Heltidstjänare åt Gud

 1. a) Hur många av Jehovas vittnen är heltidstjänare åt Gud? b) Vad är Guds vilja beträffande sanna kristna, enligt vad Jesus visade, och hur reagerade de första kristna för Guds vilja?

ALLA Jehovas vittnen, som är döpta kristna, är heltidstjänare åt Gud. De har överlämnat sitt liv åt Gud till att göra hans vilja, och eftersom de har studerat bibeln, vet de vad hans vilja är. Jesus Kristus var såsom Jehovas främsta vittne ett föredöme för dem. (Upp. 3:14) Han var en predikare av evangelium, av de goda nyheterna om Guds rike, och han delgav människorna detta glada budskap var de än befann sig. (Mark. 1:14, 15; Luk. 8:1; 4:15, 16; 5:27) Han övade sina lärjungar att ta del i denna verksamhet. Innan han lämnade dem, befallde han dem att vara vittnen för honom ”intill jordens ända”. (Apg. 1:8) De drog inte den slutsatsen att det bara var ett utvalt fåtal som skulle utföra detta arbete, medan de andra såg på. Till och med författare av världshistoria, som drev gäck med kristendomen, vittnar om att de första kristna, som försörjde sig såsom ”arbetare, skomakare, bönder”, likväl var nitiska förkunnare av evangeliet.a I boken A History of Civilization (av C Brinton, J. Christopher och R. Wolff) heter det: ”Den kristne var långt ifrån tillfreds med utsikterna till frälsning för egen del. Han tog inte emot Guds vilja på ett passivt sätt. Han var från första början en nitisk missionär, angelägen att omvända och frälsa andra.”

 2. Hur vet vi att denna ande fortfarande är verksam?

² Denna ande är inte utdöd; den är fortfarande verksam bland vår tids kristna vittnen för Jehova. Dessa tänker allvarligt på Jesu profetiska tillkännagivande för våra dagar, som lyder: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) I nästan två hundra länder ägnar Jehovas vittnen drygt 14.000.000 timmar varje månad åt just detta arbete som Jesus förutsade. Förutom att de predikar är de också regelbundet med vid möten i församlingen och tar del i dem.

 3. Varför kan man påstå att alla döpta vittnen för Jehova är heltidstjänare?

³ Men predikandet av dessa ”goda nyheter” och mötesbesöken, jämte allt personligt studium och all läsning på egen hand, som man ägnar sig åt hemma, upptar inte dagen helt och hållet för ett Jehovas vittne, eller hur? Hur kan man då påstå att alla Jehovas vittnen är heltidstjänare åt Gud? Därför att allt de företar sig i livet påverkas av att de är Guds tjänare. Även om de har anställning som grovarbetare, lantarbetare, kontorister eller affärsbiträden, så är de först och främst Guds tjänare. Det är det som de tror och lär såsom Guds tjänare som påverkar deras val av förvärvsarbete, och det är detta som gör dem till samvetsgranna arbetare. (Kol. 3:22, 23) De kan byta ut sitt förvärvsarbete men inte sin tjänst för Gud. I allt de företar sig är de klart medvetna om att de är Guds tjänare. Detta påverkar deras fostran av barnen, deras uppförande när de är ute och handlar, när de är i skolan, när de söker avkoppling eller sätter sig till bords. ”Vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” (1 Kor. 10:31, NW) Inte bara genom sitt tal utan också genom sitt uppförande strävar de efter att låta sitt ”ljus lysa”, för att andra till följd av det de ser skall prisa Gud. (Matt. 5:14—16; 1 Petr. 2:12; 2 Kor. 6:3, 4) Att de är heltidstjänare innebär följaktligen att de är Guds tjänare tjugofyra timmar på dygnet, alla dagar. Är det så du betraktar dig — som en heltidstjänare åt Gud?

 4. a) Kan vi alla göra samma sak och lika mycket för att främja den rena gudsdyrkans intressen? b) Vilket motiv för vår tjänst finner Gud behag i?

⁴ Naturligtvis kan några vara i stånd att uträtta mera i vissa avseenden för att främja den rena gudsdyrkans intressen än andra kan. Alla är inte kvalificerade att vara tillsyningsmän, och alla har inte heller samma förmåga att hålla offentliga föredrag, men var och en bidrar på ett värdefullt sätt till församlingens andliga välgång, om han uppriktigt utför det som ligger inom gränsen för hans förmåga. (Rom. 12:6—8) Inte heller kan alla vara lika mycket ute i tjänsten på fältet, men om vi offentligen lovprisar Guds namn, inte motsträvigt eller av tvång och inte heller därför att vi söker vara människor till behag, utan därför att vårt hjärta flödar över av tacksamhet mot vår kärleksfulle Fader i himmelen, då är detta välbehagligt för Gud. — 2 Kor. 9:7; Hebr. 13:20, 21.

Är pionjärtjänsten något för dig?

 5. a) Vilken måttstock kan somliga vara benägna att ta till för att avgöra om de behagar Gud, och hur kommer det sig? b) Vad bör man tänka på, när man söker fastställa hur mycken tid man bör kunna ägna åt tjänsten på fältet?

⁵ Eftersom arbetet med att predika budskapet om Guds rike är en viktig del av en kristen Ordets tjänares liv, ett arbete som han för anteckningar över, så att han kan lämna in en rapport till församlingen, kanske några är benägna att enbart med ledning av antalet timmar som de ägnar åt tjänsten på fältet avgöra om de behagar Gud. Det är utmärkt att de inser att detta arbete är viktigt; det bör vi göra allesammans. Vi bör ”köpa” tid från andra förehavanden och ägna den åt detta viktiga verk. Så här skrev aposteln Paulus till församlingen i Efesus: ”Vaka ... noga över att ni vandra, icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda.” Men från vad skall vi ”köpa” tiden? Skall vi offra vår egen andlighet, skära ned på det enskilda bibelstudiet och mötesbesöken för att kunna predika? Skall fäderna försumma sina familjer? Skall mödrarna försumma sina plikter mot den äkta mannen och barnen för att kunna predika mera? Nej, visst inte. Dessa nödvändiga ting kan möjligen organiseras bättre, så att det kan bli större tillfälle till tjänst på fältet, men glöm inte att alla dessa andra plikter är en del av en människas liv som en kristen Ordets tjänare. Paulus fortsätter så här: ”Sluta fördenskull upp med att vara oförnuftiga, men fortsätt med att fatta vad Jehovas vilja är.” (Ef. 5:15—17, NW) Och i de följande verserna påvisar han sedan att ”Jehovas vilja” också omfattar tillbörlig uppmärksamhet åt de egna familjemedlemmarnas fysiska, känslomässiga och andliga behov. (Ef. 5:21—6:4) När man tänker över vad man kan uträtta i tjänsten på fältet, måste man följaktligen ta hela sitt liv som kristen i övervägande och fråga sig vilket handlingssätt som verkligen kommer att leda till det bästa andliga tillståndet för alla i hemmet och alltså medföra att Gud blir lovprisad i största möjliga utsträckning.

 6. a) Varför handlar flertalet unga människor rätt om de efter fullbordad skolgång bestämmer sig för att ta upp pionjärtjänsten? b) Hur handlade en ung broder för relativt kort tid sedan, då han blev erbjuden högskolestipendium, och varför handlade han så?

⁶ När somliga tänker över sina förhållanden, inser de att det handlingssätt som verkligen överensstämmer med deras överlämnande åt Gud är att de ägnar hela sin tid åt tjänsten på fältet såsom pionjärförkunnare, vilka använder ett hundra timmar i månaden till att predika dessa ”goda nyheter”. De har fullbordat sin skolgång, de är unga, vid god hälsa och har inga försörjningsplikter mot familjemedlemmar eller några andra ansvarsbördor som de först och främst måste axla. (Pred. 12:1, 13) De föredrar inte att göra karriär inom affärsvärlden, därför att de inser hur meningslöst det är att satsa på ett system som Guds ord klart och tydligt säger skall ”gå omkull” i en nära framtid. Hur reagerar de då inför ”lockande erbjudanden” från världen? Under sista året i läroverket blev en ung broder för relativt kort tid sedan erbjuden stipendium, som skulle ha gjort det möjligt för honom att utan egen kostnad fortsätta studierna vid en högskola. Men han visste att den framgång han skulle kunna vinna i världen i bästa fall skulle bli kortvarig. Han påminde sig bibelns råd: ”Älska varken världen eller tingen i världen. ... Dessutom försvinner världen, och det gör också dess begärelse, men den som gör Guds vilja förblir evinnerligen.” (1 Joh. 2:15—17, NW) Kärlek till Jehova och tro på hans löftesord fick den här brodern att sluta sig till pionjärernas led.

 7. a) Varför sålde en broder på Förenta staternas västkust sitt hus och gick ut som pionjär? b) Vilka välsignelser har han och hans hustru fått sedan dess?

⁷ På Förenta staternas västkust fanns det en gift man som hade fullt sjå att klara av amorteringarna på sitt hus. Han måste arbeta träget veckan igenom i sitt förvärvsarbete, men han använde någon tid i tjänsten på fältet. Eftersom han var ärlig mot sig själv, insåg han emellertid att han tänkte mera på sitt förvärvsarbete och sitt hem än på Jehovas tjänst. Han visste att han måste stärka sin andlighet, om han skulle kunna behaga Jehova. (Matt. 19:21; 5:3, NW) Sedan han noggrant tänkt över saken, sålde han sitt hus, och han och hans hustru blev pionjärer. De började känna större glädje i tjänsten än någonsin förut. Inom kort blev de erbjudna att bli pionjärer med särskilt uppdrag på en ort där behovet var större, därefter inbjöds de till Vakttornets Bibelskola Gilead för att få undervisning för att utföra missionärsverksamhet, och nu tjänar de i Colombia. Jehova har rikligen välsignat dem för den tro de visade, då de ökade sin andel i predikoverket.

 8. a) Nämn några saker som kan påverka en mors beslut, när hon överväger om hon skulle kunna vara pionjär och likväl ägna barnen tillbörlig omvårdnad. b) Hur blev familjerna påverkade i två här omtalade fall där mödrarna var pionjärer?

⁸ Andra som har blivit pionjärer har barn att tänka på. I en del fall skulle det inte vara möjligt för dessa att axla ansvaret som heltidsförkunnare, pionjär, och samtidigt ägna barnen tillbörlig omvårdnad. Det är så mycket som spelar in, bland annat den personliga organisationen, hälsan och barnens ålder och läggning. Men en husmor, som slog sig ned och tänkte igenom förhållandena i hemmet tillsammans med sin man, kom till den slutsatsen att det skulle bli till nytta för andligheten i hela familjen, om hon blev pionjär, också bara för en kort tid, och hon meddelar att så gick det också. Hennes pojke i förskoleåldern följde med henne i tjänsten och tyckte att det var mycket roligt, och den andre, som var sju år, började tala om när han skulle kunna bli pionjär. En annan mor, som också har varit pionjär, sade: ”Eftersom jag förstår att pionjärarbetet inte är en ursäkt för att komma ifrån andra plikter, har jag blivit en mer ansvarsmedveten hustru och mor och har dessutom lärt mig att sköta hemmet bättre. Av pionjärtjänsten har jag lärt mig att om man skall kunna bära frukt i förkunnartjänsten, måste man alltid helt och fullt förlita sig på Jehova.” Att modern var pionjärförkunnare visade sig vara en stor välsignelse för dessa familjer. Skulle det kunna bli så i ditt fall också?

 9. Hur fullgjorde en mor sin förpliktelse att själv fostra upp fyra barn, samtidigt som hon visade intresse för pionjärtjänsten?

⁹ För ett vittne i Ohio var förhållandena annorlunda. Visst önskade hon bli pionjär. Men hon blev ett Jehovas vittne två år efter det att hennes man hade lämnat henne med fyra barn att fostra upp. Hon sökte inte komma undan dessa förpliktelser utan lade ned stor möda på att fostra alla fyra barnen till att älska och tjäna Jehova Gud. Fastän hon inte kunde vara pionjär själv, ingöt hon en önskan att ta del i heltidsförkunnandet hos vart och ett av barnen. Alla använde mellan fem och sju sommarferier i denna heltidstjänst, och när de gick ut skolan blev de allesammans pionjärer. Sedan modern troget fullgjort dessa förpliktelser mot barnen, gladde också hon sig åt att kunna bli pionjär.

10. Hur handlade en broder, sedan han i två år sökt få ett lämpligt deltidsarbete för att kunna bli pionjär, och vad har han fått uppleva sedan dess?

¹⁰ En annan Rikets förkunnare hade problem av annat slag. Han menade sig kunna bli pionjär, om han bara kunde få ett lämpligt deltidsarbete. I två år sökte han förgäves få sin arbetsgivare att gå med på att han skulle få arbeta på deltid. Till sist förstod han att han aldrig skulle bli pionjär, om han inte satte sin hela och fulla tillit till Jehova. Han lämnade in sin avskedsansökan; men nästan omedelbart kallade chefen in honom på kontoret och sade att han ansåg att han borde få en rejäl löneförhöjning. Men han var fast besluten att inte låta materialistiska påtryckningar hindra honom i hans tjänst för Jehova, och därför gav han inte vika. Efter fyra år är han fortfarande pionjär, har fortfarande vad han behöver av ”föda och kläder” och har upplevt glädjen att se en ny församling med femtio förkunnare växa upp på det distrikt, där han tjänar. — 1 Tim. 6:8.

11. Hur visar många, som inte kan vara pionjärer, likväl att de av hela sitt hjärta är Jehova Gud hängivna?

¹¹ Många som tar sina personliga förhållanden i skärskådande finner att de inte kan vara reguljära pionjärförkunnare, som ägnar ett hundra timmar i månaden åt tjänsten på fältet. Men detta betyder inte nödvändigtvis att de fördenskull älskar Gud mindre. Om de i allt de företar sig verkligen visar sig vara Guds tjänare, då är de också heltidstjänare. När de utsätts för påtryckningar av den icke troende världen, står de lika bestämt fram för det som är rätt som deras bröder och systrar gör, vilka kan ägna mera tid åt tjänsten på fältet. Deras hjärta är i Jehovas tjänst, och de tar nitiskt del i den varje månad. Också de är tacksamma mot Gud för att han ansett dem värdiga genom att låta dem ha del i tjänsten, och de strävar efter att ”köpa den lägliga tiden” från andra förehavanden för att först söka Guds rike.

12. a) Vilken särskild tjänst erbjuder sig många Jehovas vittnen då och då att utföra, och varför gör de det? b) När kan man vara feriepionjär?

¹² Då och då händer det att stora skaror av dessa nitiska förkunnare av de goda nyheterna tjänar som feriepionjärer under två veckor eller en månad eller längre tid. Detta kräver omsorgsfull planläggning å deras sida och en extra ansträngning. De tänker med särskilt varma känslor på den månad, då de kan använda hundra timmar i tjänsten på fältet, eller sjuttiofem timmar om de är pionjärer i två veckor. De kanske inte kan hålla den takten oupphörligt, men deras kärlek till Jehova driver dem till att göra det när de kan. Många tar del i denna verksamhet under april månad varje år, då det pågår en hel del särskild verksamhet i församlingen. Andra kan göra det under sin semester eller regelbundet då och då under året. Vilka välsignelser får de inte genom detta!

Att hörsamma uppfordran till missionärstjänst

13. a) Nämn några medlemmar i den kristna församlingen i första århundradet som utförde missionärstjänst i främmande land. b) Vad fick de uppleva, och vad ansåg de om sin verksamhet i Guds tjänst?

¹³ I första århundradet v.t. fanns det några i den kristna församlingen som kunde ordna det så för sig att de kunde utföra missionärstjänst i främmande land. Till dem hörde aposteln Paulus och hans medarbetare Barnabas, Markus, Silas, Lukas och Timoteus. Det var inte något lätt arbete, men det medförde rika andliga belöningar. I Filippi sattes två av dem i fängelse, men de kunde hjälpa fångvaktaren såväl som hans familj att komma till tro. (Apg. 16:25—34) Det var ofta förbundet med faror att färdas omkring på deras distrikt; och Paulus fick utstå faror bland rövare, på översvämmade floder och i samband med skeppsbrott. Men han var tacksam för Guds oförtjänta godhet mot honom, och han hyste varm kärlek till dem som han kunde undervisa om ”den vägen”. (1 Tess. 2:8, 19, 20; 4:1) Hurudan hans inställning var framgår av Apostlagärningarna 20:24 (NW): ”Jag [anser] icke min själ betyda något såsom dyrbar för mig, om jag endast må fullborda mitt lopp och vad som hör till det ämbete som jag mottog av Herren Jesus, nämligen att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet.”

14. a) Vilket privilegium har ett missionärspar haft nu i våra dagar i Västafrika? b) Varför har de som nu är missionärer inte föredragit lättare arbetsfält där de kunnat tjäna Jehova?

¹⁴ I våra dagar finns det också sådana som har satt förkunnartjänsten före allt annat i livet och blivit missionärer. Ett sådant missionärspar reste från öarna i Karibiska havet till Västafrika vid en tidpunkt då det inte fanns några Jehovas vittnen där, och de stannade kvar i tjugosju år, till dess det fanns mer än tio tusen personer som tog del i att lovprisa Jehovas namn. Många andra har troget tjänat i tio, femton eller tjugo år på sina missionärsdistrikt. De som har gett sig ut i missionärstjänsten skulle ha kunnat välja lättare arbetsfält att tjäna Jehova på, men den tacksamhet mot Gud som de känner i hjärtat för hans oförtjänta godhet mot dem har fått dem att säga alldeles som den trogne profeten Jesaja: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jes. 6:8) De visste att de goda nyheterna om Guds rike måste bli predikade också i andra länder och att människorna där aldrig skulle kunna komma till tro på Jehova och hans rike, om ingen predikade för dem. (Rom. 10:13—15) Sedan de tänkt igenom sina levnadsförhållanden, insåg de att de kunde vidta de behövliga förändringarna och så ägna sig åt denna tjänst. Brist på tro avskräckte dem inte; de visste att Jehova skulle infria sitt välvilliga löfte att ge dem det som de behövde. Likgiltighet fick dem inte att tänka som så, att när allt kommer omkring skulle Gud kunna använda någon annan till att utföra det där arbetet; i stället var de tacksamma mot Gud för detta privilegium att bli använda av honom. Kärleken till Jehova jagade bort varje slag av fruktan, och de gav villigt gensvar. Så här sade en broder många år efter det att han gått igenom Sällskapet Vakttornets missionärsskola och börjat verka på ett distrikt i främmande land: ”När man skall fatta beslut, är det lämpligt att man beräknar kostnaden, men den som fattar beslut till förmån för Guds rike och dess intressen kommer aldrig att bli missräknad.”

Tjänst vid Betel

15. Hur liknar det arbete som några utför i sin tjänst vid Betel det som Tertius och Silvanus utförde i första århundradet?

¹⁵ Några som har beslutat sig för att sätta Guds rikes intressen främst har erbjudits tjäna vid någon av Sällskapet Vakttornets institutioner, kanske i ett av Betelhemmen, på kontoret vid någon av avdelningsexpeditionerna eller i ett av tryckerierna. Här utför de också arbete likt det som deras kristna bröder utförde i första århundradet. Tertius hade privilegiet att utföra skrivarbete; det var han som skrev brevet till romarna på aposteln Paulus’ diktamen. (Rom. 16:22) Silvanus skrev också en del av bibeln, på aposteln Petrus’ diktamen. (1 Petr. 5:12) I stället för att åstadkomma bara ett enda exemplar åt gången trycker och binder bröderna på Betel nu i vår tid flera millioner exemplar av bibeln på många språk; och några har privilegiet att sköta tryckpressar, på vilka de skriftenliga råden från den ”trogne och omdömesgille slaven” (NW) trycks i tiotusentals exemplar i timmen. — Matt. 24:45—47.

16. a) I vilka avseenden är de uppgifter som somliga har i Beteltjänsten jämförbara med det som den trogne Stefanus utförde? b) Hur visar sig Beteltjänsten vara en underbar välsignelse för dem som kan ägna sig åt den?

¹⁶ Andra, som tjänar i Betelhemmen, utför sådant arbete som Stefanus, vilken såsom uppassare gjorde ”tjänst vid borden” bland de första kristna, som intimt samarbetade med varandra. Detta var inte någon oviktig uppgift, som kunde ges åt den som inte förmådde utföra något annat. Nej, bibeln säger oss att Stefanus blev satt att sköta denna nödvändiga syssla, därför att han var ”full av tro och helig ande”. Han var en pålitlig man, som man kunde räkna med skulle utföra ett arbete väl. Men samtidigt var Stefanus nitisk i tjänsten på fältet och försvarade med kraft Guds ord. När motståndare försökte disputera med honom, ”förmådde de icke stå emot den vishet och den ande, som här talade”. (Apg. 6:1—10) Medlemmarna i Betelfamiljerna världen runt inser vilket utmärkt föredöme Stefanus var. Också de gläder sig åt att få utföra vilket som helst arbete som åläggs dem, och de inser att det är ett stort privilegium för dem att få tjäna Jehova och sina bröder på detta sätt. Samtidigt strävar de efter att ha full del i tjänsten på fältet genom att predika från hus till hus och leda bibelstudier. Många av dem är förordnade tjänare i församlingar och håller offentliga föredrag. I den teokratiska atmosfär som råder vid Betelhemmen finns det underbara möjligheter till andlig tillväxt. Storslagna tjänsteprivilegier står öppna för villiga tjänare. Vilket utomordentligt privilegium är det inte att få tjäna på en sådan plats under de år som återstår för den här gamla tingens ordning!

Uppmuntra andra

17. Varför bör vi uppmuntra andra i Jehovas tjänst, och vilka möjligheter har vi allesammans att göra detta?

¹⁷ Alla åt Gud överlämnade kristna bör längta intensivt efter att se Jehovas namn lovprisas i största möjliga utsträckning överallt på jorden. Var och en av oss kan ha del i detta, och vi kan göra mycket för att uppmuntra andra att lovprisa Jehova. Världen kommer aldrig att ge sådan uppmuntran, eftersom den saknar kärlek till Gud. (Jak. 4:4; 2 Tim. 3:4; Matt. 24:12) Men om vi skall vara trogna mot Gud, är vi skyldiga att ge sådan uppmuntran åt andra. Fördenskull skrev aposteln Paulus till de kristna i Tessalonika: ”Fortsätt ... med att trösta varandra och uppbygga varandra, alldeles såsom ni ju också göra.” (1 Tess. 5:11, NW) Då vi studerar bibeln tillsammans med andra, uppmuntrar vi dem till att bli verksamma lovprisare av Jehova. Inom församlingen finns det också sådana som skulle kunna ha större andel i tjänsten, om de fick kärleksfull uppmuntran, kanske genom att du bad dem följa med dig ut.

18. Om någon i vår omgivning säger sig vilja bli pionjär eller komma till Betel eller bli missionär, vad bör vi då göra, och varför?

¹⁸ Också i de fall, då vi har tillfälle att uppmuntra någon ibland oss att utvidga sina tjänsteprivilegier, visar vi trohet mot Gud om vi ger sådan uppmuntran. Finns det någon som reflekterar på att bli pionjär? Stöd honom då på allt sätt. Talar han om att anmäla sig till tjänst vid Betel eller till missionärstjänst? Bygg då upp honom. Var inte lik de där bröderna i Caesarea, till vilka Paulus måste säga: ”Vad göra ni genom att gråta och göra mig svag i hjärtat?” (Apg. 21:13, NW) Var inte heller lik Petrus vid det tillfället då Jesus vände sig mot honom och sade: ”Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; du är för mig en stötesten, ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.” (Matt. 16:23) Gläd dig i stället över att dina bröders hjärtan är så fyllda av kärlek till Jehova att de är villiga att låta sig brukas mera helt och fullt av honom. Uppmuntra dem att dra framåt med full förtröstan på Jehova.

”Håll på med att utröna vad ni själva äro”

19. a) I vilken utsträckning bör vårt liv påverkas av vårt överlämnande åt Jehova? b) Vilka bevis på framåtskridande till mogenhet bör vi ge akt på hos oss själva?

¹⁹ Om du är en döpt kristen, glöm då aldrig bort att hela ditt liv är överlämnat åt Gud. Det är inte bara några få timmar i veckan som du har lovat att ägna åt att göra Guds vilja. Hela ditt liv bör återspegla detta faktum, att du är Guds tjänare. Du var tvungen att ändra på ditt tänkesätt såväl som på ditt handlingssätt, när du blev kristen, och det var din kärlek till Jehova som fick dig att vidta dessa förändringar. Men det var bara början. När man fortsätter med att studera Guds ord och personligen erfar hans godhet, då växer ens egen kärlek och kommer till uttryck mera helt och fullt. Såvida man inte hamnar bland dem som är ”tröga till att höra” Guds ord, kommer man att gå framåt till mogenhet. (Hebr. 5:11, 12) Bibelns principer kommer att ännu kraftigare påverka den döpte kristnes alla beslut, och hans önskan att helt och fullt ta del i predikandet av de goda nyheterna om Guds rike kommer att bli allt starkare. Håller detta på att ske med dig? Om man skall kunna förbli i tron, måste man fortsätta att växa andligen. ”Håll på med att pröva huruvida ni äro i tron, håll på med att utröna vad ni själva äro.” — 2 Kor. 13:5, NW.

20. Vilken inställning sätter oss i stånd att utföra så mycket gott som möjligt i Jehovas tjänst?

²⁰ Tänk på att de framsteg du kan göra andligen och det som du kan åstadkomma i tjänsten för den himmelske Fadern inte uteslutande beror på din skicklighet. (2 Kor. 4:7) Framstegen är i långt högre grad direkt förknippade med din villighet att låta dig brukas av Jehova. Har du lärt dig att vända dig till honom för att få vägledning i allt du gör? Har du full förtröstan på att han förmår uppehålla dig såsom en tjänare åt honom? Inser du helt och fullt att även om det är ditt privilegium att plantera och vattna i förkunnartjänsten, så är det Gud som får det att växa? (1 Kor. 3:6—9) Om du gör det, då kommer du att fortsätta med att låta dig ledas av honom. Du kommer att bevisa dig vara en heltidstjänare åt Gud.

[Fotnot]