuld! Tänk så glad denne slav måste ha blivit, när han fick en sådan ofantlig skuld efterskänkt! Men vad gjorde han därpå? I stället för att visa samma villighet att förlåta eller att efterskänka en skuld, som hans herre hade visat gentemot honom, sökte han upp en av sina egna gäldenärer, som var skyldig honom 100 silverpenningar eller denarer (omkring 85 kronor), och ”grep honom vid strupen och sade: ’Betala, vad du är skyldig.’” Konungen, som fick höra talas om detta, blev vred och överlämnade den hårde och omedgörlige slaven åt rättvisan, till dess han hade betalt allt vad han var skyldig. Jesus sade därpå till avslutning: ”Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten, var och en sin broder.”
5 Tänker du nu så här: ”Hur skulle någon kunna vara så hård att han obönhörligen skulle kräva att få tillbaka 85 kronor, som han hade fordran på, sedan han själv blivit fri från en skuld på 50.000.000 kronor”? Förvissa dig då om att du rätt förstår innebörden av Jesu avslutande ord. Vilken överträdelse våra bröder än kan begå gentemot oss, så kan den motsvara de 85 kronorna i jämförelse med den skuld som Gud har förlåtit oss på grundval av hans Sons lösenoffer. Med tanke på denna oerhörda syndaskuld, som Gud har förlåtit oss, bör vi sannerligen vara redo att förlåta vår broder en obetydlig överträdelse, som han kan ha begått emot oss, ja, förlåta honom ända till sjuttiosju gånger, i stället för att ta anstöt av överträdelsen, eller hur? ”Lyckliga äro de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” — Matt. 5:7, NW.
Vanor, sedvänjor eller ord
6. Bör andra människors vanor och sedvänjor utgöra en orsak till anstöt för en kristen?
6 Händer det att du tar anstöt av några säregna vanor, sedvänjor eller karakteristika, som präglar en människa av en annan ras eller nationalitet? På sina håll kan folk ha för vana att dricka vin till maten, och en främling kan ta anstöt av en sådan sedvänja. Eller också kan situationen vara den motsatta, och den som är van att dricka vin till maten kan tycka att en viss familj går till ytterligheter, om de inte anser detta vara passande. Hur skall man då handla? Så länge det inte är en oskriftenlig sedvänja, som det är fråga om, är det inte något som bör få dig att känna dig överdrivet oroad. I intetdera fallet bör man ta anstöt och tillåta sig att snava för en sådan saks skull. I det första århundradet uppstod tydligen liknande situationer. Paulus nämner att somliga människor åt vad som helst, andra åt bara grönsaker, somliga ansåg en dag vara förmer än en annan, och andra åter ansåg alla dagar vara lika. Fördenskull gav han de kristna dessa råd: ”Var och en vare fullt viss i sitt sinne. Om någon särskilt aktar på någon dag, så gör han detta för Herren [Jehova, NW], och om någon ... avhåller sig från att äta, gör han detta för Herren [Jehova, NW]. Ty Guds rike består icke i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje.” (Rom. 14:5, 6, 17) Det är alltså inte de olika sedvänjorna i fråga om att äta osv. som är det viktiga; de är bara bisaker. Låt inte sådant få dig att ta anstöt eller utgöra ett hinder för dig i att predika de goda nyheterna om Guds rike.
7. a) Vilket felaktigt tänkesätt har lett till att somliga människor tagit anstöt eller snavat? b) Varför är detta tänkesätt felaktigt?
7 Du kanske anser att en viss person handlar fel, låt oss säga i fråga om nöjen, arbete eller klädedräkt, men när det gäller sådana ting, har du inte heller någon orsak att bli så upprörd att du tar anstöt av dem. Om det verkligen är något orätt som bedrivs, då kommer Jehova genom sin organisation att rätta till det. Handla fördenskull inte på eget bevåg, ta inte saken i egna händer, utan vänta i stället på Jehova. I en sådan situation kan en omogen människa tänka ungefär så här: ”Så länge den där människan hör till församlingen vill då inte jag vara med på mötena eller ta del i tjänsten.” En sådan inställning skulle sannerligen vara felaktig och skulle vittna om att du tagit anstöt eller snavat. Inte skulle den heller kunna lösa problemet. Om en annan människa framhärdar i ett orätt handlingssätt, så är inte detta någon orsak för dig att avbryta ditt studium av Guds ord och din samvaro med Guds organisation. Man skulle i själva verket komma att tjäna Satans syften, om man handlade så, ty de går ut på att få oss att sakta av eller att snava och att slutligen helt ta avstånd från Guds folk.
8. Hur visade Petrus en rätt inställning, varigenom han undgick att ta anstöt av det som han fick höra?
8 Hur mycket bättre är det inte att följa aposteln Petrus’ exempel! När Jesus vid ett tillfälle höll på att predika för en skara människor i Kapernaum, liknade han sin kropp av kött vid livgivande bröd, då han sade: ”Den som äter detta bröd, han skall leva till evig tid.” Många som hörde det sade: ”Detta är ett hårt [upprörande, NW] tal; vem står ut med att höra på honom?” och för detta tals skull lämnade många honom, ”så att de icke längre vandrade med honom”. Hur dåraktigt var det inte av dem att ta anstöt bara därför att de inte förstod det som han sade! Fördenskull frågade Jesus apostlarna: ”Icke viljen väl också I gå bort?” och Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” (Joh. 6:53—69) Så fastän Petrus inte helt och fullt förstod Jesu ord, han heller, insåg han likväl att Jesus var en källa till vishet och liv. Om du kommer att ställas inför en liknande situation, så ”visa dig icke upphetsad över ogärningsmän” (Ords. 24:19, NW), och se till att du inte tar anstöt eller bringas att snava.
9. Nämn några bibelverser som kan hjälpa en kristen att inse att han bör undvika att lätt ta anstöt.
9 Det är ju så att en del människor är mycket känsliga av naturen och mycket lätt tar anstöt. Det verkar som om det alltid var någon som ”trampade dem på tårna”, som man säger. Sådana människor bör göra sitt yttersta för att ikläda sig den nya personligheten, som fogar sig efter det föredöme deras Mästare har givit dem, och frambringa sådana andens frukter som t. ex. mildhet och självbehärskning. Hos den nya personligheten finns det inte rum för någon överdriven känslighet eller förargelse över småsaker eller raseri och obehärskad vrede över verkliga eller inbillade förolämpningar. ”Sucken icke mot varandra, mina bröder.” ”Tagen profeterna, som talade i Herrens namn, till edert föredöme i att uthärda lidande och visa tålamod.” (Jak. 5:9, 10) Såvida det inte är fråga om något allvarligt slags förseelse, som kräver att du handlar i överensstämmelse med det som vi dryftade i föregående artikel, är det väl mycket bättre att du låter kärleken till din broder överskyla hans försyndelse, antingen denna är verklig eller inbillad, eller hur? Tänk på hur mycket Guds kärlek till dig, som kommit till uttryck genom hans Sons lösenoffer, har betytt för dig. ”Den som skyler överträdelse eftersträvar kärlek, men den som håller i med att tala om en sak skiljer dem åt, som äro förtrogna med varandra.” — Ords. 17:9, NW; 19:11; Pred. 7:10.
Hur man undviker att ge orsak till anstöt
10, 11. a) Vilket slag av självrannsakan kan hjälpa en människa att undvika att vara till anstöt för andra? b) Förklara hur man kan bli orsak till att någon tar anstöt.
10 Låt oss nu begrunda den andra sidan av detta som har med stötestenar att göra, nämligen hur vi kan undvika att ge en annan människa orsak att ta anstöt. Paulus skrev: ”Må var och en fortsätta att söka, icke sin egen fördel, utan den andres.” (1 Kor. 10:24, NW) Vi kan med lätthet förstå att just sådana ting, som vi här har dryftat och som en kristen bör sträva efter att överse med eller förlåta hos andra, är sådant som, om han gör sig skyldig därtill, kan ge andra orsak att ta anstöt. Hur kan man då undvika sådana ting, så att man inte blir ”orsak till anstöt vare sig för judar eller för greker eller för Guds församling”? — 1 Kor. 10:32, NW.
11 När vi kommit så här långt, är det nyttigt att ingående pröva sig själv. Man kan ställa ett antal frågor till sig, sådana som dessa: Följer jag några ovanliga sedvänjor, som kan ge mina kristna bröder orsak att ta anstöt, särskilt de nya och omogna? Vidhåller jag bestämt att jag har en kristen rättighet att utföra vissa slag av arbeten, ägna mig åt vissa nöjen, hobbyer eller ett visst umgängesliv, så länge som dessa ting inte får mig att kompromissa med kristna principer? Skulle mitt uppförande, mitt handlingssätt eller mina ord ha kunnat missförstås av en omogen person, så att något av detta kan ha blivit en stötesten för honom? Om svaret på någon av dessa frågor blir jakande, då kan vi vara övertygade om att vi inte fortsätter ”att söka ... den andres [fördel]” utan snarare vår egen, och vi kan bli orsak till att någon tar anstöt. Du kan till exempel tycka att du är i din fulla rätt att se ett visst TV-program eller en viss film, som har namn om sig att vara litet vågad, och att ingen annan har rättighet att invända något häremot. Men en mogen kristen kommer inte att tänka efter om han har rätt att göra en viss sak eller inte, utan han kommer i stället att fråga sig om det kan vara uppbyggande att han gör det ena eller det andra. Skulle det kunna bli till skada för en andligen svag människas samvete, om denna människa finge se mig gå in på bion för att se en sådan film? Paulus sade: ”Allting är lovligt, men icke allting är fördelaktigt. Allting är lovligt, men icke allting uppbygger. Därför, vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära ... alldeles såsom jag strävar efter att vara alla människor till lags i allting och icke söker min egen fördel utan de mångas, på det att de må bliva frälsta.” — 1 Kor. 10:23, 31—33; NW; Rom. 14:21; 15:1, 2.
12. Vilken inställning bör en mogen kristen ha till de nyare, mindre mogna medlemmarna i församlingen?
12 Någon kanske kan vara frestad att säga ungefär så här: ”Bara den som är omogen i fråga om kunskapen i Guds ord skulle kunna ta anstöt av det som jag gjorde”; och det är kanske alldeles riktigt. Men det är denna omogna människa som vi i synnerhet hyser intresse för. Det är för dessa omogna som den kristne har ansvar. Han önskar inte att de skall ta anstöt och bringas att snava, utan han är intresserad av deras eviga frälsning, och fördenskull kommer han att visa dem välvillig och kärleksfull hänsyn. Var det inte det som Paulus hade i tankarna, då han skrev sitt brev till korintierna? Så här skrev han: ”Om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.” Ja, den som hade detta skulle vara lik ”en ljudande malm eller en klingande cymbal”, om han inte visade osjälviskt intresse för andra, vilket är detsamma som kärlek. (1 Kor. 13:1, 2) I samma brev liknade aposteln den kristna församlingen vid en människokropp och framhöll att somliga lemmar i kroppen, t. ex. ögat, kan tyckas vara av större betydelse än andra lemmar, men därmed är inte sagt att ögat kan säga till en annan lem, t. ex. till lilltån, att den inte behövs. Nej, ty även lilltårna på våra fötter har sin uppgift och bidrar till hela kroppens smidiga rörelseförmåga och samverkan. Tänk fördenskull inte att den nya, svaga eller omogna medlemmen i församlingen inte behöver eller förtjänar samma uppmärksamhet, heder och ära som ges de andra. Det är alldeles tvärtom enligt aposteln Paulus: ”Nej, just de kroppens lemmar, som tyckas vara svagast, äro som mest nödvändiga. Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder.” (1 Kor. 12:19—25) Församlingens svagare medlemmar kräver alltså större uppmärksamhet och hänsyn än de mognare medlemmarna gör.
13. a) Varför är det så viktigt att behärska tungan, då man söker undvika att vålla anstöt? b) Vad betyder det att ens tal skall vara ”kryddat med salt”?
13 Hur nödvändigt är det då inte också att i det här nämnda syftet rätt behärska tungan! Ty den kan lätt ge orsak till anstöt. Tungan bör användas till att bygga upp genom att vi delger andra exakt kunskap om Guds nedtecknade uppsåt. Bibelskribenten Jakob liknade tungan vid ett betsel i hästens mun, vid ett stort fartygs lilla roder och vid en liten gnista, som kan vålla en väldig skogsbrand — en liten lem, som likväl förmår åstadkomma mycket, antingen till nytta eller till skada. Kärleken till bröderna och till nästan kommer att hjälpa dig att ta dig till vara för att använda denna lilla lem på ett otillbörligt sätt. Man bör undvika varje benägenhet att skvallra, vilket lätt kan leda till att andras goda namn och rykte blir nedsvärtat. Samtidigt förmanas vi att varken låta ”ett skamligt uppförande eller dåraktigt tal eller oanständigt skämt, ting som icke äro passande”, ”ens nämnas bland” oss ”utan fastmer tacksägelse”. (Ef. 5:3, 4, NW) I stället för att säga sådant som skulle kunna väcka anstöt bör du se till att ditt tal är uppbyggande och upplivar andra till kärlek och rätta gärningar. (Hebr. 10:24) ”Må det ni tala alltid vara behagligt, kryddat med salt, så att ni veta hur ni böra svara var och en.” (Kol. 4:6, NW) Att ett tal skall vara kryddat med salt betyder inte att det skall vara överdrivet pikant, gåtfullt eller nära nog oanständigt, utan i stället skall det vara tilltalande och smakfullt. Salt är ett konserveringsmedel; och låt fördenskull dessutom dina ord få stöd och inspiration av ett kärleksfullt och osjälviskt intresse för andra, vara det medel, genom vilket de som lyssnar till dig kan bevara sitt liv in i Guds nya ordning.
14. Hur kan en kristen genom sitt uppförande vålla att andra tar anstöt?
14 Den kristne kommer också att göra sitt yttersta för att se till att hans uppförande stämmer överens med hans nyttiga, uppbyggande tal. Han önskar vara säker på att ett misstankens finger inte lyfts mot honom, därför att han skulle vara lik de judiska fariséerna på Jesu tid, om vilka det hette: ”Allt vad de säga eder, det skolen I göra och hålla, men efter deras gärningar skolen I icke göra; ty de säga, men göra icke.” (Matt. 23:3) Den som dricker till övermått, har ett opassande umgänge och besöker tvivelaktiga nöjesetablissemang kan lätt väcka anstöt hos andra, ja, kanske få dem att snäva. Dansen såsom sådan fördöms inte i bibeln. Men otillbörlig, sensuellt betonad dans ligger inte inom de passande nöjenas ram, och en kristen, som kärleksfullt vill avhålla sig från att bli orsak till anstöt för andra, kommer inte att ägna sig åt sådant. Om en kristen inskränker sitt umgänge till dem som tillhör Jehovas ”nya världens samhälle” och söker sådan förströelse, som tjänar både till avkoppling och till uppbyggelse, kan han vara viss om att han följer den kurs, som anbefalls av aposteln Paulus i Romarna 14:19: ”Må vi ... sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes.” — NW.
15. Hur kan också tillsyningsmän undvika att bli andra i församlingen till anstöt eller att få dem att snava?
15 De sanna kristna i våra dagar är de mest upptagna människorna på jorden. De har sina möten i församlingen, sin förkunnartjänst, sina enskilda bibelstudier och sin bibelläsning förutom alla de ting som de måste göra i sin dagliga gärning. Men de får aldrig ha så bråttom att de inte har tid att ge kärleksfullt bistånd åt den som är i behov härav. Detta gäller i synnerhet om dem som har större ansvar inom församlingsanordningen, t. ex. tillsyningsmannen. Om en tillsyningsman skulle ignorera en begäran om hjälp från en församlingsmedlems sida eller avfärda hans problem såsom obetydligt eller oviktigt, skulle han kunna få den svagare att snava. Fördenskull är tillsyningsmannen alltid redo att höra på och att ge en hjälpande hand åt dem som går till honom med ett personligt problem. Tillsyningsmännens uppdrag är att vara ”herdar för Guds hjord, som ni hava i eder vård, icke på grund av tvång, utan frivilligt; icke heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver”. (1 Petr. 5:2, NW) Deras kärlek till de fårlika människor, som de har i sin vård, kommer att stärka dem, så att de kan ”bära deras svagheter, som icke äro starka, och icke vara ... [sig] själva till behag”. — Rom. 15:1, 2, NW.
16. Vad bör alla mogna kristna i våra dagar göra till sitt beslut? Vilka välsignelser kan detta medföra vad deras förhållande till Gud och människor beträffar?
16 I likhet med Jesu Kristi apostlar är de sanna kristna i våra dagar satta ”till beskådande” och ”hava blivit ett skådespel för världen, både för änglar och för människor”. (1 Kor. 4:9, NW) Därför är det viktigt att alla vandrar framåt med varsamhet, under det att de ger akt på sitt uppförande, sitt tal och sitt dagliga liv, så att de inte lägger någon stötesten i andra människors väg. Uppriktig kärlek till Jehova Gud och till ens kristna nästa kan förhjälpa en till att göra detta. Samtidigt hindrar denna kärlek en från att ta anstöt av vad andra kan göra eller säga. Ideligen, ja, dagligen uppfordras dessa kristna till att i sin förkunnargärning tillämpa denna konungsliga lag, kärleken. De önskar kunna säga med aposteln: ”På intet sätt giva vi någon orsak till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras; utan vi anbefalla oss på alla sätt såsom Guds tjänare, genom att vi uthärda mycket.” (2 Kor. 6:3, 4, NW) Genom sina ivriga bemödanden, genom sitt regelbundna studium av Guds ord och genom att tillämpa bibelns principer i sitt liv, genom att flitigt umgås med Jehovas vittnen i den nya världens samhälle och genom ständig bön, prövar och granskar de sig själva i det ljus de fått i fråga om Skriftens krav, på det att de skall kunna komma i större överensstämmelse med sin Mästares och föregångsmans, Jesu Kristi, fullkomliga exempel. Samtidigt kommer de att fortsätta med att bistå och uppmuntra varandra, i det att de säger: ”Gör .. . detta till edert beslut: att icke för en broder lägga en stötesten eller en orsak till att snubbla. Ty Guds rike betyder icke ätande och drickande, utan betyder rättfärdighet och frid och glädje med helig ande. Ty den som i detta hänseende utför slavtjänst åt Kristus är godtagbar för Gud och äger människors godkännande.” — Rom. 14:13, 17, 18, NW.